Jag passar på att upplysa dottern om att Elise Ottesen-Jensen var en norsk pionjär och folkbildare, som idogt kuskade Sverige runt för att i dragiga Folkets Hus tala sig hes om barnbegränsning. Hon bistod också – inte sällan desperata – kvinnor med mer handfast hjälp. Bakom provisoriskt upphängda draperier provades pessar ut för fulla muggar. Vid behov förmedlade hon därtill adresser till läkare som utförde säkra aborter. Detta i en tid då dessa var illegala och då till och med att informera om preventivmedel kunde rendera fängelsestraff.

Man kan fråga sig hur i all världen det kom sig att en prästdotter från Stavangertrakten slutade som sexualupplysare i grannlandet i öst. Ett spörsmål, som jag tycker att Marie Lok Björk i sin senaste roman Jag vill riva upp himmel och jord gör sitt bästa för att besvara.

Elise växte upp i en prästgård som näst yngsta dotter i en syskonskara på 18 (!) och fick i sin mor bevittna en till kropp och själ utschasad kvinna. Pappan var av den högkyrkligt patriarkala oförsonliga sorten, som höll både hushåll och församlingsbor i herrans tukt och förmaning. Folk kom till och med farandes från näraliggande socknar för att lyssna till hans svavelosande predikningar.

När Elises favoritsyster Magnhild blev gravid vid 15 års ålder skickade fadern iväg henne till ett hem för ogifta mödrar i Köpenhamn och såg till att barnet adopterades bort. Magnhild blev utom sig av förtvivlan, hamnade på hospitalet och tog så småningom sitt liv. En händelse som säkerligen påverkade Elise djupt.

Hon var med sitt rebelliska sinnelag en udda fågel i prästfamiljen. Elise blev tidigt uppmärksam på sociala orättvisor och höll sig helst i köket med tjänstefolket, där stämningen var gladare och mindre kvävande. Vägen var utstakad för syskonen Ottesen. I en familj med idel präster (det fanns till och med en biskop i släkten) och prästfruar var det föga uppskattat att gå sin egen väg. När Elise blankt vägrade att konfirmera sig skickade fadern – för att undvika att det skvallrades i bygden – henne till Stavanger.

En predikant av ett helt annat slag än fadern kom i Elises väg. Hon mötte kärleken i form av den karismatiske svenske syndikalisten och agitatorn Albert Jensen. Att vara syndikalist var inte riskfritt och polisen var ständigt Albert i hälarna, varför han och Elise blev tvungna att fly till Köpenhamn under första världskriget. Ett par år senare satte den danska ordningsmakten paret på färjan över Öresund till Sverige, där ett fängelsestraff väntade Albert.

I Stockholm var Jensen med och startade Arbetaren, en syndikalistisk tidskrift. Elise anställdes för att ansvara för kvinnosidan, som enligt de manliga kollegorna borde innehålla matrecept, stickbeskrivningar, tips angående barnens skötsel med mera. Hon hade emellertid helt andra planer.

Det var vid denna tid som Elise började underteckna sina debattartiklar om barnbegränsning och andra för kvinnor brännande frågor med signaturen Ottar. Hon gick i taket över hyckleriet inom arbetarrörelsen. Männens tal om frihet och jämlikhet inbegrep inte deras egna fruar, som fick slita ut sig med hårt arbete och täta barnafödslar. Elise såg därför barnbegränsning som nödvändigt för att även kvinnor skulle kunna leva drägliga liv.

Som med hjälp av ett trollspö levandegör Marie Lok Björk Elises liv. Men romanen är inget för kalenderbitaren, årtalen är få, vissa uppgifter rätt vaga och stämmer inte alltid överens med sådant som jag snappat upp på andra ställen. Så poängterar författaren också att det rör sig om en fiktiv berättelse, inte att förväxla med en regelrätt biografi.

Lok Björks roman, som täcker åren mellan sekelskiftet 1900 och 1930-talets början, har slagsida åt Norge-åren. Den ger på intet vis en uttömmande presentation av Elises livsgärning. Däremot får läsaren en psykologiskt trovärdig bild av de faktorer som medverkade till att en borgerlig, religiöst uppfostrad kvinna for runt som en skottspole i obygden och invigde arbetarhustrur och bondkvinnor i barnbegränsningens metoder.

För den som önskar få mer kött på benen beträffande Elises gärning inom RFSU kan jag rekommendera ett program på SVTPlay. Här intervjuas bland andra Gunilla Thorgren, författaren till biografin Ottar & kärleken, men framför allt får vi möta Ottar livs levande. I klipp från gamla tv-program framstår hon som livlig, rättfram, orädd och en för andra djupt engagerad person.

