Är möjligen Aftonbladets grundare lite bortglömd i vår tid? Det är i så fall orättvist. Adelsmannen Lars Johan Hierta kämpade inte bara för tryck- och pressfrihet, utan också för bättre representation i riksdagen och mot kungamakten. Han stred mot tullmurar och för större näringsfrihet. Barnaga och spöstraffet ville han förbjuda. En annan fråga var kvinnors och mäns lika arvsrätt och större jämställdhet mellan könen generellt. Nu när dessa visioner har blivit verklighet sedan länge har vi kanske en benägenhet att ta dem för givna?

Vid tiden för Hiertas födelse och uppväxt ersattes upplysningen gradvis av romantiska lidelser – forntidsvurm, nationalistisk självgodhet och kungadyrkan, men även av revolutionsiver. Hierta blir dock uppfostrad i upplysningens ideal – rationalitet, nytta och fast tro på en bättre framtid. Som yngling banar han sig väg i riksdagen och parallellt i den framväxande dagspressen.

Frihetstiden får sig en knäck när konservativa krafter och egenmäktiga monarker åstadkommer en backlash. Samtidigt är eliten splittrad. Somliga lever som de alltid gjort. De är jordägare med avkastning från gods och gårdar. Dessa vill ha tullmurar för att skydda sina intressen mot import. Andra satsar kapital i den industriella omvälvningen och vurmar för frihandel. Långsamt växer en folklig medvetenhet fram. Många har tagit intryck av franska revolutionen. De styrande fruktar ”pöbeln” och aktar sig för att slå ned alltför hårt på folkliga demonstrationer och protester.

Bättre tryckteknik och ökad läskunnighet skapar förutsättningar för en ny dagspress. Den drar nytta av tryckfriheten, ett arv efter 1700-talets upplysning och frihetstid.

Även vår tid ser en konservativ och nationalistisk backlash. Samtidigt pågår en mäktig rörelse för jämställdhet, HBTQ-rättigheter, etnisk mångfald och miljömedvetenhet. Sociala medier öppnar ständigt nya torg för meningsutbyte. Lars Johan Hierta hade känt igen sig.

Berättelsen om hur Aftonbladet grundas och Lars Johan Hierta kämpar mot myndigheterna och deras så kallade indragningsmakt är rafflande. Gösta Arvidsson vet att förvalta den typen av historia.

Allt sedan 1766 hade Sverige en av världens starkare tryckfrihetslagstiftningar. Det var möjligt att publicera och sprida tryckta skrifter utan den förhandsgranskning av innehållet, censur, som var vanlig i mer auktoritära statsskick. Men en tidning behövde utgivningsbevis samt ansvarig utgivare. Om utgivningsbeviset blev indraget, vilket det kunde bli utan att orsaken kungjordes eller möjlighet till överklagan fanns, ja då förlorade även ansvarig utgivare möjligheten att ansöka om nytt bevis.

Hierta var införstådd med regelverket och verkade i riksdagen förgäves för indragningsmaktens upphävande. När Aftonbladet drabbades av indragning i februari 1835, hade Hierta listat ut ett kryphål i lagen. Inom en knapp månad hade han ett nytt utgivningsbevis för ”Det nyare Aftonbladet” vars ansvarige utgivare var redaktionsmedlemmen Carl Wilhelm Liljecrona. Så fortsatte den växande skaran prenumeranter att få sin tidning. Därefter låg Hierta alltid steget före den repressiva kungamaktens hantlangare genom att skaffa sig reservtillstånd för ”Det fjärde Aftonbladet”, ”Det femte” och så vidare. Vid försäljningen av tidningen 1851 var den formella titeln ”Det tjugondesjette Aftonbladet” och som ansvarig utgivare stod en före detta studerande.

Gösta Arvidsson är en god stilist som skriver medryckande. Han har varit flitig i brevarkiven och riksdagsprotokollen: som läsare är man i trygga händer. Ibland övergår det flyhänta berättandet dock i korta brottstycken staplade på varandra och överlastade med namn och täta faktauppgifter. Det är mindre lyckat. Boken är inte en ren biografi utan, som undertiteln anger, en historik över en epok då många frågor debatterades. Det spretiga materialet hade mått bra av fler presentationssätt. Kanske hade kreativt utbrutna faktarutor, diagram och grafik hjälpt? Jag tänker på hur Bea Uusma arbetade i Expeditionen, till exempel. Eller Johan Svedjedal i boken om tidskriften Spektrum. För det mesta har Arvidsson dock god hand med händelseförloppet och förutsätter inte alltför mycket förkunskaper hos läsaren.

Att lyfta fram Lars Johan Hierta och dennes ideal är en välgärning. Aftonbladets grundare hade patos och gav sig inte trots mäktigt motstånd – en riktig inspirationskälla. Hierta är väl värd uppmärksamhet i vår tid.

