Men kanske går det ändå att förstå hur denna bildliga blindhet uppstår? Kanske kan man tvinga sig att se och ställa frågor? Varför tycks mord och krig vara människans eviga följeslagare? Själv har Carsten Jensen sett åtskilligt genom sin rapportering från inbördeskrigets Balkan och Danmarks deltagande i kriget mot talibanerna i Afghanistan.

204 korta, numrerade texter utgör en helhet, en essä. Det handlar om ett försök att förstå, en undersökning med påtaglig närvaro. Carsten Jensen drar från egna erfarenheter, från officiella fakta och från ett brett urval av läsefrukter – inte minst romaner och poesi.

Incidenten i Köpenhamn leder vidare till betraktelser av de våldsamma Aztekerna och Conquistadorerna, Röda Khmererna, krigen i Irak och Libyen, nationalismen då och nu, masskjutningar i USA, Anders Breivik på Utøya, islamistisk terror och Adolf Eichman. Det kan tyckas spretigt, men Carsten Jensen tappar inte bort kopplingarna till det nutida Danmark.

Det är, menar författaren, ett land där Erich Maria Remarque är bortglömd. Däremot läses Ernst Jünger desto mer uppmärksamt av allt fler. Den som ifrågasätter krigen, visar inte tillbörlig respekt för de veteraner som kommit hem med skador.

Han visar övertygande hur varken Danmark eller Väst utvärderat de kostsamma insatserna i Afghanistan, Irak, Syrien och Libyen. I vilken utsträckning lyckades man med föresatserna? Blev det demokrati? Förbättrades kvinnornas ställning? Är extremisterna besegrade? Svaren på dessa frågor är lika uppenbara som de är oönskade.

Och det är en av poängerna. Krigen startas inte för att lösa problem, de utkämpas för att krig och våld är bärande inslag i ekonomin, trådar invävda i kulturen. Carsten Jensen återkommer till det faktum att ett krig mot våldsverkarna också är en strid med något inom oss själva.

Essän är tät och håller ihop väldigt väl trots att ämnet är stort och anslaget spretigt. Den ger mängder av uppslag till vidare studier och borde läsas vitt och brett. Bonuspoäng för att texten är modig i en tid då aggressiv nationalism har vind i seglen. Underbyggda motbilder behövs.

Similar Posts:

• Osynlig front i asymmetriskt krig
• En krigskorrespondent med hjärta
• Spretiga och dryga omvärldsobservationer
• Vivere necesse est
• Tungt om imperialism

Så många namn och ändå långt ifrån alla de som framträder i Christina Lambs bok Våra kroppar, deras slagfält, dels för att jag missat några, dels för att det är många som inte nämns vid namn utan som systrar, döttrar, mödrar, mostrar, fastrar, väninnor. Så många och ändå bara en bråkdel av de tusentals, hundratusentals, miljontals som delar och delat deras erfarenheter genom seklerna.

De är alla flickor och kvinnor som har blivit våldtagna i krig, de flesta upprepade gånger av flera förövare. De har blivit jagade, fångade, inspärrade i månader och år, sålda och hotade. De har blivit misshandlade och torterade och de har bevittnat hur deras makar, bröder, systrar, föräldrar och barn dödats. Brotten har begåtts i Syrien, Irak, Myanmar, Filippinerna, Argentina, Rwanda, Nigeria, Demokratiska republiken Kongo, Bosnien och Hercegovina (och i många andra länder men dessa är de länder Christina Lamb inriktar sig på).

Vän av ordning, skeptisk sådan, tycker kanske att jag borde skriva något om ”påstår sig” eller ”säger sig” ha varit med om när det nu är så ytterst få förövare som blivit dömda men jag tänker inte göra det. Här tar jag utsagorna för sanning, utom i något enstaka fall, där sammanhanget tydliggör att det finns skäl att tvivla.

En annan vän av ordning, kanske mer insatt, tycker kanske att det är fel att skriva offer och liknande, med tanke på att det för den som själv blivit utsatt knappast kan bidra till läkning och stärkt självbild att ständigt höra andra överlevare beskrivas, av sig själva och andra, som ”förstörda”, som ”berövade det vackraste vi hade” eller kanske t.o.m. ”berövade det enda vi hade”. Författaren skriver också om detta i sitt avslutande tack, om hur hon valt vilka ord hon använder utifrån sammanhanget och de intervjuades egna önskningar. Det är en svår balansgång att skildra förfärliga upplevelser och samtidigt inte fastna i synd om- och offerperspektivet och om och om igen påpekas det att det som ger mest upprättelse är att se sin förövare ställd inför rätta – och dömd för de brott han har begått.

