Den som vill putsa upp sina kunskaper en aning har mycket att hämta i Andrea Wulfs Fantastiska rebeller. Hon tar oss till den lilla tyska universitetsstaden Jena i slutet av 1700-talet. Tyskland var ännu inte enat. Trots att de många olika små länderna oftast styrdes av konservativa och auktoritära furstar kunde dessa inte upprätthålla någon gemensam effektiv censur. Idéer spriddes därför friare från de talrika tyska tryckpressarna än kanske någon annanstans i världen.

I vilket skede kom vi att räkna med att ha rätt att bestämma över våra egna liv? När började vi tänka att det var vår rätt att ta det vi ville ha? (…) När började vi ställa frågan ”hur ska jag kunna vara fri?

Stora frågor. Andrea Wulf fann svaren i den så kallade Jenagruppen, en krets av författare, kritiker, filosofer, essäister, bokutgivare, översättare och dramatiker som i slutet av 1700-talet var berusade av franska revolutionen och som i sitt tänkande placerade jaget i främsta rummet.

Wulf tvekar inte att kalla detta korta skede i tiden, ungefär från mitten av 1790-talet och tio år framåt för ”ett av de viktigaste årtiondena i det moderna tänkandets historia”.

I Jenagruppen ingick som tidigare nämnts Goethe och Schiller. Men även filosoferna Johann Gottlieb Fichte, Friedrich Wilhelm Joseph Schelling och Friedrich Schlegel fanns med. Också Poeterna Novalis och August Wilhelm Schlegel ingick i gruppen liksom bröderna Alexander och Wilhelm von Humboldt.

Många män kan tyckas, det var en mansdominerad värld. Men den som i hög grad höll ihop gruppen var kvinna, Caroline Schelling. Hon har beskrivits som hjärtat i Jenakretsen, en person som ”dirigerat deras stora symfoni” i egenskap av musa, medarbetare, författare och älskarinna.

Jenagruppen betonade betydelsen av fantasi. Medlemmarna var mer intresserade av processerna som leder fram till insikt och förståelse än av absoluta sanningar. Fichte skrev och föreläste om jaget ”Das Ich”. Diktaren eller konstnären skulle vara sann mot sig själv och sitt inre och uttrycka sig därefter, något vid tiden banbrytande. Wulf anser att vi glömt varifrån dessa grundläggande idéer om individen kommer:

Vi talar inte längre om Fichtes självbestämmande Ich eftersom vi har internaliserat det. Vi är detta Ich. Med andra ord tar vi i dag för givet att vi ser på världen runtomkring oss genom jagets prisma: det är det enda sätt vi nu har att förstå vår plats i tillvaron. Vi är alltjämt bemyndigade av Jenakretsen och deras djärva språng ut i jaget. Men vi måste bestämma hur vi ska använda oss av det som de lämnat i arv.

Betydelsen av Jenagruppen kan alltså inte överdrivas, menar Andrea Wulf. Hon lyckas skapa en engagerande väv av de många livsödena. Även de olika filosofiska tankespånen, vetenskapliga rönen och estetiska ställningstagandena lyckas hon ”spränga in” på naturliga ställen i kronologin. Hon portionerar ut dem i vad som förefaller vara tillräcklig detaljgrad, åtminstone för en novis.

Deras liv blev skådeplats för den nya filosofin. Och historierna om hur de sökte sig fram mellan den fria viljans maktutövning och faran i att bli självupptagen har betydelse på en universell nivå. Jaget befinner sig på gott och ont i förgrunden sedan dess. De franska revolutionärerna förändrade Europas politiska landskap, men Jenakretsen iscensatte en medvetandets revolution.

Jag gissar att en filosofiskt eller litteraturvetenskapligt skolad kanske inte finner Andrea Wulfs sammanfattningar särskilt uttömmande. Men sådana läsare tillhör nog inte den tänkta målgruppen. Vi andra får alltsammans gestaltat i en helhet som inger läslust.

För egen del ska jag läsa mer om och av de svenska fosforisterna samt Erik Johan Stagnelius.

Similar Posts:

• Inspirerad av Hölderlin, inspirerad av Hermodsson
• Om inspirerande vänskap
• Hemma hos August en oktobereftermiddag
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Tyskland på randen till revolution

Pennan är vassare än svärdet. Följaktligen har det skrivna ordet i alla tider riskerat att förbjudas eller förstöras. Skälen är många till att censurera eller bränna böcker. Det mest uppenbara är väl att man, som Tysklands nazister, vill utrota förhatliga idéer. Men i vår tid förekommer också sådana skäl som att man vill skydda barn mot rasistiska fördomar och rensar ut n-ordet eller hindra ungdomar från att ”bli” homosexuella; hundratals böcker förbjuds i detta nu från skolbibliotek i republikanskt styrda delstater i USA av just det skälet.

Här i Sverige har vi haft en våg av aktioner där man bränt koraner. Religionskritik, hävdar aktivisterna. Hets mot folkgrupp eller Natofientliga påverkansoperationer, anser andra.

