Recension

: Jag målar som en gud
Jag målar som en gud: Ellen Thesleffs liv och konst Hanna-Reetta Schreck
2019
Appell förlag
8/10

Tiden då form och färg förnyades

Utgiven 2019
ISBN 9789198496024
Sidor 444
Orginaltitel Minä maalaan kuin jumala. Ellen Thesleffin elämä ja taide
Översättare Camilla Frostell
Först utgiven 2017

Om författaren

Hanna-Reetta Schreck (f. 1976) är konst- och kulturhistoriker, forskare och författare av sakprosa. Hon har varit kurator för flera konstutställningar. Hennes biografi om Ellen Thesleff (1869 – 1954) gavs ut år 2017 på finska och år 2019 på svenska.

Sök efter boken

I biografin Jag målar som en gud möter läsaren Ellen Thesleff (1869 – 1954) som helt och fullt levde konstnärens liv. Att följa den egna viljan var självklart.

Kartläggningen börjar med barndomsåren i högreståndsfamiljen. Tidiga alster och en uppmuntrande far – han dog när konstnären fortfarande var ung. Läsaren får följa åren som konstelev och hur målandet förenades med resande. Konststudier i Paris. Krigstider innebar glesare kontakter med konstnärsfolk i Europa men också att Helsingfors blev osäkert. Lösningen blev delat hushåll med systern Gerda på landsbygden och egenhändigt fångad fisk på matbordet.

Högar med brev finns bevarade som antingen är skrivna av Ellen Thesleff, personer i hennes familj eller vänkrets. De handskrivna raderna visar en människa som fick leva länge i nära relationer till mor och syskon som ställde upp. Breven fylldes av anvisningar om hur gallerister och utställare måste få se hennes tavlor, och hur mycket hon ville ha betalt för dem. Med nya tavlor följde nya instruktioner. En såld tavla innebar välbehövliga pengar och varje gång en köpare gör sig hörd är det som att jublet också väcks i mig. Vad roligt – ännu en resa till Florens, favoritstaden, tänker jag och känner inte alls några tidsavstånd.

Det konstnärliga uttrycket var ständigt i rörelse. Den stiliserade realismen i de tidiga oljemålningarna följdes av en stil som gav plats för färgförnyelse. När ännu något årtionde passerat utvecklades formerna. Målningarna skulle förmedla musik, rörelse och luftighet. Motiven fick mer upplösta och svajande former. De närmade sig en icke-avbildande konst men blev aldrig helt abstrakta. Färgerna i vissa verk är som att stirra in i lådor med lösgodis.

Biografiförfattaren Hanna-Reetta Schreck levandegör tiden och platserna där Thesleff levde och arbetade. Numera vet jag att Helsingfors elektrifierades år 1884. Jag har dessutom blivit bekant med Gordon Craig, en teaterteoretiker som hade förhållanden med flera olika kvinnor samtidigt. Han uppmuntrade Thesleff i hennes konstnärliga utveckling och brevväxlingen döljer inte att här fanns en enkelriktad förälskelse. Kärleksglödens svärmiska karaktär är kvar även om brevväxlarna också avhandlade konstdiskussioner.

En backlash mot viss konst inträffade under 1920- och 1930-talet. I synnerhet kritiserades de kvinnliga konstnärerna. Motiven för den uppburna konsten under de aktuella årtiondena kretsade kring en maskulinitet (Finland var en ung republik) och dessa uttryck intresserade inte Thesleff. Kritiker satte en förminskande etikett på hennes luftiga och färgsprakande verk och förknippade detta med kvinnlighet. Själv fylldes hon av en transformerande kraft där könet inte hade någon betydelse.

Boksidorna berättar om en kosmopolitisk atmosfär som rådde i konstnärskretsarna i Florens. Värme, ljus och utflykter var inspirerande i det konstnärliga arbetet. Hon fick energi av att se samtida konstnärers verk, eller när hon läste aktuella konsttidskrifter. När många år gått gick ännu en resa till Florens 1939. Thesleff konstaterade dock vemodigt efter sin hemkomst i ett brev: ”Florens hade blivit mycket oroligt – för många bilar och soldater. Bara på kvällen kunde jag se en liten aning av det som en gång var det mycket vackra Florens.”

Inuti henne flödade ett konstant driv som gjorde henne produktiv som få andra. Biografiförfattaren formulerar några tankar kring denna attityd, hur Thesleff gång på gång uttryckte konstnärens arbetande väsen. Om Thesleff inte haft denna attityd kanske hon hade fallit i en avgrund med förlorad skaparförmåga, resonerar hon.

Bokens illustrationer omfattar målningar, träsnitt och fotografier. Konstverken visar vändpunkter och nyorienteringar som får en konstvetenskaplig och personlig kommentar av författaren. Många gånger nämns även samtidens kollegor, eftersom konstnärerna inspirerade varandra. Men i stället för att referera till dem i min recension, vill jag rikta strålkastaren mot huvudpersonen – Ellen Thesleff. Läsare som önskar ta del av konst- och samhällshistoria kombinerat med sinnlighet har här något att se fram emot. Biografin Jag målar som en gud är humaniora i sin allra bästa utformning

Lena Nöjd

Publicerad: 2019-09-22 00:00 / Uppdaterad: 2019-09-22 15:59

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7861

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?