Similar Posts:

• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt
• Lovande klarsyn i pessimismen
• Bättre och bättre dag för dag
• Äktenskapsproblem i 1840-talets Stockholm

Lika lätt som hon hade att skratta kunde hon falla i gråt. Hon sökte strid men ville ofta bara fly. Hon var en av livsviljans stora diktare i den svenska litteraturen, men många vet mer om hennes sätt att dö än om hennes sätt att leva.

Han har så rätt i det han skriver, Johan Svedjedal, att det är så många som vet mer om Karin Boyes död än om hennes liv. Och det är bland annat det han vill ändra på med sin rejäla biografi, den första heltäckande sedan Margit Abenius med tiden ganska hårt kritiserade Drabbad av renhet gavs ut 1950.

Biografin följer Karin Boyes liv helt kronologiskt, någon gång förs saker från samma område men vid olika tidpunkter samman men oftast har de då fått en kortfattad beskrivning vid respektive tidpunkt. Större kapitel som omfattar olika perioder i Karin Boyes liv delas in i kortare avsnitt. Från en barndom som kunde ha varit väldigt lycklig men som skuggades av moderns alkoholism över lärarinnedrömmar och studier i först Uppsala, sedan Stockholm, till den fullfjädrade författaren som kämpade hårt för att kunna leva på sitt skrivande. Ofta nedstämd, tidvis deprimerad men samtidigt väldigt produktiv. Bipolaritet som en möjlighet nämns men samtidigt finns det en gräns för hur intressant det är att finna en diagnos för en person som varit död i över sjuttio år.

Samtidigt går det inte att bortse från hennes död, eller att förminska dess betydelse, eftersom det går stick i stäv med vad och vem Karin Boye är för nästan alla som läser. Här finns, som överallt annars, genklangen av det kommande självmordet i det som föregår det men betydligt mer problematiserat. Det märks att Svedjedal vill ta det depressiva på allvar men han är samtidigt noga med att poängtera hennes livfullhet och skaparkraft, och hur döden ofta förekommer tillsammans med anspelningar på nytt liv. Dikter som gärna tolkas som ett välkomnande av den egna döden skulle mycket väl kunna handla om att försona sig med någon annans.

Händelserna kring Karin Boyes död granskas naturligtvis ingående; det är inte så att det råder något tvivel om att hon begick självmord men var avsikten den här gången att lyckas eller var det ett rop på hjälp, ett i raden av försök som borde ha misslyckats?

Central är givetvis också Boyes sexuella läggning, som även om hon själv inte tyckts ha skämts över den ändå försvårat hennes liv på många områden. Hon blev till en expert på att dölja den, så att även flera av dem som betraktade sig som hennes nära vänner blev överraskade av uppgifter om den. Om och om igen rör det sig om olycklig kärlek, om förälskelse i kvinnor som inte besvarar hennes känslor och det så uppenbart att hon inte ens törs yppa dem. Men hon hann också med ett antal relationer med såväl kvinnor som män. I dikterna är det ständigt så att föremålet för kärlek skulle kunna vara en man lika väl som en kvinna (att man tolkar avsändaren som en kvinna tycks vara självklart). Vissa citat ur hennes eftermälen kan låta unkna och sexistiska men skulle också kunna vara ett sätt att skriva om det som man inte kunde tala högt om.

Men bokens undertitel är ändå ”Karin Boyes författarliv” och det är där krutet läggs, med genomgångar av diktsamlingar och romaner, novellsamlingar och essäer och hur de är förbundna med händelser i hennes liv men också med strömningarna i tiden, som t.ex. hur psykoanalysen påverkade såväl hennes liv som hennes verk. För att försörja sig skrev hon också mängder av recensioner och en del artiklar för tidningar och tidskrifter, främst med socialdemokratisk anknytning.

Det som främst korrigeras jämfört med tidigare litteratur om Karin Boye är i hur hög grad hon var aktiv inom den modernistiska frontrörelsen, hur pass drivande i såväl Clarté som Spektrumgrupperna. Hon var också mycket kritisk till det som skedde i Tyskland i upptakten till andra världskriget men hon kunde också erkänna sin fascination inför Hitlerregimens stormöten. Hon insåg och ansåg att kulturen och litteraturen var en motståndsrörelse av rang och det var där hon verkade.

På många sätt var hon mer med i världen och tiden än vad man kanske tror och hon arbetade också hårt för författares villkor, främst kring hur det skulle gå att försörja sig på sitt skrivande. Detta skedde såväl i Författarförbundet som i Samfundet De Nio (där nu Johan Svedjedal är en av ledamöterna).

Ofta läses Karin Boyes verk som snart sagt synonyma med hennes liv och Svedjedal visar att den synen inte är så långt ifrån Boyes egen ändå – i dikterna gav hon ett uttryck för det egna jaget, även om dikternas jag inte helt och hållet är den verkliga Karin Boye är det ändå hennes känslor som ligger till grund för dem, medan prosan är mer av konstruktion och ställningstaganden.