Censur och bokbål är företeelser lika gamla som boken själv. Ida Ölmedal följer kontroverserna kring vissa titlar genom historien. Ett exempel är Mark Twains Huckleberry Finns äventyr. Denna bok tycks alltid ha varit kontroversiell. Samtidigt har den genom alla år varit en storsäljare. Först var det svordomarna som upprörde, senare skildringen av svarta. Goethes roman Den unge Werthers lidanden ansågs kunna bidra till självmord, den så kallade werthereffekten, vilket motiverade förbud.

Ida Ölmedal tittar närmare på de så kallade triggervarningarna, på metoo-eran och på historien av svenska förtalsmål mot böcker, i synnerhet Cissi Wallins Allt som var mitt och Ing-Marie Erikssons Märit.

Där man bränner böcker är som synes en spretig bok men Ida Ölmedal förmår hålla ihop sin undersökning mästerligt. Hon strävar inte efter att skriva läsaren något på näsan. Snarare har hon gjort en uppslagsrik essä som vidgar vyerna. Inte minst uppskattar jag de historiska tillbakablickarna. Det är annars så lätt att man fastnar i vår egen tid och tror att den är värst i de här avseendena.

Jag finner hos mig själv en längtan efter ett konsekvent förhållningssätt. Det vore härligt att kunna bestämma sig för en linje och sedan leva efter den. De självutnämnda ”yttrandefrihetsextremisterna” framstår ena stunden som härligt rock n’ roll. Man vill vara en av dem. I nästa stund blir jag betänksam. Jag menar, bör verkligen precis allt vara tillåtet att skriva och uttala? Finns det någon som inte tror att yttranden kan utgöra ett allvarligt hot mot vår tillvaro? Ta exempelvis Julius Streichers tidning Der Stürmer. Jag är övertygad om den judehatiska satiren bidrog till Förintelsen.

Men samtidigt är det uppenbart att censur lätt kan bli precis lika systemhotande. Det behövs alltså balansgång och kompromisser. Tillvaron är just så myllrande komplicerad som Ida Ölmedal framställer den.

Similar Posts:

• De välfödda stundernas Sverige
• Rappt om upptakten till den arabiska våren
• Elegier med ett lovande bildspråk
• Obscenity, who really cares?
• Övergripande bok om förlag

Ellen Key (1849-1926) var världsberömd författare, debattör, fredsivrare tillika oförtröttlig kvinnorättskämpe, som 1911 lät uppföra ett herrgårdsliknande, solgult drömhus i Alvastra vid Vättern. Flera av möblerna var egenhändigt designade och Strand blev i likhet med Carl och Karin Larssons Lilla Hyttnäs stilbildande. Efter sin död planerade Ellen att göra huset till en mötesplats över klassgränserna och redan under sin livstid bjöd hon om somrarna in arbetarkvinnor i nätverket Tolfterna för vila och förkovring. Kanske är det på grund av att författaren Malin Haawind själv vistats på Strand som stipendiat en tid, som hon med bravur levandegör både platsen och dess forna invånare i sin nya roman.

Till Ellen Keys hem vallfärdade människor från när och fjärran. Så också skomakardottern Malin Blomsterberg (1882-1925), som 1914 sade upp sig från sitt arbete som hushållerska i Malmö och på vinst och förlust begav sig till Strand. Tycke uppstod och Key bad henne stanna i egenskap av alltiallo.

Ellen, som Malin svartsjukt vaktade, blev ställföreträdande mor och vän i ett. Hon var mån om att göra sig oumbärlig, men oroade sig samtidigt för att inte hålla måttet samt var full av mindervärdeskänslor och social osäkerhet. Hon led också av återkommande psykisk ohälsa.

Om dagarna tjänade Malin sitt levebröd, men nätterna tillbringade hon i böckernas värld. Favoriterna var Platon, Goethe, Keats och inte minst Ellen Key. Som ett slags socialt experiment insisterade Ellen på att hushållerskan skulle sitta med vid matbordet, även när de hade gäster. Då visades också Malins beläsenhet upp.

Livet på Strand blev ingen sinekur och det stressiga och hårda arbetet beskrivs ingående i romanen. Dagarna fylldes av bestyr som matlagning, disk, dukning, tvätt, trädgårdsskötsel och brevskrivning. Malin passade upp på en strid ström av gäster, såväl inbjudna som oinbjudna. Det var både kända kulturpersonligheter och vanliga dödliga som passerade revy. Om kvällarna läste Ellen högt vid brasan, men då var Malin så utmattad att hon hade svårt att hålla ögonen öppna.

Det är främst relationen mellan Ellen och Malin som står i centrum. Denna är inte helt okomplicerad. Malin är bitter över att Ellen uppmärksammar slitet hos kvinnorna i fabrikerna, vilka hon bjuder in till Strand för att vila upp sig och insupa bildning, men är blind för Malins egen orimliga arbetsbörda. Likväl häver hembiträdet inte upp sin stämma och klagar på orättvisan. Hon biter ihop och konsekvensen – ska det visa sig – blir ödesdiger.