Och där går Christina Lamb vidare och talar med utredarna, åklagarna och domarna i några av de rättegångar som ägt rum under senare år. Hon frågar dem varför våldtäkterna så sällan blir till åtalspunkter och svaret är oftast att i ljuset av andra krigsbrott – som terror, mord eller tortyr – framstår det sexuella våldet som mindre viktigt, trots att många av de drabbade önskar att de blivit dödade i stället. Så offren förlorar på jämförelsen men också på bristen på kunskap om dessa brott. Och förlorar igen då de i stor utsträckning blir utstötta ur sina egna familjer. Vägarna tillbaka är svåra, särskilt när det är så få som får den upprättelse en fällande dom innebär. Och särskilt när de som drabbats hårdast är de som var svaga och utsatta redan innan. Det görs försök men allt blir inte rätt, som hundratals yazidiska kvinnor och flickor som då boken skrevs befann sig i Tyskland, dit de räddats men där tillvaron ändå blivit ett limbo.

Det är utsträckningen, det systematiska, det handlar om. Skövlade byar och städer, dödade män och våldtagna och dödade kvinnor. Det handlar om det som beordrats, som indoktrinerats, om läger och handel och om det som skett utan påbud men också utan fördömande. Vad får män att agera så? Hon talar med forskare om undantagstillståndet som råder vid krig och om våldtäkter som ett socialt kitt men också att det i princip råder straffrihet.

Läsaren får också möta de som oförtrutet kämpar vidare för sig själva och för andra, trots att stöd från myndigheter och organisationer är klent eller obefintligt. Kvinnor som demonstrerar, kvinnor som bedriver detektivverksamhet och letar rätt på förövare som går fria och lämnar information till rättsväsendet, kvinnor och män som hjälper fångna kvinnor och flickor att fly, kvinnor som driver små grupper och stora verksamheter för att hjälpa drabbade att läka. Och dr Mukwege som opererar kvinnor och barn med söndertrasade underliv.

Det gör ont att läsa men det är en bok som behövs – för än så länge fortsätter de systematiska våldtäkterna att vara en del av krig och konflikter utan att jämställas med andra krigsbrott, trots att de finns med bland FN:s resolutioner*. Och än så länge saknas de i läroböcker i historia, trots att de funnits så länge det funnits krig. Redan hos Homeros och i Bibeln finns de med, fast naturligtvis inte ur kvinnornas perspektiv, och skulpturerna och målningarna som skildrar sådana händelser är otaliga men ses ytterst sällan för vad de är.

Själva mängden namn och likartade öden gör det svårt att hålla isär vad som skett vem och var men det är också det överväldigande antalet berättelser som gör boken så drabbande och det väsentliga här är inte den precisionen. Någon gång blir det dessutom upprepningar då personer återkommer i avsnitt med olika fokus men där bakgrunden tecknas igen, eftersom någon läsare kanske inte läser allt utan bara något kapitel.

Avslutningsvis tackar författaren dem som läser, trots att många av berättelserna är svåra att ta sig igenom, men det är hon som ska tackas för att hon samlat all denna erfarenhet och smärta, för att inte tala om de som orkat berätta. Det sorgligaste är hur många av dem, trots sina vittnesmål, ser det hända igen och igen, trots allt de gjort och trots allt de fått höra ska göras. Och det är där den här boken förhoppningsvis kan göra skillnad, att den genom ökad uppmärksamhet ska leda till större påtryckningar internationellt så att det sexuella våldet fullt ut hanteras som det krigsbrott det är.

* Den 19 juni 2008 antog FN:s säkerhetsråd enhälligt resolution 1820 om sexuellt våld i väpnade konflikter och befäste att ”våldtäkt och andra former av sexuellt våld kan utgöra krigsbrott, brott mot mänskligheten och en konstituerande handling för folkmord”.

