Wikipedia vet att berätta följande om Elmer Diktonius som skrivit föreliggande bok

…men hela författarskapet präglas av viljan att bryta med den borgerliga estetiken, att skaka om och omskapa det litterära språket, bland annat genom att bejaka talspråkets lyriska kvaliteter och ämnesmässigt ohämmat röra sig mellan högt och lågt.

En vänsterbliven och åtminstone en smula litteraturintresserad som en själv blir ju nästan lite sprallig. Att karln också tonsatt – även här enligt den lättillgängliga kunskapsbrunnen Wikipedia – några av Vilhelm Ekelund och Gustav Frödings dikter är ju en fröjd, en fröjd!

Diktonius skrev sällan prosa utan höll sig, som redan namnet avslöjar, till diktningen men också essäskrivande och litteraturkritik. Liksom Ekelund har han en diger aforismsamling att ligga uppå och spinna – även om jag har svårt att föreställa mig att varken Ekelund eller Diktonius hemföll åt spinnerier, men jag kan inte motstå kattreferensen.

Baksidan skäms inte för sig; nej, verkligen inte, den drar sig inte för att avslöja handlingen i stora drag. Diktonius använde sig i Janne Kubik inte av några mesiga och fega övergångar som andra och lägre rangens förfuskare ofta tar till. Pang på rödbetan, från revolution till barndom till kajlastare till olaglig distribution av allsköns alkoholhaltiga drycker. Slutligen – strejkbrytare! Inte alls en dålig livsbana och förflyttningen från vänster till höger i hans politiska hållning är minst sagt radikal. Jag har förstått att titeln på boken för vissa kan vara övermåttan irriterande. Rykten vet att förtälja att en hel självmordssekt bildats i dess oära.

Så vem var då denne Janne Kubik? Det är inte helt enkelt att säga eftersom det finns en del luckor i hans liv vi inte får ta del av. Det är ingen biografi i traditionell mening. Diktonius var något av en tidig modernist och bjuder på ett för tiden ovanligt handgrepp: någon sorts metakommentarer om herr Kubik och verket som sådant. En gissning är att Kubik är en hybrid mellan Diktonius och en fiktiv gestalt. Som vilken människa som helst genomgår han tack vare livets frikostighet med rosentaggar- och doft en förändring. Författaren frågar sig om man kan heta Kubik? Naturligtvis inte ”anständiga människor emellan; men det kan gå för ett öknamn.” Ändock är det vad han går under. Varför? Jo, eftersom man

står på piren som bokförarhjälp, antecknar i sitt vaxdukshäfte: så och så många kubikfot props, jäkligt många, flere sidor upp och ner, hela dagen, flere dagar i en följd- och när någon på kvällskvisten sedan frågar hur många, svarar man virrig i skallen blott: kubik. Och får heta så för hela sin återstående livstid.

Vår första bekantskap med Janne Kubik gör vi när han står vakt i omänsklig kyla och bland kilometerhöga snödrivor. Han spanar efter de vita. Jag föreställer mig att han mest ser ut som en grottmänniska med sin fårskinnspäls som är avig, ”den smutsiga fällen utåt” och med ”filtskor på fötterna, ullvantar på händerna, långskaftade, dragna halvvägs över pälsärmarna.” Inte det ståtligaste, men en utmärkt ekipering för en soldat som fattat posto i snön i väntan på ––
 

Inget gevär syns till, det har han under pälsen, med armbågen tryckt mot kroppen; annars fryser loppet fast, isas mekanismen, och inte håller man annars heller en dylik köldstör i näven, inte ens med vantarna på, fy fan!

Det där med köldstör känner jag igen. En AK-5 under min tjänstgöringstid uppe i Boden (där solen aldrig ler och dit jag aldrig mera vill) gick lös på mina händer och gav mig permanenta frostskador. Nu kan jag inte hålla i en skål med fil utan att jag tappar känseln i labbarna, men vad gör man inte för kungen fostervattenlandet.

Andra kapitlet rör sig i barndomsdomänerna. Han följer med en dräng och hamnar i en liten byggnad som utgör det första depåstoppet. Som ni vet kan man inte färdas särskilt lång utan att styrka sig med ”fläsk och bröd och strömming och kall potatis”. Fläsket ligger på bordet och som sig bör står invid delar av den döda grisen en ”blankny plåtkutting: två liter brännvin till allmänt bruk”. Lantbruks- och fattigdomsromantikern i mig blir alldeles nipprig när vi konstaterar att ”smutsiga tummar breder tjockt med smör på brödhalvorna”. Snart får emellertid coronavirusrädslan fria tyglar. Tänk smutsen, tänk utbytet av det kroppar sprider omkring sig till föga fröjd för medmänniskorna.

Sen går det undan. Från den ena livsepoken till den andra. Är det kul i kubik? Njae, men språket glimrar av leklusta och meningarna är inte sällan svindlande. Innehållet är stundom inte särskilt intressant, men formuleringarna och ordsmideriet får mig att tänka på en bernt erikson. Du kommer även lära dig ett par ålderdomliga fraser som man kan imponera med vid vilken bardisk som helst. Till detta har vissa konstateranden något västerbottniskt över sig. Bara en sådan ask. Allt som allt en onekligen habil bok, men ingenting ni borde kasta er över. Å andra sidan är sidorna lätträknade och boken interfolierad med förträffliga linoleumsnitt som bara dessa ökar läsvärdet.

Similar Posts:

• Den vita terrorn i Finland
• Ett inbördeskrig vi sällan minns
• Lågmält dramatiskt
• Elofs och Olgas bok
• Brev och svek

En gång fanns poesin
och den finns kvar
i skrevor här och där.
Som regnvatten i kaffekoppar
glömda på verandan.
Den dyker upp ibland
när vindar röjs och åkrar plöjs
och får förklaras av experter.

Dikten är glömd, poeterna är döda. Så tycks Malte Persson resonera. Egentligen är det märkligt, att dikten tappat så i status. Många är stolta över det svenska språket, och det med rätta. Vi kan träta om ”svenska värderingar” och om huruvida Du gamla, du fria ska sjungas på skolavslutningar eller ej. Men engagemanget i språket är intensivt och ofta förenande. Fredrik Lindströms böcker och teveserier om språk har funnit en stor publik, liksom tidningarnas språkspalter. Sedan mer än tio år finns Språktidningen som riktar sig till en bred allmänhet. Språkliga innovationer som ”hen” väcker livlig debatt.

