Är det något fel på landskapet Uppland, slätten mellan Mälaren och Gävle, mellan Bottenhavet och Bergslagen? Kanske gör detta monotona landskap att det brister i den mänskliga stimulansen, som i sin tur skapar människorobotar eller utgör grogrunden för sekteristiska knullmord.

Man tror nästan det. Knutby. Köksö, är titeln på en av dikterna i Aase Bergs fjärde diktsamling, som just heter Uppland. Där riktigt ser man hur förprogrammerade varelser rör sig i IKEA-träsket med schlagerkörer ringande i öronen, med tapeternas mönster omvandlade till orgastiska övningar och känslan av fångenskap överskuggar allt annat.

Eller så är inte Uppland speciellt på det sättet, men kanske idealiskt som skådeplats för en sammanhållen diktsamling som det är frågan om här. Den ortsnamnflora som Aase Berg fyller dikterna och titlarna med är hämtade härifrån, men oftast lätt deformerade. Ekolsund blir Eolsund (Eol=vindarnas gud enligt antik mytologi), Saltkråkan parafreras med Snorkråkan och för de hemmavarande heter flygplatsen Kvarlanda.

Det där rimmar väl med Bergs sätt att skriva. Hon gör det över hela fältet, hon lägger till och drar ifrån och far fram med den lexikala saxen utan vidare respekt för grammatik och syntax. Eller så är det just respekt hon har, men inser att poesi inte behöver vara svårt, att det kanske är just vid enkel- och lekfullhet som denna poesiart gör sig bäst.

Man önskar att fler inom den morfembesatta samtidslyriken insåg detta, och skrev lika upplyftande som Aase Berg.