Det återstår bara att gratulera Marie Lok Björk till att hon funnit sin nisch. Hennes andra roman återupprepar teman från debutromanen Att välja ett liv (faktum är att denna titel kunde fungera lika bra för boken om Ottar), som handlar om författarens egen morfars mamma, handlardottern som gifte ”ned sig” med en statare. Båda tar upp kärlek över klassgränserna samt kvinnans utsatta position förr i tiden. Det rör sig om såväl välskrivna som anmärkningsvärt lättlästa romaner. Vilka för övrigt passar utomordentligt väl för unga läsare.

För egen del ser jag fram emot författarens nästa bok. Det blir synnerligen intressant att se vem hon väljer av alla de mer eller mindre bortglömda kvinnor som kämpat i uppförsbacke mot orättvisorna i gamla fattigsverige att lyfta fram i ljuset.

Similar Posts:

• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• Sexspaning över 14 000 år
• En sexuell utvecklingshistoria
• Bort med tassarna från tanten
• En önskan om verklighet

För boken drivs av en aldrig sinande ilska. Thelma och Victor älskar varandra djupt, men det tar ett tag för Thelma att inse att hon faktiskt bara är ett värddjur åt ett utsvultet äktenskap. Boken är så arg, så det ibland är svårt att avgöra om Thelma är Aase Bergs alter ego, eller om hon är en helt fristående karaktär tagen ur Bergs fantasi. Vad det nu egentligen skulle ha för betydelse.

Helt klart är iallafall att jag inte längre enbart kan njuta av Aase Bergs egensinniga språkvärld, jag tvingas även ta ställning till hennes ärende på något vis. Hur ställer jag mig som varande man till alla dessa av mina bröder som, när det kommer till kritan, inte törs lämna sina svala fruar med det nymålade huset och de välansade gräsmattorna för sin älskarinna? Och hur har jag själv behandlat kvinnor i mina dar? Hur många gånger har jag oreflekterat krävt att mina behov ska komma före hennes?

Det finns en nyckelformulering i detta verk. När Victor och Thelma möts avundas han hur hon kan slappna av, det återkommer han till gång efter annan. Jag fascineras av det, det är som om hon kan njuta mer fullödigt än han, trots den underordnade roll hon tvingas in i.

Så här var det i början:

I min kärlek trodde jag mig inte vara den andra kvinnan. Det var en hårt villkorad deal från början. Jag avkrävde Victor skilsmässa innan jag gick i säng med honom. Vilket skedde en eftermiddag, i strålande vinterljus utan en droppe alkohol. Han bestämde sig på fläcken för en gemensam framtid. Det borde förstås ha gjort mig misstänksam. Det är så mycket som borde ha gjort mig misstänksam.

Thelma kommer att jämföra sin situation med den kidnappade Natascha Kampuschs. Ni vet, den österrikiska kvinna som blev kidnappad av den svårt psykiskt sjuke Wolfgang Priklopil, och satt instängd i hans källare i tio år. Kampusch beskriver i sin bok efteråt hur hon utsattes systematiskt för fysisk och psykisk misshandel, berättar Berg. Ändå kan Kampusch inte undgå att känna en slags intimitet med sin kidnappare.

Men så kommer en typisk Aase Berg-poäng:

Haggan är svedjenävan efter en skogsbrand, fröet som lurpassat i hundratals år. Och terrängen efter den förstörda kärlekens framfart, den är ett minfält.

Haggan förtjänar all heder hon kan få, menar Aase Berg. Det är kanske som att svära i kyrkan att säga att jag emellanåt blir lite mätt på detta aldrig sinande ursinne, boken igenom. Det är som om den är skriven på en lång utandning. Men det är sant – när de små korta inandningarna väl kommer är det med mycket insiktsfulla onelines eller otvetydiga Aase Berg-metaforer kring ollonborrar, djuphavsfiskars sömn eller senapen i rumpan på en katt.

Aase Berg slåss för kvinnans frihet, den frihet som för mannen alltid varit lika viktig som självklar. Som i den här passagen:

Min dotter Mira kliver in i arbetsrummet: ”Mamma” ”Ja” ”Kan du hjälpa?” ”Jag jobbar gumman, fråga pappa” ”Det går inte, pappa röker”.

Similar Posts:

• Hackad och malen expressionism
• Liknöjd fauna
• Att hagga: hädanefter både verb och vapen
• Evenemangstips: 10TALs Ekofest
• Robotgräsklipparens död och andra i-landsproblem

Den 19 november samma år samlades 200 skådespelare från uppropet #tystnadtagning i en manifestation på Södra Teatern i Stockholm där anonyma vittnesmål om sexuella övergrepp lästes upp på scenen.

Efter det hängde fler branscher på i egna upprop. Till exempel kvinnliga jurister under hashtaggen #medvilkenrätt och kvinnor inom fackföreningsrörelsen #inteförhandlingsbart.

Det som berört mig mest illa i denna folkrörelse som man väl ändå får kalla det, är inte alla vittnesmål jag läst, utan snarare de berättelser jag för första gången fått höra av nära anhöriga i denna anda. Det vänder sig i magen när man verkligen inser vad svin av mitt eget kön kan vara kapabla till, med de man älskar. Det är en djupt sjuk värld som öppnar sig. Jag vet nu exempelvis att min egen dotter redan som elvaåring fick ta emot sina första kukbilder på sociala medier.