Språket i romanen harmoniserar ypperligt med innehållet och tidsskildringen är livfull. Första världskriget mullrar i bakgrunden, kampen för kvinnlig rösträtt pågår för fulla muggar och hungersnöden i landet är akut. Vidare kontrasterar den ryska revolutionen och det finska inbördeskriget mot tryggheten på Strand.

Summa summarum rör det sig om en välskriven roman, vilken bjuder på nöjsam läsning och som utan tvivel föregåtts av en omfattande research i ämnet.

Similar Posts:

• Uppfriskande misslyckad kärlekshistoria
• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• På jakt efter bildning
• Den undflyende bildningen
• Vi sitter här på livstid

Min förhoppning när jag bar hem hans bok från biblioteket var att få lite pepp inför ålderdomen. Fast Ekerwalds definition av gammal visade sig inte vara samma som min egen på 65+, utan snarare 80+. Inte så förvånande kanske om man betänker att hans egna barn vid det här laget hunnit bli pensionärer.

Att Ekerwald i texten omnämner sig själv med ordet ”Gammal” är möjligen en litterär referens som jag inte förmår placera, men som jag tycker stör läsningen, ger ett konstlat intryck och blir en smula tjatigt i längden. Jag hade hellre sett att han använt sig av första person. Men det är sannnerligen inte någon gammal grinig gubbe som tar till orda och det är heller inte hans stil att snöa in på krämpor och sjukdomar. Författaren nämner som hastigast att han har cancer (kräfta), men att i hans höga ålder kommer lyckligtvis inte någon behandling på fråga.

Carl-Göran Ekerwalds bok är lättläst, stillsam, anspråkslös och sympatisk, samt består av korta fristående kapitel. En blandning av högt och lågt samsas på sidorna och citaten haglar. I min biblioteksbok har en tidigare låntagare på var och varannan sida strukit för långa stycken i marginalen. I ena stunden åberopar han persiska poeter eller Goethe, för att i nästa beskriva vad han ätit till frukost, erinra sig hur det kändes att vara barn eller återberätta en anekdot från något sjukhusbesök.

Enligt Ekerwalds beräkning tillbringar han 80% av sin vakna tid med näsan i en bok. Jag bestämmer mig på stående fot att bli som han och läsa dagarna i ända, ifall jag får förmånen att bli riktigt gammal med sinnena i behåll. Skälet till att Ekerwald blev storläsare är att han mobbades i skolan. Sedan dess har Bibeln varit en ständig följeslagare, även om han skyggar för att kalla sig kristen. Hans favoritförfattare Vilhelm Ekelund och Eric Hermelin läser han dagligen. Nuförtiden blir det också dagböcker av åldrande författare (Tolstoj, Norén med flera) i syfte att jämföra sin tillvaro med deras. Däremellan slinker Philip Larkins brev och dikter, Samuel Butlers dagböcker samt van Goghs brev till sin bror Theo också ner.

Man ska dock inte förledas tro att Ekerwald isolerar sig. Jag undrar hur många andra hundraåringar som ägnar sig åt att hålla föredrag. Det skulle väl vara Dagny Carlsson i så fall. Fast hon gick förstås bort 2022. Ekerwald är fortfarande nyfiken och följer nyheterna via BBC och arabiska Aljazeera. Samtidens fixering vid ytlig underhållning anser han fördummande. I egenskap av djurvän är han stenhård i sin dom vad beträffar den moderna djurhållningen. Även den tekniska utvecklingen får sina slängar med sleven.

Inte utan ett stänk av vemod konstaterar författaren att vi lever i en tid då ingen lyssnar på gamla människor och deras tillägnade visdom. När någon ur den yngre generationen knackar på hans dörr är det för att erbjuda honom undervisning i att hantera en mobiltelefon eller en dator. Ekerwalds övertygelse är att världen skulle må bra av att ha gamla som håller i rodret. Han har onekligen en poäng och får mig osökt att tänka på ordspråket ”gammal är äldst”. Fast åsikten är inte helt okomplicerad om man betänker den galna valkampen som försiggår i USA för närvarande.

Författaren rankar vänlighet högt och anser vanligt hyfs angeläget i umgänget människor emellan. Även om jag kan tycka att exemplen han räknar upp känns lite omoderna. Att man inte ska inte spotta på golvet, utan begagna sig av spottkopp, inte snyta sig i handen, inte gäspa med öppet gap utan skyla sig med handen, etc. När sedan Ekerwald klagar på att han inte kan ta till sig allvarliga budskap av hårt sminkade kvinnor på tv samt noterar att det är angenämt att se naket hull hos de kvinnliga musikerna i en symfoniorkester tycker jag nog att det blir snudd på gubbvarning.

Vad är då ”fördelen med att bli gammal”? Det är, enligt Ekerwald, att uppnå sinnesro. Att äntligen känna sig tillfreds med livet, inte längre störas av framtidsplaner, önskningar eller avundsjuka. Ekerwald trivs som fisken i vattnet med ensamheten, som han ser som ett idealiskt tillstånd, trots att han är begåvad med en ansenlig familj. Han lever ett inrutat liv: ”Dag på dag, vecka på vecka samma underbara enformighet och frid”.