Vid genomgångarna av mottagandena av Karin Boyes böcker framstår det tydligt hur en kvinnlig poet förväntades skriva och vara, och hur recensenterna ibland läste in det de ville, ibland blev smått förnärmade för att texten inte motsvarade deras förväntningar. Hela tiden mer kvinnlig författare än enbart författare, hela tiden dömd och bedömd i kraft av sin könstillhörighet.

Trots Karin Boyes enorma popularitet, åtminstone som poet och författare till Kallocain, dröjde det innan hennes författarskap blev till ett område för forskarna och mycket av det som skrivits har ända till dags dato haft insatta ”amatörer” som författare. Alltså ges jämte levnadsteckningen och tolkningarna av de litterära verken kommentarer till tidigare biografiska påståenden, och avslutningsvis finns en genomgång av den mer framstående Boyeforskningen – liksom skönlitteratur om henne och tonsättningar av hennes lyrik för att visa hur stor betydelse hon haft och ännu har.

Det är en rejäl inbunden bok på 700 sidor och nästan två kilo (dessutom trådbunden, vilket gör att den känns mycket gedigen) men den går ändå förhållandevis snabbt och lätt att läsa, delvis eftersom det finns så gott om bilder, företrädesvis fotografier av Karin Boye men också bilder ur tidningar och tidskrifter. Det finns slutnoter men inga hänvisningar i form av siffror i den löpande texten, vilket också bidrar till att läsningen flyter lätt.

Balansen mellan grundläggande och ingående information är bra, så att såväl den som vet mycket lite om Karin Boye som den som läst i stort sett allt av och om henne kan få ett utbyte av läsningen. Det kanske inte dröjer sjuttio år innan nästa Boyebiografi kommer men nog känns det som om den här kommer att stå sig ett tag och den är väl värd sin Augustnominering.

Similar Posts:

• Boyes brev berör
• Karin ”Kulturellt Kapital” Boye
• ”Sex, sprit och socialism i Stockholm”
• Den egentliga frigörelsen?
• Karin Boye-reboot

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru, Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen, Hastigheten av Jörgen Gassilewski, Just nu är jag här av Isabelle Ståhl, Rosor skador av Jenny Tunedal och I en skog av sumak av Klas Östergren.

Till årets svenska fackbok – Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer, Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried, Brandvakten av Sven Olov Karlsson, Nära fåglar av Roine Magnusson, Mats Ottosson och Åsa Ottosson, Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv av Johan Svedjedal och Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater av Per Wirtén.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Om dagen tar slut, Lisa Hyder och Per Gustavsson, Fågeln i mig flyger vart den vill av Sara Lundberg, Anrop från inre rymden av Elin Nilsson, För att väcka hon som drömmer av Johanna Nilsson, Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson och Dumma teckning! av Johanna Thydell och Emma Adbåge.

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016

Till och med Per Svenssons visserligen lite pliktskyldiga totaldiss hade något klart orgiastiskt över sig i formuleringarna.

Nej, det är inte det att jag egentligen tror att Bob Dylan är en pristagare enbart för dessa numera ökända kulturmän. Han är mycket och mångtydig och har därmed liksom plats för alla. Jag för min del skulle kunna lyssna på såväl hans texter som hans röst (trots att min ondsinta broder en gång uppmärksammat mig på hur mycket han i vissa inspelningar låter som Mr Burns i Simpsons) alla dagar i veckan. Okej, möjligen inte hans munspel.

Det finns ändå något avvaktande, liksom tvehågset som går igen när kvinnliga kritiker kommenterar priset. Kanske kommer Marie Lundström, från Lundströms bokradio, närmast en förklaring när hon i P1 Kulturs Nobelsändning berättar om en gammal pojkvän som gjort slut med hänvisning till Dylans ”Don’t think twice it’s all right”. Hon skärskådar gråtande sångtexten nätterna igenom, men ”det var inte så lätt att förstå vad han menade”.

Åtminstone känner jag igen mig något väldeliga. Jag har visserligen sluppit de direkta hänvisningarna, men det är någonting med vad Dylan tenderar att betyda för pojkar som betyder något för en själv. Det tar tid att liksom upprätta en egen relation, bortanför det där. Bortanför försöken att tolka dem genom honom.

Dylan, skriver Johan Svedjedal i essäsamlingen Gurun och grottmannen, ”är en hängiven moralist. Hans sånger är sanningsattacker mot falska, inskränkta liv.”

Paradoxen är bara att publiken vill förenas med Dylan i drömmen om utanförskapet. När Dylan sjunger ”It Ain’t Me Babe” (exempelvis på Real Live, 1984) – en sång om att komma alla förväntningar på skam – sjunger publiken därför med unisont. Tusentals människor står sida vid sida och sjunger om att ta avstånd från varandra. Den som är mot är med. Att instämma med Dylan är egentligen en självmotsägelse.

Det är här jag tänker mig att vi diffar en smula, kulturmännen och kulturtanterna (ja, diskutera gärna i smågrupper varför de begreppen är asymmetriska). Tänker man att man är innanför eller utanför, subjekt eller objekt i Dylans ibland föraktfulla tirader? Den tillintetgjorda Miss Lonely, den tröge Mister Jones eller deras skarpsynta betraktare?