I antologin Kvinnor berättar #metoo har Yvette Lissman samlat vittnesmål utan att sortera dem efter olika branscher, just kanske för att mäns förtryck mot kvinnor förmodligen ser likadana ut överallt. Det är en inte särskilt vackert formgiven bok, men det förtar naturligtvis inte budskapet med den. Den öppnar hoppfullt och starkt med vittnesmål från en 28-årig samhällskunskapslärare som berättar om en fest hon var på som 16-åring. Hon drack för mycket och mådde inte riktigt bra. Kompisen föreslog att hon kanske kunde sova över hos hennes 25-årige storebror. De hade träffats förr och han hade alltid givit intrycket av att vara en lugn och snäll kille.

16-åringen somnade ganska direkt, men vaknar av att någon försöker få av hennes byxor. Det är brodern. Hon ber honom sluta och säger att hon inte är intresserad. Han vill inte lyssna och tjatar: ”Snälla du får ju sova över här”.

Då händer det som väcker hopp. 16-åringen blir helt vansinnig, far upp ur sängen och skriker ”jävla äckel”. Ändå fortsätter han. Då slår hon honom med handloven rakt upp i näsan, som hon hade lärt sig på en självförsvarskurs.  Hon konstaterar att det okontrollerbara humör hon hade som ung, räddade henne den gången.

Andra passager är mycket mörkare. Som Annikas. Det handlar det om hennes bästa väns kille Stefan. Annika tyckte hennes vän haft sådan tur som träffat just honom, och kunde inte förstå varför bästisen tittade bort, varje gång hon sa det. Förrän nu.

De äter, dricker vin och har trevligt. Det blir sent och det ena leder till det andra. Stefan lovar att sova i soffan, medan de två vännerna ska få dela på sängen. När de båda tjejerna somnat djupt tvingar sig Stefan på Annika, bredvid hans flickvän som fortfarande sover. Stefan täpper till Annikas mun, och väser hotfullt att hon ska hålla tyst. ”Annars dödar jag dig”. Annika gör som hon blir tillsagd inför skräcken att bli kvävd och rädslan att kompisen bredvid skulle vakna och misstolka situationen.

Efter det hörde Annika aldrig mer av sig till sin bästa vän, och hon vet att vännen var arg och ledsen för det. Idag är Stefan och Annikas vän gifta och har två barn.

Gatukonstnären Jessica Hallbäck lärde mig en gång något viktigt:

När du är van att vara priviligierad känns jämlikhet som ett förtryck.

Similar Posts:

• Det värsta brottet?
• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt
• Litterärt skräp i behov av källsortering
• Min generations ikoniska besvikelse?
• ”Gå framåt – gå i cirkel!”

I Kvarnstenen behandlas främst två utformningar av detta smycke: klasstillhörighet och kvinnoskap. Vad kan en given klasstillhörighet innebära? Hur formar moderskapet – alltså inte föräldraskapet – kvinnan? Det senare kringskär, om man nu vid första tillfälle inte hivar ner sin avkomma i närmsta dike, kvinnan-moderns oberoende. Det förra kan med rätt nyckel öppna dörrar som leder in på vägar med färre vedermödor och en mindre obekväm särbehandling.

I Göteborg, i bältespännarparkskrokarna, står en staty. Jag vet inte vem den föreställer men varje gång jag ser den tänker jag att parkstrosandet med promenadkäpp i hand och cylinderhatt på knopp är en utmärkt symbol för vad pengar kan ge i form av tid och kontemplation; ens livstempo avgörs av ens tillgångar, man får så att säga möjlighet att diktera sin vardags tempo.

Rosamund Stacy har varken promenadkäpp eller cylinderhatt men har för den sakens skull inte färre möjligheter. Ingalunda handlar det om någon obegränsad rikedom. Inte heller uppbär hon det ädlaste av efternamn, men situationen är inte sämre än att hon kan ägna sig åt att med stor framgång fila på arbete om 1500-talspoesi. Om man ändå!

Jag själv var helt icke-skapande och ägnade mitt liv åt ett grundligt och tidsödande insamlande av vissa data om femtonhundratalets poesi, ett arbete som trollband mig, men som allmänt ansågs fruktlöst.

En klassmarkör så god som någon.

Det är 1960-tal och Rosamund bor och lever ensam i London. Hon förfogar över en fin våning på en lika fin adress under tiden hennes föräldrar är ute i världen. Hyran behöver hon inte bekymra sig om och även om hennes övriga inkomster inte är särskilt höga är livet inte fyllt av ekonomisk stress. Hon besitter en imponerande självkännedom; sina brister och förtjänster är hon på det klara med. Hennes förmåga att förstå och genomskåda sociala situationer och andra människors själar fascinerar. Hon har nos för vad hon vill och räds inte att ifrågasättas. Däri ligger antagligen den feministiska sprängkraft som boken är känd för: En stark kvinna som går sin egen väg.