Döden ser Ekerwald fram emot med tillförsikt och odelad glädje. Men tills dess fortsätter han att dansa solo, läsa Bibeln och persisk poesi (i original) samt unna sig en halvliter rött boxvin till middagen.

Medan vi andra får glädja oss åt en fin och tänkvärd liten bok med ett gyllene omslag.

Similar Posts:

• På jakt efter bildning
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• En bekantskap för alla tider och humör
• Den evige provokatören
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen

Bönderna sålde fortfarande körsbär på torget – den sena sort som användes i traktens berömda körsbärskaka. Under binas guldsvärmar glänste bären vinröda i trågen.

Men skildringen av idyllen varar inte länge, utan utvecklar sig till en ödesmättad berättelse och involverar många tidsplan.

Avhoppade medborgare från tidigare Sovjetunionen eller nuvarande Ryssland ska inte tro att de ska känna sig trygga. Trettio år är ingenting, bäst att se sig om över axeln igen.

Det händer sig att avhoppare nummer ett hamnar hos sjukvården och experter måste tillkallas. Bland de fyra experterna är det tre som har namn och är spårbara. Den fjärde är inte någon känd. Efter ett tips är den hemliga avdelningen säker på att den fjärde är Kaitlin. Eftersom han är på listan över förrädare efter sitt avhopp vid Sovjetunionens sammanbrott blir han ett högaktuellt villebråd.

Därefter riktas läsarens fokus på Kaitlin, som arbetat som forskare i det gamla Sovjetunionen. Tillbakablickarna går till hans barndom när han provade farbror Igors uniformsjacka med prydnader och medaljer. Ett läshuvud med lyckade studier förde honom till tjänsten på laboratoriet. Där utfördes experiment för att skapa ämnen som skulle skapa konkurrenskraft i den geopolitiska maktordningen. Nutidsplanet är ett liv med ny identitet men det blev inte som han tänkt sig – det nya landet verkar inte vara intresserat av hans kunskaper. Hans skapelse är ämnet som får namnet ”debutant” och som dödar utan att lämna spår.

Närheten till döden gör att funderingar på det passerade livet tar plats. Här utforskas de i lite varierade tongångar. Gemensamt för personerna med dessa tankar är att de har en stark självbild som sakta har börjat krackelera.

All denna hängivenhet för ett högre syfte – så lockande och så skrämmande på samma gång. Lebedev har blick för den där gränsen som passeras och blir oåterkallelig. Vilket pris kan ambitioner ha? Kan man överhuvudtaget undgå kittlingen när nyfikenhet och intelligens mixas?

Tydligare kan det väl inte bli när Lebedev på försättsbladet valt att citera ur Goethes Faust:

Kusin och skälm, jaså du möter mig
i rätta stunden? Jag vill tacka dig.
En lycklig händelse att du är här!
Jag måste verka, därför att jag är.
Nu vill jag komma in i arbetstagen.
Du kan väl hjälpa mig – du är förslagen! *

Visst skulle jag kunna läsa berättelsen som en thriller också, eftersom kapitlen omväxlande är skrivna ur jägarnas perspektiv, de som omnämns som sergeanten och majoren. När de åker på sitt uppdrag att finna Kaitlin följer de handboken för agenter fullt ut och de är vältränade för det. Trots alla förberedelser och all erfarenhet får de rollen som berättelsens skälmar för att låna ordvalet hos översättaren till Goethe-citatet. De är effektiva men det är inte alltid verkligheten följer agenters scheman, något som ger ett lättsamt anslag i mitt tycke. Samtidigt skildras hur en av dem störs av återkommande minnen från terrorkrig. När han tänker på sin 16-årige son, en mjuk och ömtålig människa, tar en besvärlig osäkerhet plats. Det här gör att jag får byta läsart än en gång och jag undrar om romanen som helhet kunnat tjäna på att utesluta situationskomiken.

Lebedevs utmärkta gestaltningsförmåga gör ändå intryck. Jag kommer främst att minnas hur nära jag kom alla personer han gör så levande och mänskliga.

*Översättare Britt G. Hallqvist, 1956

Similar Posts:

• Syns inte, finns inte
• Krypande och mänsklig sci-fi
• Djävulsk briljans
• Låt oss tala om Debutanten och Formen och Sovjet
• En postsovjetisk odyssé

När jag läste de första tjugo sidorna av Christa Wolfs Landet som icke är blev jag förbluffad. Den högtravande och intellektuella språkbehandlingen gjorde att jag kände mig rätt och slätt avvisad. Ville inte rösten bakom orden nå mig? Så här kan man väl inte skriva om man vill bli läst?

Muttrande vände jag mig till Wikipedia för att hämta lite mer bakgrundsfakta till bokens huvudpersoner, Heinrich von Kleist och Karoline von Günderrode. De levde i början av 1800-talet och författade teaterstycken och poesi. Bokens handling cirklar runt en tebjudning i närheten av floden Rhen. Att de två författande huvudpersonerna träffas där är en händelse som är helt påhittad av Wolf – i verkligheten har de aldrig mötts. Wikipedias historiska kontext gav mig hur som helst skjuts i läsningen. Det kändes också naturligt att göra markeringar med blyertspennan när jag läste.