Similar Posts:

• Blixtkrig och vardagshäng
• När det värsta redan har hänt
• Irak inifrån
• Krigets nedåtgående spiral
• Keegan – krigets antropolog

Inklusive i Bagdad, förstås. I en stad som sedan den amerikanska invasionen präglats av stridigheter, terrorister, tveksamma demokratiförsök och bilbomber behövs egentligen ingen galen vetenskapsman, bara en skrotsamlare som samlar upp några kroppsdelar som blivit över från de senaste smällarna och sätter ihop dem till en hel kropp någon kan begrava. Alla dessa lösa delar av människor som blir liggande i en krigszon måste ju också få någon form av mänsklig värdighet, tycker han. Att varelsen – Vadennuheter – sen får liv och börjar dra runt och kräva rättvisa av dem som ligger bakom dess olika kroppsdelars död är ju, som så mycket annat i denna historia, en oförutsedd konsekvens. Men för varje kroppsdel som får frid och ramlar av måste han ju hitta en ny så att resten kan fortsätta, och om det är något man lär sig av att leva under konstant terror är det ju att rationalisera sina handlingar… Som alltid är Frankensteins monster en läraktig elev.

Every day we’re dying from the same fear of dying. The groups that have given shelter and support to Al-Qaeda have done so because they’re frightened of another group, and this other group has created and mobilized militias to protect itself from Al-Qaeda. It has created a death machine working in the other direction because it’s afraid of the Other.

Det är en helt fantastisk idé, som Saadawi ror iland med både helig vrede och nattsvart humor. Någon gång känns romanen lite ofokuserad när han också drar in en handling om journalisten som dras in i härvan runt den här mystiska odödlige hämnaren som mördar sig runt i Bagdad, tillsammans med sin chef och dennes älskarinna och de gangsters och politiker (i den mån man kan se skillnad) som kretsar runt dem, och så förstås skrothandlaren och folket i kvarteret han bor och… Han tänker ju så rätt egentligen; monstret är ju en metafor, så bygg upp en större berättelse om livet i Bagdad runt det, visa att här finns mer än bara offer och monster. Men jag kan inte låta bli att jämföra med Atiq Rahimis Satans Dostojevskij, som gör en väldigt likartad grej, men med bättre laserfokus.

Samtidigt, vafan, smått spretig eller inte så gillar jag det här. Både sättet Saadawi anpassar och återupplivar Shelleys gamle Adam, men också stämningen han placerar honom i – ett sargat, förtvivlat, mardrömslikt men på något sätt levande Bagdad, som varken är helvete på jorden eller en skönmålning, där döden kan komma oförskyllt närsomhelst men någon form av rättvisa ändå måste få finnas för alla som gjorts anonyma.

Friend good.

Similar Posts:

• Gäst hos Saddam
• Sökmotor för drömmar
• En tidlös tragedi
• Utbytbara kroppar och oersättliga människor
• Abbie something

Men varför inte gå till källan och lyssna på dem som faktiskt var där? Det är 1989, och Mahdi går sista året på gymnasiet i Bagdad. Hans uppväxt har präglats av kriget mellan Iran och Irak, men det tog nyligen slut och nu ska allt bli bättre igen. Han är fascinerad av Iraks (Sumers, Mesopotamiens, Babylons, Urs) historia, civilisationens vagga och allt det där, där den ena mäktige härskaren efter den andre byggt upp imperier och de som lever nedanför dem lyder. Hans stora hobby är att föda upp brevduvor, kommunikationsmedel. Hans kompisar kallar honom Duvan. Vilket visar sig bli ett problem när de alla grips av Saddam Husseins säkerhetspolis, och poliserna blir övertygade om att det är ett kodnamn och att han alltså är aktiv i ett förbjudet politiskt parti. År efter år med tortyr i fängelset väntar honom för det … Därav också titeln: Den där dagen i fängelset då det är Saddams födelsedag, då diktatorn alltid visar sig barmhärtig, alltid benådar politiska fångar, alltid återställer den civiliserade ordningen där ingen blir godtyckligt fängslad. Och de samlas på gården och under stor högtidlighet får varje utsvulten, nedbruten, torterad fånge komma fram och tacka för Saddams gåva: Varsin blodapelsin.

Mahdi delar stora delar av sin historia med sin upphovsman; Khider satt också i Saddams fängelse som ung, och det finns mycket i hans skildringar både av uppväxten under kriget, fängelsevistelsen och kaoset när han kastas rakt ut från fängelset in i den (första) amerikanska invasionen som känns självupplevt. Han skriver ändå med en lätt touch; det som hade kunnat bli ren syndomlitteratur (inte för att den inte har rätt till det) får här en ton av svart humor och medmänsklighet, vare sig Mahdi beskriver sina föräldrar och barndomsvänner eller cellkamrater och vakter, som både gör att boken blir lätt att komma in i och ger rejält med extra tyngd åt slutet. Jag kan tycka att det finns saker som kunde utvecklas mer; inte minst med alla passningar till Iraks lååånga historia, som ofta känns som att Khider gläntar på en dörr till en roman som går mycket mer på djupet, men väljer att stänga den igen. Kanske är det bara att den senaste irakiska boken jag läste var Hassan Blasims helt mästerliga Irakisk Kristus, som nog är mer i min smak, och inte kan låta bli att jämföra. Men det är en lyx att kunna ha smak i hur offer för våldsamma regimer gestaltar sina erfarenheter, och Khiders roman går definitivt mer rakt på sak. Inte minst då i slutet.

