Även Gardells senaste bok bygger på verkliga händelser, men i Ett lyckligare år får historieskrivningen företräde framför berättarflytet.

Berättelsen tar avstamp ur Pontus Wikners Psykologiska självbekännelser från 1879, ett manus som hålls inlåst på Uppsala universitetsbibliotek i nästan hundra år – de publiceras först 1971. Wikner är filosof och professor, och lever med hustrun Sara Larsson som han får två söner med. Det verkar vara ett vänskapligt förhållande där Wikner kan vara öppen gentemot frun med sin läggning. Men drömmen om en annan ordning växer sig ändå stark, drömmen om en värld där människor kan leva med den de älskar – drömmen om ett lyckligare år. Det är därför han skriver sina Psykologiska självbekännelser, att läsas i framtiden, en framtid han hoppas ska vara mer mogen för hans ord än vad samtiden är.

Den inledande delen av boken, den om Pontus Wikners ungdom, när han möter vänskap och kärlek, är som att läsa början på en roman. Jag känner med Pontus och blir engagerad i hur det ska gå för honom.

När det är som allra mest engagerande och spännande hoppar boken fram till 1970-talet och en begynnande svensk gay-rörelse som utgår från några ungdomar i Örebro. Innan jag läste boken var de här personerna och händelserna lika obekanta för mig som namnet Pontus Wikner och hans manuskript. Det här är viktiga händelser i den svenska historien som jag aldrig ens har hört talas om tidigare, som jag är tacksam att nu ha möjlighet att läsa om. Men som läsupplevelse blir det ett avbrott från den uppslukande berättelsen om Pontus Wikner till det mer reportageaktiga berättandet om Ronny och de andra ungdomarna under 1970-talet. Det tar ett tag innan jag inser att berättelsen inte kommer komma tillbaka till Pontus Wikner för att knyta ihop händelserna där. I stället fortsätter berättelsen framåt i tiden.

I viss mån kompenserar det viktiga (och ännu alltför o-omskrivna) ämnet för det otympliga formatet och bristen på flyt i berättelsen som helhet – men som läsupplevelse hade jag helt andra förväntningar när jag återvände till en berättarmästare som Gardell.

Similar Posts:

• Till minne av de som försvann
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Medan de kysstes
• 250 år av kvinnoliv
• Sjön suger

Elin hade emellertid inte helt lätt för att passa in på bondlandet. Hon sågs som stockholmare och fint folk, eftersom hon bland annat satt i Svenska Akademien. Men sanningen var den att hon hade rötter i bygden. Hennes morfar hade varit präst i grannbyn Tolg och hennes morbror Alfred Ekedahl var prost i Bergs församling. En ytterst konservativ herre vad det verkar, vars åsikter alltsomoftast krockade med Elins mer liberala övertygelser.

Elin i mitt liv: Om Elin Wägner och mitt unga jag är ingen regelrätt biografi. Huvudkaraktärerna är inte mindre än tre: Elin Wägner, Thage G. Peterson själv samt Bergs socken.

Thages första minne av sin stora idol och ledstjärna i livet och politiken är från september 1939. Han var sex år gammal och Elin Wägner besökte hans föräldrahem Hagtorpet för att få håret friserat. Thages far Edvin var kyrkvaktmästare, men extraknäckte som frisör. Tiderna var nattsvarta, då vid andra världskrigets utbrott. Inte minst Elin, som var grundmurad pacifist och fredsivrare, var dyster till sinnes och gav, enligt Thage, uttryck för detta i konversationen med fadern.

Boken bygger delvis på författarens egna minnen av sina möten med Elin, delvis på uppgifter han snappat upp på den så kallade ”tiggerirundan”, som Thage tog sig för efter Elins död. Då cyklade han bygden runt och besökte alla hushåll under förevändningen att han tiggde pengar till uppförandet av en scoutgård. Den egentliga anledningen var emellertid att han ville passa på att pumpa folk i bygden på deras åsikter om Elin.