Wolf formulerar sitt intresse för borgardöttrarna och fattigadeln i en stil som känns distanserad men som ändå har element av starkt engagemang. I böcker av exempelvis Jane Austen eller systrarna Brontë är vitterhet ett underhållande element men på den här tyska tebjudningen är känslan av tungsinthet stark. Då och då är jag oklar över vilken av personerna som säger eller tänker något. Associationerna är mångbottnade och introverta.

Intressanta teman utkristalliserar sig alltmer medan jag läser, och jag tror jag behåller presensformen här i recensionen för att illustrera hur texten och jag vill hänga med varandra en stund.

Det mest uppenbara temat är hur män och kvinnor hålls åtskilda från varandra, vilket också kommenteras i några replikskiften. Männen betraktar kvinnorna som ”det främmande könet” – och naturligtvis sker det omvända med samma övertygelse. Både män och kvinnor är bakbundna av konventioner och samhällets uppbyggnad. Wolf lotsar in läsaren i Kleists posttraumatiska ångest efter tiden i fält och möten med Napoleons trupper. Günderrode, i sin tur, är inte intresserad av att endast bli en mans hustru.

Ett annat tema är konstutövandets lockelse eller snarare att känna kallet som författare.

Det finns en längtan hos mig att prägla mitt liv i en förblivande form.

När gästerna i salongen minglar kommenterar en vän till Günderrode högljutt att hon inte ska bry sig om vad en litteraturkritiker har skrivit i recensionen av hennes debutdikter. Vännens lovord väcker motstridiga känslor hos henne, varför tror han att hon skulle vara omedveten om att offentlighet medför risken att få negativ kritik? Det där är en ganska snyggt inlindad erfarenhet som möjligen också Wolf kunnat relatera till under sin tid som författare, tänker jag. En vän som per automatik rusar fram och gulli-gullar bort kritik i stället för att analysera och ge nykter återkoppling.

Brytningstid skulle kunna vara ett tredje tema, vad jag kan se. Goethe var den tyska litteraturromantikens gigant vid 1800-talets början. När Kleist och Günderrode i mitten av boken börjar växla tankar med varandra finner de gemenskap. Här är det inte fråga om någon svärmisk kärleksromantik, utan det är ett intellektuellt utbyte som driver dem till varandra. De är i hög grad självmedvetna och har på varsitt håll begrundat bilden av den geniala diktaren, som författare liknades vid. Själva känner de sig som främlingar inför den romantiska epokens konstsyn. De bär båda på ett starkt självtvivel och de söker sin personliga väg i ordens bärkraft.

Under läsningen funderar jag också över Wolfs egen författarsituation. Hur ställde hon sig till sina möjligheter att uttrycka sig fritt i dåtidens Östtyskland – är det hennes tankar som Kleist förmedlar i denna passage?

Jag kan inte dela upp världen i gott och ont; inte i två förnuftsgrenar, inte i friskt och sjukt. Om jag skulle vilja dela världen, måste jag sätta yxan till mig själv, klyva mitt inre, hålla fram de båda halvorna för den äcklade publiken, för att ge den skäl att rynka på näsan: Var finns renheten. Ja, orent är det som jag har att visa. Inte att hugga tänderna i och svälja ner. Att springa ifrån, Günderrode.

Landet som icke är är nu instoppad i bokhyllan. Läsupplevelsen blev minnesvärd. Som en svårtillgänglig vän med sin återhållsamhet, kunde romanen till slut öppna sig och berätta något för mig. Litteraturen är väl ändå fantastisk – eller vad säger ni?

Similar Posts:

• Spionen som glömde bort
• Inte bara sjukhus
• Goethe!
• Stämningsladdade bilder, rörigt berättande
• Självförbrännande tonårsuppror

Idag, när vi sitter med facit i hand, är det lätt att förvånas över att Tyskland var ett populärt land att besöka på 1930-talet, ända in på knutarna till andra världskrigets utbrott. Inte ens Hitler lyckades ta kål på den djupt rotade kärleken till det tyska kulturarvet med storheter som Bach, Beethoven, Wagner, Goethe, Kant och Schiller. Därtill hade tyskarna rykte om sig att vara gästfria, deras medeltidsstäder synnerligen pittoreska och ölet billigt och skummande.

Den brittiska författaren Julia Boyd försöker i Turister i Tredje riket: vittnesmål från nazismens framväxt besvara frågan hur det kom det sig att så många besökare fascinerades av nationalsocialismen. Hur lätt var det egentligen att genomskåda all propaganda och se bakom de välputsade fasaderna?

Författaren har gjort djupdykningar i arkiv och bibliotek och fiskat upp intressanta, skrämmande eller rentav rörande vittnesmål. Här återfinns utdrag ur brev, tidningsartiklar, reseskildringar, intervjuer med mera mellan åren 1919 och 1945. En närmast överväldigande mängd röster tillhörande journalister, studenter, diplomater, politiker och idrottsmän blandas med författare, affärsmän, musiker och turister. Kända personer, som Samuel Beckett och Sven Hedin, samsas med okända. Britter och amerikanska medborgare är i klar majoritet.

