Öppningen vill mycket. Den rör sig mellan humor, absurditet och en sorts kommentar om språk och ägande. Samtidigt är den så tydligt uppbyggd att jag har svårt att avgöra om Matthew Diffee driver med bilderbokens tradition eller om han faktiskt försöker undervisa. I den glipan uppstår en osäkerhet som präglar hela läsningen.

Illustrationerna förstärker den känslan. De är nästan skolboksexempel på hur djur ser ut, tydliga och igenkännbara, men samtidigt lekfulla i sina vinklar. Färgerna är milda och harmoniska, som om världen i boken är tänkt att vara trygg och lätt att orientera sig i. Just därför blir det lite märkligt när ett flygande tefat plötsligt dyker upp, komplett med en pladdrande utomjording som är ännu mer ego än både fåret och geten. Den visuella världen öppnar sig för något helt annat, men utan att berättelsen riktigt följer med.

När boken glider vidare in i sina nonsensljud sipp sapp klickeli klack känns det som om den försöker skaka av sig sin egen tydlighet och kasta sig ut i något friare. Bilderna antyder att något mer vilt skulle kunna hända, men steget tas aldrig fullt ut. Det är som att boken står och stampar i dörröppningen till en större lekfullhet och en mer konsekvent absurditet men inte vågar kliva in.

Det finns stunder där text och bild möts i ett fint glapp där barnets fantasi får ta över och boken bara följer med. Men lika ofta stannar den halvvägs. Den verkar inte veta om den vill vara en språkleksbok, en konfliktlösningsbok eller en ren nonsensbok. Viljan att vara allt gör den lite otydlig i sin egen riktning.

Ambitionen finns där. Rytmen finns där. Lekfullheten finns där. Men det där extra skavet, den oväntade vridningen som hade kunnat göra boken minnesvärd, uteblir. Världen den försöker skapa låter lite annorlunda och ibland öppnar den sig. Men oftast blir det just ett ljud, ett klick, ett klack och sedan tystnad.

Betyget landar på tre av tio. Inte för att boken är dålig, utan för att jag tycker att den känns som en skiss till något som kunde ha blivit mycket mer.

Similar Posts:

• Räven av bären är blå, bara han slapp så ensam där gå
• Att fnissa ihop med ankan
• Simon skojar
• Snön älskas inte av alla
• Livet utan oss

Intrigen har drag av thriller, men med ett slags medveten haltning. När kollegan Bengt dör, beger sig Nina till Dalarna. Ett landskap som visar sig vara laddat med skuld snarare än arv. Karaktärerna uppför sig som om de vet att de blir betraktade: stora gester, överdriven mimik, en aning grotesk. Men det är i just det där, det nästan teatraliska, som någonting oväntat uppstår. En värme, en ömhet, som inte ber om ursäkt för sig.

Miljöerna, kyrkogården, prästgården, borgen, är inte kulisser utan tryckkokare. De rymmer mer laddning än yta. Och så har vi Diana. Draken. Hon är något slags moraliskt vakuum med ett permanent flin. Hon är närmast obscen i sin brist på nyanser, men behövs som kontrapunkt. Som en påminnelse om vad som händer när makt får stå oemotsagd för länge.

Det här är en berättelse som litar på sin läsare. Titeln må vara ett öppet kort, men narrativet bluffar inte. Det vet att vi kan hantera det simultana: skratt, skav, komik och förtvivlan. Död man på rymmen är feelgood, feelbad och kulturpolitisk absurdism, serverad med en vass penna och varm blick.

Similar Posts:

• Smart gripande nagelbitare
• Skåpmat och intriger
• Prinsar och personlig hämnd
• Recensionen, ditt as
• Trivsamt

Den sjunde vännen är Sara Granérs sjunde bok. På ett plan är bilderna grymt kreativa. Så här skulle man vilja doodla! På ett annat plan är de mestadels stillastående och tvådimensionella, det vill säga platta.
Bildrutorna ligger där tillsammans med sina textrutor, oftast utan att vara med och driva berättandet. Så här kan det stå:

Inuti kroppen ligger organen tätt, tätt. Som rävungar i ett gryt. Dom håller värmen medan dom väntar på att nån ska komma med mat. Kolla nu sover dom:

Till denna textruta finns en bild på en person vid en diskbänk. Man kan se personens inre i genomskärning och där ligger mycket riktigt fyra rävar nära varandra med slutna ögon. Det som står i texten avbildas strax intill. Bilderna är alltid väldigt egensinniga, men som sagt stillastående. Ibland uppstår en viss laddning mellan text och bild, en slags spännande kontrastverkan, men dessvärre för sällan.