Det är i mitt tycke intressant att läsa om det livliga föreningslivet i Berg på 1940- och 50-talen. Om de många föreläsningarna som anordnades, de fyra lånebiblioteken, husförhören med mera. Ibland blir det kanske lite för mycket av det goda, som när alltför många namn på Bergbor räknas upp. Då känns det mer som en hembygdsbok.

Elin engagerade sig i landsbygdens framtid. Hon varnade för storkommuner och centralisering. Men någon vidare framgång rönte hon inte på hemmaplan. Av kvinnorna möttes hon med skepsis, när hon kom med råd om sex eller delgav dem sin syn på rovdriften på naturen jämte konstgödselns långsiktiga skadliga inverkan på jorden.

Droppen blev romanen Åsa-Hanna, som en del av Bergborna uppfattade som rena rama smutskastningen av bygden. Thage jämför Elins personlighet med en annan kontroversiell persons, nämligen Olof Palme, som han lärt känna ingående. Även om Palme skiftade omdömena riktigt rejält!

Thage själv var en allvarsam, för att inte säga lillgammal, stammande pojke, som Elin gärna samtalade med. Man kunde se dem sitta och språka tillsammans på en bänk under lindarna på Bergs kyrkogård. (Elin upplevde en särskild samhörighet med träden.) Det är både fint och rörande att Thage i 70 år bevarat varje ord som kom ur Elins mun i sitt minne och i sitt hjärta.

Hon har på något märkligt sätt alltid varit närvarande i mitt huvud under hela mitt liv

Elin hade tre hjärtefrågor: freden, naturen och jämställdheten. Dessa kom också att bli Thages. I sina politiska tal, som blivit åtskilliga under årens lopp, citerar han inte sällan Elin. I boken kallar Thage henne för en tidlös sanningssägare, på många sätt långt före sin tid. Det är först i dag, som polletten trillat ned hos den breda allmänheten, när det gäller rovdriften på naturen och miljöförstörelsen. Dessvärre håller Elins profetior på att besannas.

Elin Wägner gick ur tiden 1949. När författaren säger sig vara en av de få nu levande, som har personliga minnen av henne, tänker jag att man nog får ta denna uppgift med en nypa salt. En av de få, nu levande, som skrivit om Elin Wägner måhända.

Ett parti, som jag tycker att Peterson gott kunde ha strukit är då han försöker ge prov på vad han själv betydde för Elin. Detta genom att hänvisa till vad namngivna personer hört henne yttra om den unge Thage i olika sammanhang. Det är överflödigt att försöka bevisa sanningshalten i det som författaren påstår, för att inte säga snudd på patetiskt. Läsaren litar ändå obetingat på honom!

I övrigt är det en förtjusande och mycket intressant bok, som Thage G. Peterson har skrivit. Språket flyter på bra och författaren visar att han är väl insatt i Wägnerforskningen.

Similar Posts:

• ”Vi behöver henne”
• De långsammas lov
• Inte riktigt så magiskt om en magisk kappa
• Touch me. I’m just as human as a human can be.
• Ett löftesrikt, färgstarkt tidevarv

Man kan få intrycket att skolans vuxna äntligen tagit till sig något av situationen på skolan, när rektorn vid vårterminens början aviserar att de ska börja arbeta med ett jämställdhetsprojekt. Det rinner dock snabbt ut i sanden, för samtidigt har något annat hänt: skolans sporthall har brunnit ner till grunden, och det blir snabbt en ursäkt för att låta allt vara som det alltid varit. Det är ju ont om lokaler nu. Resurserna måste gå till en ny idrottshall.

Branden inleder Jobbiga tjejer. Alla dras till sirenerna, röken och den stora byggnaden som ofattbart håller på att slukas. Snart konstateras också att branden är anlagd, och spekulationerna drar såklart genast igång om vem som gjorde det. Någon i Facebook-gruppen Vi i Gnesta lägger upp en bild på en ”skum person” som synts i närheten av hallen i samband med branden. Det är Eleni, som var ute och gick med hunden. Ensam.

