Simon Sorgenfrei har skrivit en liten bok som kan ge den Stagneliusintresserade en välkommen knuff i rätt riktning. Det är en personlig text som tycks ha sin upprinnelse i en svår släng av covid-19, då när pandemin var ung och smittan fortfarande ganska okänd.

Biografiska data och litteraturvetenskapliga rön blandas med Simon Sorgenfreis egna läsupplevelser. Det påminner om några av de böcker som Olof Lagercrantz skrev om enskilda författarskap som Gunnar Ekelöfs, Dantes och Swedenborgs. Det är lyxigt när en begåvad läsare tar sig tid att ge en rejäl personlig introduktion.

Näktergalen är skaldens alter ego i en lång rad dikter. Läsaren får även en teori om vem Amanda kan vara, kvinnonamnet dyker upp på flera ställen. Simon Sorgenfrei är professor i religionsvetenskap och förklarar vad gnosticismen är för något och vilken betydelse den hade för Stagnelius. Utan rudimentära förkunskaper på det området kan begreppet ”demiurg” kännas svårt.

Genom hela boken är författaren noga med att återkomma till att Stagneliusläsaren ska lita på sin egen förmåga. Det här är poesi och det finns utrymme för många sätt att närma sig dikterna, insisterar Simon Sorgenfrei. Han avråder från att stirra sig alltför blind på skaldens litterära och filosofiska inspirationskällor.

Kunskapen om dessa kan bidra till en fördjupad läsning och reflektion men är för mig aldrig utgångspunkten. Det är väl en av hemligheterna bakom Stagnelius storhet, förmågan att gifta samman det exotiskt filosofiska med det trohjärtade och enkla på ett sätt som erbjuder olika läsarter. Men vad som framför allt griper tag, som gör att han letar sig in hos mig som läsare, är att han lyckas ladda dessa ofta luddiga filosofiska och religiösa spekulationer med hela sitt känsloregister. Man tror på honom. Känslorna verkar självupplevda.

Många av oss har starka relationer till enskilda författarskap. Det är härligt att ta del av Simon Sorgenfreis innerliga samspel med Stagnelius dikter. Men oavsett den här typen av introduktion tror jag att vår främsta romantiker kommer att fortsätta hitta fram till läsare, unga som gamla. Alla som har något av outsider inne i sig, har upplevelser att hämta hos Erik Johan Stagnelius.

Similar Posts:

• Ack! brister ej världsäggets Högblåa skal?
• Originalitet en masse
• Dödens tyngd och tankens lätthet
• Essäer från bokens guldålder
• Nytänkarna vi tar för givet

Under höstterminen 2021 skänktes boken till landets alla sexåringar. Dessutom fick alla skolor med förskoleklass ett antal ex att använda sig av i undervisningen.

Som poet och bokälskare kan jag inte annat än att digga detta. Att ge unga människor tillgång till bra dikter är så viktigt. Akademien vill uppmuntra föräldrar och lärare att läsa tillsammans med barn. Det är ack så viktigt för språkutvecklingen, men tänk vilka världar som poesin kan öppna redan hos barn.

Boken inleds med en dikt av Brita af Geijerstam.

När dikten kommer till dig

När dikten
kommer till dig
var beredd.

Den kanske har ett
budskap
vill bli hörd och sedd.

Kan hända minner den
om något ömt.

En närhet till någonting
du nästan glömt.

När dikten kommer till dig
öppna dina sinnen.

För nuet
och för oskattbara
minnen.

Vilken genial öppning! Hur vi bjuds in till diktens storhet på ett poetiskt, vackert och självklart sätt.

Antologin innehåller sextio dikter av poeter av alla de slag. Vi får möta flera av mina favoriter och många kända namn , till exempel Karin Boye, Mårten Melin, Erik Axel Karlfeldt, Tomas Tranströmer, Aase Berg, Zacharias Topelius, Ann Jäderlund, Gunnar Ekelöf, Sonja Åkesson, Jila Mossaed, Edith Södergran, Bruno K Öijer och Nils Ferlin.

Ursäkta om jag blev långrandig men jag blev så uppspelt av mångfalden och bredden. Extra lycklig blev jag över att en av mina favoritpoeter, Anna Rydstedt, deltar. Dock med en dikt med religiösa undertoner. Hon har skrivit en fantastisk dikt om att förlora en hund som jag hellre hade sett här.