Språkintresset borde skapa ett sug efter poesi. ”Poeterna är språkets partisaner” skriver Malte Persson. Och han har rätt. Så varför har inte poesin högre status? Varför läser inte fler dikter? Kanske tycker sig många sakna den tid och det lugn som krävs. Kanske saknar allt fler förmågan att koncentrera sig. Kanske skyggar en del för det inbillat högtidliga, för den förhöjda känslan.

Malte Perssons diktsamling ropar inte bara ”var är läsarna, varför är det ingen som bryr sig?” Den handlar också om självtvivel.

Varje utsaga är en vulgär tatuering
att för alltid ångra, men ändå.
Man gör vad man kan, och efter ett tag
så kan man också det man gör.
När kommer jag till saken egentligen?

Dikterna innehåller ofta den här typen av frågor som poeten ställer till sig själv, men som naturligtvis träffar läsaren. Det fungerar engagerande. Jag aktiveras och blir gripen, jag känner att jag kommer närmare. Här finns åtskilligt som andas självmedvetenhet. Jag känner igen det och det är inget lyckligt tillstånd.

Poesin fanns innan
någon uppfunnit poeterna -
nej, vad vet jag om det,
men poesin fanns kvar
i alla fall när de var borta.

Men Malte Persson har samtidigt självdistans. Han klibbar inte på läsaren någon sentimental nostalgi. Snarare väcker han nyfikenhet. Det är bra. Som läsare får jag gott om utrymme att känna och fundera själv.

Förr i tiden slog poeterna fast hur det var,
och det var skönt att de visste bättre
och att man fick underkasta sig deras
pregnant formulerade livsvisdomar
och nästan ovedersägliga teser
spikade på en dörr av luft.
Men så är det inte längre.

Visst kunde forna tiders dyrkan av poetiska snillen skorra lite falskt, men poeterna ÄR språkets partisaner. Tänk på klassiker som Carl Michael Bellman, Anna Maria Lenngren och Gustaf Fröding. Dikten är fronten, eller i alla fall en av fronterna, för språklig utveckling. Inom dikten finns även utrymme för kamp. Tänk Athena Farrokhzad eller Johan Jönson.

Vår beredskap borde vara god, vi älskar ju språket – men många läser alltså inte dikt. Eller gör de det? Visst har det blivit populärt med poetry slam? Publiken betalar för att se poeten som estradör.

En och annan poet blir folkkär även i vår tid. Se på Kristina Lugn eller Bodil Malmsten. Men den förra älskas kanske mest för sin personlighet som den framstår i teve. Den senare nådde den verkligt stora publiken först när hon började blogga.

Jag kan inte bestämma mig. Kanske behöver vi dikter för att höja beredskapen. Eller så är det bra att det råder kris ett tag och att dikten får en chans att ladda om. Eller så finns ingen kris alls. Spänsten i Malte Perssons egna strofer är det hur som helst inget fel på.

Dikten är en bister fana.
Dikten reas ut på Dressman.
Dikten är Bayeauxtapeten.
Dikten är en banderoll.
Dikten är en t-shirt där det står:
I went to Biskops Arnö
and all I got was this lousy poem.
Dikten blev bara en tumme.
Dikten är inte ett tyg.
Dikten är ett otyg.

Similar Posts:

• Blick på det blinda
• Skruva den som Beckman!
• Rymden som språkverkstad
• En besserwissers bättre vitsar
• Hur man fångar en inlåst panter

I inledningen gestaltas en person (mamman) som minst sagt är en dramaqueen av det energislukande slaget. Det är med lättnad jag läser vidare om de fyra barnen och hur de lyckas ge sig iväg och finna sin egen identitet. De vidgar sina vyer och hittar ett självständigt sätt att förhålla sig till sina liv som vuxna.

Eller hur är det egentligen?

Romanen gör nedslag i de fyra barnens respektive liv på 90-talet och 00-talet. De har sedan länge passerat myndighetsåldern. Platserna skiftar mellan New Yorks homosexuella män som dör i aids, välgörenhetsarbetare i Mali, och Grevskapet Limerick med den matmissbrukande småbarnsmodern. 

Det här är en smärtsamt vacker roman som är svår att recensera. Dels har vi den realistiska stilen, som väcker min lust att besöka Irland. Dels har vi fjärilslätta förflyttningar från en påskmiddag till detaljer om hur tuppen slaktades någon dag innan. Ett minne dyker upp av dagen då lillasyster fick följa med storebror till teatern och hur lillasyster fascineras av de gröna handskar som storebroderns flickvän bär. 

Eleganta skildringar som inte dränks i bildspråk är något en författare av skönlitteratur alltid brottas med. Hur hitta den perfekta balansen? Enright behärskar detta mer än väl. Men bäst är nog de brutala redogörelserna av åtrån mellan sexhungriga män eller tankar hos en välgörenhetsanställd på fältet som förlorat sina illusioner. Hur bär hon sig åt Enright, undrar jag? Har hon smugglat in en spionkamera i de rum där händelserna utspelar sig? 

Sist men inte minst måste författarens inkännande blick lyftas fram. Hon återger med klarsyn en syskonskaras relationer sinsemellan och till sin gemensamma mor. De ska återses över jul och här möter storasyster upp sin lillebror på flygplatsen:

Och han hade för många väskor med sig. Alldeles för många. Och många av väskorna matchade varandra. När de gick genom ankomsthallen noterade Dan att hon lade märke till allt det här. De hade börjat gräla innan Constance ens hade öppnat munnen. Så som de alltid gjort. Och Constance kände sig med ens fruktansvärt trött på sig själv.

Jag bryr mig inte!!! Ville hon säga. Jag bryr mig inte om vem du ligger med eller vad du gör!

Trots att hon faktiskt brydde sig.

Enright skriver på engelska och jag vill passa på att berömma översättaren Ulla Danielsson som gör mig alldeles lycklig, när hon finner den svenska textens rytm. Anglicismerna är mycket frånvarande och översättningen präglas tydligt av en sorts svensk melodi, som bland annat Gustaf Fröding förmedlar i sin ”Gråbergssång”.