Tanken att kroppens organ är små rävungar är ju också synnerligen originell. Men, som sagt, över alltsammans vilar en känsla av att det kunde tagits längre, laddats med mer riktning.

Den inledande berättelsen, ”I begynnelsen var mordet”, handlar om Kain och Abel från Första Mosebok. Det är nog albumets vassaste kapitel. Sara Granér kan konsten att kombinera klassiker med vetenskap, populärkultur och halsbrytande associationer, ofta på ett sådant sätt att det blir träffsäker samhällssatir, främst arbetskritik. Hon har en fäbless för humoristiska ordvrängningar som ”bråte och straff” eller ”mindervärdes kom och ät kex”.

När det är som bäst är det precis så. När det är som sämst känns det planlöst och lite repetitivt.

Similar Posts:

• Recensionen, ditt as
• Färgstark satir vänder på perspektiven
• Lekfullt, skarpt och underbart tramsigt
• Rått och blandat
• All I need for Christmas is Sara Granér!!!

Den senare av de två utspelar sig på 70-talet då Nordkorea öppnade en ambassad i Stockholm. Eftersom det var lite si och så med finansieringen, tog ambassadör Park och hans kollega Kim saken i egna händer och säkrade sin existens med smuggling av tullfri sprit via Polen. Man måste beundra de båda diplomaternas framåtanda och lösningsorienterade inställning, men de hade förstås ingen aning om hur man handskas med den undre världen. Det gör det hela båda roligt och charmigt!

Tack och lov har de hjälp av sin lokalanställda ambassadsekreterare Margit, som de ärvt från den sovjetiska ambassaden, när de tog över deras lokaler på Villagatan. Park tycker förresten att hela Villastaden är omodern och borde rivas. Han tycker att miljonprogrammets byggnader är betydligt snyggare!

Margit, som före detta hemmafru, utvecklar oanade talanger när det gäller att hjälpa sina två favoritkollegor på ambassaden med deras ljusskygga verksamhet. Dessutom är hon deras guide när det gäller det svenska samhället som särskilt Park tycker är mer än lovligt knasigt. Han blir vän med tidningsförsäljaren Ulla och blir väldigt konfunderad över hennes inställning till ekonomi. Den är långt från Nordkoreas, skulle man kunna säga.

I början är Park mycket skeptiskt inställd till sina diplomatkollegor från östblocket, men efter ett tag förstår han att de alla brottas med liknande ekonomiska problem och att de ibland kan hjälpa varandra.

Det här är en fartfylld och dråplig historia och berättelsen lär delvis ha en sann bakgrund. Läs den om du vill fnissa, både över hur de nordkoreanska diplomaterna tar i tu med sin synnerligen hopplösa situation men även som ett nostalgisk påminnelse om hur Sverige var på 70-talet.

Similar Posts:

• Besök i paradiset
• Magiskt om musik och människor
• Välskrivet men föga överraskande
• Road trip mot friheten
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande

Ja, just det! Hur levde man under vikingatiden? Det är just vad bilderboken Vikingar! av Mauri Kunnas handlar om. Bildvärlden som skapats av Kunnas är visserligen en värld som består av hundar, men det råder ingen tvekan om att omständigheterna är hämtade från människornas värld. Kläderna och redskapen som avbildas är i arkeologisk mening helt korrekta, liksom de geografiska namnen på platserna i Norden, Centraleuropa och de brittiska öarna.