Alla dikter är illustrerade. Det gör dem ännu mer tilltalande och tillgängliga för barn, kan jag tänka. Illustrationerna är av olika slag men det är välkända namn, som Lotta Geffenblad, Per Gustavsson och Sven Nordqvist. Det är spännande med spännvidden. Sedan går det ju att välja hur mycket tid en ska ägna åt bilderna. Det beror på vilken läsning som görs, tänker jag.

Till de illustrerade dikterna hör också frågor att diskutera. Det är frågor som väcktes inom Ann Boglind och Anna Nordlund som valt ut dikterna. Frågorna som följer Tomas Tranströmer dikt ”Trädet och skyn” lyder: Vad betyder regnet för trädet? Vad är det som får trädet att stanna? Vad tycker du mest om, regndroppar eller snöflingor?

Det är skickligt utmejslade spörsmål som det är fritt att använda för att skapa en fördjupning. Fast det är inte nödvändigt. Dikterna talar för sig själva, men det är fint att möjligheten finns. Och läser du om en dikt i boken kanske det blir naturligt att fundera på frågorna eller diskutera dem tillsammans?

Jag älskar idén med den här boken och jag älskar även boken. Den avslutas med en dikt av Maria Wine:

Inom varje dikt
lyser en liten lampa

I rummet och tiden
i jorden och havet
hos människan och djuret
hos allt som har skapats
av natur och människohand
finns en dikt
som lyser som en lampa

Söker du tillräckligt länge
finner du kanske även en lampa
inom ditt djupaste mörker

Vad kan menas med att det lyser en liten lampa i varje dikt? Lyser det en lampa i dig? Dessa geniala frågor ställs efter Maria Wines starka slutdikt.

Similar Posts:

• Tranströmer-introduktion på 80-talet
• Diktens universum
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• Vems är då felet?

Det är Jesper Högström, själv litteraturkritiker och författare, som varit på KB och dragit fram denna dagbok. Och jag måste säga att han har förvaltat det han funnit väl. Det kunde ha blivit en torr litteraturvetenskaplig bok eller så kunde han för den delen ägnat alldeles för mycket sidor åt vad Tora och för den delen Knut hade för sig i sängkammaren. För det var ju inte varandra de omfamnade precis.

Ändå älskar jag kombinationen. Med allt från var Gunnar Ekelöf hittade inspirationen till några av sina mest finstämda dikter till hur han var i sängen med Tora.

Men ändå är det inte någon kvällstidningsprosa den här boken består av. Nej, den är mycket lyhört och detaljrikt skriven, inte minst om Toras egen situation. Hur hon faktiskt ger upp sitt lärarinneyrke, ett av de få jobb en kvinna tilläts ha på den tiden, för att satsa på sina litterära drömmar. Och vägen är inte spikrak precis. De lever på de honorar hennes man kritikern drar in på sina hyllade recensioner och på hans lilla lön från Gasverket där han jobbar. Snart är deras hus på Lidingö belånat upp till taknocken. Men de älskar att dryfta sitt stora gemensamma intresse om kvällarna: Litteraturen.

Knut som är av den sociala sorten bjuder snart hem författare han gillar på stora fester. Och Tora som så gärna skulle vilja delta, hamnar bakom spisen för att laga den mat de ska bjuda på. Hon tröttnar alltmer på den rollen, men förmår sig inte riktigt bryta sig loss. Den gången Moa Martinsson är med, får hon i köket dessutom kritik för att hon tillagar detta käk.

Det är ett mansgrisigt gäng Knut drar hem. Så pass att Eyvind Johnson till slut blir utesluten ur kretsen. Och Artur Lundkvist tvärsäkerhet blir ibland lite för påfrestande. Men som sagt, Tora och Gunnar får till slut ett gott öga för varandra som är fint att läsa om. Han har känslighet nog för att se henne och de tar ibland gemensamma promenader, även om hans kärlek till flaskan ofta är en stor konkurrent till vad det hela annars kunde ha utvecklats till.