Jag kan i alla fall ha svårt att skaka av mig känslan av att höra till dem sångerna ofta föraktar. De som inte fattar.

Den som sitter där, at the break of dawn, och undrar vad i helvete som hände. Om man inte kunde gjort det bättre. Om man begärde för mycket, eller kanske tvärtom för lite. Vad man kunde ha sagt eller gjort för att han skulle ha stannat. För att inte bara ha slösat bort hans värdefulla tid.

Don’t think twice it’s all right.

Similar Posts:

• And the locusts sang
• Nobelpriset i litteratur 2016
• Song and dance man
• Nobelpriset 2016: Bob Dylan
• ”Det ligger nånting i att folk hör på”: Dylan och Nobelpriset

Vi rullar upp affisch efter affisch och möts av en färgsprakande prakt, kamplystna knutna nävar, solidaritet med Vietnams folk, rock mot atomkraft, idéer om en bättre värld. Minnen kommer rusande, motiven blir som nycklar till sedan länge stängda rum. Det här måste bara ses av flera, tänker jag.

Samlingen blir en hemsida, en turnerande utställning och så småningom även en bok. Till stor del får bilderna tala för sig själva, men det finns små informationstexter om dem, kortare intervjuer med några av formgivarna, en tidslinje och en indelning i fem avsnitt – ”Alternativa musikrörelsen” (där även till exempel teater ryms), ”Miljörörelsen”, ”Kvinnokamp”, ”Solidaritet på hemmaplan” och ”Internationell solidaritet” – med korta inledningar av berörda parter. Oftast Leif Nylén.

Många av de där texterna, av sammanhangen, hade varit roligt att få mer av. Det gäller inte minst de glimtar man kan få av hur det rent praktiskt gick till att göra affischer, hur mycket mer fysiskt det var på den tiden (mvh/ uppvuxen i datoråldern). Så berättar till exempel Anna-Clara Tidholm om sin Köp ingenting-affisch att den borde ha gjorts utomhus, på grund av lösningsmedlen, och att de kladdiga nytryckta affischerna hängdes upp på tvättlinor – ”kladdigt och besvärligt men kul”.

Inte så få av planscherna känns fortfarande minst sagt aktuella och hade kunnat vara gjorda betydligt senare. Christer Themptanders snygga och drabbande Palestina-tryck till exempel, eller Kerstin Abram-Nilssons antikärnkraftsaffisch med texten ”Oj jag glömde mössan i reaktorn! Hälsningar från den mänskliga faktorn” (inte för att inte hela antikärnkraftskampanjen tyvärr skulle ha en funktion att fylla även idag). För att inte tala om att dagens rasistiska nationalism gör en benägen att vilja klistra Carl Johan De Geers ljuvligt pubertala och färgglada – och polisbeslagtagna – Skända flaggan (se omslaget) på varenda ledig yta.

Men även om en hel del av bilderna i Affischerna utan tvekan är snygga – och sympatiska, och aktuella – nog att slänga upp på väggen vilken dag som helst är förstås en del förglömlig brukskonst också. Det var ju heller inte syftet, att platsa på gallerier och bevaras till eftervärlden. En poäng är dock, precis som i Johan Svedjedals nyutkomna bok om tidens litteratur, vilken enorm mångfald den rymmer. I ämnen och i uttryck. Här och var finns till exempel en serietidningsestetik som mest påminner mig om hur grymma politiska serietecknare vi har idag.

Similar Posts:

• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Vad är kulturen bra för?
• Radikalisering att dra lärdom av
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• ”Hon smekte honom genom acrylen” – kärlek och uppror 1968

I Ner med allt? samlar Svedjedal essäer om den tidens ”protestlitteratur” i brokigt och personligt urval. Syftet är inte att sammanfatta tiden, men att undersöka demokratisyn och estetik hos en serie utvalda verk, författarskap han kommer tillbaka till. Några kanoniserade, andra närmast bortglömda.

Jan Myrdal, Sonja Åkesson, Göran Sonnevi, Lars Gustafsson och Gun-Britt Sundström får egna kapitel, liksom Per Wahlöös dystopiska framtidsromaner, dokumentarismen (i rapportböcker och romaner) samt låttexter av Blå Tåget respektive Hoola Bandoola Band. (Musiken har alltid haft en plats i litteraturvetenskapen hos Svedjedal, som tidigare skrivit om bland andra Bob Dylan – som för övrigt här blir indragen till exempel i en fotnot om hur svårt det är definiera ”protest”. Nej, det blir sällan lättare att definiera något med hjälp av Dylan, men det blir ju alltid roligare.) Dessutom tillkommer de för mig okända Staffan Beckman, Olof Moberg och Staffan Seeberg med egna kapitel.