Antisemitismen var utbredd även utanför Tysklands gränser och de journalister som tog bladet från munnen och rapporterade om judehetsen fann, åtminstone före 1937, att deras texter inte sällan censurerades av misstrogna redaktörer. Behandlingen av judarna ansågs av många vara en inrikespolitisk fråga. Så länge som ordning och reda rådde och kommunisterna hölls stången tycktes detta vara gott nog. Man hade första världskriget i färskt minne och valde helt enkelt att blunda för oförrätterna.

Faktum är att många utlänningar – inte minst ur överklassen – hyllade Hitler, åtminstone till en början. Vi får bland andra läsa om Unity Mitford (en av de sex märkliga Mitfordsystrarna), som formligen dyrkade marken som Führern gick på och närmast betedde sig som en sentida groupie. Kanske bländades besökarna av all pompa och ståt, något som kulminerade under partidagarna i Nürnberg mellan 1933 och 1938, då storhetsvansinnet med parader, processionståg, banketter och fyrverkerier inte visste några gränser.

Efter det att bokbålen flammat i universitetsstäderna 1933 blev turisterna mer och mer avvaktande och nazisterna såg sig nödgade att sätta igång en propagandakampanj för att locka dem tillbaka. Utlänningar var välkomna att besöka koncentrationslägren, men duperades inte sällan av att utklädda vakter agerade fångar. Varje resenär fick mot slutet av 1930-talet ta ställning till om hen var beredd att heila eller ej. Enligt Boyd kunde det i vissa lägen stå en dyrt att låta bli.

De tyska kvinnorna uppmanades att fimpa cigaretterna, lägga läppstiftet på hyllan, bli hemmafruar och föda massor av barn. Det gällde att se välnärd och sund ut; modet föreskrev dirndl-kjolar och flätor. Den australiensiske diplomaten Arthur Yenker kunde 1934 konstatera att tyskarna blivit blondare sedan hans förra besök. Enligt författaren såldes också hela 10 miljoner flaskor hårfärgningsmedel det året.

Då de olympiska sommarspelen gick av stapeln 1936 i Berlin var den militära närvaron överväldigande och 10 000 hakkorsförsedda flaggor vajade för vinden. Från den imposanta olympiastadion, som rymde 100 000 åskådare, blickade bland andra svenskar prins Gustaf Adolf, vår nuvarande kungs pappa. Att alla spår av antisemitism tillfälligt avlägsnats ur gatubilden innebar en högst tillfällig lättnad för Berlins judar.

Jag måste tillstå att jag till en början kände mig lätt vimmelkantig av överflödet av namn och korta berättelser, men vande mig efter ett par kapitel vid framställningssättet. En del namn återkom också under läsningen. Det kan likväl vara klokt att dela upp läsningen i etapper.

Den svenska titeln Turister i Tredje riket, som låter det lätt naiva intrycket av ordet turist kollidera med den ondskefulla klangen i Tredje riket, är klockren, även om originalets titel Travellers in the Third Reich bättre täcker in besökarnas mångfald.

Läs en viktig och informativ bok, som med sin alldeles egen vinkling, väl försvarar sin plats i den ständigt svällande bokhyllan med böcker om andra världskriget.

Similar Posts:

• Hitlers folkstat
• Drömmen om det storgermanska riket som gick i kras
• Att krypa under huden på Goebbels
• Spökhistoria
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?

Det handlar om otrohet, om att älska en gift man, att vara den andra kvinnan och att inse att det inte räcker. Att det tidvis underbara i slutänden tär och trasar sönder, faktiskt så mycket att döden ter sig som det enda rimliga alternativet. Döden för kärleken eller döden för den som älskar. Det är minnen och drömmar, försök att förstå sig själv och att skriva sig ur det som är – och att skriva sig in i en tradition där Goethes Werther är centralgestalten.

Gränsprosa är undertiteln eller beskrivningen. Prosa på gränsen till lyrik, prosa om ett gränstillstånd. Det är korta avsnitt, ibland några sidor, ibland bara några rader. Ibland försedda med en rubrik, ibland inte. Det är inte konsekvent men känns ändå mycket medvetet.

Texten är fylld av frågor och språket är enkelt samtidigt som det är annorlunda och frammanar nya sätt att se på saker, som skärande precisa formuleringar som belyser ojämlikheten i relationen:

Han hade sagt: jag älskar dig.
Han hade sagt: jag kan inte lova någonting, och kan inte ge just något alls.
Han tyckte att det var ärligt. Den sortens naiva hänsynslöshet. Det finns många blinda punkter i ärligheten.
Jag kan inte lova någonting. Och kan inte ge just något alls.
Vad är det, om man inte kan lova någonting, och inte kan ge just något alls.
Det är ingenting. Det är vad det är.
Han säger: jag älskar dig. Efter det säger han: inte.