Vi klarar oss bra i staden, men inte i öknen. Vi är ändå bara människor. Eller hur? Jag har hunnit bli sextiofem år. Och hela tiden sker saker som nästan övertygar mig om att vi inte alls är människor. På sin höjd gäster. Märkliga gäster från intet.

USA invaderar Bagdad, och som vi läsare vet kommer de strax att dra hem igen och låta Saddam fortsätta. De som nyss släppts ur fängelserna blir återigen myror under fötterna på de stora elefanterna, de amerikanska soldaterna som slåss för Frihet uppe på sina stridsvagnar har bättre för sig än att skilja den ena araben från den andra, och storpolitiken rullar vidare utan att räkna nollorna. Tio år senare flyttar bomberna ner på marken, Saddam plockas bort och hans hantlangare går med i IS i stället. Jag slår ihop boken och nog fan luktar det blodapelsin.

Similar Posts:

• Sökmotor för drömmar
• Propagandistisk biografi
• När kommer friheten?
• Geneve-Bagdad tur och retur
• På fri fot?

Det här är inte en berättelse ur Irakisk Kristus (även om händelsen skymtar förbi), utan något Blasim berättade på bokmässan i Botkyrka i våras. Men det fångar något av känslan i den här underliga, galna, komiska, smärtsamma, frispråkiga, bloddränkta, känslosamma, surrealistiska novellsamlingen. Inte bara för att Kafkas ande svävar över (eller snarare blör igenom) så mycket av den (tillsammans med Hrabal, Hedayat, Calvino etc etc), utan för att den normaliserade absurditeten i det dyker upp i varje historia. Fast i hans noveller är förstås priset ofta högre. Det här är berättelser om människor som försöker leva sina liv, slåss för dem, fly för dem, som ibland klarar det och ibland inte, ibland kämpar sig kvar och ibland vaknar upp i ett land de inte får kalla hemma.

Alla som bor på flyktingmottagningscentret har två berättelser: den verkliga versionen och arkivversionen. Arkivberättelserna är de som nyanlända flyktingar berättar för att kunna söka asyl. Det är de berättelserna som skrivs ned på migrationsmyndigheten och förvaras i särskilda mappar. De verkliga berättelserna, å andra sidan, ligger kvar inne i bröstet på flyktingarna för att de ska kunna livnära sig på att minnas dem i största hemlighet. Men det innebär inte att det alltid är lätt att dra gränsen mellan de båda versionerna. De kan flyta ihop så pass att det blir rena gissningsleken att försöka hålla dem isär.

Han skriver rakt på, med berättare som vill vara realistiska men så lätt trampar igenom verkligheten, söndersprängd av för många tortyromgångar eller krig eller bilbomber som gör ärrvävnad av hela det kollektiva medvetandet. I Blasims Bagdad är magin tillbaka, som hämtat ur en gammal saga, men människan har ingen kontroll över den. I hans historier anordnas tävlingar i radio om vem som har den hemskaste historien om livet i Saddams fängelser; människor snubblar ner i hål i marken där de möter döda soldater från krig som tog slut för decennier sedan; invandrare blir instängda i sitt badrum mitt i stora fredliga västeuropeiska städer eftersom det på något vis kommit in en varg i lägenheten; flyktingar försöker förklara för Migrationsverket i Malmö hur det kom sig att de spelade in propagandavideos åt dussintals olika terroristgrupper mot sin vilja för att rädda livet; etc etc etc.

Vi tittade på de vuxnas krig på tv-skärmen och såg hur fronten åt upp våra fäder. Mödrarna bakade bröd i lerugnarna, och när solen gick ner satt de med tårar i ögonen och oroade sig. Vi var barn som stal godis från affärerna, och som klättrade upp i träd och bröt armar och ben. Livet och döden var en lek där man sprang och klättrade och hoppade, en lek av njutning och hemliga snuskiga ord och sömn och mardrömmar.