Berättelsen mixar sinnlighet med krass verklighet på ett imponerande sätt. Jag säger bara ”Wow” när jag blickar tillbaka på hur jag girigt slukat sida efter sida. Det är just sådana här romaner som gör mig djupt förankrad på jorden samtidigt som vingar vecklar ut sig på min rygg och får mig att flyga. En sorts bokmissbrukare är jag allt. Någon inledde mig i frestelse när jag var liten flicka och jag tycks drabbas av återfall gång på gång. När får jag läsa nästa roman av Anne Enright?

Similar Posts:

• Splittringen när pappan drar
• Att samla minnena
• Sorg efter familjemedlems död
• Mångbottnat om habegär och strålkastarljus
• Projekt Irland

Vem vet vilka passager som är framför oss. Färre och färre.

Så inleder Jonas Modig sin femte diktsamling. Inleder med en dikt som sätter tonen direkt och ger boken sitt annorlunda anslag. Den inledande diktens sista rader beskriver också essensen, dikternas andedräkt – samlingens fysiska form: ”Årstidernas växlingar. / Mörkrets återkomst. / Hösten som närmar sig.” En prolog i språklig känsla, mer än som unik gestaltning. Och det blir svårt att prata om en berättelse, titeldikten tycks dock ha viljan att inleda konkret – de tre första raderna.

Kaninen rymde
en tidig morgon, grävde en gång
ur buren, in under friggeboden,
till ett kvadratiskt mörker,
väntade en tidsrymd, några årmiljoner
om man översätter till kosmisk tabell,
istider passerade, tropiska mellanakter,
bleka morgontimmar, en lång skymningsstund.

Annars berörs dramaturgin starkt av årstidernas skiftningar, i väntan på hösten som alltid närmar sig. Från vår till iskall vinter – diktsamlingens yttre påverkan. Och trots att en hel del subtilt smyger förbi är det som når fram fascinerande och styr dikterna till en ödmjuk och trivsam läsning.

Låt mig förstå kaninen som den som tog sig ur buren, det etablerade perspektivet, vår konventionella kaninbur – och vidare i åskådande beskriver en sönderfallande människovärld. Blir man kaninen, är det ganska uppenbart att vi är ganska usla. Och naturens grymhet, vi ska alla dö. Under tiden så förstör bäst vi kan, ekologins balans, livsvarelsers utveckling över miljarder år, som vi försent tror oss försöka rädda och skydda med naturvård – vi krånglar bara till det och kommer dö krånglande. Och det är inte synd om oss krånglande människor. Boken för lite arvsynd med sig. ”Varghonan har passerat gränsen, / söker asyl i ett nytt land, / sliter av sig halsbandet, / kräver sin frihet i en skog / som ingen kommer att äga / på samma sätt som hon begär.”

Kaninen rymde är också i åskådande syner i sorg. Elegier, sorgesånger över ett irrelevant samhälle, hur urbaniseringen och avfolkningen från landsbygd har tagit oss långt bort från det ekologiska, bort från djuren och jorden, naturen. Den förutsättning vi hade för knappt hundra år sedan. Och för tusen. Vad händer med oss nu? Dikten ”Masmästarns änka” handlar om det hårda och fattiga hantverket och livet på svedjebruken i Roslagen, ”… till 1923 då driften las ner.” Nu utmålat som exotiskt, änkan som levde vidare där, så varelseskiljande från dem som tog över efter makens död – den ”svenska fattigidyllen”, kulturmarkerna. Turisterna, kapitalisterna.

I åskådande gestaltar dikterna kaninens synintryck. Lite så läser jag dikterna. Om kaninen behövs. Lika gärna kan jag läsa in konstnären. Människan som tar sig ur tidens fokuserade starrstörda perspektiv, våra puckade jobb som inte skapar värde. Tvärt om som producerar skitbilar, vapen och faddirullan. Förstör inte morsan naturen! vill boken säga. Dö hellre. Att återerövra värdet från ekonomer och återskapa någon form av människovärde, är en fråga som poeten tycks förbigå helt. Till en form av undergångslustig modern (konventionell) cynism. Dö hellre. Ringen är sluten. Boken är långt ifrån konsekvent i substans.

Modig sätter också stort värde i återkommande ord och abstrakta begrepp som får mening och kraft ju längre man läser. ”Slutförvaring”, hur ord och allt ”suger sig in i mörker”. Ganska basalt; svart och mörker – höst och vinter; solen och ljuset – vår och sommar. Slutförvaring tolkar jag som bokens konklusion, som första dikten: ”Vem vet vilka passager som är framför oss. Färre och färre.”, vi närmar oss slutet, om inte hela släktet så vi levande.

Återkommande i boken är dikter skrivna i vers, som ger ett omodernt intryck – men Modig gör sin grej i vers med nyskapande konstnärlig ambition. Återkommande versdikter, enkel bunden vers av stavelser växelvis: 10-11-10 och 11-10-11 stavelser, om ni inte fattar vad jag menar så här ett exempel:

Stigen försvinner in i hallonsnåren
som slutit leden över kvarglömt ris.
Nu ser man inte flaggorna och spåren.

Vid vandringsstigarna som vanligtvis
vet rätta vägen mellan berg och myrar
står telemaster i en bädd av flis

som orienteringshjälp, som släckta fyrar.
Nu vänder skogen envist ryggen till
och visar bort den vind som genomsyrar

ett öppet landskap. Över skogens spill
formar armén av apsly sina murar
och blir en fond mot sommarkvällens grill.

En svår vers att få litterär. Så enkel, vartannat rim. Men lägg märke till hur fri han gjort texten, med kommatering som inte tar hänsyn till hur versen är komponerad. Och det är ett intressant brott mot verserna som gör att dikten blir så poetisk läsaren tillåter den att bli. Mitt råd är att skita i rimmen för Modig byter inte ordföljd för att få en vacker språkmelodi, versen går att läsa som en berättande text. Ofta är det lätt att förkasta rim och det regelstyrda, men här krävs det att man förbigår det förutfattade. Modig gör verkligen något av verserna. Till slut märks inte rimmen, inte heller stavelsemåttet.

