Att vi har fler tilltalsnamn för hundar än några andra djur kommer väl sig av att de är de enda som har så lite integritet att de lyder en människas dumma idéer. Nej, jag skojar. I sak har jag naturligtvis rätt, men jag älskar hundar liksom jag älskar de allra flesta djur. Utöver dem jag inte gillar, förstås. För tillfället har jag av praktiska skäl två katter, men min uppväxt har präglats av: katter, hundar, hästar, grannens av kobajs osande flugor, kaniner och en syster. Som ni ser har jag erfarenhet av det mesta i djurväg.

Första hunden i mitt liv hette Kickan och var en collie. Hon ska ha haft ett ont öga för mig, men det minns jag ingenting av. Inte så att hon ville slita mig i stycken, men en och annan ogillande blick föreställer jag mig att hon kastade mot mig, den där lille skiten som bara kom där och krävde uppmärksamhet. Fullt rimligt kan jag tycka. Den andra hette Ludde och var en cairnterrier. Bolltokig, dödade råttor medan katterna såg på, kissade på varje lyktstolpe han kom åt och lyssnade ungefär en av sju gånger när man ropade på honom. Fanns det en löpande tik i närheten krävdes det väl tilltagna röstresurser, kaffe och kaka och en död ängels tålamod. Jag och min syster försökte köra över honom med en snowracer.

Fler hundar har funnits i familjen, men den sista anekdoten vill jag viga åt en övergödd golden (finns det en sorgligare uppenbarelse?) tillhörande några bekanta. Ida som hon hette dog senare – till ingens överraskning – i sviterna av diabetes. Hursomhelst så jagade hon en dag en av våra katter tvärs över gården. Jag blev som en gnutta arg, sprang ikapp och tog tag i nackskinnet och var sådär sur man kan bli när någon vill äta ens kissemisse. Nu kommer säkert någon prisbelönt kennelägare eller välutbildad hundpsykolog och säger app app app man ska hålla sig i skinnet när det kommer till andras hundar, men nej ser du, jag kände den här hunden hyfsat väl. Det jag inte tänkte på var att hon antagligen ansåg sig vara det mest ståtliga och ärbara här i världen. Att jag då vidrörde hennes flottiga guldglimrande päls (solen sken) förtjänade ju ett rejält hugg över min handled. Aj. Bästa vän my ass.

Hundar med anknytning till litteraturen finns det ungefär lika många texter om som jag har katthår på valfritt plagg i garderoben. Gertrude Stein älskade hundar, Tintin springer ju runt med sin vita trotjänare, Gmork i Den oändliga historien är det läskigaste jag sett, Huan är en betydelsefull hund i mytologin som omgärdar Sagan om Ringen (han pälsade för sjutton på Saruon, snacka om good boy!), Den tappre soldaten Švejk kunde med några små knep få luspudlar att framstå som renrasiga hundar med adelsblod flödandes i ådrorna. Att sen färgen rann bort vid regn fick man väl ta med Reklamationsnämnden eller något. Švejk, den spjuvern, stod nämligen ingenstädes att finna.

Men här har vi alltså hundra och några sidor hund. Ni känner igen formatet, men förlaget är ett annat. Fyra författare, fyra noveller. Författarna är Virginia Woolf (Byrackan- inte Virginia då alltså, dummer!), Doris Lessing (Berättelsen om två hundar), Jeanette Winterson (24-timmarshunden) och Lydia Millet (Sir Henry). Ni ser ju själva att vi har att göra med starka papper rakt igenom. Novellerna spelar över hela känsloregistret, men så är det nu med husdjur: samboskapet inleds med tandagnissel och slutar ofta i smärta, tårar. Däremellan –

Om vi vill kan vi under läsningen bli påminda om några saker. Exempelvis att djur är och förblir djur. Kan det brinna till i vilket välslipat människohuvud som helst, vore det orimligt att det inte skulle kunna slå slint inne i skallen på en hund. Läs efter mig: det-finns-inga-hundar-som-är-garanterat-ofarliga. Jo, säger du, min fina Johnny har då aldrig bitit någon. Vad bra, svarar jag, men då har du heller inte utsatt honom för alla situationer som kan tänkas uppstå. Det finns en gräns, eller snarare situation, som kommer trigga igång något. Ofta passerar varken ägaren eller hunden på denna gräns under hundens levnad, men den har under livet funnits.

Lessing har skrivit en sorglig berättelse fullständigt befriad från allt vad sentimentalitet heter. Två rediga jyckar som någonstans i Afrika (kanske vad som idag är Zimbabwe då hon växte upp där) förvildas och lever på det de själva fångar. En sorts påminnelse att det är djur med instinkter som inte låter sig tuktas. Vad som ändå får dem på fall är människan, även om det inte sker på ett särskilt medvetet vis. Vad som däremot är medvetet är alla hundvalpar som dränks. Jag växte upp med att folk tog kål på oönskade kattungar på de mest snillrika och hemska vis, men hundvalpar som dräps är mig främmande…Nå, allt handlar väl om vad som är brukligt.

