Om Steins tidigare mest kända verk så som "Alice B Toklas självbiografi" och "Allas självbiografi" (som båda handlar om Gertrude Stein själv)har ett flyktigt tempo, är det ingenting mot "Ida. En roman". Det går rasande fort, och är ändå mördande monoton läsning. Allting upprepas, tas om, återkommer. Det är en postmodern bok, skriven redan på 1940-talet. Att läsa Stein är som att vara i en process, ibland är nyanserna så små i upprepningarna att det känns som man läser vad man precis läst. Så är det inte. Däremot läser man ofta om det man redan läst, just för att man tror att man redan läst det.

Ida är Ida. Hon lever alltid i nuet. Ida bara är. Det är Idas stora förbannelse och lycka.
Det är nog ingen slump att så många hundar figurerar i den här romanen. Ida har mängder av olika hundar. Eller om det är de som har henne? Idas minne är som en hunds. Hon brukar sitta och titta på allt som händer, eller bara liksom gå omkring. Kanske är det det som gör henne trött. Hon måste ofta vila. Idas hundar kommer ibland även om hon inte ropar, och de försvinner, och så gör hennes män. Och så gör alla. Man måste skiljas för att kunna mötas. Så är det.

Ida tycker om att byta plats. Hon bor på många olika ställen. Hon glömmer alltid sin förra adress. Ida är aldrig selektiv i sitt urval, de som kommer i hennes väg är de som kommer i hennes väg. Hon är aldrig försiktig med vem hon träffar. Ida väljer aldrig. Hon lider aldrig någonsin av det förflutna. Hon är aldrig rädd för framtiden. Ida saknar inget. Ändå gråter hon, ibland.

När Ida var liten hade hon en tvilling som också hette Ida, ett tag verkar hon ha haft till och med en trilling. Sedan slutade hon med det. Kanske upptäckte hon att det var onödigt, att hon ändå skulle bli tvungen att lämna eller bli lämnad av också dem. Att man växer ifrån sig själv.
Stein behandlar ofta temat identitet i sina böcker. Det finns också i "Ida. En roman".

Det bästa sättet att läsa Stein är att bara läsa Stein. Att göra som Ida gör, bara gå omkring. Det är rätt så svårt. Det är väldigt frestande att börja tolka och grotta ned sig i allt vad Ida och de andra karaktärerna säger. Men det är vad Ida säger då. Det kommer hon inte att säga senare, då är hon kanske en annan sorts Ida. Trots allt är "Ida. En roman" en i jämförelse med Steins övriga utgivning, ganska så lättläst bok.

Ida säger ofta, hur står det till? Och som svar får hon detsamma; hur står det till? Det är märkligt att en på så många sätt språkligt fascinerande och tekniskt uppbyggd roman, samtidigt ifrågasätter språket. Det är helt meningslöst. Hur står det till, hur står det till? Ida övar som en hund in de språkliga gester som förväntas av henne och får omedelbar respons. Men hon förstår aldrig riktigt vad det ska vara bra för, vad det ska leda till. Istället kommer hon utan att någon kallat och går när hon känner att hon vill byta plats. Det hela blir bara lite svårare när hon så småningom träffar Andrew.