Recension

: Men golvet har ingen mun
Men golvet har ingen mun Linus Gårdfeldt
2009
Albert Bonniers Förlag
7/10

Surrealistisk sagovärld

Utgiven 2009
ISBN 9789100119195
Sidor 52

Om författaren

gardfeldt
Foto: Kennet Ruona

Linus Gårdfeldt är född 1981. Han är uppvuxen i Värmland och bor i Malmö. Han debuterade 2009 med diktboken Men golvet har ingen mun på Albert Bonniers Förlag. I februari 2012 utkom hans andra bok Gråbergsång.

Sök efter boken

Men golvet har ingen mun heter diktsamlingen som är Linus Gårdfeldts debut. Men golvet har väl visst en mun, säger jag då. För det är genom ett hål i golvet som barnet kryper ner till den parallella verkligheten ”där sagorna bor”. Den värld som är mer verklig än den vardag som rummet ovanför rymmer. Barnets gränslösa fantasi är det centrala i Linus Gårdfeldts stilsäkert centrallyriska debut:

det är i huvudet det händer,
det finns händer i huvudet som samlar på smuts,

det finns fiskar också, men dom håller sig gömda,
färdas från tinning till tinning i särskilda båtar

Vemodet och äcklet går sida vid sida med befrielsen och lättnaden hos jaget som träder in i en alternativ verklighet. I Gårdfeldts underjord skissas bland annat ett rävbarn upp, kapitlet heter ”Kejsarsnitt” och ”det kliar där rävbarnets navelsträng lossnat,”. Det mänskliga barnet tar här en djupare del av sagovärlden, blir till räv och mystifierar sig själv och sin ångestladdade existens.

Det är långsamma, rytmiska och starkt bildliga rader som pryder sidornas överkant. För Gårdfeldt slösar inte med orden, han utövar en stram centrallyrik där ett stycke max får vara två rader långt. Ändå är flödet påtagligt, då han avslutar varje litet stycke med ett kommatecken, dikten fortsätter och fortsätter, djupare in i läsarens medvetande. Den strama formen i kontrast till det drömska, gränslösa innehållet skapar en fängslande känsla av att jaget försöker bryta sig ut ur vardagens måsten och ramar och istället hitta en egen värld där känslorna och tankarna kan få fria spelrum och ta oanade vändningar. Jag fascineras av Gårdfeldts många surrealistiska infall:

vi sitter tillsammans i mörkret och väntar,

mjölk sipprar fram ur min handled
och rävbarnet dricker,

Man kanske kan tycka att Gårdfeldt skulle kunna fördjupa känslorna av vemod, äckel och befrielse mer i stil med Aase Berg då hon i sin första diktsamling Hos rådjur visar upp groteska bilder av natur och människa i absurd sammansmältning. Men samtidigt finns det en lockelse i den sparsmakade och övertäckande ton som Gårdfeldt använder, den som aldrig säger mer än nödvändigt utan låter läsaren öppna upp sina egna sinnen för att ordentligt kunna se dessa mörka, äckelvackra motiv framför sig. Ändå tycker jag att Gårdfeldt kanske gör det lite väl svårt för sig, att han skulle vinna på att våga lite mer, att kasta sig ut i det mest extrema är modigt och skapar ofta en fascinerande effekt. I Men golvet har ingen mun balanseras det på en lina där ena foten ibland slinter, medan den andra håller sig kvar. Man värjer sig för de mer inträngande bilderna. Men det ser ändå väldigt lovande ut och jag vill genast ha mer av poetens obeahagligt vackra sagosurrealism som glänser av originalitet.

Lisa Gidlöf

Publicerad: 2009-03-30 11:29 / Uppdaterad: 2011-02-25 12:36

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3258

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?