Woolf och Wintersons alster är ingalunda dåliga, snarare tvärtom. Men ändå är det Lessing och Millet jag fastnade för. Sir Henry är en avgjort rolig novell med många lustiga observationer. Den borde även vara ett stående i kurslitteraturlistan för Hundrastning 15 hp. En mer fulländad och komprimerad genomgång av hur en exemplarisk hundrastare bör bete sig har jag svårt att tänka mig. Lydia Millet är för mig en ny bekantskap och hon borde även bli en ny bekantskap för er om ni inte redan gjort er bekanta med henne. Sir Henry tycks vara det enda av henne som översatts till svenska, så här får ni alla förlag där ut ett köttben att springa efter – apport! översätt! ge ut! profitera!

Similar Posts:

• Hunddrömmar
• Griniga gamla hundar
• Ett liv som hund
• Inget för hundmänniskor
• Hundfrossa som tar sig

Shakespeares Macbeth fångade det här temat i en ödesmättad medeltida miljö, med borgar och tronpretendenter, åskväder, dimmiga hedar och häxor kraxande vid sina kittlar. Den norske thrillerförfattaren Jo Nesbø tar oss istället med till en namnlös (fast kritiker har fastslagit Glasgow), nedgången stad på 1970-talet och dess korrumperade polisväsende.

Till William Shakespeares 400-årsjubileum härom året lanserade förlaget Hogarth (i ett internationellt samarbete med ett 20-tal andra förlag) en serie nytolkningar av hans pjäser. Först ut var Jeanette Wintersons version av En vintersaga och Howard Jacobsons Köpmannen i Venedig. Därefter kom Anne Tylers Så tuktas en argbigga och Margaret Atwoods Stormen. Bland kommande titlar finns Tracy Chevaliers tolkning av Othello, Edward St Aubyns av Kung Lear och Gillian Flynns av Hamlet, men den här gången har turen alltså kommit till Jo Nesbø och Macbeth.

Här börjar Macbeth som den hårdföre men hygglige chefen för en insatsstyrka, Gardet, inom stadens poliskår. En genomkorrupt polisdirektör har ersatts av en ny och rättskaffens, Duncan, som lovar att rensa upp i träsket. Efter ett stort tillslag mot det lokala motorcykelgängets droghandel utnämns denne Macbeth till ny chef för ”orgbrott”, avdelningen för organiserad brottslighet.

Det skulle han inte ha gjort. Macbeth, eller kanske framför allt hans älskade, kasinoägarinnan Lady, får lust för nästa steg på karriärstegen. Ja, inte bara nästa, förresten. Macbeth och Lady vill snart ha kontroll över hela staden, och de skyr inga medel för att skaffa sig det.

Inte bara omslaget för tankarna till Frank Millers Sin City. Hela Macbeth har något serietidnings-noir, larger-than-life över sig. Glasgow eller inte; miljön är framför allt dystopisk. Fabrikerna är nedlagda, tåget har slutat gå, kriminaliteten och missbruket är det enda som frodas. Våld, maktspel och utnyttjande tränger ut de flesta andra mänskliga relationer. Alla konspirerar mot alla.

Det finns heller ingen ände på det bagage karaktärerna släpar runt på, och kanske är det min största invändning mot Nesbøs tolkning. Shakespeares Macbeth har en tyngd, en suggestiv mystik just i att den lämnar så mycket åt fantasin. Nesbø lyfter istället upp allt till ytan, låter ingenting vara osagt om karaktärernas traumatiska barndomar och det ena med det andra. Ingenting lämnas riktigt osagt – och följaktligen finns heller ingenting kvar att upptäcka under ytan.

Similar Posts:

• Winterson gör en cover
• Vem var Shakespeare?
• Demokratin och döden
• Läsning är farligt
• Stockholmarnas roman 2004

”Förr i tiden brukade vi lämna julklappar, för folk hade inte mycket. Nu har alla så mycket, de skriver till oss och ber oss att komma och ta bort det. Ni har ingen aning om hur mycket bättre det känns att vakna upp på juldagens morgon och finna att allt är borta.”
Santa grävde i en av säckarna. ”Titta, hårspolar, ett års förråd av badsalt, fler strumpor än någon kan ha fötter till, torkad vitlök i olivolja, ett broderi-set med Eiffeltornet, två porslinsgrisar.”

Så försvarar sig jultomten när han blir påkommen med att hämta en säck med prylar ur skorstenen i stället för att lämna julklappar. Alla som kämpar med minimalismen skulle kanske tacka och ta emot?

Kommersialismens makt över julen går som en röd tråd genom hela Juldagar, men julkänslan vinner alltid till slut. Här samlas många moderna Scrooges, kvinnor och män med kalla hjärtan som tinas upp av övernaturliga makter.

Flickan i novellen ”Snömamman” kämpar inte med att uppnå minimalism. Hon lever med sin ensamstående och hårt arbetande mamma som inte riktigt har tid, ork eller pengar att få ihop allt. Julen räddas av snömamman, en handlingskraftig snögubbe (eller ja, snömamma) som fixar storstädningen och fyller upp kylskåpet inför julen.

I Juldagar finns också några spökhistorier som utspelar sig långt ut på engelsk landsbygd med tomma tåg, glömda kyrkogårdar och isande andedräkter. Det är inte gastkramande, men mysigt.

I den alldeles hjärtskärande novellen ”Smällkaramellen” är en frusen och övergiven hund huvudperson. För att komma undan kylan gömmer han sig i en smällkaramell och blir huvudperson på ett juljippo. Jag tror den berättelsen blir min favorit.

Ensamheten återkommer som tema i flera av novellerna, men även de påtvingade och skavande relationerna som är så vanliga kring jul:

”Du ville inte följa med mig hem för du hatade min mor.”
”Jag hatade inte din mor! Du hatade din mor.”