Irak har varit ett av de mest omskrivna länderna i världen de senaste 30 åren. Vi räknar döda i hundratusental, om vi räknar dem alls. Fort nu, nämn tre irakiska skönlitterära verk – Tusen och en natt räknas inte. Deras berättelser är tysta. Blasim vore stor nog om det enda han gjorde var att ge en röst åt självmordsbombare, författare, banditer, älskande, fotbollsspelare, hundar, korsordsmakare och änkor som går igenom allt det här utan att ge upp sin mänsklighet, som arbetar och knullar och super och gråter och dödar och lever och dör. Det borde vara en självklarhet, men vi borde heller inte behöva se döda treåringar spolas upp på stranden för att fatta poängen. Men Irakisk Kristus gör mer än så, det är inte en bok man läser för att kryssa av flaggor på en checklista över världslitteratur, utan det är nog fan det bästa jag läst i år. Det här är berättelser som har gått igenom både himmel och helvete, mejslats och manglats i tullen och bränts och ärrats och mejslats ut tills de glittrar. Ibland guld, ibland blod. Mardrömmar man aldrig tillåts glömma att inte alla har förmånen att få vakna ur.

Om det fanns en särskild sökmotor för drömmar, ungefär som Google, så skulle alla som drömmer kunna hitta sina drömmar i olika konstverk. Man skriver in ett eller ett par ord från sin dröm i drömsökmotorn och så kommer det upp tusentals träffar. Ju mer man avgränsar sökningen desto närmare kommer man, ända tills man får veta att den är en målning eller ett musikstycke eller en replik i en pjäs. Och så får man veta i vilket land ens dröm utspelar sig. Ja, du fattar. Det är kanske så att livet … okej, skitsamma.

Similar Posts:

• Gäst hos Saddam
• Drömmen om Sverige jag också vill drömma
• Hur är det med er?
• Padarlanat!
• Krigets poetik

Samlingen är uppdelad i olika delar, som dock inte verkar ha någon dramaturgisk funktion utan snarare verkar vara en enbart praktisk disposition. Stilen är närmast prosalyrisk, med många berättande partier. Genomgående för Turners dikter är att de kontrasterar krigets brutalitet mot livets skönhet. Genom olika små stilgrepp framhäver Turner det sanna, det sköna och det goda och ställer det mot krigets verklighet. Därmed framstår krigets bestialitet i full realitet.

Detta fungerar bäst i de dikter där Turner utgår från konkreta personer och deras livshistoria, som i en av de inledande dikterna där Akbar bär sin son Habib till sängen för att natta honom, och när Habib hör skottlossningen på gatan nedanför frågar han sin far vad det är för något. ”Det är bara trummorna, en ny musik”, svarar hans far då med en närmast tranströmersk metaforik. Det är konkret och berörande i sin lågmäldhet.

Det kan också fungera när Turner tar sin utgångspunkt i en speciell plats, som när han i en dikt utgår från den stora handelsvägen, ”kryddvägen från fordom”, som kriget förvandlat till ”Dödens motorväg”. Turner frammanar vällustiga associationer till kryddor, frukt, aloe, vaxkakor och siden och ställer det mot krigets verklighet. Det blir en mycket effektiv kontrastverkan.

Eller det kan handla om poetens egen kropp som hotas av ”kulan som kommer” (samlingens titel): ”Här finns önskningens brutna nyckelben, aortans öppnade klaffar, språnget/ som tanken gör vid det synaptiska spaltrummet.” Och poeten är klar över analysen: ”det är här världen tar slut, varje gång” som kulan träffar. I själva diktkroppen ställs den förstörande kraften hos kulan mot poetens (och människans) okränkbara, men inte oförstörbara, liv.

På samma sätt arbetar Turner i en av samlingens bästa dikter, där han beskriver ett samlag med en irakisk kvinna som ”kysser in arabiska i min hud och jag förstår vartenda ord.” Genom sin blotta kropp förmedlar hon hela sitt land till honom och under samlaget spelas den irakiska geografin upp inom honom. Dikten kulminerar med beskrivningen av samlaget som ett slags motståndshandling mot kriget, där poeten och kvinnan han älskar med ”andas fram” sårade och försvunna människor och ger dem nytt liv.