Och boken komponeras av en mängd olika textkonstruktioner – samtidigt som diktsamlingens röst är konsekvent melodiskt; ett språk som läsaren följer genom årstidernas växlingar. Även i rimmad form, men det beror som sagt på hur man läser. Men konsekvent i alla former av orimmade dikter. (Läs textutdraget från prosadikten ”Det som finns i minnet”, när jag babblat klart.)

Dikterna ger hänvisningar till inflytelserika poeter men ofta som lösrykta bismaker. Av influens. Harry Martinsson finns närvarande, Gunnar Ekelöf, Gustaf Fröding ja till och med Lars Wivallius – ”Wivallius vår är alltid kall och torr.”, kanske lite retoriskt förstås med våren.

Men i berättande utan substans – språket mer som besvärjelser, en malande drivande undergångssvärmande poesi. Åskådan. Som påverkas starkt av hösten till kraftfull intensitet: ”Lägg dig ner och känn hur orden / torkar, gulnar i ålder / medan regnet utanför / stannar in växten, ord som återgår / till de grå molnen, / redan borta i en gammal mardröm, / nedtryckta i vindlingarna, / i njurarnas slagg.”

Martinssonskt!

Språkmelodin skiftar i höststormarnas våldsamt drivna språk, en sugande stegring till slutförvaring, ett vakuum. Och när vintern kommer och när mörkret döljer oss, så är det försent! – då vilar sig diktsamlingen till slut i frostigt språk och sista dikten är en upplöst vinterdikt. I rim.
Som vänder på allt. Givetvis. Eller inget. Intet.

Modig ger oss ingen symbolisk intighet. En gud? Egentligen bara höst, vinter och mörkret som suger in dig. Till intet. Läsarens egen symbolik kompenserar och utvecklar den bristen.

Och som följd … ja läs och läs om igen. Ingen läsning blir densamma. Så länge lusten finns kvar, smid själv fram substans i denna abstrakta brukssmedja till poesi, som kan tolkas lite si och så. Men högt betyg blir det hur som helst. Kaninen rymde kräver olika läsningar – byt perspektiv och bli inspirerad av begåvad språkkonst!

Similar Posts:

• Livet efter tillplattandet
• Snäll kanin med onda ögon
• Karlfeldt – en kåt en
• Modernismens främsta dikt
• Vemod och självtvivel i spänstiga strofer

Jag funderar över det där med vad som är politisk litteratur. Att böcker specifikt skrivna av politiker, eller till politiker, eller för att uppmuntra folk att rösta på vissa politiker eller idéer är ju uppenbart politiska. Men vad händer med böcker som utgår från saker vi i decennier tagit för givet, men som plötsligt nu är tillbaka på den politiska debattdagordningen? Håkan hade en väldigt bra recension av Fröding uppe häromdagen som ställde frågan, just hur mycket kan vi åberopa döda författare som argument i dagens politik? Vi lever ju trots allt inte på 1800-talet längre.

Jag kom att tänka på ungefär det när jag var och såg Dramatens uppsättning av Utvandrarna i våras. Den är just en uppsättning av första delen i Mobergs romanserie, och slutar därmed just när Karl-Oskar och Kristina och Danjel och Ulrika och alla barnen har lämnat sitt hem för evigt, och efter sju sorger och åtta bedrövelser kommer fram till det nya rika landet, när de står där på kajen och övar de fraser de kommer att behöva (”Aj äm de nju sörvant görl”) och hoppas att de tas emot trots att de bara kommer med sina tomma händer. Och Dramatens storbildsskärm visar att de kommit fram till … Svampen på Stureplan.

Och jo, det är klumpigt, och det är så uppenbart en politisk inlaga för Sverige 2014, och ska vi verkligen politisera Moberg, denne GIGANT, och nedvärdera honom till att bli bara en debattartikel? Men samtidigt – det där, minus just Svampen, händer ju i romanen också. Vad är det de faktiskt säger som är så kontroversiellt? Varför är det som var självklart på Mobergs tid – boken kom till för 65 år sedan, precis som de pensionärer SD nu försöker värva, och är alltid överst på listan till den svenska litteraturkanon vissa vill införa – plötsligt ”svenskfientligt” nu? Om inte boken har ändrat sig, då måste vi ha gjort det.

I våras läste jag för första gången Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad, om Henning som invandrar till Stockholm från landsorten 1860. Efteråt var jag tvungen att vandra upp på Åsöberget där Henning och hans familj slet ihjäl sig för 150 sedan (det är så länge sedan att du som läser detta känner någon som träffat människor som minns den tiden). Huset Fogelström lät honom bo i står där fortfarande, men nu är det granne med bostadrätter som går på 4 mille. Borrade efter vatten, drog in telefonlinjer och lade upp busslinjer gjorde man för ett sekel sedan. På gatorna utanför sitter människor och sträcker fram handen. Vad kan jag göra? Jag känner mig maktlös, det här är 2014 och jag har VISA-kort, jag har ingen växel längre. Jag plockar upp min fantastiska hitechpryl till läsplatta och läser Fogelström:

Med uppdragna ögonbryn såg [grosshandlare Bodin] på de två hamnarbetarna han anställt och på sina gamla kända packare, som om han alltid blev lika förvånad när han fick se dem. Kanske han undrade om de också var människor.
Men hans samvete var gott – han var medlem av Sällskapet de nödlidandes vänner. Om inga fattiga fanns skulle välgörenheten försvinna och därmed något av stort mänskligt värde.
Han avskydde dem som pockade och krävde men blev rörd när han såg bilder av små välklädda flickor som kom med mat och gåvor till de fattiga. Han hade två små döttrar själv.

”Stoppa det organiserade tiggeriet”, stod det inför EU-valet i Stockholms tunnelbana. Det debatteras huruvida det faktum att någon sett en rom som pratar i mobiltelefon avslöjar att alltihop är bluff; om de har råd att då och då prata med familjen därhemma, hur illa kan de egentligen ha det? (Äh, mobiltelefoner kostar väl fortfarande tiotusentals kronor, va?) Givetvis kan vi tänka oss att hjälpa dem som har det sämst, men då kräver vi också motprestationen att de verkligen inte har NÅGONTING, att de inte kräver någonting, att de inte tar plats, att de nedvärderar sig till den punkt där vi inte ens behöver tänka på dem som medmänniskor. Skillnaden i TV-reklamen mellan 90-kontona som ber dig hjälpa svältande barn och de som ber dig hjälpa dränkta kattungar är försumbar. Här får man inget gratis.