Winterson väjer inte för det som är påfrestande med julen och det gör, paradoxalt nog, den här boken till en riktig stämningshöjare. Jag känner mig som en Scrooge som får mitt frusna hjärta tinat inför julen.

Recepten är mer än bara recept, det är trevligt skrivna berättelser om människor som betytt mycket för Winterson och som hon firat jul med vid ett eller annat tillfälle. Maten är främst brittisk, puddingar och märkliga pajer som jag inte blir jättesugen på att tillaga. Men förhållningssättet till recepten gillar jag. Och jag uppskattar mycket hennes sätt att ta makt över sin egen jul och sitt eget nyår. Man behöver inte nödvändigtvis fira som man alltid gjort eller som alla andra gör.

I berättelserna skärskådar hon det jobbiga med julen och i recepten visar hon hur man hanterar det. Den ensamma julen firas bäst med en lyxig rostbiffsmacka och ett glas champagne.

Similar Posts:

• Matinspiration med extra allt
• Vardagsvego för alla
• Winterson gör en cover
• Svensk Slow Food-bibel
• Best of julen

Vissa noveller sys ihop, som den om en person vars sambo är så besatt av sekelskiftesförfattaren Katherine Mansfield att det riskerar att rasera deras förhållande. I en senare historia stöter huvudkaraktären ihop med Mansfields filosoferande spöke på en parkbänk. De korta berättelserna kittas samman av instick av insamlade upplevelser och tankar från Ali Smiths bekanta, där de beskriver bibliotekens betydelse för dem själva och lokalsamhället. Här varvas politiskt frustrerad indignation över nedskärningar med guldkantade minnen från barndomar men alla enas i en grundläggande gemensam ståndpunkt att biblioteken utgör en livsviktighet och borde ha en självklar plats i samhället.

I samma ovan nämnda intervju säger Smith att noveller ligger ganska nära i poesin i sina krav på läsaren. ”Det enklaste i världen är att läsa en blockbuster-roman – man kan hoppa över och skumma på ett sätt som är omöjligt i en text där varje ord räknas.” Nu är hennes prosa inte på något vis svårgenomtränglig men poängen är ändå tydlig. Vid ofokuserad läsning kan man till exempel råka missa en avgörande mening, som att någon deltagande i en konversation i själva verket är död sedan flera år. Samtidigt är sådana gränsöverskridande inslag inget som det görs en stor affär av i den här novellsamlingen. Det blir en obesvärat självklar del av framåtflytandet i texten.

På baksidan av boken lyfts bibliotekstemat till att vara något betydligt centralare än vad det i själva verket är. Det som förenar historierna är snarare en aningen lösare tematik i återkommande referenser till olika författarskap från litteraturhistorien och filosofiska tankar om ords betydelse. Denna Ali Smiths tredje utgåva på svenska är en fin och säreget mångfasetterad bekantskap, som förtjänar sina närläsare.

Similar Posts:

• Personlig tankebok från en rockpoet
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• En experimentell blandning av samhällsdebatt och skönlitterärt
• Den rätta julkänslan
• Många sätt att gå vilse på

Den här gången är det Hogarth Shakespeare-projektet som kallat Winterson till tangentbordet. Liksom mytprojektet är det är ett internationellt samarbete mellan en rad förlag men har istället tagit avstamp i fyrahundraårsminnet av Shakespeares död.

Att Winterson valt att omtolka Shakespeares En vintersaga är inte förvånande eftersom handlingen kretsar kring ett hittebarn. För Winterson, som slog igenom med sin skildring av att växa upp i en fosterfamilj, Det finns annan frukt än apelsiner (på svenska 1990), har pjäsen haft stor personlig betydelse.

Hon drar paralleller mellan sin egen historia och vad hon ser som En vintersagas tema: förlåtelsen och tiden. Det vill säga huruvida det finns en förlåtelse som kan rikta sig både framåt och bakåt i tiden. I botten anar man Wintersons kamp för att försonas med sin egen historia, den som hon även återkom till i Varför vara lycklig när du kan vara normal? (på svenska 2012). Det förflutna betingar förstås framtiden men nutiden omtolkar också det förflutna. På så vis kan tidsklyftan överbryggas.

Shakespeares pjäser är fulla av förklädnader. Saker och ting är inte vad de ser ut att vara och när de demaskeras växlar betydelserna. Det förflutna ändrar status. Så också i En vintersaga.

Historien kan sammanfattas som följande: kung misstänker drottning för otrohet med hans bästa vän. Drottning föder ett flickebarn. Barnet skickas bort och växer upp hos en herde. Sexton år senare dyker bäste vännens son upp och förälskar sig i flickan. Ungdomarna återvänder till hovet och förhistorien uppdagas. Man förlåter varandra och allt slutar lyckligt.

Här pratar vi om suspension of disbelief som kan matcha en släng-i-dörrarna-pjäs på en privatteater. Men det vore varken Shakespeare eller Winterson om vi inte fann ett större djup i den här historien. Det är förstås inte borgerlig psykologisk realism som är metoden här. Snarare är det de större gester som man finner inom det mer fantastiska ideal som var förhärskande på Shakespeares tid. Det är också en tidsklyfta: Winterson måste förhålla sig till nutidens sätt att berätta historier. Det vill säga; ploten är icke-realistisk men karaktärerna och relationerna ska ges en realistisk och trovärdig dräkt.