Fantasin är det bärande elementet i de sammanlagt åtta historierna, som är lagom långa (eller korta?) för ”bara en till saga” när barnet inte vill att den vuxne ska sluta läsa. Min favoritsaga är ”Arne den lyckosammes saga”. Katt-vikingen Arne är på väg att ansluta sig till kejsarens livgarde i Miklagård och alla familjemedlemmar tar avsked. Alla ger honom något som han kanske kommer att ha nytta av på sin färd. En hjälm, en mantel, ett svärd och så vidare. Lillasyster ger honom en pincett. Innan Arne är framme i Miklagård har alla saker (utom pincetten) blivit använda på ett oväntat sätt, så som svärdet som en svärdslukare råkar svälja. Den dramatiska resan når sin kulmen när Arne träffar kejsaren som lider våldsamma smärtor på grund av en sticka i foten.

Fantasi saknas inte heller i bilderna. Minspel, gester och rörelser har tecknats i en livlig stil. Små, roliga figurer far och flänger på sidorna. Bilderna är i huvudsak kopplade till det som berättas men flera scener leder i väg på sidospår i människornas (förlåt hundarnas) samspel. Den lilla sömngångaren i form av en liten get med blå nattmössa och nattskjorta är en pärla!

Berättelsernas komposition liknar de isländska sagorna i sättet de lyfter fram stordåd, skryt och heta temperament. Men Kunnas har valt att berätta om hjältar som är lite klantiga. Något som förstärks av figurernas namn: Skalden heter Sigvard Kackel (och får alltid sista ordet) och Olav Slug får i slutet av sin saga namnet Olav Oslug. I en annan saga blir Karre Klant jagad av en bisvärm.

I en svensk jämförelse kan Mauri Kunnas jämföras med Sven Nordqvist. De har illustrerat och skrivit bilderböcker i ungefär lika många decennier och deras koncept är likartat – att teckna vardagsrealistiska miljöer med en humoristisk tvist som tilltalar både vuxna och barn.

Bilderboken Vikingar! är främst en bok i underhållningssyfte, men som jag nämnde inledningsvis är miljöns alla detaljer förankrade i vad historiker och arkeologer faktiskt vet. De två sista bokuppslagen består av snygga hänvisningar till källor och fynd som gör det möjligt att ana hur vissa delar av livet levdes under fornnordisk tid. Boken publicerades första gången år 2006 men har kommit ut i ny upplaga för nya läsare som vill förena fantasi med fakta – och en stor dos humor!

Similar Posts:

• Hundliv och Finlands historia
• Vikingar utan röd tråd
• Svårare än lätt
• Nationalromantisk hjälte, seriefigur eller fotbollsfan?
• Onda gastar och smart godhet

Walter är 31 år och har mer av misstag än på grund av kompetens blivit befordrad till en chefspost på huvudkontoret, men tillbringar nästan mer tid på akuten än i mötesrummet D44. Walter lider nämligen av en svårartad hälsoångest. Hälsoångesten upptar en stor del av hans vakna tid och driver sambon Anna till vansinne! Han behöver inte mindre än TVÅ terapeuter för att komma till rätta med problemet, men sammanfattningsvis går väl just det där tilltaget ”sådär”.

Det är lätt att förstå att det inte blir mycket energi kvar att ta itu med det verkliga utmaningarna i livet, hos stackars Walter när dagen börjar så här:

Jag står i duschen när jag får syn på en svart prick på armen, en liten fläck på huden. De första sekunderna är allt som vanligt, jag tittar på pricken, har jag sett den förut? Ser den inte lite ojämn ut i kanterna? [...] Vattnet i duschen har blivit för varmt. Jag måste kliva ur. Naken står jag på badrumsgolvet och droppar. I spegeln försöker jag se om det finns fler prickar. Prickar som kommer att bevisa att cancern redan har spritt sig. Spegeln är immig. Jag gnuggar, men imman kommer tillbaka innan jag hinner titta ordentligt på min hud.

Den seriöse författaren till familjedramat Blodsbunden och kärleksromanen Snöstorm syns inte till i den här betydligt kortare romanen, däremot skymtas Dagens Nyheters uppskattade kåsör bakom de träffsäkra formuleringarna. Och det är roligt, verkligen roligt! Aldrig har väl en beskrivning av gastroskopi framkallat sådan munterhet:

Jag har nogsamt följt alla instruktioner och fastat och sköljt ur kroppen, så jag är hungrig när jag kommer till kliniken för att äntligen, med egna ögon, få se hur jag ser ut inuti. En del vill åka till Nordpolen. Andra vill bestiga Mount Everest. De ställena har människorna redan besökt. Min magsäcks insida är mer outforskad än månens baksida. Men jag är redo att modigt färdas dit ingen tidigare har färdats.