Ungefär som … vänta nu, varför låter det där bekant? Är det inte något ur någon bok jag läst … Måste vara något väldigt subversivt och obskyrt … Nävisstnä, det är ju ur Moberg igen, som byggde hela sin romansvit just runt breven fram och tillbaka. Tänk på scenen ur Invandrarna där Karl Oskar får veta att han inte kan få ut brevet hemifrån Småland eftersom han saknar de 15 cents som saknas i porto på det. Och han sträcker fram sin tomma hand och får tvärt nej. Jag utgår från att vi alla nu samfällt ubrister ”Fy faen, vilket jävla tiggeri. Och detta för en, på 1800-talet, så onödig lyx som transatlantisk post. Herregud, har de råd att lägga pengar på sånt hade de väl kunnat stanna hemma? Talar språket gör han inte heller.”

Jovisst, nu gör jag samma sak själv, åberopar mig på lösryckta citat. Samtidigt vevar TV reklamfilmer där leende svenskamerikaner prisar sin great morsfar som tog med sig Froudinge Oostkauka till Amerika, och vi tycker det är så fint att de bevarat sina rötter, samtidigt som vi debatterar om Zlatan verkligen är svensk nog att sjunga nationalsången. Och krönikörer hävdar att Tage Danielsson, av alla människor, skulle stått upp för rasisters rätt att tala oemotsagda i Sommar, och det blotta faktum att det är så löjligt lätt att kolla upp exakt vad han skulle svarat men man väljer att inte göra det gör mig mörkrädd. Vi väljer att glömma. Vi väljer att bortse. Vi hyllar giganterna, ikonerna, litteraturkanon, Svenskheten, Medmänskligheten, så länge vi slipper fylla den med något faktiskt innehåll, sen klappar vi oss på ryggen för att vi försvarar en yttrandefrihet som aldrig varit hotad.

Ju mer vi gör det, desto mer politisk blir handlingen att läsa ens den mest etablerade litteratur, hur man än läser den. Givetvis är det aldrig en bra idé att automatiskt ta allt som står i gamla böcker som eviga sanningar. Men om Moberg plötsligt är politisk igen är det inget vi ska vara stolta över.

Men häromdagen fick jag en lapp från Sverigedemokraterna i brevlådan – jag har visserligen en skylt på dörren där jag undanber mig sånt, men ändå. Tillsammans med lappen kom också en handskriven lapp från min brevbärare, som jag mig veterligen aldrig träffat och som inte har en aning om vem jag är: ”Förlåt. Jag såg inte skylten. Jag ber verkligen om ursäkt för SD-lappen.” (Om du som skrev lappen läser det här – tack.) Och jag tänker, finns det något mer värt att bevara än det där att helt utan krav på motprestation visa att man bryr sig om en vilt främmande människa?

Men så bor jag ju i en bostadrätt på Söder också, och det är ju skillnad på folk och folk.

Similar Posts:

• Även ni, även ni Murbruk!
• ”Kan inte Tomelilla få vara som det alltid har varit?”
• ”vars blotta existens visar att vi bor i ett sagoland”
• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”

Som även finns inom andra partier och rörelser, kanske inte så uttalad och extremistisk, men finns. För Ett spett i nacken har styrts politiskt, i betydelsen: Här, ta vad som helst och gör vad som helst utav det, för vilken sak som helst.

Ur kontext är detta en ganska enkel sak. Att sno mening från en död ordkonstnär, kanske den främsta karaktärsbeskrivaren i sin tid, drygt 100 år sedan, en sökare efter det mänskliga.

Gustaf Frödings diktning har inte bleknat av tiden, hans poesi är fortfarande viktig för eftervärlden. Som karaktärssökare – som berättare. Som lekte konstnärligt och radikalt med språk, i vers och form och leken fortsatte fram till 1911, när han dog – hans berättande har satt spår i svensk poesi. Ett underligt vackert bildspråk som möter en nyfiken konstnärsambition. Han skrev om samhällets borträknade, som togs för galna och ”udda”, hos dem fann Fröding inspiration – och visar ödmjukt en vilja att hitta människan – i galenskapen som förenar oss – ingen uträknad. Som ni är jag, vi som samma varelser!

Fröding avskydde det uppklädda och finförljugna. Inom religion, samhälle och makt — ett sken, skinn — yta.

Och hellre jag levde i röveri
än ansedd och cirklad och brackförnäm
bland småstadshålornas crème de la crème
Blott den som är vild är fri

En människokämpe helt enkelt. Och han blev ju själv förkastad av och i sin samtid, för vad? För att han alltid vågade utmana språk makt och sig själv. Frödings vilja: att forska i karaktärer och betrakta orättvisorna – tydliggöra dem, även de existentiella frågorna är ofta skrivna i karaktär. Med eller utan ironi. Hans främsta idol var Oscar Wilde. En obesvarad kärlek för övrigt. Inte så intressant? Okej.

Men kanske lider jag symtom av att ha slutat röka, nu nyss, eller uttryck för andra brister jag lider av. Men skumt är det, skumma saker ges ut ibland med skumma syften. En sjuklig vilja, tycks det, att göra konsten till den form som passar syftet.

För har vi blivit så ”dåligt orienterade” att vi glömmer vad som händer idag, i vår samtid, nu eller nyss? Att maniskt vantolka gamla skrifter i syfte att göra dem relevanta nu. Som gamla teologer. Vem och vad som helst – titta här en diktare! här är ett urval av diktarens dikter, som kan placeras lite si och lite så och sedan whoops — rakt in som relevans i arbetarrörelsen!

Men jag tror att det handlar om något helt annat. Att vi inte har glömt vår samtid, vi är inte desorienterade. Men arbetarrörelsen? Den har. Som den politiska makten har glömt bort samtiden, och förstår den inte. Konsten utnyttjas av politiska rörelsers egennytta. Som gärna använder det folk tycker om, men sätter inte konstverket i syfte och sammanhang.