Detta skapar en spänning som inte är helt oproblematisk. När Winterson förflyttar dramat från Shakespeares tidlösa drömska miljö hamnar vi istället i dagens London, Paris och New Orleans. Vi rör oss bland finansmän, spelkonstruktörer och musiker istället för kungligheter och herdar. Och det är ett bra drag. Det är gestalter som för oss i nutiden har samma sorts mytologiska nimbus och hjälper oss att bortse från det orimliga och osannolika i handlingen.

Det är knappast lätt att få ihop detta till något som fungerar i en modern roman. Är det någon som kan genomföra det här tricket med hedern i behåll så är det dock Jeanette Winterson. Som berättare är hon självsvåldig. Bryter barriären och skriver in sig själv. Eller skjuter in andlöst vackra passager som denna:

Tillsammans med dig i den här nattindränkta sängen är det mod inför den kommande dagen jag söker. Så att jag vänder mig mot ljuset när det kommer. Ingenting kunde vara enklare. Ingenting kunde vara svårare. Och på morgonen ska vi klä på oss tillsammans och ge oss i väg.

Men särskilt när hon ska kränga in historien i förlagans plotmaskineri blir det gnissligare och mindre skönt. Hon gör sitt bästa, och det fungerar, men jag kan inte låta bli att fundera över om det inte hade blivit en bättre roman om hon förhållit sig betydligt friare till historien än vad hon faktiskt gjort.

Similar Posts:

• Wintersonland på riktigt
• Ger konsten livet mening?
• The Scottish play goes neo-noir
• Inte så lätt
• Jeanette Winterson: ”Fuck it, I can write my own.”

En kan bara hurra, och det mer än sex gånger. Här medverkar 16 kvinnor och sex män som författare, översättare och illustratör (Linda Spåman!) – hur mycket sex kan det för sjutton bli? Man vill bara gå ner på dem alla.

Skrev Expressen om denna antologi på tema sex, som Granta satt ihop och som gavs ut av Bonniers i höstas. Riktigt så positiv kommer inte jag att vara.

”Sex” är förstås ett hyfsat brett tema. Här kan både det ena och det andra samsas. Texter skrivna att driva någon form av debatt om porr, om lust, om kärlek, texter som mer syftar till att kåta upp läsaren (även om det är glest med dem), och så texter som mer försiktigt närmar sig ämnet, där författaren hellre rör sig i den mer påklädda, distanserade världen, rädd att få fingrarna skitiga.

Om vi börjar med den här rädslan att få fingrarna skitiga. Inledande möts läsaren av en reklam för Bonniers egenpubliceringstjänst Type & Tell. ”Skriver du bättre än E L James?” står det. ”Med Type & Tell kan du ge ut dina sexiga texter under pseudonym.” Hur erotikklimatet nu ska göras bättre med hjälp av detta? Nej, det är nog inte i Bonniers intresse. De vill bara ha del av kakan.

Karolina Ramqvist har skrivit en text som ifrågasätter om en kvinna verkligen kan känna lust till våldsamma sexlekar utan att det är något fel på henne. Texten är stundtals intressant, i det feministiska gråzonsland där vi är vana vid att Ramqvist rör sig. I ett samtal mellan två kvinnliga författare har den ena önskningar om att hennes kille ska förnedra henne i sängen. Han vägrar dock göra det, eftersom han är feminist. Först och främst bör vi fråga oss: är detta ett resonemang som överensstämmer med verkligheten? Är det så här det brukar förhålla sig? Svar: nej. Sexualitet är inte avhängigt av huruvida du är feminist eller inte. Och sexuell lust har stor bredd, så länge ni vågar prata om det. Men det är inte en fråga texten ställer sig, eftersom det skulle störta den tes som nu drivs. Texten söker sig istället tillbaka till det riktigt unkna resonemanget man så ofta hör, att tjejer inte gillar de snälla killarna utan bara kan dras till de farliga. Ett ämne Ramqvist även avhandlat tidigare, i den briljanta romanen Flickvännen. Här lämnar texten mig bara irriterad. Eftersom jag läst Flickvännen vet jag ju att Ramqvist kan skriva upphetsande, men hon har tydligen bestämt sig för att inte göra det här. Vidare frågar jag mig vad Ramqvist vill säga? Ska vi kritisera lust om den inte är politiskt korrekt?

Kan lust ens vara politiskt korrekt?

Samlingen saknar inte bredd. Inledningsvis den Gatsbydoftande vackra ”Brandon” av Kristofer Folkhammar, som vågar vara riktigt het, med bögsex på mattan under kristallkronan, i väntan på att de andra ska anlända till festen. I ”Ett rent äktenskap” utforskar Sayaka Murata förutsättningarna för det sexlösa äktenskapet, och hur man tar det vidare till bebisalstrande utan att röra vid varandra (och utan det välkända provröret, här får ni se på andra grejer minsann!). Ottessa Moshfegh bygger upp en suggestiv intressant stämning i ”Här händer ingenting”, även om hon lämnar mig något otillfredsställd så lever berättelsen och karaktärerna kvar efter läsningen. Om den unge wannabe-skådespelaren som lämnat mamma för det stora vackra huset i Hollywood. Där hyresvärdinnan är dubbelt så gammal, har tunga ögonfransar och pudertäckt ansikte… Martina Montelius är både humoristisk och explicit i ”Sexdöd på äldreboende”, som tar upp det tabubelagda samlivet hos våra gamlingar. Riktigt skoj! Och Erika Bernalts ”Våren” låter en blyg yuppie (könslös, om jag inte läst för slarvigt) ta plats i en översexualiserad hippievärld, där alla knullar med alla i buskarna. Men det är först efter Stefan Lindbergs buskisdråpliga ”Vi är här för att älska”, som utspelar sig hos medelålders politiker i maktens korridorer, som jag känner ett fysiskt behov av att knäppa upp.