Självtvivlet finns emellertid där och accentueras när hon något oväntat blir gravid. Hon inser att hon inte vet särskilt mycket om vad det innebär att vara havande och framförallt är hon okunnig i vilka hinder i form av förberedelser, sjukhusbesök- och vistelser och andra praktiska saker som kommer torna upp sig.

Synen på moderskapet i 60-talets England var en gnutta konservativ. För en ensamstående kvinna som blev gravid var abort den enda lösningen. Om graviditeten var för långt framskriden för en sådan, skulle barnet omgående eller snabbare överlåtas till lämplig institution. Omgivningens förvåning och ibland också bestörtning inför hennes val att behålla barnet roar mig. Särskilt som hon inte ämnar informera den ovetande fadern eftersom det vore ”bäst för honom”. Är de helt oförstående bryter hon med dem, men de flesta av hennes bekanta och vänner fogar sig inför hennes hårda vilja. Hon stärks snarare än kuvas av motståndet. Finns det något vackrare?

En ljuvlig ironisk ton sipprar inte sällan fram. Berättelsen är överlag mysig och helt utan excesser. Vissa episoder är också riktigt roliga. Fruarna som på barnbördshuset talar förbi varandra huruvida tvättmaskinen är att föredra framför handtvätt med tvålflingor fick mig att skratta. Det verkar som om handtvätt med tvålflingor är hemligheten för en riktigt ren tvätt! Det skall jag komma ihåg när jag handfatstvättar något på resande fot.

Eller när två barn kommit till världen:

Hon sa att mitt barn var förtjusande sött, men jag kunde se att hon tyckte det var ett konstigt litet kryp, och jag sa att hennes var ett vackert barn fast han var fet och skallig och på något sätt större än sina båda smalkindade föräldrar.

Ni får ursäkta min okänslighet, men spädbarn är sällan särskilt behagliga att titta på. Visst kan man förundras över det under som livet ändå är, men barn som fotas och exponeras på sociala medier när de bara är halvt förlösta, borde kunna filtreras bort ur flödet.

Nå.

Vad jag inte gillar med boken? Tackar som frågar. Som helhet är la boken a-ok som någon göteborgsk ungdom av idag skulle uttrycka sig (har länge väntat på dagen då jag kan skriva ”dagens ungdom”). Men jag slukas inte av handlingen (bristande erfarenhet och fantasi?), frånsett några passager där heroiska handlingar får det att bränna till i bröstet. Det ligger förvisso hos mig och inte hos boken som när den kom var allt annat än en slätstruken historia. Inte är det heller idag en historia utan aktualitet, men den är inte särskilt uppseendeväckande – även om den fortfarande ställer ytterst relevanta frågor kring kvinnoskapet och en kvinnas frihet och ofrihet när ett barn kommit till världen. Det är trots allt fortfarande ett faktum att karlspiktaklena ofta underlåter sig att hjälpa till i hemmet och glatt lämnar över det obetalda ansvaret till kvinnan.

Similar Posts:

• ”Hon smekte honom genom acrylen” – kärlek och uppror 1968
• Ung (o)lust i 1960-talets Rom
• Hornbys roman och manusförfattande smälts ihop i Swinging London
• Överklassafari bakom potemkinkulissen
• Kvinnokampen ur det nostalgiska perspektivet

Revbenet är ju kvinnan, då. Skapad lite sådär i andra hand, av mannens revben. Underordnad, svag, lättledd. Synderskan som fick människan utkastad ur paradiset – och som fått betala för det ända sedan dess. ”Hälsa revbenet!” skrev Martin Luther ibland i brev, med hälsning till mottagarens hustru.

Att läsa Bibeln med feministiska glasögon skulle kanske en och annan hävda är att läsa ”som fan läser Bibeln”, men Thorgren läser nyfiken, nära och som om det hon tar del av är något betydelsefullt. Hon läser Bibeln som en nyckel till den västerländska kulturens idéhistoria.

Det hon upptäcker i sin läsning är kanske inga direkta nyheter, men hon läser med en indignation som ändå känns ganska uppfriskande. Hon blir förbannad, hon vill veta mer och hon lyfter fram den dubbelhet som trots allt finns där. Ja, kristendomen har i hög grad bidragit till kvinnoförtryck, men den har också erbjudit kvinnor hopp, kraft och alternativa arenor.

Mestadels har religionens dominerande, patriarkala sida sopat banan med de alternativa läsningarna och traditionerna, men ändå. De har återkommit gång på gång, rörelserna som har tolkat allas likhet inför Gud som en radikal jämlikhetslära. De som har lyft fram framför allt kvinnorna runt Jesus, jungfrumodern Maria och Maria Magdalena, den av Jesu följeslagare som var med honom in i döden och återuppståndelsen (enligt en del apokryfiska texter hans mest älskade lärjunge), men som i slutet av 500-talet gjordes liktydig med den ångerfulla skökan som i en Bibelberättelse smörjer Jesu fötter med balsam.