Berättarjaget är en kvinna som påminner om författaren utan att jag egentligen vet något om henne. Kanske tolkar jag det så för att det känns så nära, så självupplevt, kanske också för att skrivprocessen är så central i handlingen. Vissa avsnitt handlar inte heller om ”jag” utan om ”hon” i en egen inre perspektivväxling. Samtidigt känns det inte viktigt vad som eventuellt inte är fiktion, eftersom det handlar så mycket mer om hur det som sker, eller har skett, skildras.

Ibland tänker jag plötsligt på den andre, den som
inte är du, och känner längtan.
Vad jag längtar efter är svårt att veta.
Jag kanske längtar efter honom.
Jag kanske längtar bort från dig.
Jag kanske längtar efter att vara någon annan
någon annanstans.
Just nu önskar jag att jag vore i hans famn;
jag längtar efter att vara någon som är i hans famn.
Det känns plötsligt så kravlöst, lugnande.
Som att inte behöva vara på väg bort
hela tiden,
som att få vara någon som får vara kvar.
Som att verkligen få vara.

Det är sorgligt och vackert, anspråkslöst och anspråksfullt. Det är brutalt men också med spår av svart humor. Det är kärleken och döden och att ta sig igenom det.

Similar Posts:

• Äktenskapets tabu
• Teori och praktik
• Fastlåst i ilska och gamla sår
• Inte så närgånget om närhet
• Kärleken som hot och möjlighet

Fritz hade just blivit exponerad för vetenskapsvärldens stora hemlighet: Forskningsinstitutioner var kungariken, och deras invånare styrdes och motiverades av samma faktorer som styrde och motiverade invånarna i alla riken. I första hand känslor, i andra hand rationellt tänkande. Alldeles särskilt gällde detta de riken som hade de största och mest betydelsefulla kungarna. Det borde förstås varit tvärtom, men så var det inte.

I Lena Einhorns dokumentärroman Geniet från Breslau förs läsaren till det sena 1800-talets Tyskland som efter kriget mot Frankrike var en stolt nation där vetenskapen och poesin skimrade i en sorts guldålder. Fritz Haber och Clara Immerwahr är de två huvudpersonerna som läsaren får följa från unga år efter första mötet på dansskolan. De är båda intresserade av vetenskapliga studier och vill bidra till samhället. Fritz studieväg och inledande karriär kantas av motgångar och uteblivna tjänstetillsättningar. Claras vidarestudier försvåras av att endast män har tillträde till universiteten. Stegvis och med hjälp av allierade genomför hon som den första kvinnan i Tyskland en predoktoral prövning som kallas Verbandsexamen. Hennes fortsatta forskning avstannar abrupt efter giftermålet med Fritz och barnets födelse – inte för att maken hindrar henne – här är det den tyska lagstiftningen som sätter definitivt stopp. Maken drar ofta hem kollegor och doktorander till våningen medan Clara känner växande panik av livet som social värdinna med fullt ansvar för mat och dryck till gästerna. Skillnaderna i vars och ens principer stegras när den ena laborerar för att få fram ett stridsmedel för Tysklands soldater i första världskrigets skyttegravar medan den andra startar en barnkrubba för soldaternas barn. Flera eftertänksamma stunder avbryter läsningen eftersom vi idag har facit i händerna.

Laboratorieexperimenten och spelet som pågår i den akademiska världen skildras spännande. Framgångar avlöses av misslyckanden och drivet hos de inblandade omges av ett trovärdigt pysande och puttrande. Romanen kräver inte alltför mycket förförståelse om tidsperioden eller de tyska levnadsförhållandena. Med jämna mellanrum ges läsaren en kort sammanfattande bild av vetenskapens aktuella strömningar eller hindren som möter kvinnor respektive medborgare med judisk bakgrund. I det kejserligt styrda landet växer en längtan efter kolonial och militär makt och de geopolitiska spänningarna förklaras pedagogiskt. Mitt lilla bonustips är att läsaren slår upp ortnamnet Breslau. Både på nätet och i uppslagsverk finns artiklar som liksom serverar Europas historia i ett nötskal med tanke på hur många gånger staden bytt nationstillhörighet – idag heter staden för övrigt Wrocław.

Jag hade däremot önskat att berättaren lyft fram de djupare skikten hos både Fritz och Clara. Inuti respektive huvudperson pågår en kamp som handlar om att balansera de inre drömmarna med den yttre verkligheten. Vistelser på hälsohem blir nämnda. Gestaltningen domineras av en utifrån betraktande och registrerande blick, vilket möjligen beror på författarens mångåriga arbete som dokumentärfilmare. Uttrycksfullheten hamnar så att säga på termometerns svalare del.

Antagligen överreagerar jag också på en annan sak. I meningar som följer på varandra i ett stycke upprepas ofta samma ord, eller samma fras. Något liknande sker i slutet av många kapitel och påminner om en formel hämtad från en ”skriv-så-här”-sajt riktad till författarwannabes.

Bokens lättillgänglighet är ändå en viktig kvalitet som får mig att vilja tipsa om den till läsare som vanligtvis inte läser om händelser som utspelat sig före första världskriget. En del knasig kuriosa tycker jag också är kul att läsa om, som att poeten Johann Wolfgang von Goethe ville undersöka om kemiska lagar fungerade som modell för att analysera mänskliga relationer. Berättelsen innehåller även flera laddade händelser och den som tar sig an boken kommer vid sidan av de dramatiska vändningarna få en intressant inblick i ett förmodernt Europa.

