Ett krig är slut, eller går mot sitt slut. Kanske är det formellt avslutat, men det kan fortfarande dyka upp bombplan, soldater. De som kallas befriarna är fortfarande några att vara rädd för. Världen är i spillror.

I det här landskapet rör sig en ung man, en pojke, egentligen, på sjutton år. Han har en kompass och han går mot norr. Det är därifrån han kommer, det som hägrar som en plats bättre än den här. Ändå är det som att den platsen inte riktigt går att föreställa sig.

När vi möter huvudpersonen har han just fått sällskap av ännu en pojke, en yngre, som suttit uppflugen i ett träd och som börjat följa honom. Han är inte lika säker på att det är mot norr han ska, men han följer med. Har förmodligen inga andra alternativ, inga förslag. Han bara tyr sig.

Parallellt med de bådas vandring sipprar fragment ur huvudpersonens liv fram. Inte livet i norr, det förblir liksom avlägset och oåtkomligt, men hur han hamnade här på vägen. Bit för bit får läsaren pussla ihop det: den planlösa marschen, lägret dessförinnan, och så en tillvaro i en by, med en ung kvinna, som ett slags stand-in för den make hon aldrig fått tillbaka från kriget.

Först tror jag att jag förstår poängen med att låta sammanhanget vara så diffust. Det här är inte kriget som ett avlägset förflutet, som det ju lätt framstår för dem av oss som länge varit förskonade från det. Det är kriget som en ständigt återkommande mänsklig erfarenhet.

Fast så dyker det upp fler och fler detaljer som gör att jag som läsare ändå placerar in det i en särskild historisk kontext, andra världskrigets. Huvudpersonen har suttit i ett dödsbringande arbetsläger och i krigets slutskede tvingat ut på en marsch. Han har fått siffror intatuerade, och så småningom dyker enstaka namn som kanske är polska eller tyska upp.

Den där dubbelheten har jag svårt att få grepp om. Vad är det Lindström vill säga med den? Hon skriver intagande och suggestivt, men jag fastnar lite för mycket i den intellektuella sidan av det, i att försöka lista ut vad hon egentligen menar. Det blir tankeväckande, men lite för fragmentariskt. Lite för tröstlöst och poänglöst.

Fast det är förstås just så kriget är, antar jag.