Ja, ju mer jag tänker på Murbruk Förlags utgivning av min ungdomspoet, ju mer dåligt mår jag och tänker – var tog tanken vägen, är detta okej? – och vadå … nej, det är inte alls okej, det är stört och fruktansvärt elakt.

Problemet att blanda in Fröding i dagens politiska populism är just att han var en människas poet, i sin tid en kämpe. Inte för konstruktionen eller kollektivets sak, inte heller ideologisk. Men en kämpe för bland annat kvinnlig rösträtt och mot det reaktionära, mot främlingsfientlighet – bland annat, men ja – då, på den tiden, var han i ständig kamp mot makten, främst språkets maktanspråk och mot censuren.

Men nu då? och i vår samtid, för dig och mig – vad vill förlaget med diktantologin som dessutom är på gammalsvenska? Förmodligen ingenting. Ingenting i ambition mer än att neutralisera sin tidigare utgivning.

Från baksidestexten förklaras: ”I Ett spett i nacken finns några av hans vackraste, argaste och mest radikala dikter samlade.” Jaså, är det så? Säg är det så – verkligen, tycker ni? Varför finns inga dikter från Stänk och flikar, i alla fall dikten ”Morgondröm” som han åtalades för? Jag bara tänker om det är Frödings radikala dikter ni vill ge ut …

Tillbaka till diktantologin …

I ett kort och förvånansvärt uselt förord beskrivs utgivningens främsta syfte som ”… att presentera Fröding för en politiskt intresserad läsekrets.” Jaså, det vill förlaget, säg är det så? Är det verkligen syftet?

Problemet för mig är inte att jag slutat röka, för syftet är så illa genomtänkt att jag gladeligen kommer börja igen; utgivningen skapar en misstänksam fråga: Vadå ”… politiskt intresserad läsekrets”? Säg berätta för mig hur syftet inte stinker av inskränkt och politiskt styrd dumhet?

Ingen redaktör nämns vid namn, det är Murbruk Förlag som skrivit förord och gjort urvalet. ”Det är ett mycket subjektivt urval där vi helt enkelt tagit med de Frödingdikter som vi själva gillar.” Jaså, tänker jag. Vad kul. Men hur kan ett helt förlag göra ett subjektivt urval? Eller strunt samma, istället erkänn öppet … Vem har gjort urvalet? kom igen – jag känner politisk styrning när den närmar sig konsten – för urvalet är korkat, obegåvat och – faktiskt jäkligt störande. Gå själv in på hemsidan, se vem som startade förlaget.

Vidare: ”Murbruk Förlag är ett oberoende och icke-kommersiellt förlag som grundades 2006.” Vad säger detta oss egentligen?

För i samma andetag har förlaget bland annat gett ut Jan Myrdals Medvetandet gör oss ansvariga – valda texter (2007). Jag vill poängtera att förlaget förmodligen inte är partipolitiskt styrt, men att det känns som lite väl förvrängd arbetarrörelsenostalgi som styrt urvalet.

Så varför ge ut Fröding, i så fall? Vi har ju fattat politisk opportunism och upphöjd egoism. Och ja Myrdal, som kanske ytterligare bevisar det så störda – med sina stalinistiska svärmerier för diktaturer – ja en störd gubbjävel med mage att hylla länder som Iran och Kina – faktiskt – extremismen sluter sig från alla håll tydligen – till samma vidriga slutsats.

Jag kan inte acceptera ett förlag med en så patriarkalt styrd politisk agenda – som väljer vilka dikter av Fröding som platsar och kan nyansera deras övriga utgivning av åldrad och störd nostalgi för en utdöd rörelse. Levande rörelser finns. De rör på sig.

Utgivningen har ingenting med Frödings diktning att göra. Vilket går att utläsa i urvalet, dikter som säger emot deras syfte. För de har valt fel poet. En poet som ingen får förvanska till politisk. För politisk var Fröding, alla är politiskt intresserade – men börja först att definiera politik och människan. För i korrekt tolkning är vi alla politiskt engagerade. Som människor, när vi hjälper varandra. Inte som rörelse, som människor.

Myrdal och det gänget, den politiska nyadelns irrelevanta samhällsstyrning och … poeten Gustaf Fröding.

Ett spett i nacken är ju en uppenbar förvanskning av konstnärens ambition! Inte okej. Alls. Kanske dags att ta diskussionen om fria uttryck utan politisk styrning, bestämt och på stort allvar.

Om lögnen är mycket gammal
så är den sann, må ni tro
Om blott du lyder de dumma
skall frid i ditt hjärta bo!

Hav tack, hav tack, ni gubbar
den gången tala ni bra!
Nu haver jag lärt mig visdom
och vet vilken väg jag skall ta.

Ni ger mig modet åter
ni skänker mig tro och hopp.
Nu vet jag var sanning finnes
rakt mot er! det är nätt opp!

Långt bättre med Ibsen undra
än tro på en ljugen rätt,
långt bättre med Strindberg dundra
än tiga helt rätt och slätt.

Nu tror jag fast att det sanna,
det finns i de ungas lag.
Jag tror att jag där skall finna
tillbaka mitt eget jag.

Och nog av moderna idéer,
man kan sig skaffa ett rus
Men ruset, som ni vet går över
vid morgongryningens ljus.

Men ett som aldrig går över
är dumhetens kroniska rus
Från vilket ingen vaknar
vid morgongryningens ljus.

Similar Posts:

• Prosa utlagd på vers
• En frisk, skön galenskap
• Hägg i högform
• Karlfeldt – en kåt en
• Ingen kommer undan Baudelaire

Det pratas sällan om hur mycket jobb som krävs för att få till en färdig roman. Jo, visst pratas det om inspiration. Skrivkramp. Svårigheter att hitta rätt röst för sina karaktärer, att få fram spänning, eller känsla, eller vad en nu vill få fram med det en skriver. Att orka ända in i mål, att våga tro på sig själv. Men jag menar något annat.

Det som bara märks av när det inte har gjorts.