Det är den enda berättelsen som frammanar omedelbar kåthet hos mig.

Får mig att onanera trots mens. Den äckliga fläcken som blir av att tappa kontrollen, blodet, den där mensdoften på fingrarna sen, usch! Det är så motbjudande. Men det är så här sexuell lust är, tänker jag. Smutsig och skamfylld i en sunkig, ensam lägenhet när ljuset börjat falna framåt eftermiddagen. Det finns inget intellektuellt över det. Och Stefan Lindberg skriver väl inte bäst av alla, men han vågar. Det är raka motsatsen till Isabelle Ståhl, som för all del skriver vackert och väldigt intressant om Tinder och vår oförmåga att träffa någon. Men sexigt? Snuskigt? Upphetsande? Inte ett skit.

Smaken är som baken, brukar det heta. Men inte är den särskilt delad, när det kommer till Linda Spåmans illustrationer. De är snygga och ses säkert som politiskt korrekta, i och med att kvinnorna ibland har tio bröst, ibland är siamesiska tvillingar, ständigt har otränat slappa magar och sjuttiotalshängbröst; är inte det motsatsen till porr, så säg? Jo. Fast hur tänker man? Ändå föreställer ju alla bilderna (utom en) kvinnor. Det är kvinnornas kroppar som objektifieras, det är kvinnornas kroppar som syns. Vissa av kvinnorna knullar med ett skelett, jag tar det som en parafras på Munchs flicka som dansar med döden. Men symboliken i det då? Känns ju inte heller så jävla fräscht. Varför illustrationerna inte följer berättelsernas innehåll istället? Ja, det hade varit att föredra.

Med det sagt: variationen uppskattas. Här finns många olika världar att ta del av, många uppslag att få. Kanske finner den som är mer för det försiktigt kittlande än det explicit bildrika, sitt lystmäte? Kanske vill inte alla som läser om sex onanera. Avslutningsvis, Jeanette Wintersons ”Allt jag vet om Gertrude Stein” får mig inte att gå ner i brygga av kåthet, men av andra anledningar. Att inte hon fått Nobelpriset? Å, det måste vara en tidsfråga.

Similar Posts:

• Tidningen Vi:s litteraturpris till Karolina Ramqvist
• En motorsåg
• En motorväg genom feminism, populärkultur och arbetarklass
• En samling framtida författare
• Som Gessle med ögonbindel

Winterson är en författare som tar sin konst på allvar. Och varför skulle hon inte göra det? Vad hon än skrivit under en nu snart trettioårig karriär; essäer, romaner, krönikor eller ungdomsfantasy, så har det präglats av hennes passion för litteraturen och språket och hennes nyfikenhet på världen och historien. Enligt henne själv var det också syftet med essäerna i Konst, att förmedla den passion hon känner för konst i alla former och den försonande och helande kraft som finns i mötet med den.

Essäerna har olika utgångspunkter. Titelessän Konstföremål handlar om hur hon för första gången riktigt blir drabbad av åsynen av en tavla, i skyltfönstret till ett galleri i Amsterdam. Hon inte bara bestämmer sig för att hon måste ha den, hon vill också lära sig mer om bildkonst och måleri vilket hon tills dess inte haft några djupare kunskaper om. Några essäer cirklar kring olika texter som Virginia Wolfs Orlando och Vågorna eller Gertrude Steins Alice B. Toklas självbiografi. Den sista avdelningen är lösligare: Winterson skriver om hur kritiker blandar in sexuell läggning i bedömningen av verk, viljan att äga böcker som objekt, konstnärens roll som visionär med mera.

Men det går att urskilja några återkommande teman. Ett av det starkaste är just detta om konstnären som visionär, en lekfull sökande sådan. Mot detta ställer hon viktorianismens litteratur som en symbol för ett slags realism som hon nästan verkar se som en litterär medeltid omgärdad av romantiken respektive modernismen. Den sistnämnda tog tillbaka ”lekfullhet, poserande och experimenterade” från en ”överdrivet maskulin kulturs dödvikt, där erfarenhet värderas högre än fantasi och handlingskraft högre än kontemplation”. Konsten är och ska vara visionär. Därför trivs den mycket bättre ihop med religionen än med materialistiska ideologier som kapitalism eller kommunism.

Winterson ägnar många rader om konstens eftersatta plats i ett materialistiskt och andefattigt samhälle som vårt. Och hon gör det utifrån en ideell och visionär position vilket är helt följdriktigt utifrån hennes konstsyn. Hon är noga med att framföra att det inte med nödvändighet är lätt att förstå konst: Man måste arbeta för det. Precis som man bara kan utveckla kunskaper om vin genom att dricka det kan man bara förstå konst genom att se på tavlorna, lyssna på musiken och läsa böckerna. Det duger inte att inta den tröttsamma och slappa inställningen ”jag vet vad jag tycker om”.