I takt med att kristendomen plockades upp av världsliga makthavare fick den mer radikala Jesusrörelsen stryka på foten, men idéerna har poppat upp då och då genom historien. Andra kvinnoroller än den skambelagda, underlägsna synderskan har lyfts fram. Dess förespråkare har ofta förföljts och fördrivits, men ibland har de också lyckats med att skapa sig en maktposition, som den heliga Birgitta.

Thorgren lyfter engagerat fram även dessa mer positiva exempel, fascinerande kvinnogestalter. Ibland är hon kanske till och med väl engagerad och går lite vilse i detaljerna och sin egen förtjusning. Överlag hade jag gärna gått en redigeringsrunda till med den här boken, som ibland blir lite väl spontan och vindlande. Ämnet är vitt nog i sig.

Samtidigt önskar jag att hon följt trådarna längre in i modern tid. Vid några tillfällen funderar hon över hur den här kvinnosynen påverkat också henne själv, som ensamstående mamma i 1960-talets Sverige, men i huvudsak är det kristendomens första 15-1600 år hon diskuterar. Här finns definitivt utrymme för en uppföljare.

Similar Posts:

• Bibeln ur ett kvinnohistoriskt perspektiv
• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• Av Pelle rot och stam?
• Det personliga och politiken
• En historisk Jesus

Anledningen var att samtiden inte skulle vara redo för de abstrakta verk som af Klint målade i början av 1900-talet, före Kandinsky, Malevitj, Mondrian och andra föregångare inom abstrakt konst.

Så var väl inte fallet 1944 vid konstnärens död. Då torde konstpubliken ha varit härdad vad gäller abstraktioner, så anledningen var inte så mycket det abstrakta formspråket i sig. Nej, det fanns helt andra skäl till att af Klint förbjöd verken från att visas tidigare än tjugo år efter hennes död.

Hilma af Klint var djupt engagerad i spiritistiska och teosofiska kretsar och menade att hon hade målat de hundratals abstrakta verken på uppdrag av mästare i andevärlden som dirigerade hennes penseldrag på ett sätt som påminde om automatisk skrift.

Tavlorna är esoteriska och symboltyngda. Den centrala serien tavlor är De tio största, tio tavlor som representerar livets olika stadier utförda i storformat.

Men Hilma af Klint växte också upp i en tid där kvinnan började ta plats i samhället – och konsten – på ett sätt som inte hade skådats tidigare, åtminstone inte i modern tid. Att ta plats och verka som en självständig person var ännu långt ifrån självklart för en kvinna och Hilma af Klint tillhörde föregångarna även i detta avseende.

Om detta spännande människoöde har Anna Laestadius Larsson, känd för en serie historiska romaner, skrivit en biografisk roman. Ramen för berättelsen är att den åldrade Hilma berättar om sitt liv för sin brorson Erik i förhoppningen om att han ska förvalta tavelsamlingen för framtiden.

Men i takt med att fasterns hängivenhet inför det ockulta blir allt tydligare växer tvivlet på att Erik ska engagera sig i bördan att ta sig an de mer än tusen tavlor som det handlar om.

Laestadius Larsson har skrivit en läsvärd om än något konventionell roman om Hilma af Klint. Både stoffet och tiden i sig är fascinerande. Det finns dock en tendens till att samma typ av scener matas om och om igen och det blir något tradigt i längden att läsa om de inre stridigheterna i de olika andlighetsgrupperna. En viss sovring kanske hade varit till fördel.

Skildringen av Hilmas kärleksliv och hennes dragning till det egna könet, är väldigt återhållna. Det ger en bild av hennes religiösa hängivenhet, som står över alla köttsliga behov, även om hon stundtals känner tvivel inför sina livsval. Som litteratur betraktat är det kanske inte alltid en fördel att vi inte riktigt släpps in i huvudpersonens allra innersta värld.

Vrede? Nej. Frosseri? Knappast, hon har levt mer än måttfullt. Avund? Känner inte alla människor det någon gång ibland? Lust? Jo, men är det inte omänskligt att begära kyskhet under ett helt liv? Högmod? Tre förmågor fick hon i uppgift att utveckla inför sitt stora uppdrag. En var självständighet, den andra mod och den tredje ödmjukhet. Hon har böjt sig i ödmjukhet inför uppdraget, samtidigt kan hon inte förneka att som människa känner hon sig utvald. Och vad ska man kalla hennes långa, tröstlösa kamp för byggandet av Templet, är inte det ett utslag av det största högmod?

Men det är intressant att följa det märkliga människoöde som var Hilma af Klint och hennes kamp för att följa sin inre väg. Javisst, lite långrandigt ibland men romanen är väl läsvärd.