De tre huvudpersonerna, Tilde, Jasmine och Eleni, som blev vänner i Fula tjejer, bestämmer sig för att försöka ta reda på vem som egentligen gjorde det. De lyckades ju med Instagramkontot, eller hur? Men de är också väldigt olika personer, och tar sig an undersökningen på väldigt olika sätt, något som minst sagt skapar problem.

Jobbiga tjejer är på alla sätt en värdig uppföljare till succén med Fula tjejer. Teman därifrån, om hur tjejer kan tryckas ner och behandlas annorlunda än killar, finns kvar och utvecklas. Läraren Sebbes slentrianmässiga attityd gör att jag vill sticka de här böckerna i händerna på såväl lärare som elever, men lyckligtvis får tjejerna också en allierad i den nya, coola mentorn Emma.

Att det återigen finns ett brott att lösa ger romanen ett naturligt driv. Skolbränder och brandutmaningar på nätet är tyvärr ständigt aktuellt, liksom naturligtvis hur drev kan frodas där. Här är det dessutom inte enbart ungdomarna som är elaka mot varandra på ett webbkonto utan vuxen insyn, utan även vuxna som drar iväg i Vi i Gnesta-gruppen. Det är obehagligt.

Jobbiga tjejer är, precis som sin föregångare, en välskriven, lättläst och nyanserad bok för ungdomar. Men det är också en bok vuxna med fördel kan läsa. Vi måste faktiskt också tänka på hur vi uppför oss mot varandra.

Similar Posts:

• Uthängda
• Kollektivkicken
• Min digitala torsdag på Bokmässan
• Verkligheten är en app som man inte kan stänga
• Ge igen

Sylvia har tillsammans med sin man lämnat Amerika och flyttat till England. Sylvias man heter Ted Hughes och han är också känd pjäsförfattare och poet.

Livet på den gamla prästgården i New Tawton i Devon är enkelt och bitvis slitsamt, då huset är stort och gammalt och trädgården gigantisk.

Sylvia och Ted har ett barn vid ankomsten till England, men snart väntas det andra och hon slits mellan det tvångsmässiga behovet att skriva och att följa konventionerna gällande vad som förväntas av henne som kvinna. Hon upplever att graviditeten och barnet tar över hennes kropp och hennes liv. Den starka känslan av att vara en dålig mor är konstant närvarande. 

Kvar i Amerika är Sylvias egen mor. Deras relation skaver och spänner genom hela boken. Sylvia känner sig aldrig tillräcklig och moderns missnöje med hennes livsval hänger som en skugga över Sylvia. Modern visar tydligt att hon inte tycker att det var rätt av Sylvia att lämna Amerika för England, men Sylvia fortsätter ändå att kämpa för ett ouppnåeligt godkännande.

Sylvias önskan om att relationen med modern ska vara något det aldrig kommer kunna bli är stark och olyckan över den ovillkorliga kärlek hon saknar från sin mor är en av delarna som bryter ner henne. 

Kanske har modern delvis har haft rätt gällande flytten. Relationen mellan Sylvia och Ted har varit mycket passionerad, men det finns också ett stort ägandebehov och en friktion. För Sylvia blir det tydlig när Teds kärlek växlar från åtrå till tystnad.

Ted ser hennes genialitet och hyllar henne, men hennes nyckfullhet mot Ted tydlig – från att ena stunden inte vilja tala med honom till att nästa vilja vara ett med hans kropp. Teds påverkan på hennes liv är också det som drar ner henne. För Ted är Sylvia inte den enda kvinnan och det känner hon tydligt. Älskarinnor dyker upp, ibland först som vänner som hälsar på. Sylvia är dock väl medveten om kemin som utsöndras och det gör henne galen av svartsjuka att bevittna skeendet mellan Ted och kvinnorna.