Dramaturgiskt bjuder Erba inte på några större överraskningar, utan historien utvecklas så som vi utan nämnvärd hälsoångest tycker är lämpligt. Men det räcker gott, eftersom det är genomsyrat av en fin humor som får mig att le under större delen av läsningen och ibland till och med skratta högt. Och med tanke på att ett gott skratt lär förlänga livet, så tackar vi Augustin Erba hjärtligt för att vi kommer att leva minst en månad längre än vad vi hade gjort utan dessa skratt.

Similar Posts:

• Kyckling ánnoying l’orange
• Recensionen, ditt as
• Avslappningens två sidor
• Det går aldrig som man tänkt sig
• Fördjupad bild av ”mamma”

Drottningen bär drag av Agatha Cristies älskvärda tantdetektiv miss Marple. Bakom de pastellfärgade jumperseten, tweedkjolarna, pärlhalsbanden, de rejäla handväskorna, rynkorna, tantigheten och corgihundarna som snor runt fötterna gömmer sig en knivskarp, analytisk hjärna.

Likt miss Marple, som i 4.50 från Paddington överlåter den mer fysiskt krävande delen av detektivarbetet till den kompetenta yrkeskvinnan Lucy Eyelesbarrow, tar drottningen i hemlighet hjälp av sin biträdande privatsekreterare. Med släktingar i Nigeria och uppvuxen i en kommunal tvårummare i Notting Hill stämmer Rozie Oshidi dåligt in på den gängse bilden av en privatsekreterare till drottningen. Av hennes CV att döma kan man också tycka att hon är överkvalificerad för uppgiften. Men hennes militärutbildning ska visa sig komma väl till pass. Snäv kjol och stilettklackar hindrar inte hennes framfart nämnvärt. Rozie är en intressant karaktär, som det ska bli spännande att följa framöver.

När påskliljorna blommar som bäst på favoritresidenset Windsor har ”the boss” bjudning med ryskt tema. En stilig ung ryss underhåller gästerna med Rachmaninovs andra pianokonsert. Han överraskar också genom att visa sig på styva linan på dansgolvet och tar sig till och med en svängom med drottningen. Dagen efter hittas han hängd på sitt rum endast iförd en lilafärgad morgonrock och omgiven av kringspridda damunderkläder och läppstift. Handlar det om en sexlek som gått överstyr? Eller vill någon maskera det faktum att det rör sig om mord?

Inte bara polisen utan också MI5 kopplas omgående in på fallet. Det gäller att till varje pris hålla utredningen under radarn, så att media inte får nys om saken. Arbetshypotesen är att Putin haft ett finger med i spelet och att en rysk spion döljer sig bland personalen.

Inte för att drottningen ger mycket för utredarnas teorier. Men hon är diskret, löser brottet i smyg och får sedan stofilerna inom polisen att tro att det är de själva som kommit lösningen på spåret.

Det är onekligen ett roligt uppslag att använda drottning Elizabeth som spårhund. Boken utspelar sig för övrigt 2016 – sex år bakåt i tiden – vilket är förnuftigt om författaren tänker fortsätta sin serie även efter det att drottningen gått bort. Själva intrigen är inte mycket att belasta minnet med. Författaren har i stället lagt krutet på framställningen. Bokens behållning är framför allt sättet den är skriven på, dess charm.

S.J. Bennett är uppenbarligen en författare med ett brinnande intresse för kungahuset Windsor. Den som likt undertecknad suttit som klistrad vid vartenda avsnitt av The Crown nickar igenkännande åt prins Philips återkommande vredesutbrott och småler åt parets eviga smågnabbande.

Stämningen i Windsorknuten påminner om den i S.J. Bennetts namnes Alan Bennetts förtjusande och underfundiga bok Drottningen vänder blad, där regenten av en händelse råkar stiga ombord på en bokbuss och på kuppen blir storläsare, vilket får långtgående konsekvenser för monarkin. Båda författarna behandlar drottning Elizabeth med ömsint respekt och glimten i ögat.