Ganska grabbigt blir det ju. Ett par av de nyss nämnda vet jag knappt om jag skulle klara av att läsa med tanke på vilket sexistiskt intryck de ger – även om Seebergs ”radikalmodernistiska” variant av realismen, ”en metod som han själv menade bäst efterliknade den mänskliga hjärnans sätt att fungera”, gör mig ganska nyfiken – men Svedjedal hanterar det med humor. ”Den som inbillar sig att tidens litteratur var grå kollektivskildringar lär bli överraskad av det myller av individer som befolkade den”, skriver han.

Samtidigt rymmer den här litteraturen också en rad typgestalter, figurer som vandrar mellan berättelserna: FNL-aktivisten (gärna skäggig), frasradikalen och flummaren, de ängsliga föräldrarna, de inskränkta lärarna, den lögnaktige politikern, den trötte fackföreningsmannen, den unge mannen med rock’n’roll-drömmar i ögonen – för att inte tala om den frigjorda unga flickan, alltid beredd att kasta kläderna (men bara i berättelser av män). Till sist liknar detta gäng av typer nästan en trupp för en folkhemmets moderna Commedia dell’arte, långdansande hand i hand från revolutionsromantikernas verk till Bo Baldersons skämtromaner.

Över huvud taget är ren formuleringsglädje en av behållningarna med Ner med allt?. Man kan riktigt ana författarens förtjusning när han till exempel beskriver hur det tidiga Blå Tåget lät (”illa. Men det var meningen.”):

Många av gruppens tidiga inspelningar låter som kontrollerat kaos – och ta då lätt på ordet ”kontrollerat”. Jämrande fioler, falsettsång full av sprickor, tutande blåsinstrument, trummor som verkar utsatta för någon sorts rituell bestraffning, ylande sopransaxofon och pruttande klarinett. Den kollektiva improvisationen på ”Alienation” (Vargatider) får tankarna att vandra – ja, just, ungefär så skulle det låta om någon lagt hallucinogena droger i jordgubbssaften på välkomstfesten för nybörjarna i kommunala musikskolan.

En annan stor del av behållningen handlar om den där mångfalden. Lika lite som den progressiva musiken egentligen utgjorde någonting enhetligt, gjorde litteraturen i snävare mening det. Visst fanns en gemensam idé om att kulturen kunde vara med och förändra samhället, men hur, varför och till vad – där spretar det lite åt alla håll.

På så sätt gör Svedjedal upp med flera fördomar: Dels den att den politiska konsten var likriktad, dels att den saknade någon egentlig estetik, att den var rakt upp och ner plakatpoesi, slagord och diskbänksrealism. Naturligtvis finns det ingen gestaltning av verkligheten utan idéer om hur den där verkligheten både ser ut och bäst gestaltas.

Vagast är kanske föreställningarna om vad som borde träda istället. Borde man göra revolution? I vilken bemärkelse? Det fanns, skriver Svedjedal, ”en upplevelse av en kris i den västerländska demokratins sätt att fungera”. Av bristen på social rättvisa och jämställdhet, av kriget i Vietnam och av brutalt polisvåld mot demonstranter. Svedjedal romantiserar knappast, men han begripliggör. Det som är svårast att förstå, när boken är utläst, är kanske ändå var den där känslan, behovet av protester, tog vägen sedan?

Ja, den där frågan om avståndet mellan 1968 och nu som jag ställde i början då? Den är inte Svedjedals, utan kanske snarare Anneli Jordahls. I sin recension av Ner med allt? i Aftonbladet skriver hon:

Jag skulle gärna se att den produktive professorn i litteratursociologi gav ut essäer där han jämförde dagens politiska litteratur med protestgenren. Vilken demokratisyn har Johan Jönson och Kristian Lundberg och Susanna Alakoski? Hur står de sig estetiskt i förhållande [till] 60- och 70-talens revolutionära litteratur? Jag vet i alla fall en väsentlig skillnad. De flesta av dagens politiska författare skriver från ett självupplevt underifrånperspektiv.

Är det så? I dagarna, när public service eventuella vänstervridning debatteras som om det var 1976 eller något, känns det onekligen som intressanta frågor. Hur levande är arvet från den här perioden? Är den bara någonting vi kan idyllisera på tryggt avstånd? Nog kunde han skriva om det nästa gång? Eller hon?

Similar Posts:

• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Radikalisering att dra lärdom av
• I 68:ornas långa skugga
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• ”Sex, sprit och socialism i Stockholm”

Nu har jag lyckats bli förkyld, och gått från att vara en av soldyrkarna, till en av de som ligger inne på soffan i skuggan och tycker att det ”är lite för varmt för att jag ska orka med”. Huvudet brinner, näsan nyser. Det får skäras ner bland måstena idag, tror jag bestämt. Tur att det finns filmer. Och böcker…

På dagensbok började veckan med Tomas recension av Erik Helmersons bok Au Revoir, Magnus. Tomas utlåtande är att den är en ”inte helt lyckad askungehistoria” om kvinnan som reser iväg från ett surt äktenskap för att fullfölja en gammal dröm om att besöka filmfestivalen i Cannes.