De enda som når hela vägen till hennes innersta är barnen. Med den kärleken följer också smärta för att välja skrivandet framför dem. Sylvias stora behov av ensamhet matchar nämligen dåligt med familjelivet, tidsandan och bristen på jämlikhet i relationen. Hon lider av dåligt samvete men behöver ändå näringen från den kraft hon finner i ensamheten. 

Elin Cullhed har lyckats få samtliga karaktärer levande i den fiktiva berättelsen. Det är alltigenom en brilliant hantering av både de sämre och de bättre sidorna hos alla personer. Sylvia är inget vänligt och vänt litet väsen, utan snarare en person som skapar drama genom att vara plump och bitvis också elak. Hon har svårt att sätta sig in i andra personers känslor och har ett stort fokus på sig själv och sina upplevelser och sina krav på omgivningen. Det är ändå mycket befriande hur hon ser igenom vissa beteenden hos andra och agerar utifrån reptilhjärnan.

Cullhed beskriver så väl den frustration som Sylvia upplever när hon säger att hon inte orkar mer. När Ted säger att hon inte behöver orka. Men det är precis det hon måste, men inte kan. Här börjar vägen mot slutet utkristallisera sig. Det är ingen som hör vad Sylvia egentligen säger. 

Genom hela boken kände jag som läsare Sylvias närvaro. Hon tog sig in i tankarna och där har hon stannat. Eufori är en fantastisk och berörande läsupplevelse där Sylvias själsliga smärta får en röst.

Jag betvivlar att jag kommer läsa en lika bra bok under året.

Similar Posts:

• Återbesök i Glaskupan
• Sylvias egna noteringar
• Kyla och hetta
• Läppstift och livsaptit
• Svindlande briljant debut

Boken tar sitt avstamp i en misslyckad morsdagspresent. Gemma Hartley hade önskat sig en professionell storstädning av badrummen, hennes make tyckte i sin tur att det var för jobbigt att fixa och för dyrt, varför han gjorde det själv, medan gratulanten städade undan hans skor och kläder. För Gemma Hartley hade hela poängen varit att hennes man för en gångs skull skulle ha varit den som planerade, kontaktade olika firmor, tog in offerter och jämförde priser. Kort sagt: göra känslomässigt arbete. När så inte blev fallet slutade morsdagsfirandet i ett jättegräl, och att Gemma Hartley skrev en artikel om känslomässigt arbete som blev vida spridd.

Så långt allt väl. Personliga berättelser är bra redskap i faktaböcker. Problemet är att vi aldrig kommer vidare. I kapitel efter kapitel avhandlar Hartley hur det ser ut hemma hos henne och hennes man. I de fall hon lyfter blicken från det egna hushållet är det för att intervjua någon bekant. Referenser till forskning, eller för den delen intervjuer med forskare, lyser allt som oftast med sin frånvaro. Och det borde väl finnas en hel del vetenskap i ämnet?

Som det är nu stannar resonemangen i författarens egna funderingar, baserade på hennes eget och möjligen hennes vänners liv. Förutom att det är ovetenskapligt är det trist att läsa. Inte blir det bättre av att Hartley har en tendens att upprepa sina slutsatser om och om igen.

Ett annat problem är bristen på vilja att utmana. Hartley återkommer gång på gång till att det är viktigt att män får lära sig känslomässigt arbete, för att bli ”hela människor”, få kontakt med sin känslomässiga sida och så vidare. Det är må hända inte helt fel, men författaren nämner inte med ett enda ord hur män faktiskt tjänar på att kvinnor sopar banan framför dom. Ärligt talat, att faktiskt ta ansvar för städning, tvätt och handling är inte speciellt kul och spiller över på annat man vill ägna sig åt (till exempel karriär). Att ha någon som gör grovjobbet åt en framstår i mina ögon som betydligt mer lockande än att ”vara en hel människa”.