På 70-talet tackade Moderna museet nej till att ta emot hela hennes samling som gåva. Det var först 1986 som några av hennes abstrakta verk visades offentligt, på en utställning i Los Angeles. Det blev hennes internationella genombrott och hon ses nu allmänt som en pionjär inom abstrakt konst.

Similar Posts:

• En sommar i Grez-Sur-Loing
• Färg och form
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• Tiden då form och färg förnyades
• Färgstark feminism och uttrycksfull smärta

Ibland undrar jag hur djupt det där egentligen bottnar. Ibland är jag inte ens säker på hur djupt det bottnar i mig själv. Varför är jag till exempel fortfarande långt mer bekväm med att köpa den mindre tampongstorleken, den som heter ”Normal”, än de ”Super Plus” som jag faktiskt också behöver? Varför krävs det bara ett par små steg från ”Normal” för att jag ska känna mig som monsterunderlivet från yttre rymden (och vad är det för idiot som valt den beteckningen)?

Bara lite blod ger ett lite annat perspektiv på allt det där. Ta den där skammen, ta tabut och värken och alltsammans – och lägg till fattigdom. Lägg till bristen på toaletter, på mensskydd och någonstans att slänga dem, på rent vatten att tvätta sig med, och du får situationen för vansinnigt många flickor och kvinnor (eller, mer korrekt, ”menstruerare”) världen över. Om dem handlar Anna Dahlqvists bok. Om dem och den rörelse som faktiskt långt ifrån är ett svenskt fenomen. En global mensrörelse.

Dahlqvist har rest i Kenya, Uganda, Bangladesh, Indien och USA och träffat forskare, mensaktivister och framför allt menstruerare. Hon har pratat med skolflickor som tvingas gå långa vägar hem på lunchen för att tvätta sig och byta mensskydd, som helt stannar hemma från skolan flera dagar i månaden, eller som är där men sitter livrädda i väntan på att mensen ska komma, att det ska blöda igenom, att någon ska se, eller känna lukten. Det är också vad som fått upp mensen på den internationella dagordningen: insikten om vilket hinder för flickors utbildning – en nyckelfaktor vad gäller såväl välfärd som demokrati – de där dagarna i månaden ofta utgör.

Hur kan det ha tagit så här lång tid att uppmärksamma? Hur kan det fortfarande vara så svårt att prata om? Det är egentligen de centrala frågorna, menar Dahlqvist. För ja, det finns mängder av praktiska problem, men det finns också mängder av lösningar. Organisationer som tillverkar och säljer funktionella mensskydd. Kvinnorörelser som protesterar mot att utestängas från religiösa byggnader för att de anses ”orena”, eller mot arbetsplatser som saknar hygieniska möjligheter. Massor kan göras och görs. Men det förutsätter att människor vågar prata om problemen.

Så nej, något enstaka radio- och teveprogram, en bok eller två, det är inte så mycket. Det är inte ”färdigtjatat”. 800 miljoner människor på jorden har mens. Nog är de, deras problem och möjligheter värda att ta på allvar?

Similar Posts:

• Syns inte, finns inte?
• Och nu blir vi kroppsliga
• En affirmation om dagen
• Vem ska trösta mannen?
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919

Bilden av den vanvettigt obekvämt rakade bikinilinjen förkroppsligar på något sätt kopplingen mellan ideologiska system och trivial vardag. Vi har den här föreställningen om att män och kvinnor är radikalt annorlunda och för att upprätthålla den behöver verkligheten manipuleras. Eftersom män har kroppshår och kvinnor därför inte kan ha det – en logik enligt vilken man kanske borde vara tacksam att ingen bestämt sig för att det är manligt att ha två armar, för då hade väl kvinnor systematiskt fått hugga av åtminstone den ena av sina – leder till en mängd små vardagliga kostnader och besvär.

Inte alltid så små heller, för den delen.

Feminism för mig – i Fittstim svarar alla medverkande på just vad feminism är för dem – har att göra med det där ifrågasättandet, och det är väl därför jag har så svårt att förstå när feminism framställs som en kvinnofråga, som något motsatt mäns eller andra sociala rörelsers intressen. Vi är alla begränsade av en massa godtyckliga och inte sällan idiotiska idéer om vad en man eller kvinna, eller vad det nu handlar om, får vara och göra. Vilket inte betyder att de idéerna alltid slår lika mot alla, men i grunden innebär ifrågasättandet ett större frihetsanspråk för alla inblandade.

Det finns förstås åtminstone två anledningar att läsa om Fittstim såhär femton år senare. Jag tycker det är spännande att se vilka frågor unga kvinnor uppmärksammade då, och hur de stått sig. Det mer iögonenfallande skälet är förstås redaktören Belinda Olssons ganska bedrövliga programserie Fittstim – min kamp som gått på SVT nyligen.