Men när det inte är konkret fungerar det sämre. Många av dikterna vill vara övergripande resonemang kring döden, livet och kärleken. Det verkar inte som att Turner riktigt har de verktyg som skulle kunna göra ett sådant resonerande allmängiltigt och aktuellt även för läsaren. Dessutom är Turners bildspråk ganska begränsat, och efter ett tag börjar samma metaforik återkomma, vilket känns tröttsamt. Till sin karaktär är ju denna samling också mycket begränsad och daterad eftersom den berör en så pass specifik plats och tid. Jag menar inte att poesin per automatik inte är relevant bara för att den utgår från konkreta platser och tider – tvärtom, Turner visar ju på motsatsen i sina bästa dikter. Men när Turner högst medvetet skriver in hela samlingen i ett specifikt sammanhang riskerar dess aktualitet att bli daterad. Framtiden får utvisa om det blir så eller inte.

Similar Posts:

• En krigskorrespondent med hjärta
• Sanningen, krigets första offer
• I krigets fotspår
• Tranströmer-introduktion på 80-talet
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik

Det Irak som möter marinkårssoldaterna i Evan Wrights Generation kill under den amerikanska invasionen våren 2003 ser lite annorlunda ut. Här finns ganska lite av det sekteriskt organiserade motstånd, det kaos satt i system, den hopplösa vardag av kidnappningar och självmordsbombare som Filkins skildrar. Och så det som kanske är en nyckelscen i den här jämförelsen: hur soldaterna vid ett tillfälle går igenom några krigsfångars id-handlingar och inser att de här männen inte är irakier, utan har kommit till Irak först efter att de själva anlänt.

Den spaningsbataljon som journalisten Wright följer hör till yttersta spetsen av de amerikanska trupper som invaderar Irak från Kuwait och hetsar norrut mot Bagdad. De är specialtränade för att, just det, spana, men deras funktion (vilket de inte själva vet om) är snarare att agera lockbete och lokalisera irakiska fästen genom att helt enkelt dra på sig elden. Att inte dödligheten är större i deras lilla konvoj av Humvees – vare sig ni sett dem på nyheterna eller i tevefilmatiseringen av Wrights bok så vet ni nog att Humvees är terrängbilar långt ifrån stridvagnar – måste närmast betraktas som ren slump.

Det är heller inte i första hand irakiska vapen som dödar och sårar de amerikanska soldaterna i Generation kill. Det är de själva. Eller snarare, en ändlös räcka av misstag, dumhet, klumpighet och ren otur som skulle betraktas som farsartad i ett annat sammanhang. Dålig kommunikation, storhetsvansinniga befäl och en och annan ren utflippning leder till missförstådda order – som när soldater beordras ut och markera minfält i mörkret helt i onödan – bortslarvade förnödenheter och rena missriktade attacker olika amerikanska grupperingar emellan.

Kommunikationsproblemen, personligheterna och hierarkierna kan man på ett plan mycket väl känna igen. Invasionen i Irak skulle skrämmande nog kunna vara vilken dåligt fungerande arbetsplats som helst. Bara på liv och död.

Wright skriver enormt detaljerat och vardagsnära; han är med soldaterna dygnet runt. På ett sätt en i gänget. Han förlorar sömn och glufsar i sig konserver tillsammans med dem och han riskerar livet tillsammans med dem. Han försöker skildra dem på en gång skoningslöst och med respekt och i den mån detta alls är möjligt så lyckas han faktiskt.

Som läsare får man veta en del om soldaternas bakgrund, men framför allt om deras bisarra tillvaro där kamraterna och livsfaran är det enda egentligt stabila i tillvaron. Uppdragen är fullkomligt kafkaeska och ständigt i förändring. Lokalbefolkningen flimrar förbi som flyktingar med döende spädbarn i famnen eller kanske kamelskötare på avstånd. Storpolitiken har förvånansvärt lite med saken att göra.

Generation kill är långt ifrån boken man läser för att få ett helhetsgrepp om Irak-situationen. Det är långt ifrån boken man läser om man vill ha någon rättvisande bild av Irak eller irakier. Det är boken man läser om man vill veta något om den avskärmade, lätt surrealistiska tillvaron i invasionsstyrkan och om de unga, unga män som ibland bara utgör knappnålar eller spännande dödstal för sina befäl på olika nivåer. Som viftas hit och dit som i en omgång Risk.

Det är boken man läser om man vill veta hur ökenvinden känns i lungorna, hur sanden skaver i ögonen, hur man skiter eller runkar eller sover med granater exploderande kring öronen eller vad man småpratar om när man just skjutit sönder en by eller mejat ner ett barn. Det är en levande, närgången skildring av en gemenskap och en mardrömsvardag som förändrar. Människor såväl som länder.