Som förklaring till att kvinnor gör mer känslomässigt arbete än män hänvisas till kultur och normer. Igen är detta helt sant, men varifrån kommer dessa normer? Finns det någon/några som tjänar på dessa rent materiellt och som historiskt tjänat ännu mer…? Frågan är såklart retorisk och svaret är ja. Men med Hartleys bok som enda källa skulle man inte ens kunna gissa sig till det.

Givetvis är det viktigt att en sådan här bok har skrivits. Och att Hartley genom denna har fört upp ämnet känslomässigt arbete på den feministiska agendan ska hon ha all credd för. Bokens slutbetyg blir en stark femma, för även om innehållet lämnar en del att önska är det viktigt att den finns. Möjligen kan också det ganska tama innehållet tilltala en och annan läsare som behöver bli uppmärksammad på problemet med att bara den ena parten i en relation planerar mat, handling och barnens kläder, men inte är riktigt redo för tyngre material.

Similar Posts:

• Världens viktigaste självhjälpsbok
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt
• Platt om hett ämne
• Hur är män och kvinnor egentligen?

Japan hade inte riktigt den här kollektiva rörelsen och öppenheten. 2017 var det framför allt en japansk kvinna som klev fram och gav övergreppen ett ansikte och ett namn. När journalisten Shiori Ito den våren gick ut offentligt med sin överklagan mot åklagarens beslut att inte väcka åtal för den våldtäkt hon utsatts för ett par år tidigare, stod hon påtagligt ensam. Hennes familj vågade inte längre hålla kontakten, och hon fick svårt att utöva sitt yrke, eftersom den hon anklagat var en högt uppsatt medieman.

Originalutgåvan av boken Black box kom ut samma år. Där vill Shiori Ito inte bara berätta om det hon själv varit med om, under och inte minst efter övergreppet, utan också sätta ljus på och påverka Japans sätt att hantera sexuella övergrepp.

För att göra det har hon bland annat besökt Sverige och våldtäktsmottagningen på Södersjukhuset i Stockholm. Det är förstås intressant ur ett svenskt perspektiv – den svenska våldtäktsstatistiken är ju minst sagt omdebatterad. Enligt FN-uppgifter som Ito återger ligger Sverige i topp med 58,5 fall per hundratusen invånare. Japan däremot intar plats 87 med bara 1,1 fall per hundratusen. Samtidigt svarar en av femton japanska kvinnor i en anonym undersökning att de har tvingats till sex, och det är inte så svårt, när man läser om Itos erfarenheter, att förstå varför benägenheten att anmäla är liten.

2015 bjuds den unga aspirerande journalisten ut på middag av den äldre chefen, under förespegling att prata jobbmöjligheter. De dricker en del, men långt ifrån vad Ito brukar tåla. Plötsligt blir hon yr, och minns sedan ingenting, fram till att hon vaknar på den högt uppsatte mediemannens hotellrum med honom över sig. Hotellets övervakningsfilmer visar hur han släpar henne till sitt rum.

Gång på gång får hon berätta om den här kvällen för polisen. Hon får rekonstruera den, med en docka över sig, i polisens träningssal, inför en rad av manliga poliser. Gång på gång får hon ovidkommande frågor om sitt sexliv och sina preferenser. Gång på gång blir hon avrådd att anmäla. Det som hänt är ju så vanligt. Och svårbevisat. Och pinsamt för alla inblandade.

Tiden går och Ito börjar ge upp hoppet om en lösning. Mediemannen befinner sig utomlands. Så kommer plötsligt beslutet om att han ska häktas. Utredande polis står beredd på flygplatsen. Då dras plötsligt häktningsbeslutet tillbaka, utredarna byts ut och fallet läggs ner. Tjänster och gentjänster tycks bytas på höga nivåer.