De flesta människor tror att en författare skriver en bok, från början till slutet, sen är den klar. Om den är bra antas den av ett förlag, och så trycks den, ord för ord, precis så som författaren skrivit den. Glöm det. Jag läste nyss en bok som klargjorde vikten av en bra redaktör för mig. Den dåliga boken började bra, var läskig i de läskiga scenerna. Bra miljöbeskrivningar, intensivt driv. Sen blev det upprepning. Och överanvändning. Bristande gestaltning.

Sen kom det in massor av karaktärer som jag aldrig lärde känna. Sen blev det platt, tråkigt, läskigt för att det var dåligt istället. Sen la jag på minnet att inte läsa fler böcker av den författaren, och det var ju synd, eftersom hen hade lyckats hur bra som helst, om inte allt det briljanta drunknat i det som var dåligt; så att det som var dåligt plötsligt blev det enda jag såg.

Idag, måndag, recenserar Christina Eftervärkar av Josefin Branzell Hertz, som är hennes debut. Den handlar om en förlossningsdepression. Intressant tematik, tycker Christina, men inte så välskriven så det blir svalt betyg (obs: att parallellen här var slumpmässig! Det var inte den boken jag läste).

På tisdag skriver Marie om Kristian Lundbergs Det här är inte mitt land. En anklagelseskrift som är rytmisk på ett typiskt Lundbergskt vis, och som hela tiden återkommer till frågan: ska jag ta hand om min broder? ”Fruktansvärt angelägen, och ändå … tyvärr lite upprepande för den som läst mycket av Lundberg,” tycker Marie.

Till onsdag har Richard läst Per Helges Mellan prärien och evigheten, som handlar om olika amerikanska författare som kritiserar det nuvarande konsumtionssamhället. ”Det låter banalt men är det inte”, hävdar Richard. ”De flesta författarna var helt obekanta för mig sedan innan, så det här var en angenäm bekantskap. Mycket välskrivet och intressant.”

Till på torsdag har Kari läst Den skenhelige svensken – Korruption utan konsekvenser av Louise Brown. Det är en bok om hur korruptionen ser ut i det offentliga och det privata Sverige, hos svenska företag utomlands och i biståndssektorn. ”En rejäl knäpp på den självgoda svenska näsan”, hälsar Kari.

På fredag recenserar Håkan Murbruks Förlags utgivning av Gustaf Frödings samhällskritiska dikter. Som de såg ut innan stavningsreformen, vilket är problematiskt. ”Vad är det för syfte och tanke, vem riktar det sig till och vad är det relevanta i att ta utdrag ur diktverk, som kan tolkas politiska; problemet är för vem och varför är dessa utdrag så viktiga nu?” Ja, Håkan ser många problem.

Och på lördag är det dags för redaktionens sommartips! Varje år brukar vi dela med oss av det vi tycker att du ska läsa i hängmattan, på stranden eller i sommarstugan uppkurad under en filt, när regnet öser mot rutorna. Gammalt som nytt, klassiker som bubblare. Missa inte det!

Similar Posts:

• På spaning efter människans ursprung
• Vecka 38 på dagensbok.com – Vägen framåt
• Vecka 18: Berlin, Malmö, Botkyrka, Kabul
• En knäpp på den självgoda svenska näsan
• Vecka 17 på dagensbok.com

Och så nu denna volym. Efter genomläsningen är nog min spontana reaktion: Vem är intresserad av detta? Förmodligen endast den som är mycket intresserad av, och till viss del redan insatt i, fransk litteraturhistoria. Övriga göre sig nog inte så mycket besvär. För det här är texter som är späckade med referenser till dåtida gestalter som få nutida människor har hört talas om. Till undantagen får väl räknas Victor Hugo, Teophile de Gautier, Balzac och ytterligare någon vars namn kan klinga bekant. Då är volymen, och essäerna i den, desto mer intressanta på grund av den ingång de ger till Baudelaires eget tänkande och hans syn på litteratur och estetik.

Lars Nyberg, som även översatt, uppehåller sig i förordet mycket vid Baudelaires syn på litteraturens funktion, och framförallt gäller detta hur litteraturen gestaltar och ger uttryck för moralen. Är det något Baudelaire vänder sig emot, är det författare som försöker driva en viss moral och komma med brasklappar och pekpinnar i sina böcker. För Baudelaire är själva litteraturens, eller konstverkets, egen inre logik moralisk per definition – oavsett vad den handlar om. Litteraturen ger inte uttryck för moral – den är moral. Det finns en skadlig konst: det är den som ”förvränger livets villkor”. Därför finns det inga ämnen som är omoraliska. En sådan eventuell slutsats får läsaren dra själv: det är inte något som författaren skall ägna sig åt. Och därmed så vänder sig Baudelaire mot en syn på litteraturen som nyttodikt, att den skulle vara ägnad att i första hand torgföra åsikter eller åsiktspaket. Litteraturen är något annat – något större. Detta gör också att Baudelaire drar ut till försvar för författare som råkar ut för anklagelser om sedeslöshet och omoral. Han hamnade ju själv i en sådan knipa, när Les fleurs du mal censurerades på ett antal dikter vilka ansågs strida mot god smak och ton. Hade han känt Gustaf Fröding, hade Baudelaire otvivelaktigt dragit ut till dennes försvar, när han ställdes inför rätta för vågade dikter i sin samling Stänk och flikar.

Det som jag finner mest fascinerande med Baudelaires litteraturkritik är hur han så fullständigt går upp i de böcker han läser och sedan skriver om. Han försöker förstå verket inifrån, han försöker vara författaren själv. Kritikern måste ”tränga in i de känslor som får sitt uttryck och så intimt erfara dem som om de vore ens egna”. Med risk för att vara lite pretentiös skulle man kunna tala om Baudelaires hermeneutiska empati – hans Verstehen. Men det gör naturligtvis inte att han låter en författare komma undan med vad som helst, tvärtom. Han kan vara nog så giftig, som till exempel i en liten text som är ett veritabelt lustmord på Balzac, både som författare och människa.

”Ingen kommer undan politiken”, hette det i en proggsång från 70-talet. Ingen kommer undan Baudelaire, kunde man också säga. Denna portalgestalt till litterär modernism kommer man inte förbi. Denna volym essäer är en god introduktion till hans tänkande kring liv och dikt.