Similar Posts:

• En krigskorrespondent med hjärta
• I samhällets utkant
• Irak inifrån
• Sanningen, krigets första offer
• Musik i krig

Det är inte en bok som ger nya insikter om politiken bakom kriget. Den uppfyller inte riktigt vad den lovar när den ger intryck av att ta ett helhetsgrepp om ”kriget mot terrorismen”, tyngdpunkten ligger på Irak. Det är en bok som handlar om krigets vardag, om det självspelande piano som den amerikanska invasionen satte igång. Motsättningarna mellan sunniter och shiiter, mellan de religiösa motståndsgrupperna och de nationalistiska, ändlösa terrorattacker mot civila och militärer, klankonflikter och stamkrig, våldet som föder sig självt. Och över hela skådespelet tronar den amerikanska administrationen, närvarande men ändå frånvarande genom hela boken. Kanske just så som den upplevs av en vanlig irakier.

Dexter Filkins behärskar alla genrer han ger sig på, oavsett om det är den kaotiska krigsskildringen när han följer en grupp marinkårssoldater i Falluja eller när han ger ett förvirrande klargörande personporträtt av den motsägelsefulla Ahmad Chalabi, en av de exilirakier som tillhandahöll det moraliska kanonfodret när Bush invaderade Irak. Här finns också korta, starkt personliga texter där Filkins under sina jogginrundor längs Tigris upptäcker Bagdad, verkligen ser staden bortom det fruktansvärda våldet som ligger på ytan.

Krigskorrespondenten är en starkt mytologiserad figur, en självuppoffrande superjournalist som är beredd att riskera sitt eget liv för att finna sanningen. Dexter Filkins kommer aldrig i närheten av att reproducera den stereotypen. Istället visar han hur omöjligt klassiskt journalistiskt arbete är i Bagdad. Han redovisar hur han och alla andra västerländska journalister som sitter bakom taggtrådsomgärdade murar tvingas ge upp det fotbaserade reporterarbetet och istället måste lita på irakiska kontakter för att nå ut i staden. Hur det under de värsta perioderna i grund och botten inte är någon skillnad mellan journalisterna och de amerikanska ockupationstjänstemännen som flyr verklighetens Irak inuti den fortliknande ”gröna zonen”. Inte för att någon har något val, vardagen i Bagdad präglas av kidnappningar och terrorattentat. Men Dexter Filkins hållning präglas av en ärlighet inför det omöjliga i uppgiften. Han gör vad han kan av det lilla han har och låtsas inte vara någonting han inte är inför läsaren.

Bredvid en del av reportagen i Krig utan slut framstår det mesta av rapporteringen från Irak som ganska oengagerad. Filkins väljer aldrig den lättaste vägen, krigsreportage 1 A, varje text har sin egen karaktär och sin egen logik. Det är personligt, skrämmande och fyllt av hjärta. Om du bara ska läsa en bok om Irak (och åtminstone en ska du läsa) så låt det vara denna.

Similar Posts:

• Blixtkrig och vardagshäng
• Tankeväckande om krig
• Irak inifrån
• Om varför krigen aldrig tar slut
• Sanningen, krigets första offer

Macdissis berättelse är också berättelsen om det lidande det irakiska folket utsatts för. Hon berättar, eller snarare visar genom att redogöra för samtal hon hört eller haft, hur olika etniska och religiösa grupper sliter sönder landet genom sina maktkamper.

Berättelsen följer, i stort sett kronologiskt, hennes vistelse i Bagdad och lider lite av författarens vilja att få med precis alla händelser och trådar. Det blir svårt att hålla isär alla trådar och namn efter ett tag, vilket i och för sig till viss del vägs upp av intressanta analyser och betraktelser, men en sak går inte att komma ifrån: Macdissi kräver mycket av sina läsare. Insprängt bland alla fakta finns en sällsam och mycket stormig kärlekshistoria som gör boken mycket mer personlig, utlämnande ibland. Macdissi beskriver mycket målande svårigheterna med att vara kvinna (och utlänning) på en hög post i ett muslimskt land och jag känner med henne, känner hennes frustration över att inte få vara med på möten. Känner hennes ilska över flata chefer som inte vågar stå upp för jämställdhet och känner, som hon, att detta inte direkt är smickrande för FN. Det må vara naivt, men ska inte FN värna mänskliga rättigheter? Om organisationen själv inte förmår eller vågar utmana ens de mest enfaldiga idéer om att kvinnor inte ska delta i möten eller ens befinna sig i samma rum som män finns ingen trovärdighet för något jämställdhetsarbete.