Jag sympatiserar med Wintersons tankar om att konst (och nu syftar jag på det utvidgade konstbegreppet: alla sorters konstformer) måste få ha sin egenart, att det kräver arbete och vilja som med allt annat för att ta till sig den och att den belöning som väntar är ofantligt rik. Liksom att materialism och plutokrati gifter sig illa med denna konst som Winterson vägrar att kalla elitistisk. Hennes passion och dedikation är tydlig men inte alltid särskilt smittande.

Det problem jag har med essäerna är tanken på vem de är skrivna för. I första hand har hon skrivit dem för sig själv, det sticker hon inte under stol med. Men knappast för den som likt henne själv i fråga om bildkonst, vill lära sig mer om ett område som man inte har några kunskaper om. Som vill känna den där passionen som det talas om.

Ofta staplas istället abstraktionerna på varandra:

Den som läser och undervisar om Woolf måste läsa och undervisa om henne som poet: hon är inte en författare som använder ting som ord, för henne är orden i sig fullödiga ting och besvärjelser. I hennes fiktion är hennes polemik framgångsrik därför att den underordnas förtrollningens kraft.

Samtidigt hävdar hon att litteraturens språk är exakt. ”Att vara exakt är att städa bort bråten från det som är väsentligt”. Det är en förhållandevis klar beskrivning. Vid andra tillfällen blir det mer luddigt: ”Vad är exakt? De valda orden och ordens inbördes relation. /…/ Ordens inbördes relationer är subtila, och om författaren ska kunna utveckla sitt öra måste hon göra det via verk från det förflutna.” Vad hon tycks säga är att liksom man förstår bildkonst genom att studera den så måste man lära sig skriva genom att skriva med kunskap i litterära traditioner, för att öva upp sin känslighet och förmåga att avgöra vad som är exakt.

När hon blir mer konkret handlar det snarare om kritik av bokmarknaden, television och utbildningsväsendet.

Winterson skriver definitivt för de redan invigda och det är väl inget fel med det i sig. Jag får bara känslan av att hon i sin kulturkritik slår in hel del öppna dörrar. Ja, kultur måste få kosta, kultur måste vara fredad i sin egenart. Jag håller med i sak, men en större fråga är kanske hur man får den som inte tror sig kunna tycka om något annat än det enkla och uppenbara att bli förlöst genom konsten? Att både våga tänka själv och låta sig drabbas av den där meningsskapande passionen?

Ett bättre sätt är att locka ”denne någon” till att läsa några av Jeanette Wintersons skönlitterära böcker.

Similar Posts:

• Wintersonland på riktigt
• Winterson gör en cover
• Stillsamt överskridande noveller
• Jeanette Winterson: ”Fuck it, I can write my own.”
• Inte så lätt

Lina Wolff, som tidigare gett ut novellsamlingen Många människor dör som du, debuterar som romanförfattare med Bret Easton Ellis och de andra hundarna. För sin novellsamling fick hon idel positiva ord, bland annat av Jessica Gedin som beskrev hennes berättelser som ”nonchalant hårdkokta”. Just detta ”hårdkokta” genomsyrar även denna roman. Eller nej, kanske inte hårdkokta … men distanserade. Wolff fläker inte ut sina karaktärers känslor eller tankar för läsaren. Hon beskriver handlingar, skeenden, blickar och repliker. Men allt är väldigt osentimentalt. Det är stilsäkert och snyggt, och det är konsekvent genom romanens alla tre delar.

I centrum av berättelsen som utspelar sig någonstans i Spanien, kanske i utkanten av Madrid, finns Araceli – en flicka som under romanens gång befinner sig precis i skärningspunkten mellan att vara barn och att vara kvinna. Det är hon som samlar berättelser från människorna hon träffar, och det är dessa berättelser som bildar romanen. Aracelis egen historia fungerar som en ramberättelse, och inom denna överlämnas ordet till olika personer som i jag-form får utrymme att berätta sin historia. Så som de berättar den för Araceli.

Så väl karaktärer som levnadsöden är spretiga – det är mannen som blivit handlöst förälskad i en kvinna han inte förstår sig på och som dessutom fått veta att hon snart ska dö. Det är kvinnan vars kärlek till sin man dör i samma sekund som deras barn dör, påkörd av en lastbil och kvarlämnad i väggrenen. Det är Aracelis jämnåriga väninna som låter äldre män förälska sig i henne och försörja henne, som en form av emotionell prostitution. Och det är mannen som sörjer sin hustrus tillbakadragenhet, och som plötsligt befinner sig i en härva av utpressning, utnyttjande och otrohet. Steget från novell till roman är med den här berättartekniken inte långt – romanen byggs helt och hållet av separata berättelser presenterade i sin helhet. Berättelser som sedan lämnas för att ge utrymme för nästa.

Kanske ska man dock inte säga att Araceli är centrum i berättelsen, för trots att man aldrig får höra denna röst själv berätta sin historia är det kring Alba Cambó som allting utspelar sig. Alba bor i lägenheten under den där Araceli bor med sin mor. Det är Alba som snart ska dö. Det är Alba som har kvinnan med den döde sonen som hembiträde. Och det är Alba som orsakar utpressningen av den olycklige mannen. Hon är ljuskällan kring vilka övriga karaktärer svärmar, och det är genom deras ögon vi försöker förstå oss på henne.

