Vad är feminism? Inger Segelström säger sig vara feminist, liksom Linda Skugge. Überakademikern Ebba Witt-Brattström likväl som de 17-åriga tjejer som står utanför porrbutiker och skriker: ”En riktig kropp har ingen snopp” alternativt ”Gå hem och sug din egen kuk” till hågade porrspekulanter. En sak har de dock gemensamt, eller snarare två:

1. De tror på det strukturella patriarkala förtrycket.
2. Enligt Susanna Popova är de elitfeminister, långt ifrån verkligheten och i minoritet bland sina medsystrar.

Enligt Popova är nämligen den patriarkala strukturen i samhället ett påhitt av bl.a. Margareta Winberg och en forskare på Handelshögskolan, Anna Wahl. Wahl och Winberg får sig flera ordentliga snytingar i boken, i Wahls fall är kritiken starkt personlig och involverar beskrivningar av kläder och kroppsspråk såväl som skarp kritik av hennes akademiska meriter.

Elitfeministerna är uppdelad i två ganska tydliga delar, en som behandlar Anna Wahls akademiska karriär och en som argumenterar för att ”feministetablissemanget” skapat egna regler och teorier, fått med sig toppolitiker och kör sitt eget race samtidigt som en majoritet av folket är av en helt annan åsikt. Delen som behandlar Wahls avhandling är intressant och pekar på svagheter, bl.a. i Wahls statistikbehandling.

Popova pekar på brister i urvalet, märkligt ställda frågor, resultats som tolkats märkligt eller inte tagits med samt att ett alldeles för litet antal intervjuer legat till grund för generella påståenden om en viss grupp, i det här fallet manliga företagsledare.

Wahl intervjuade elva män och använde sedan sina resultat som om de vore allmängiltiga för manliga företagsledare, vilket rent vetenskapligt sett är horribelt. Med en så liten urvalsgrupp kan felmarginalen vara så hög som 20% (enligt statistikkunniga i min närhet). För att få acceptabla siffror borde Wahl ha haft ca 400 intervjuoffer med tanke på den typ av frågor hon ställde.

Att väcka debatt om en (kanske) undermålig avhandling är bra och intressant, och i den delen tycker jag att boken har ett existensberättigande.

Den andra delen, däremot, är alltför hätsk, polemisk och, anser jag, för dåligt underbyggd. Popovas avsky för sina politiska meningsmotståndare lyser igenom och det är svårt att bli övertygad av de illa underbyggda analyserna och de närmast konspiratoriska undertonerna.

Tesen är alltså att det finns ett gap mellan elitfeministerna/etablissemanget och vad allmänheten egentligen tycker om feminism. Eliten har sprungit i förväg och propagerar extrema åsikter. Även Valerie Solanas SCUM-manifestet dras in i konspirationen. Utan att gå in i detalj på analysens trovärdighet eller sanningshalten i det påstådda kan man väl fundera rent allmänt: Är det så fel om ”eliten” är före folket? Har det inte alltid varit så, särskilt vad gäller könskampen? Har den inte alltid förts av de privilegierade, de utbildade, som ansett sig föra alla kvinnors talan?

Ellen Key och Alva Myrdal, till exempel, var ju långt före det övriga samhället i sina analyser av könsstrukturerna. Mot bakgrund av detta tycker jag att det är befogat att ifrågasätta Popova. Visst vore det välkommet med en analys av den svenska feministiska diskursen, men en sådan analys måste vara mer djuplodande och bättre underbyggd än den Susanna Popova mäktar med i Elitfeministerna.