Nästa del i serien – En hund begraven – ligger på bokhandelsdiskarna redan strax efter påsk. Perfekt läsning om du behöver ”boosta ditt humör”!

Similar Posts:

• Spännande historia
• ”Words and ideas can change the world”
• Detektiver i maktens korridorer
• Fartfylld katt- och råttalek med tuffa kvinnor
• Hotellmord och översättningsbrott

Lind har onekligen försökt ett tag. Sin första Hasse och Tage-biografi skrev han enligt förordet i den här boken redan som tolvåring, och sen har han bara fortsatt. Specialarbete på gymnasiet. Uppsats på universitetet. Sommarpratat i Sveriges radio. Skrivit biografi över Hasse Alfredson.

HasseåTage: Humorparet som roade och retade Sverige har inte samma biografiska fokus, utan handlar mer om det de producerat. Om texter, sånger, revyer, filmer och tv-program, men också om inspiration, sammanhang och kritik.

Kapitlen består av kronologiskt ordnade nedslag i parets långa gemensamma karriär, men är inte riktigt en traditionell översikt utan just nedslag. Det gör att målgruppen svajar lite. Å ena sidan förklarar Lind sammanhangen så att humorn blir begriplig (om det alltid också innebär rolig kan man diskutera) även för läsare som inte var med när det begav sig. Å andra sidan ger upplägget kanske inte den allra första bok man ska läsa om Hasse och Tage. Då vill man kanske börja med just en mer översiktlig helhetsbild.

Undertecknad har väl läst en hel del om dem vid det här laget, men jag tycker ändå att Kalle Lind har något att tillföra. Här passar hans förmåga att plocka fram även det obskyra bra. Han tar också ett nutida grepp om duon och ställer frågor om såväl nutidens som dåtidens värderingar. Håller det här fortfarande? Känns det gubbigt och daterat? Var det faktiskt kontroversiellt i sin samtid?

Lind har gett boken undertiteln ”Humorparet som roade och retade Sverige” och hur de faktiskt kunde reta är ett roligt inslag. Nej, Hasse och Tage var faktiskt inte bara mysroliga. Ibland blev folk förbannade också. Ibland borde de kanske ha blivit mer förbannade än de blev: ”till Hasseåtages förtjänster hör en förmåga att mildra, eller linda in, sina grovheter och försmädligheter i vänliga uppsyner och delikata melodier”.

Kalle Lind lyfter fram hur herrarna Alfredson och Danielsson var både och. De kunde använda humorn som vapen. De kunde också låta humor vara humor i sin egen rätt. Bara vara larviga för att det var kul. Samtidigt som det kanske vidgade utrymmet för vad som gick att säga i TV eller från en revyscen en smula. Eller så kunde de anordna en rolig manifestation mot exempelvis militärdiktaturen i Grekland – ”välj alltid glädje framför fascism”, som Lind sammanfattar budskapet.

Av alla hans förklaringar av vilka skämten egentligen drog sin inspiration ifrån lär jag mig nog både att det såklart fanns en massa konkreta influenser som jag har missat, och att de faktiskt inte alltid behövs för att det ska vara roligt. De bästa skämten sätter helt enkelt fingret på mänskliga beteenden på ett sätt som är större än sin historiska kontext.

Similar Posts:

• Okritiskt om nationalhelgon
• Svårslagen folkhemsk humor
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• ”Varför handlar aldrig någon enda schlagermelodi/ om såna som är skapta som vi?”
• Mästare på svenskspråkiga limerickar

I denna ”fälthandbok till den fria fantasins rike” får man även veta exempelvis vilken fågel som är bäst på danska, hur utvecklat måsspråket i själva verket är, och hur många svalor det egentligen krävs för att tillverka en sommar.

Inte sällan visar det sig ligga viss sanning i folkliga uttryck, som det där med att ”en svala gör ingen sommar”. För närvarande har forskningen, enligt författaren, kommit fram att antalet svalor som behövs är 272, ”men det är en approximation som kan komma att justeras både uppåt och nedåt”. Att Emil i Lönnebergas syster Ida skulle ha något med tillverkningen av sommaren att göra är däremot djupt felaktigt.