Vad är det som gör att Belinda Olsson numera upplever feminismen som irrelevant, som topless-aktivism och hen-dagis, som manshatande och biologiförnekande? På ett sätt känns det förstås som den mest irrelevanta frågan av alla: vi som sett programserien har ju redan hört tre timmars ältande av vad Belinda Olsson känner – och inte så mycket mer än det. Förmodligen är programmet svar på sin egen fråga: när media, med debattörer som Olsson i spetsen, inte förmår definiera feminismen som något mer avancerat än brudar som är taskiga mot Pär Ström, ja, då blir den väl inte mer relevant än så.

Men det är ju inte så att frågorna som diskuteras av de unga skribenterna i Fittstim är sedan länge överspelade. Att vi löst allt det där och gått vidare till mer marginella frågor. Tvärtom.

Jag tror inte det finns många frågor som avhandlas i Fittstim som inte många unga tjejer fortfarande tampas med. Kan man ta plats i klassrummet utan att kallas hora? Vara kåt utan att verka slampig? Måste man raka benen och vara snäll och smal och skötsam, hålla ordning på killarna i klassen och ständigt balansera på det nästan obefintliga utrymmet mellan ”pryd” och ”billig”? Måste tjejkompisar alltid konkurrera och killarnas uppmärksamhet vara det centrala? Är det bättre att vara lesbisk? Kan man vara invandrartjej utan att ständigt behöva ses som offer? Kan man spela fotboll? Spela i band? Vara författare och något mer än ”kvinnlig författare”? Vara feminist och mamma? Hitta vettiga förebilder?

Vad av allt det där skulle ha tappat i aktualitet?

Det har gulnat betydligt, mitt exemplar av Fittstim. Ändå är det ingen förstaupplaga. Det vet man utan att behöva lusläsa kolofonen: brevet från Ulf Lundell är nämligen borttaget. När någon skriver 90-talsfeminismens historia skulle det vara intressant att veta om den där brevskandalen inte var högst medvetet orkestrerad – nog måste någon på ett förlag som DN ha fattat att det skulle bli bråk om man oavkortat och utan tillåtelse trycker en lokal rockstjärnas gubbklumpiga uttalanden? En smart marknadsföringsstrategi var det i alla fall, helt i paritet med själva titeln Fittstim. Den anspelar på hur Stig Malm kallade det socialdemokratiska kvinnoförbundet för ”jävla fittstim” och håller precis som brevpubliceringen upp en spegel där gubbväldets hela inskränkthet framträder tydligt.

Det fanns mycket att bli förbannad på då, och det gör det fortfarande. Fittstim blev kanske mer ikonisk än det mesta, men antologin var en del av en större rörelse, en bred rörelse som fortfarande behövs i allra högsta grad.

För några veckor sedan hörde jag Maria Sveland berätta om kvinnorörelsens och sin egen besvikelse på Suzanne Brøgger, som på 70-talet skrev feministklassiker som Fräls oss ifrån kärleken men numera mest är tacksam och kärnfamiljig och opolitisk (”Hon har ju rätt att vara gift och lycklig och så – men att hon var så tacksam”). Kanske är Belinda Olsson något av min generations Suzanne Brøgger?

Fast skit i Belinda Olsson nu. Ibland – eller, ganska ofta – är böcker faktiskt större än sina författare.

Similar Posts:

• Röster och möjligheter
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• Feministpraktika för tonåringar och andra
• Kampen är din, min, vår, allas

I 250 artiklar presenteras 850 nordiska kvinnliga författare från 1000-talet fram till idag. De ursprungliga texterna kom till under 1990-talet men har nu kompletterats med fler artiklar och länkar till författarnas verk, biografer, recensioner med mera i den digitala versionen som även har illustrerats. De runt 100 skribenterna har skänkt bort rättigheterna till texterna så att sajten blir gratis för användarna.

Nordisk kvinnolitteraturhistoria finns sen tidigare tillgänglig på danska och svenska. Den digitala versionen har även översatts till engelska och blir trespråkig.

När jag läste min grundutbildning i litteraturvetenskap var Nordisk kvinnolitteraturhistoria ett verk som ofta återkom i undervisningen. Det gläder mig att det nu blir tillgängligt för alla och förhoppningsvis blir det något färre sneda ryggar bland framtida litteraturvetare.

Similar Posts:

• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Kvinnokampen ur det nostalgiska perspektivet
• Börjar vi lyssna nu?
• Litteratur är att vilja?
• Överhetens sammansvärjning – eller idioternas?

Det är bra att få se och läsa om alla dessa kvinnor som en gång kämpade så hårt för svenska kvinnors självklara rätt till allmän rösträtt. Det är även bra att de män som var emot, men även de som var för, lyfts fram med namn och porträtt. Berättelsen om de superenergiska och målmedvetna kvinnornas kamp är inspirerande. Trots deras arbete var det dock inte förrän efter första världskriget, då en allmän demokratisering omvandlade Europa, som det var möjligt för svenska kvinnor att få allmän rösträtt. Det är märkligt. Vi fick dessutom kvinnlig rösträtt som sista land i Norden, först efter samtliga våra nordiska grannländer Finland, Norge och Danmark (Island tillhörde då Danmark).