Jag önskar att jag kunde säga att den här boken får mig att förstå hur ett land som ibland verkar närmast överlägset civiliserat kan fungera så i grunden ociviliserat. Japan är ju känt för sin låga brottslighet, men nu undrar jag snarare hur representativt Itos fall är. Hur vanlig är den här vänskapskorruptionen? Hur ofta går status före rättvisa, och hur ofta är det snarare fråga om att brott inte leder till åtal eller ens anmäls för att det helt enkelt känns lönlöst?

Handlar det ”bara” om sexualbrott och brott mot kvinnor? I World Economic Forums ”Global Gender Gap Report” hamnar Japan på 110:e plats av 149 länder. Abort är till exempel bara tillåtet med mannens tillstånd, även om graviditeten är en följd av våldtäkt. Om detta skriver svenska Hanna Aqvilin i förordet till Black box, och frågan är om inte jag som läsare rakt igenom hade behövt även hennes utomstående ögon på det där fascinerande, problematiska, svårbegripliga landet.

Similar Posts:

• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• En klubb för oss alla
• En oskuldsfull häxa
• Ve den stackars pendlaren
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution

Till den lilla staden Dooling anländer Evie i samma stund som en pandemi blossar ut över jordklotet. Kvinnorna världen över försvinner in i en märklig sömn och omsluts av vita trådliknande kokonger. Kvar står männen och försöker handskas med att deras fruar, mödrar, döttrar och systrar blir okontaktbara. Vid försök att avlägsna kokongerna vaknar kvinnorna till liv och blir livsfarliga.

Räven retirerade några steg och vädrade. Han tyckte inte om det vita – det vita var avgjort levande, och avgjort ett helt annat väsen än dem han var förtrogen med. Till och med på håll hade det vita en stark vittring som var en förvirrande blandning: det fanns blod och vävnader i doften, och intelligens och hunger, och ett inslag av djupaste jord, rävgrytens rävgryt. Och i den väldiga bädden, vad sov där? Inte en räv, det var han säker på.

I Dooling händer märkliga saker som pekar på att Aurorapandemin kan ha en koppling till trakten. Den nyanlända Evie är nämligen den enda kvinnan i hela världen som vaknar om hon somnar.

Polischefen Lila och hennes man Clint, som är psykolog på det lokala kvinnofängelset, kämpar med att hålla kvinnorna vakna och när de väl somnar hålla dem trygga. Runt om i världen går män till attack mot de farliga uppvaknade kvinnorna, på andra ställen utnyttjas de fortfarande sovande. För att skydda sina nära blir männen desperata på jakt efter ett botemedel. När staden blir allt mer dominerad av männen utlöses en kamp på liv och död.

I samarbetet mellan far och son är det omöjligt att se vem som har skrivit vilken del. Däremot lyser Stephens kärlek för småstadsfolk igenom. Historien är helt okej, skräcken är trist, men det är mängden av små porträtt av varje individ som gör berättelsen och driver den framåt. Varje karaktär har sin egna historia som har format dem till det de är idag och som är avgörande för hur berättelsen fortgår.

King och King bygger upp en tankeväckande historia som utforskar en rad samtida ämnen: feminism, mäns våld mot kvinnor, polisvåld och fake news. Bokens stora tema och den fråga som utforskas är: Vilka krafter släpps lös när kvinnorna inte finns kvar på jorden och männen står ensamma kvar?

Det är alldeles för ovanligt att män diskuterar mansrollen. Här har far och son gjort ett tappert försök. Frågan är om de lyckats?

Similar Posts:

• Mardrömslik sömnsjuka
• Längtan som leder vilse
• King kan bättre
• Nä, kan vi det här nu?
• Come as the King, you best not miss

Hennes senaste alster Har du ingen humor? En snabbguide till jämställdhet består av små korta inlägg som ursprungligen publicerats på Wennstams egen instagram och sammanfattar var ”jag [Wennstam] står när det gäller kampen för jämställdhet”. Boken är indelad i fyra delar: ”Ord som skaver”, ”Sånt man bara säger”, ”Våldtäkt på film” och ”Min feministiska kamp”. I slutet på varje kapitel finns det plats för egna anteckningar.