Under hela läsningen får jag gång på gång associationer till Gabriel Garcia Márquez‘s roman Krönika om ett förebådat dödsfall. Först bara bilder, eller ännu mer diffust – en känsla jag känner igen. Efter hand blir det lite mer förståeligt varför dessa två romaner placeras i samma fack i min hjärna. I dem båda är förutsättningarna klara från första stund: någon, och alla vet vem, kommer att dö innan romanen är slut. Det är inte det som är gåtan. Istället försöker författarna svara på andra frågor. Garcia Marquez går igenom skeende för skeende för att bena ut hur det egentligen kunde ske, vilka i ögonblicket triviala beslut som i förlängningen bidrog till mannens död. Wolff ger i uppdrag åt Araceli att med hjälp av andras upplevelser pussla samman en bild av vem Alba Cambó verkligen var. Ett uppdrag lika ogenomförbart som Garcia Marquez’s. Det som skulle bli en enhetlig bild blir istället ännu spretigare, ännu mer prismatiskt. Berättar man allt blir det spretigt och oförståeligt. Berättar man bara en historia blir det i sig osant och förenklat.

Mycket av handlingen i Bret Easton Ellis och de andra hundarna är tung att läsa – det är ojämlika relationer, det förekommer sexuellt våld och det är överlag stor brist på medmänsklighet, respekt och förståelse mellan karaktärerna. Jag, som nästan alltid tänker ’berätta inte, gestalta’ när jag läser, får här faktiskt för mycket gestaltning och för lite tid till reflektion. Karaktärerna är stundtals väldigt distanserade mot varandra, och samtidigt berättas allt med ytterligare distans gentemot karaktärernas känslor och tankar. Det blir för mycket distans för att jag ska … jag tänkte skriva ’tycka om det’ men i själva verket blir det för distanserat för att jag ska må riktigt bra. Det är för tungt och för kyligt. Den kombinationen fungerar inte för mig.

Och vad var grejen med titeln då? Jo, Bret Easton Ellis är verkligen en hund. En byracka i en hundgård på en sjabbig bordell. En hund bland andra hundar med stora manliga författare som namne. Hundar som kvinnorna tar ut sin frustration och maktlöshet på, efter ett tips de fått från en feminist från storstaden. Hur ni ska tolka det? Fråga inte mig. Jag bara återberättar. Precis som Wolff.

Similar Posts:

• Allt är som vanligt
• 100 år av likgiltighet
• Att vara eller inte …
• Karbonpapper
• Helt normal i huvudet

Varje dag såg jag själv till att jag kom till skolan. Min mor ställde fram en skål cornflakes och mjölk i en liten flaska. Vi hade inget kylskåp och större delen av året behövde vi inget – huset var kallt, det var kallt där uppe i norr, och när vi köpte mat åt vi upp den.
Mrs Winterson berättade hemska historier om kylskåp – de läckte gas och gjorde en yr i huvudet, möss fastnade i motorn, råttor drogs till de döda mössen som fastnat i motorn… barn blev instängda där inne och kunde inte komma ut – hon hade hört om en familj vars yngsta barn hade krupit in i kylen när han lekte kurragömma och där hade han frusit ihjäl. De hade blivit tvungna att avfrosta kylen för att bända loss honom. Därefter tog kommunen ifrån dem de andra barnen. Jag undrade varför de inte helt enkelt tog ifrån dem kylen.

Jeanette Winterson växte upp som adoptivbarn i en strikt religiös familj, där framför allt modern, här ständigt kallad det opersonliga ”Mrs Winterson”, hade de mest underliga förhållningsregler. Men så var hon också en underlig människa. Hon var deprimerad, hon gick uppe hela nätterna för att inte ligga i samma säng som sin man, hon förvarade en revolver i köksskåpet och för henne var världen full av synd och skam; livet något förfärligt som måste genomlevas.

Hon var en storvuxen kvinna, lång och cirka etthundratjugofem kilo tung. Stödstrumpor, platta sandaler, crimpleneklänning och nylonschalett. Hon hade säkert satt på sig puder (håll dig snygg) men inget läppstift (lättfotat och lösaktigt).
Hon fyllde upp telefonkiosken. Hon var oproportionerlig, större än naturlig storlek. Hon var som en saga där storleken är ungefärlig och obeständig. Hon tornade upp sig. Hon utvidgades. Först senare, mycket senare, alltför sent, begrep jag hur liten hon var inför sig själv. Spädbarnet som ingen tog upp. Det oburna barnet fanns kvar inom henne.

Tillsammans lekte de ofta ”the Apocalyps-drill”, en lek där modern blåste i ett egentillverkat horn och då var det ett tecken på att jorden snart skulle gå under och de var båda tvungna att springa och gömma sig och vänta på att Guds utsände ängel skulle komma till dem. När det visade sig att Winterson var både väldigt intresserad av böcker, som var bannlysta i hemmet (”Problemet med en bok är att man aldrig vet vad som står i den förrän det är för sent”), och dessutom blev kär i flickor, inte pojkar (detta skulle genast utdrivas med excorsism), slutade det hela i katastrof med att hon sexton år gammal flydde hemifrån. Länge bodde hon i en bil, tills hon fick hjälp av en lärare, och efter mycket slit slutligen kom in på Harvard.