Sorgligt och tragiskt är alldeles för svaga ord för det som utspelas i Irak, och nedslående är ett för svagt ord för att beskriva den bristande rapporteringen av händelserna. Time skriver spaltmeter på spaltmeter om amerikanska soldater och deras utsatta situation och hur hemskt det är när någon får åka hem utan ett ben eller i värsta fall i en kista draperad med stjärnbaneret. Historien från journalister som varit ”inbäddade” och åkt med olika förband på deras uppdrag. Skillnaden mellan dessa soldater och de tusentals irakier som dödats, lemlästats, torterats, fängslats på oklara grunder, kidnappats och sett sina nära och kära dö, är att de har ett hem att åka till. De har det där någon annanstans att ta vägen som irakierna saknar. Därför är det så deprimerande att mediernas rapportering varit, och är, så enögd och så bristfällig. Det finns ett tomrum, ett informationshål och det är därför det här är en sådan viktig och välkommen bok.

Similar Posts:

• Blixtkrig och vardagshäng
• En krigskorrespondent med hjärta
• USA ut ur Irak …
• Sanningen, krigets första offer
• Ockupationen av Irak

Priset har varit högt för de amerikanska skattebetalarna – företagets legosoldater får mångdubbelt mer betalt än vad vanliga soldater får. Företaget har också erhållit åtalsimmunitet för allt vad deras anställda gör mot såväl fiendesoldater som civila i exempelvis Irak. Det har blivit oerhört kontroversiellt efter att företagets anställda varit involverade i ett antal uppmärksammade "incidenter" – bland annat en massaker på obeväpnade demonstranter i Bagdad, där sjutton människor dödades av Blackwaters soldater. Företaget har också uppmärksammats då det stämdes av några efterlevande till före detta anställda som dött i tjänsten. De anhöriga anklagar företaget för att ha frångått sina egna säkerhetsrutiner, och inte investerat tillräckligt i skyddsutrustning, i syfte att spara in på utgifterna.

Den amerikanska regimen har trots alla kontroverser fortsatt att anlita Blackwater, och det kan framstå som lite oförklarligt varför företaget behandlas som det gör av de amerikanska myndigheterna. Men de lönsamma kontrakten, jämte företagets juridiska immunitet, verkar enligt författaren bero på de mycket goda kontakter inom den amerikanska regeringen och dess förvaltningsorgan som Blackwater har haft. Scahill ägnar mycket utrymme åt att kartlägga dessa kontakter i detalj. Nätverket bygger såväl på kontakter byggda på personlig vänskap, ideologisk (nyliberal) och religiös (fundamentalistiskt kristen) grund, som på gemensamma ekonomiska intressen för många aktörer.

Scahill har gjort ett oerhört förtjänstfullt och seriöst arbete med att gräva fram mycket information om ett företag som annars försöker hemlighålla mycket av sin verksamhet. Boken är också noggrant försedd med fotnoter för vad Scahill bygger sina påståenden på, för den som eventuellt vill veta mer om (eller tvivlar på) något han skriver.

Företagets utveckling är intimt sammankopplad med USA:s ockupation av Irak, så det är inte förvånande att Scahill ägnar ganska mycket utrymme åt att beskriva händelseutvecklingen i det landet. Men det blir för mycket, kan jag tycka. Ibland känns det som om författaren förlorar fokus när kontexten blir allt för långrandig, och som att författaren låter sin kritik av den amerikanska regimens ockupation i sig färga av sig på skildringen av företagets agerande. På samma sätt kan jag också tycka att boken ibland förlorar fokus när den beskriver några av Blackwaters centralgestalter, och deras bakgrund (vilket i somliga fall kan bära iväg ända till en beskrivning av föräldrars och syskons historiska insatser inom den amerikanska politiken, även om dessa personer inte har haft ett dugg att göra med Blackwater).

Boken börjar med en lång inledning om företagets snabba utveckling under senare år. Paradoxalt känns det efter att ha läst inledningen som om det viktigaste redan är sagt – resten av boken blir i hög grad en upprepning av inledningens huvudsakliga poänger. Det som återstår är en väldigt detaljerad skildring av de huvuddrag som redan skisserats.

Boken avslutas också med ett kapitel som reflekterar över legosoldater i allmänhet, och vilken betydelse det har för samhället i stort att företag som Blackwater växer sig allt större. Det blir en bra avslutning på en viktig – om än inte helt perfekt upplagd – bok.

Similar Posts:

• En krigskorrespondent med hjärta
• Ockupationen av Irak
• Initierat om USA:s utrikespolitik
• Chomsky och vargen
• Oljan – en ödesfråga