Har du ingen humor? En snabbguide till jämställdhet beskriver pedagogiskt varför ord inte bara är ord, hur våldtäkt skildras problematiskt på film och vilka konsekvenser det får, samt krossar myter, hur sexistiska myter även skadar pojkar och män – och mycket mer. Fokus i boken ligger på språk och normer. Redan i förordet slår Wennstam fast i förordet att kampen för jämlikhet börjar med orden vi väljer. Det är i sig inget fel, tvärtom tror jag att det kan vara väldigt bra om man riktar sig till nybörjarfeminister eller personer som inte tidigare funderat på det här med jämställdhet.

Men med ensidigt fokus på språk och begränsande normer kommer något att saknas. Varför finns vissa normer, till exempel? Vilka är det som tjänar på dem? I kapitlet som rör våldtäkt diskuterar Wennstam påståendet att män inte skulle kunna behärska sig när de blir upphetsade utan måste våldta och konstaterar att ”det inte är särskilt modernt” att utmåla män som vilda djur. Det är förstås helt sant – men faktum är att män tjänar på detta påstående. Mäns påstådda oförmåga att kunna kontrollera sig själva i närheten av lättklädda kvinnor används inte som argument för att män ska ha ögonbindel, utegångsförbud utan en kvinna i sällskap eller vara förbjudna att inneha vissa yrken – utan som argument mot kvinnors frihet att klä sig som de vill och göra vad de vill.

Likaså skriver Wennstam ingenting om faktiska materiella förutsättningar – såsom löneskillnader, arbetsfördelning och representation i beslutande församlingar. Delvis är det säkert en klok prioritering – för politiskt sett så är dessa frågor lite knepigare. Hur ska man t ex räkna för att ge en rättvis bild av eventuella löneskillnader? Är bristen på kvinnor i aktiebolagens styrelser ens en feministisk fråga, eller bör fokus ligga på att avskaffa såväl aktiebolag som styrelser? Samtidigt så är ju dessa frågor vad jämställdhet handlar om i praktiken.

Förhoppningsvis kommer det en uppföljare. Eller så får någon annan ta upp facklan. Till dess är Har du ingen humor? en utmärkt bok att sätta i händerna på tonårstjejen som börjat inse att något är fel men inte riktigt kan sätta fingret på vad, eller din oförstående släkting som undrar vad det där Grupp 8-märket på din tröja egentligen ska vara bra för.

Similar Posts:

• He had it coming
• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats
• Våldtäktsmannen – monster eller människa?
• När ett nej ändå inte räknas
• Vi vill inte ligga med as, ju

Amerikanskan Tarana Burke – som startade #metoo-rörelsen för mer än tio år sen – skriver en hälsning där hon hoppas på att denna kvinnliga kraftmanifestation, “kollektivets röst” ska minska det sexuella våldet under vår livstid. Bakom varje hashtagg vill hon också påminna att det finns en sårad människa (kvinna) som behöver läkning och trygghet och att det är också ett mål att bidra till detta.

I följande kapitel “Röster och råd”, som också upptar två tredjedelar av antologin, delar ett åttiotal kända röster (namngivna och anonyma) berättelser, forskning och fakta. Representanter för och källor är RFSU, BRÅ. Socialstyrelsen, Tjejjouren, Polisen, FN, med flera.

Här kommer läkare, poliser, psykologer, jurister, journalister, forskare, influencers, kriminologer, sexologer och författare till tals. Bland andra Hedi Fried, Birgitta Olsson, Sofia Eng, Mona Sahlin, Ebba Witt, Frida Boisen, Clara Lidström, Lo Kauppi … Sist i boken finns en samling adresser till organisationer dit man kan vända sig: allt från Brottsofferjouren till Roks, Rädda Barnen, Svenska kyrkan och många fler.