Similar Posts:

• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt
• Tidsresa till Paris
• Fem unika dagar i en 22-årings liv
• En levande klassiker
• Resultatet av två års iakttagelser

Det är någon som springer över torget. Mossa och kvistar
lossnar från ryggen.

Det är en text som trots att den viskar om desperation och vilsenhet innehåller förvånansvärt många stillsamma bilder. Det finns ett lugn över jagets betraktelser som allt mer befinner sig utanför sig själv och lägger sig i de andras våld i något som liknar en sexuell orgie.

Inuti berget, det är varmt och det sväller. Jag ligger bland
palmblad, alla kroppsdelar kletar.

Lamporna, natten. Hur allting ska öppnas. Saliven och
sanden. Det kommer inte att sluta.

Linus Gårdfeldt tycks ha en särskild känsla för rytm och flöden. Texten är verkligen en sång, ja ibland nästan ett orgiens mantra fylld av förskjutningar och skiftningar. Ändå är det förvånansvärt ofta som jag känner mig oengagerad i Gråbergsång och dess diktjag. Jag har en idé om vad den vill kommunicera. Det finns en tematik som i dagens urbanitet är nästan oundvikligt viktig – nutidsmänniskans längtan efter flykt från sin sig själv och sin omgivning och förmågan att ta till en parallell verklighet, sagan, för att nå dit. Trots det saknar jag något här. Jag saknar ett motstånd i allt denna medgörlighet och längtan. En röst som ifrågasätter det egna eller omgivningens handlande. I sin vilja till flykt blir jaget distanserat, ja näst intill apatiskt i förhållande till det som händer. Först mot slutet händer något. Jagets resa avbryts och en mängd frågor skär in i texten. Här påbörjas en dialog, en kommunikation.

Vad är det som händer nu? Jag vet inte. Hör du fåglarna?
Nej, jag hör inte fåglarna. Varför tror du att de har tystnat?
Jag vet inte. Verkar det inte märkligt? Jo, jag tycker att det
verkar märkligt.

Texten slår knut på sig själv, gör sig omöjlig och visar på individens vilsenhet. Och även om Gråbergsång, så som den var innan, är en förutsättning för dessa sista textpartier hade jag velat ha mer av dessa förtvivlade, förvirrade frågor. Jaget i dikten, liksom tusentals jag utanför den, har fortfarande inte hittat hem.

Vad ser du genom fönstret? Jag vet inte. Är det otydligt?
Ja, det är mycket otydligt. Men ser du dig själv? Ja. Vad ska
du göra nu? Jag vet inte.

Similar Posts:

• Surrealistisk sagovärld
• 37 grader celsius
• Vemod och självtvivel i spänstiga strofer
• Tillbaka till kaninen
• Modigt och ambivalent om det djuriskt mänskliga

Faktum är att du måste spela i något av ett A-lag, eller i alla fall ha ambitionen att göra det, för att uppskatta Alla är vi stora romaner. Beckman är visserligen underhållande, men spelar inte för skojs skull. Jag vill sätta Beckmans texter i händerna på varenda kulturjournaliststudent. Verksamma kritiker ska förstås också läsa dem. Släng Kulturjournalistikens grunder! Vanliga reportrar och mediekonsumenter kan förresten också läsa den, liksom de sju författarna till det nu nygamla manifestet. Läs åtminstone detta stycke ur recensionen med namnet Alla är vi stora romaner, om Sigrid Combüchens Värme:

Alla är vi stora romaner, i varje ögonblick. Att vi inte blir skrivna beror på svårigheten att få ned massan av intryck, minnen, åsikter på något beständigare material än blotta medvetandet. På eget eller andras papper. Ingen levande människa är så tankefattig som en romanfigur. I text är ingenting helt sant eller fullständigt.

Beckman som författare och kritiker känns allt annat än gammal och sliten. Hans kritikertexter är kaxiga, nonchalanta och charmigt fåniga på samma gång. Mest av allt är de dock allvarliga och granskande. De är också oväntade, men genomtänkta. Texten sparkar de mest omöjliga bollar in i mål, lurar alla – men vinner ändå. Ganska ofta är Beckman negativ. Alltid konstruktiv. Han är en spårhund, sticker ut näsan och sniffar upp svagheter och rostar vilket rosat stjärnskott som helst. Se där, nu gjorde jag mig skyldig till minst två svagheter i en mening.

Beckman säger:

1.

Det är alltid fråga om moral i dikt. Allt för många poeter säljer sin sanning för en god formulering att investera i.

(det gäller förstås kritiker också, i än högre grad skulle jag säga)

2.

…metaforer är överhuvudtaget livsfarliga för pedanter. I den konsekvent genomförda bildens namn genomförs de värsta osanningarna.

( eller med andra ord:)

3.

Dikt är inte liv. Dikt ska lyda det faktiska livet.

Det är svårt att säga hur mycket arbete Malte Persson lagt ned på att kategorisera Beckmans texter i tematiska block istället för kronologiskt. Jag har inget emot det, tycker tvärtom att det är intressant och nog främjar hans omöjliga idé om att boken ska vara till även för nya Beckmanläsare. Efter Perssons goda introduktion, och kanske några onödiga kortintroduktioner till de olika avsnitten, står så Beckman i farstun. Under kritikerarbetets gång har, eller formulerar, han en (läs: sin) poetik. Moral, realism och sanning står i hans främsta rum. Det står klart efter att jag har läst, skrattat, grubblat och dubbelgrubblat mig igenom omkring 100 recensioner. Varför skriver jag egentligen det här här? Vad menar jag att jag vill säga? Varför?

1986 tar Erik Beckman offentligt avsked från kritiken (för att återkomma bara vid enstaka tillfällen) och blev ”författaren som hatar romaner”. Jag önskar han var med oss idag och återigen sa, med ett post- framför modernistiska:

Fan ta den som försöker förringa den modernistiska poesins konstfärdigheter.

Nu får jag säga det själv:
Fan ta er!

Similar Posts:

• Fulsmart
• Är det synd om kulturbarnen?
• Poesi für alle
• Ordhat är också ett ord
• Rädd att glömma