Till idag har Sara läst Låt oss tala om barnet och kvinnorna och landet av debutanten Maria Rostotsky. ”En poetisk barndomsskildring…”

På lördag blir det tema uppror – böcker om revolutioner, uppror och motstånd av olika slag. Också i bokform, som i Johan Svedjedals Ner med allt?, om 1960- och 70-talens protestlitteratur. Vem definierar motstånd, vad kan det komma i för former, och var slutar det egentligen?

Och veckan avslutas med Björns recension av Hilary Mantels omtalade För in de döda. Det är en uppföljare till ”mästerverket Wolf Hall, som fortsätter vara ett blixtrande smart och aktuellt historiskt drama även om den lider lite av att vara mellersta biten i en trilogi”.

Och mycket, mycket mer förstås!

Similar Posts:

• Askungen i Cannes
• Spoiler alert
• Medelklassmannens tysta desperation
• Den andra sidan. Bob Dylan som kärlekskremlologi
• Negativ Nein

Gunnar Ekelöf debuterade här och hörde till de mer långvariga redaktionsmedlemmarna. Karin Boye var en av initiativtagarna och översatte tillsammans med Eric Mesterton T S Eliots Det öde landet. Man gjorde tidigt ett temanummer om Harry Martinson, ett annat om psykoanalysen och ett tredje om modern socialpolitik och arkitektur, en antologi om fransk surrealism och en om det nya Sovjetunionen. Man publicerade André Gide, fotografen Anna Riwkin-Brick och de senare delarna av Agnes von Krusenstjernas romansvit om fröknarna von Pahlen, sedan Bonniers fått kalla fötter. Allt detta, och mer därtill, på fem år, elva tidskriftsnummer och arton böcker.

Svedjedal är knappast den första att skriva om Spektrum, den grupp unga, modernistiska, svenska radikaler som Svedjedal jämför med Bloomsburygruppen, men han är med all säkerhet den grundligaste. Det är ett minutiöst påläst arbete han har gjort, en mycket detaljerad genomgång av nummer för nummer, bok för bok, förhandling för förhandling, fram till förläggaren Josef Riwkins konkurs och därefter.

Inte minst förhåller sig Svedjedal till den ofta orättvisa bild av Spektrum som tidigare förmedlats. Boyes tidiga biograf Margit Abenius skyllde i princip författarens självmord på hennes erfarenheter i den depraverade Spektrum-kretsen tio år tidigare. Ekelöf ägnade stor energi åt att i efterhand distansera sig från gruppen och har inte minst beskrivit den rysk-judiske Riwkin i osmickrande, klart antisemitiska ordalag.

Det är inte långt mellan liv och litteratur i den här kretsen. Tidvis levde och arbetade människorna kring Spektrum i kollektiv. Deras kärlekshistorier trasslar ständigt in sig i varandra och ett nytt sätt att leva och bo och inte minst en ny sexualmoral, ett avståndstagande från den hycklande borgerligheten, är en viktig beståndsdel i sällskapets ideologi. Gränsen mot skvaller om de här intressanta människorna och deras stormiga privatliv är alltså långt ifrån lätt att dra. Ändå vill Svedjedal dra den. ”Ekelöfs utveckling mot en litterär ’siarroll’ kan exempelvis knappast begripas fullt ut om inte hans alkoholvanor vägs in”, skriver han, ”men det betyder inte att varje tomflaska måste pantas in över nyfikenhetens disk”:

Den principen betyder att jag har valt bort några av de bästa anekdoterna runt Spektrum. Bland dem finns en underbar historia om en spritdrickartävling på en maskerad, besökt av bland andra Herbert Tingsten, utklädd till husar, och hans hustru, klädd som hula-hulaflicka: när slagsmålet började var Tingsten –
Men det är en annan sorts historia än den som står i centrum i det följande.

Vad är det, två tredjedelar respektfullhet och en tredjedel frustrerande retfullhet? Det omvända?

Skriver bra gör han ju onekligen, ibland rent poetiskt, men utan att ta fokus från det han skriver om. Dessutom är det förstås en oerhört snygg bok med klart Spektrum-inspirerad formgivning. Huvudtexten går i svart, med rena gröna linjer, grön paginering och gröna små bonustexter. Vackra svartvita fotografier – bland annat Riwkin-Bricks tjusiga författarporträtt – blandas med rikligt av exempel på tidens formgivning, också reklam, liksom faksimil av tidskriftssidor och brev. Man får definitivt en känsla av tidens estetik.

De gröna bonustexterna fungerar både som faktarutor och som förlängt citatutrymme. När huvudtexten handlar om en debatt kan bonustexten ge fler exempel på hur kontrahenterna formulerade sig. Själv är jag tyvärr kass på att hoppa mellan texter – så mycket för den (post)moderna, zappande hypertextläsaren – och blir lätt irriterad på sådant, men just de där extra exemplen på hur människor uttryckt sig, vilka ordval som präglat deras världsuppfattning, får jag sällan nog av.