I denna samling finns så mycket viktigt, vidrigt och vettigt. Av alla inlägg, kortare och längre, rörs jag speciellt av när Alexandra Pascalidou (redaktör och tv-journalist) i epilogen berättar om att hennes nioåriga flicka lärs i ett stockholmskt lågstadium: ”Stopp min kropp”. Framför allt vill hon komma åt hur pojkar lärs, uppfostras och får vara. Pascalidou ger även barn och unga (flickor) sex råd: spring, skrik, sparkas, sprid ordet, sök stöd och solidarisera. Det är helt klokt – samtidigt blir man som läsare, människa och mamma förbannad. De här råden i vår tid! Tankar går osökt till medeltidens berättelser om jungfru- och brudrov. Samtidigt vet alla allt för väl att så här funkar samhället, på dagis, i skolan. Tyvärr. Den flicka som inte springer, skriker och sparkas blir lätt byte när “kärlek börjar med bråk”-mentaliteten råder. Nu är det dags att väcka männen, papporna och pojkarna – att se dem som “våra allierade” och ge över stafettpinnen till något som kan bli en mansrörelse för ett friskare samhälle.

Boken är publicerad för att hålla diskussionen vid liv och ge stöd och råd åt drabbade och berörda. Men framför allt för att alla ska bli medvetna om problematiken och kunna verka för ett riktigare, tryggare och rättvisare samhälle för alla.

De här berättelserna är viktiga. Särskilt intressanta är forskningsrapporterna och faktabeläggen. Vissa personliga berättelser är hårresande. Mera regel än undantag har psykiskt illamående, ätstörningar, panikångest, självskadebeteende, självmordsförsök sin grund i bortträngda, bortglömda, obearbetade förföljelser och övergrepp.

Framtidens generationer måste leva klokare och mera respektfullt. Inga enkla frågor (eller svar) och mycket arbete ligger framför men: Hur svårt kan det vara?

Similar Posts:

• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt
• Japans #MeToo-upprop
• Feministisk kärnfråga?
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Tillsammans kan vi tackla hatet

Visst är det viktiga berättelser. Vi är säkert många som kan vittna om kraften i att dela erfarenheter, i att få syn på att det här inte bara händer mig; det är något större fel i hela samhället. Vad jag ändå vill invända mot den här boken är att redaktörskapet är så osynligt. Ingen förklarar varifrån de här vittnesmålen – i längd mellan några rader och ett par sidor, en del signerade och andra inte – är hämtade eller hur just dessa hundra valts ut.

Så här ett år senare – det är kanske en orättvis läsning, men allvarligt talat, böcker är inte det snabbaste mediet och hållbarhet är inte att förakta – känns ändå de korta vittnesmålen ganska … ja, korta. Det är drabbande, man blir arg – och sen då?

Det är förstås där de tio frågorna är tänkta att komma in. ”Hur har det kunnat pågå så länge?”, ”Hur vet man vad man får och inte får göra?”, ”Varför säger inte fler män ifrån?”, ”Vad är politikens ansvar?”, och så vidare. Advokat Elisabeth Massi Fritz skriver om processen att polisanmäla, jämställdhetsexpert Tomas Wetterberg om mäns möjligheter och problem, och psykoterapeuten Börje Svensson på Rädda barnen om hur man kan prata med och vara en förebild för barn.

En del är absolut matnyttigt, men återigen känns det lite kort och ytligt. Varje expert bidrar med mellan en och två sidor. Jag önskar mig mer fördjupning, mer analys. Det här blir lite för mycket en bok som försöker reagera lika snabbt som nyhetsjournalistik och sociala medier, istället för att bidra med det böcker gör bäst: utveckla och fördjupa.

Similar Posts:

• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• Slarvigt skrivet om viktigt ämne
• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• Japans #MeToo-upprop
• Ett dokument över feminismens brokighet