I bokens avslutande kapitel ”Reflektioner” berättar Barbro Hedvall att den kvinnliga rösträttsrörelsens frontfigurer föll i glömska efter det att rösträtten vunnits. Hon minns inte att hon lärde sig något om rösträttsrörelsen i skolan (och det gjorde inte heller undertecknad). Men på senare tid har mycket forskning skett i ämnet. Hon fortsätter:

Rösträttsrörelsen har fått den centrala plats som tillkommer den. Dess ledare har trätt fram ur arkivskuggorna och jag har kunnat läsa den ena boken mer givande än den andra. Krönikestadiet är tack och lov passerat. Nu finns grund för att bedöma och ifrågasätta – och att beundra och berömma.

Bokens innehåll är därmed delvis personligt färgat av Hedvall. Hon beundrar, men ifrågasätter också. Bland annat menar hon att det var särartslinjen som fördröjde att svenska kvinnor fick rösträtt. Med det menar hon att kvinnorna accepterade tanken att män och kvinnor var mycket olika, till och med varandras motsatser. De drev frågan att kvinnor borde få rösträtt eftersom de hade andra erfarenheter, från helt andra områden än vad män hade, och därmed kunde de komma till nytta i samhällets styrande. För att förbereda sig inför sitt eventuella röstande, och för att, så att säga, nå upp till männens nivå, gick kvinnorna på kurser och lyssnade på föredrag. På detta sätt förde man kampen, istället för att driva frågan utifrån den förnuftiga och naturliga tanken att män och kvinnor är människor, och just därför ska de vara lika och ha samma rätt att rösta. Männen krävde ju rösträtt för att de var medborgare, vilket utgår från tanken om mänskliga rättigheter. Men de svenska kvinnorna tyckte inte att de kunde kräva rösträtt enligt denna likhetslinje. Det blev istället det försiktiga särtänkandet som dominerade. Denna tanke finns delvis kvar idag, menar Hedvall. De politiska partiernas kvinnoförbund samlar och för fram kvinnors intressen, utbildar och förbereder dem för politiska uppdrag. Alla politiska frågor borde istället intressera alla människor lika mycket.

Nu måste jag ändå komma med lite negativ kritik av boken, även om det är petitesser, och huvudsakligen är kritik mot bildredaktör (och formgivare?). Vad jag inte förstår är varför bokens fotografier, tidningsurklipp, brevutdrag med mera, ibland måste ligga omlott, så att andra texter döljs och till och med ansikten under dem döljs. Det skapar en frustration. Vad står det där under? Vem avbildas? Hade det varit en utställning hade man kanske kunnat lyfta på foton eller artiklar (artiklar som ofta bara syns delvis, avklippta, och som ingår i Fredrika Bremerförbundets arkiv i Riksarkivet, vilket är den enda källangivelsen), för att se vad som finns därunder, men det går ju inte här; boksidorna är statiska.

En annan sak, som jag reagerar på, är att Barbro Hedvall här och var i sina presentationer av kvinnorättsrörelsens frontpersoner helt i onödan beskriver dessa kvinnors utseende. De finns ju på bild i boken. Lyckligtvis är det oftast i positiva ordalag kvinnornas utseenden beskrivs: Till exempel beskrivs Agda Montelius, ordförande i Fredrika Bremer-förbundet från 1903, så här: ”Och så ser hon så snäll ut under hårknuten. Snäll och lite pillemarisk. Hon beskrivs som liten och med ett vänligt ansikte, nära till leende och med lätt kisande blick;” och om Ann Margret Holmgren, en flitig talare, står det att hon ”såg förtjusande ut och hade goda manér”. Värre är det när Anna Whitlock, som var med och grundade LKPR, Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt, och även var dess ordförande, beskrivs så här: ”Jag vet inte om denna dam med glasögon, knut, bestämd blick och en korpulent, välstoppad kropp värvade så många medlemmar direkt bland postfröknar, men hon använde sin ställning, sina bekantskaper och ställde alltid upp.”

Ja, som sagt, detta är småsaker i en annars beundransvärd bok. Jag brukar ofta fundera på om en bok, som jag läst, borde filmatiseras. Detta är en faktabok, och jag antar att det måste finnas någon form av längre dokumentärfilm om den svenska kvinnorättsrörelsen. Därmed är det absolut dags för en spelfilm. En sådan vore bra mycket intressantare och mer meningsfull än de flesta svenska biograffilmer som görs. En sådan film skulle dessutom ge mängder av intressanta kvinnoroller till svenska kvinnliga skådespelare, i alla åldrar.

Similar Posts:

• Rösträtt, nej tack!
• Kamp för kvinnlig rösträtt
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• Ett sekel av demokrati
• Gustavianska intriger