Samtidigt bidrar nog formatet till att jag ibland upplever boken som bitvis seg och väl detaljorienterad. Läsningen går ovanligt långsamt helt enkelt därför att jag inte orkar släpa med mig boken överallt.

Att Spektrum inte blev mer långlivat – och att det lämnat så starkt intryck – beror säkert till viss del på hur många olika viljor och begåvningar som för en kort period lyckades samsas under samma tak. Men om det kulturella kapitalet i efterhand framstår som enormt, var det betydligt skralare med det ekonomiska. Där var krisen konstant. Litteratur och debatt är ju långt ifrån alltid kortsiktigt lönsam – eller alltid ekonomiskt lönsam alls. Det i sig har kanske något viktig att förmedla vår samtid?

Similar Posts:

• Ekelöf slänger staten i soptunnan
• Nya nyanser av Boye
• ”Till ditt förfogande, attackerande klass!”
• Cirka 40 sidor av Ekelöf
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?

Årets nominerade i kategorin skönlitteratur är:

Tomas Bannerhed: Korparna
En far, en massa fåglar och så Klas mittemellan

”Klas kallar sin pappa far. De är ute efter far. Korparna är ute efter honom. Och Klas skräms av fars galenskap. Lika mycket som han skäms över att det är Agne som det klottras om som är hans far. Och samtidigt den här förälskade vänskapen. Jag grips som alltid av historier om barn som inte vet vad de känner, hur de ska känna och…” Läs mer

Carolina Fredriksson: Flod
Vidunderligt bra

”Mitt första intryck av Flod var att det var en krävande bok. Det var som en barriär omkring den, som låg kvar det första kapitlet ut. Jag som alltid hoppas mycket på debutanter blev om inte besviken men modfälld, tänkte att jag orkar inte med läsning som begär för mycket av mig. Ett kapitel senare var jag övertygad om att …” Läs mer

Eva-Marie Liffner: Lacrimosa
Språket blir en barriär

”Tintomara från Carl Johan Love Almqvists Drottningens juvelsmycke får eget utrymme när Eva-Marie Liffner gestaltar henne som Ros, Rose och mr Ross i romanen Lacrimosa. Vildbarnet har blivit lämnat på en gård i Finland. De första fem åren lever hon som en vilde innan Almqvist…” Läs mer

Sören Bondeson: En m³ jord
Himlajorden om du vill

”Bästa exemplet på begreppet högkoncept inom film måste vara actionrullen Snakes on a Plane. Den heter Snakes on a Plane och handlar om ormar på ett flygplan. Vad handlar Snakes on a Plane om, sa du? Jo, det är ett flygplan… och så plötsligt kommer massa ormar och skrämmer passagerarna. Den heter alltså Snakes on a Plane…” Läs mer

Amanda Svensson: Välkommen till den här världen:
”Snabbt, flyktigt och hänförande i Svenssonland”

”I Amanda Svenssons andra roman, efter hyllade debuten Hey Dolly, ger hon sig på att förnya det klassiska triangeldramat. Välkommen till den här världen: är ett särdeles ambitiöst projekt som har alla förutsättningar att misslyckas: ung och oerfaren författare tar sig an en genre där allt redan gjorts med ett språk som ingen är van vid…” Läs mer

Bengt Ohlssons Rekviem för John Cummings

Att det är två debutanter bland de sex, Carolina Fredriksson och Tomas Bannerhed glädjer jag mig extra åt. Det var längesedan man blev författare i och med sin andra bok och speciellt Flod är en av de starkaste debuter jag har läst på länge. Amanda Svenssons andra bok Välkommen till den här världen är redan omtalad och omskriven, recenison av den kommer snart här på Dagensbok. Det är vanskligt med gissningar, lättare och fegare med önskningar. Får jag hoppas så hoppas jag allra mest på Carolina Fredriksson, ska jag tro så tror jag allra mest på just Amanda Svensson eller möjligen Eva-Marie Liffner.

Årets nominerade i kategorin fackbok är:

Lennart Pehrson: Ni har klockorna – vi har tiden. USA tio år efter 11 september
Slutet på en era?

”Det har väl knappast undgått någon att idag är tioårsdagen för terrorattackerna mot World Trade Center och andra amerikanska mål. När detta skrivs är det fortfarande den tionde september, jag är redan less på 9/11 och gråtmilda teveinslag som får svenska nyhetsprogram att kännas kapade av amerikanska Fox News…” Läs mer

Lasse Berg: Skymningssång i Kalahari
Ge människan i dig en chans

”Om ni läste Lasse Bergs förra (lysande) bok, Gryning i Kalahari, eller såg dokumentären Jordens snällaste apa, har ni redan hört hans grundsats: vi homo sapiens är, innerst inne, goda. Vänliga, solidariska, generösa, pratglada. Vi är inte byggda för att vara störst, starkast, snabbast och tuffast, vi blev inte en av jordens…” Läs mer