Om detta handlar den första delen av boken, och också Wintersons debutroman Det finns annan frukt än apelsiner, 1985, så nog känner man igen sig som läsare om man läst den. ”Wintersonland” har Jeanette Winterson själv kallat sin barndom, sitt liv, som hon öppet använt som källa att gräva ur till både debuten och senare böcker. Medvetet har hon valt att göra fiktion av sitt liv, som ett led i den filosofi hon förespråkar att böcker är ledstången en människa behöver hålla sig i för att överleva under jobbiga omständigheter. ”I am the story, I can change the story”, brukar min vän Lovisa citera (utdrag ur Wintersons Powerbook) som exempel på intertextualitet, en lek med vad som egentligen är verklighet och vad som är fiktion, och behöver vi någonsin veta svart på vitt vilket? Alla författare använder sig förmodligen av minnen på liknande sätt, men kanske inte alla så öppet som Jeanette Winterson.

Och detta är till en början ett problem för mig under läsningen. Jag är van vid Wintersons tvära kast mellan påhittade fantasilandskap och det mer jordnära, värdsliga. Här finns det inget sådant. Som läsare är jag fast i det nu mycket mörkare Wintersonland, som en Christopher Nolan-version av det tidigare färgglada, tivolidrömmande Gotham City. Nu är allt diskbänksgrått och nästlar sig under huden, gör ont på riktigt, hur rolig Winterson än är i allt det svarta (och det är hon). Det må vara samma historia, samma bländande underbara språk med alla de där klokheterna hon besitter (jag viker för sida efter sida), men det är svartare, tyngre, hänsynslösare.

För det går inte riktigt att fantisera och fabricera sig ur allt. När Wintersons far dör hittar hon papper från sin adoption som hon aldrig sett tidigare, och de tillsammans med en krossad relation sätter henne på kurs mot självmord. Boken Varför vara lycklig när du kan vara normal? skrevs som en väg upp efter denna depression.

Och i andra delen av boken får vi ta del av jakten på Wintersons riktiga mamma. Varför hon lämnade henne ifrån sig, vem hon var… ja, de frågorna lämnar jag åt dig som läsare att uppleva.

För trots att jag kan föredra det tivolidrömmande är det här en av de bästa självbiografier jag läst. Jag uppskattar också den försonande tonen. Här handlar det om att försöka förstå, att vrida och vända på. Inte att fördöma, att göra upp med, att sätta på plats och skandalöst avslöja. Och sånt finns det mycket av just nu, så jag uppskattar bristen… Det vuxna resonemanget leder en som läsare så mycket längre; boken är sprängfylld av meningar jag vill skriva ner och sätta upp på badrumsspegeln, över sängen, på kylskåpet. Det är insiktsfullt, det är lärorikt, underhållande, drabbande, målande och stundtals terapeutiskt. Det är precis allt det man kan önska sig av en självbiografi, men väldigt sällan får.

Jag läste: Detta är endast ett ögonblick / men vet att ett annat / skall genomborra dig med en plötslig smärtfylld glädje.
Jag började gråta.
(…)
Jag hade ingen som kunde hjälpa mig, men T.S. Eliot hjälpte mig.
Så när folk säger att poesi är en lyx, eller ett val, eller något för den bildade medelklassen, eller att den inte borde läsas i skolan eftersom den är irrelevant, eller någon annan av de konstiga och idiotiska saker som sägs om poesi och dess plats i våra liv, misstänker jag att människor som framför dessa åsikter har haft det ganska lätt i livet. Ett svårt liv kräver ett svårt språk – och det är det som poesin ger oss. Det är det som litteraturen ger oss – ett språk kraftfullt nog för att säga som det är.
Det är inte ett gömställe. Det är ett hittställe.

Similar Posts:

• Winterson gör en cover
• Ger konsten livet mening?
• Inte så lätt
• Jeanette Winterson: ”Fuck it, I can write my own.”
• Stillsamt överskridande noveller

Men det finns ju det som är fast i livet också. De dagliga recensionerna på dagensbok.com till exempel.

Imorgon får ni se och läsa recensioner av tre grafiska novelletter från Kolik förlag. Marie gillar serienovellformen och faller särskilt för Henri Gyllanders En helt ny människa som hon kallar en finstämd berättelse om att mista ett syskon.

På onsdag skriver Camilla om del fem av Karl Ove Knausgårds litterära projekt Min kamp. Det är en bok som uttrycker essensen i hans projekt och den litterära förälskelsen kvarstår.

Richard skriver om Roberto Bolaños Nazistlitteratur i Amerika. En kombination av Borges och nazister som förmodligen inte alla gillar men som han kallar fabuleringskonst på hög nivå.

På fredag skriver Anna Liv om Tomas Eriksons uppföljare om beteendevetaren Alex King. Illdåd handlar om en brutal gruppvåldtäkt där Alex King kallas in för att stötta och lotsa den unga brutalt våldtagna tjejen genom rättegången. Det är en stark thriller om ett viktigt ämne, vad Anna Liv tycker mer får ni läsa på fredag.

Vi avslutar veckan på söndag med Linas recension av Jeanette Wintersons självbiografiska Varför vara lycklig när du kan vara normal?, enligt Lina en helt fantastisk bok full av visdom och Wintersonskhet, om än brutalare än vanligt.

Dessutom börjar vi sammanfatta bokmässans seminarier.

Similar Posts:

• Ont ända in i själen och tillbaka ut
• Maktspel och diplomati
• Polisarbete, psykologi och pirrig spänning
• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• Vecka 37: Glöm inte rösta!