Att sedan hävda att sommaren kommit därför att man just ”har tagit bort snön” är rent nonsens. Det är våren som uppstår på det viset, och våren är hararnas ansvarsområde på samma sätt som hösten tillreds av ett fåtal björnar. Vintern har man ännu inte funnit någon skapare till och allt mer lutar åt att denna årstid är det naturliga tillståndet som skulle vara beständigt om det inte vore för djurens idoga arbete med att framställa andra årstider.

Så nu vet ni det.

Inte sällan är det människans förmåga att projicera våra egna fördomar, känslor och idéer på fåglarna som får sig ett nålstick. Det gäller inte minst skildringen av den ornitologiska genusutredning som ska ha fått regeringens uppdrag att ”bryta den manliga bias som av hävd har dominerat namngivningen av flora och fauna”, men som nu hamnat i låsta positioner vad gäller ett eventuellt namnbyte på domherren.

Den tävling som utlystes 2018 och där allmänheten fick komma med nya namnförslag på domherren får betraktas som ett misslyckande eftersom det vinnande bidraget var ”kattmat”, vilket skulle implicera en naturgiven rätt för våra vanligaste husdjur att kränka fågelns integritet.

Gnuttan av en ljusning kan anas i det nyligen inkomna förslaget ”domarfågel”, men en sidoutredning har nu tillsatts för att utreda huruvida detta namn skulle förläna arten en moralisk överauktoritet som inget tyder på att den äger. Utredningen skall presentera sitt resultat senast 2025.

Det här är kanske inte en bok som kommer att förändra ditt liv, men den är trevligt och underhållande sällskap. Kanske kommer den också att få dig att se bara lite, lite annorlunda på de där varelserna som hoppar omkring i äppelträdet utanför fönstret?

I Alternativa fakta om fåglar får vi möta en rad vanliga svenska arter, inklusive strutsen. Varje art förlänas en sida alternativa fakta, och en charmerande knasig, ofta lite melankolisk akvarellbild av Mia Ajvide. Ja, utom naturligtvis tusenfinken, eftersom ännu ingen lyckats få syn på den.

Similar Posts:

• För vems skull matar vi fåglar?
• Tillbaka till skolbänken
• Om människans förhållande till fåglar
• Perfekt balans mellan konst och guidebok
• Kanske är det kråkan…

”Jag gjorde tio mål på fotbollen idag.
Och vi VANN matchen!”
Mamma ger honom beröm:
”BRAVO älskling! Bra jobbat!”

Fast det visar sig att Simon bara skojar. Efter ett tag berättar han stolt att han dukat middagsbordet. Pappa blir glad och tycker att det är jättebra. Men även det är skoj. Strax därpå ber mamma Simon att städa upp på sitt rum. Men det säger Simon att han redan gjort. Men då blir mamma arg och skriker att han ska sätta igång och städa nu.

”Annars får du INGEN ravioli.
Och jag skojar INTE!”

Och det är ju inte roligt upptäcker Simon. Men eftersom han är vrålhungrig och ravioli är hans bästa rätt så städar han rummet även fast det inte är skoj.

Det är författaren själv som illustrerar historien. Det görs med väldigt enkla bilder av naivt snitt. Det jobbas mycket med klara grundfärger och okomplicerade bilder. Det som gör hela grejen är att karaktärerna är lite skeva. Deras blickar och uttryck är lagom knäppa.

Jag förstår bokens inledning. Tänker också att det handlar om någon slags sensmoral. Det är okej att skämta om att en gjort saker som liksom ingår i livet. Det kittlar såklart lite och skapar igenkänning. Men sedan övergår berättelsen till en kiss-och-bajs-historia. De ungar jag läst boken för har skrattat massor. Men själv blir jag lite osäker över hur slutet knyter ihop allting. Det är som att temat slarvas bort. Det är okej att skoja, och jag tror att vi borde prata om vad en skämtar om.

Så jag blir lite snopen över bokens slut. Jag hade förväntat mig något annat. Inte för att det nödvändigtvis behövs en knäpp på näsan eller en tillrättavisning, men att allting slutat i någon slags bajs gör mig besviken.

Similar Posts:

• Busigt och anarkistiskt
• I gläntan mellan ljud och möjlighet
• Snön älskas inte av alla
• Jägerfeld gör det igen
• Räven av bären är blå, bara han slapp så ensam där gå