Magnus Bärtås och Fredrik Ekman: Alla monster måste dö
Pyongyang med all-inclusive från 11.995

”Efter att länge ha varit en vitfläck på resekartan kan vi nu äntligen erbjuda en exklusiv paketresa till ett lika annorlunda som spännande resmål: Nordkorea. En resa där vi kombinerar storstadslivet i huvudstaden Pyonyang och bland annat besöker världens största idrottsanläggning, Runango May Day Stadium…” Läs mer

Elisabeth Åsbrink: Och i Wienerwald står träden kvar
Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea

”När Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar släpptes i början av hösten tycktes varenda nyhetsreporter ha gett sig av till en Ikea-parkering i närheten. Där instämde möbelkunderna i hur förfärligt alltsammans var, och fortsatte sedan glatt att shoppa vidare. Huruvida man bör bojkotta storföretag eller inte är jag inte säker på hänger så…” Läs mer

Christel Kvants Trädets tid

Johan Svedjedals Spektrum – den svenska drömmen

Eftersom min läsning av facklitteratur är nästintill obefintlig har jag ingen aning om vem som skulle vinna det här priset. Desto lättare med en gissning, kanske Lasse Berg eller Elisabeth Åsbrink?

Årets nominerad i Barn- och ungdomslitteratur är:

Jessica Schiefauer: Pojkarna
Boys will be boys? Girls will be boys? Hm.

”Någonstans i yngre tonåren slukade jag en bok med titeln Avsnoppad. Romanen, av David Thomas, handlar om Bradley, en man som sövs ned på ett sjukhus för att få visdomständerna bortopererade. Av en slump – eller snarare på grund av nyligen varslade vårdbiträden som varit ute och supit på lunchen” Läs mer

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren: Cirkeln
Häxorna vs demonerna

”Vid det här laget har väl knappt någon missat vårens litteraturhajp Cirkeln som är första delen i en trilogi av författarduon Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Att det är just en ungdomsbok som står för den gör den mer välkommen, men jag har alltid varit skeptisk inför hajper. När jag började läsa hade jag ännu inte…” Läs mer

Sara Lundberg: Vita streck och Öjvind
Om längtan till något som är viktigt

”I berättelsens fokus står huvudpersonen Vita. Hon är flickan som står för ordningen i bokens universum när hon baklänges målar de vita strecken på vägarnas mittlinje. Detta pågår tills det en dag kommer en pojke farande – rakt ner i hennes färgpyts. Det är Öjvind som kommer, och plötsligt blir strecken…” Läs mer

c

Lotta Olssons Konstiga djur

Maria Nilsson Thores Petras prick

Att Cirkeln blivit nominerad glädjer jag mig åt på många sätt, inte bara för att det är en fantastisk bok som bara blir bättre och bättre för varje gång jag läser den, utan för att den nomineringen öppnar för fantasy, andra världar och magi. Det är viktigt för att den litteraturen som så länge verkat underifrån nu blir tagen på allvar och insläppt i de litterära finrummen. Vita streck och Öjvind fick toppbetyg så sent som i lördags av vår gästrecensent här på Dagensbok. Det borde vara dags för en bilderbok i barn- och ungdomskategorin så kanske ligger ändå Sara Lundmark bäst till. När jag läste Pojkarna kände jag mig mest ett steg efter, jag kom inte åt den, skrämdes mest av den. Så ska jag hoppas så hoppas jag på Cirkeln, ska jag gissa så gissar jag på Vita streck och Öjvind.

Vad tror du?

Similar Posts:

• Himlajorden om du vill
• Augustpriset 2011
• Om längtan till något som är viktigt
• 10 i topp januari 2012
• Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer

Årets skönlitterära bok:

• En liten historia av Eva Adolfsson
• Städerna inuti Hall av Johannes Anyuru
• Hotel Galicja av Per Agne Erkelius
• Den siste greken av Aris Fioretos
• Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar av Ann Jäderlund
• De fattiga i Łódź av Steve Sem-Sandberg

Årets svenska fackbok:

• Så byggdes villan – Svensk villaarkitektur från 1890 till 2010 av Cecilia Björk, Lars Nordling och Laila Reppen
• Melankoliska rum av Karin Johannisson
• Världens lyckligaste folk av Lena Sundström
• Frihetens rena sak av Johan Svedjedal
• Smärtpunkten av Elisabeth Åsbrink
• Att överleva dagen av Brutus Östling och Susanne Åkesson

Årets svenska barn- och ungdomsbok:

• Svenhammeds journaler av Zulmir Bečević
• Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm
• Skriv om och om igen av Ylva Karlsson, Katarina Kuick, Sara Lundberg och Lilian Bäckman
• Siv sover vilse av Pija Lindenbaum
• Kulor i hjärtat av Cilla Naumann
• Natthimmel av Sofia Nordin

Bra eller dåligt? Vad tycker ni? Har juryn glömt någon bok?

Similar Posts:

• Augustprisvinnarna!
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2019