Slutligen finner jag titelns användande av ordet geni mångbottnat. Jag ser en ironisk blinkning till geniförklarande av vetenskapsprofiler i största allmänhet. Fritz Haber fick nobelpriset i kemi 1918 för metoden att tillverka konstgödsel, vilket möjliggjorde ökad jordbruksproduktion till nytta för den växande befolkningen. I den fortsatta karriären utvecklade han stridsgas och Zyklon B som användes av nazisterna i utrotningssyfte(!). Geniet (ordet är i singularform) skulle också rätt och slätt kunna peka på Clara Immerwahr. Hennes hårda kamp bidrog sannerligen till ett skifte i synen på kvinnor och deras möjligheter att få inträde till de tyska vetenskapliga institutionerna.

Similar Posts:

• Ett uppror från de mest förtryckta
• Tyskland på randen till revolution
• Om att komma ut efter kärnfamiljens ras
• Känslosam bästsäljare om Hannah och Anna
• Nazismen som folktandvård

De flesta politiker förstår att de inte representerar bara sig själva när de träder fram i offentligheten. I takt med att orden börjar flöda i talarstolen vidgar sig perspektiven utanför politikern själv. Några av de mest minnesvärda talen är också visionära. Idag känns det som väldigt länge sedan en politiker tog sikte på framtiden i sitt tal genom att peka på en värld där fred råder bland människorna.

Den 22 oktober 2018 var det 40 år sedan Astrid Lindgren höll ett sådant tal. Hon hade tilldelats den tyska bokhandelns fredspris och vid prismottagningen i Frankfurt spred hon några väl valda ord. Freden var långt borta och kapprustningen mellan stormakterna väckte oro hos såväl statsledningar som hos den vanliga människan på gatan.

Nu finns talet utgivet i en bok med namnet Aldrig våld! I bokens efterord läser jag om prisceremonitalets första vända: ”Texten hon förberett föll dock inte i god jord och hon ombads att inte hålla talet. Budskapet ansågs för kontroversiellt. Men Astrid stod fast: om hon inte fick komma och berätta om sin syn på hur man skapar en fredligare värld, med och för barn, så tänkte hon inte komma alls.”

Någon gav med sig till slut. Det var inte Astrid Lindgren.

Det unika och oförglömliga med Astrid Lindgrens tal är dess pedagogiska uppbyggnad. Från den stora visionen om fred går hon nedåt till mindre delar. I stället för att tala om lagförslag och politiska miljöer fokuserar hon på grunden till krig och våld, som enligt hennes mening handlar om tryggheten i barnens uppväxt. Hon ställer kontraster mot varandra våld – fred, oro – trygghet, vuxen – barn. Hon påtalar hur begreppet antiauktoritär uppfostran missförstås och förvrängs i debatten om barnuppfostran. Fakta för dig som inte minns: Föräldrar fick slå sina barn ända fram till 1979, då barnagan förbjöds i Sverige. Idag är den förbjuden i 44 länder – och alltså fortfarande tillåten i alla andra länder.

I en tysk kontext är nog ett citat av författaren Johann Wolfgang von Goethe naturligt. Talet kryddas också med citat från Bibeln, som dessvärre inte erbjuder mycket i världsfredsfrågan:

”Spar på riset och du fördärvar pilten”, står det redan i Gamla Testamentet. Det har många fäder och mödrar ända sedan dess trott på. De har flitigt svängt riset och kallat det för kärlek. Men alla de här verkligt ”fördärvade piltarna” som det i denna stund finns så många på jorden, diktatorerna, tyrannerna, förtryckarna, människoplågarna, hur var deras barndom, det borde man forska i. Jag tror att bakom de flesta av dem står en tyrannisk far eller annan fostrare med ett ris eller ett spö i handen.

Med talets avslutande anekdot uppstår den riktiga aha-upplevelsen. Scenen utgörs av en mamma som älskar sitt barn, en pojke. Han älskar sin mamma i gengäld. En speciell situation har uppstått och mamman och pojken har två olika perspektiv. Anekdotens verkan är oerhört effektfull och belyser frågan: Vad håller vi vuxna på med egentligen?

Talet som Astrid Lindgren höll för 40 år sedan når hjärna och hjärta samtidigt. Hon gör inte misstaget att agera predikant, som kan få lyssnare att slå dövörat till. Det är de sakliga hänvisningarna som gör ett outplånligt intryck på mig.

Om jag vore politiker, skulle jag använda alla översättningar som finns av Aldrig våld! och sprida dem på mina resor. Åren som barn går inte att få tillbaka, men beslutsfattare kan ge barnen idag förutsättningar som gör att de senare i vuxna år agerar balanserat med målet att hitta fredliga lösningar.

P.S. Texten finns redan på tyska, engelska och italienska.

Similar Posts:

• Torrt men givande om svenska politiker i talarstolen
• ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson
• En röst att bli liten av
• Lekfull ceremoni