Boken är som sagt dessutom en skildring av Toras första egna litterära försök. Hon är ivrigt uppbackad av sin man Knut och hon får faktiskt en bok utgiven även om den säljer i endast 64 exemplar. Kritiken är inte särskilt snäll, och antyder att hon säkert haft skjuts på vägen av de litterära giganterna därute på Parkvägen 10. Men hon tog ju igen det senare, den goda Tora.

Similar Posts:

• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Ekelöf slänger staten i soptunnan
• Problem med sanningen
• Lundkvist om Alexander
• När Moa träffade Harry

…vi talar inte för varandra. Vi är inte bekanta. Vi råkar bara komma samtidigt. För min del ja, alltså nej. Jag har ingenting kvar, min rock fick jag ta av en stupad, mina skor är min makes, han kämpar mot Hitler i Afrika, men hur ska jag bevisa det? Stupar han kanske i just denna minut? Jag är en lumphög som gav mig av till fots sedan mitt hem vandaliserats av kollaboratörer och jag blivit våldförd på av såväl samarbetsmän som tyskar. Allt man måste uthärda. Jag har förlorat allt.

På ytan har de båda kvinnorna, Sidonie och Nathalie, inte mycket gemensamt mer än att de är på flykt undan kriget och att de har förlorat allt. Av deras identitetspapper, utfärdade av den nazitiska ockupationsmakten i Frankrike, framgår det att Sidonie är en ogift kallskänka som suttit fängslad för misshandel. Nathalie kommer från en välgbärgad familj, är gift och har tre barn. Sigrid Combüchen varvar nutid med krigstid. Hon ger oss korta glimtar av kvinnornas väg genom ett sönderslaget Europa och beskriver deras tillvaro under den första tiden i Sverige. Hur de utnyttjas som obetald arbetskraft på godset i Skåne men också hur de, med olika strategier, hittar in i ett sammanhang. Skaffar sig ett nytt liv. Välfunna detaljer skapar närvaro i Sigrid Combüchens prosa och den knapphändiga, kärva dialogen kontrasteras effektivt av skimrande naturskildringar.

I berättelsens nuplan har Nathalie nyss firat sin 90-årsdag med dottern, barnbarnen, släkt och vänner. Hon är pigg för sin ålder och klarar sig själv i den lilla stugan vid Lofoten. Nu har hon tid att minnas och att se ut på havet där bräckliga kajaker ger sig ut i det salta, våta element som människan en gång föddes ur. Havet spelar en viktig roll i Sidonie & Nathalie. Det är omöjligt att läsa Sigrid Combüchens roman utan att tänka på de som varje år drunknar i Medelhavet. Men havet representerar också livet. Räddningen.

De är en kilometer från land. Åttahundra meter. Det har ljusnat, det är ju vårvinter även på världens tak, i Danmark hade de känt doft av kejsarolvon och narcisser. Samtidigt med dagsljuset tänds nu också ljus. Spridda, sedan många, uppåt vänster en el-corona över en hamnanläggning eller kanske industri. En hög sandtäkt färgas rosa av gryningen. Långt i söder ser de nu ett fyrskepp, som inte blinkar. Sista biten är åter rodd, tung rodd, alla vill nå den öde remsa strand där de ska landa.

Sidonie & Nathalie nominerades till Augustpriset 2017 och är ett mästarprov som förtjänar en bred läsekrets. Sigrid Combüchen har skrivit en roman som skildrar hur det är att vara flykting och främling i ett annat land. Men det är först och främst en berättelse om det grundläggande mänskliga som, trots våra olikheter, förenar oss.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2017
• En värdig Augustvinnare
• Augustprisvinnare
• Autodidakt och individualist
• Poeternas estrad: Det välbehövliga samtalet om det skrivna

Det är en liten triptyk om man så vill, Owe åstadkommit. Den går från att handla om vänskap via att doppa sig i svart livsleda till samtalets betydelse för att skingra lite av den svärtan. Inte ens ett litet ”hej” vid busshållplatsen ska underskattas. Nonsens kanske gör att vi ser världen fräschare.

Vad är då egentligen vänskap? Ömsesidighet och förtroende verkar vara viktiga ingredienser. Wikström dyker ner i två av den norske idéhistorikern Helge Svares modeller. I nyttogemenskapen, menar Svare, kan vi ha mål som ligger utanför den relation vi har till varandra. Man kanske kan vinna något på den typen av förhållande – att skaffa jobb, få uppdrag, lära känna nya kontakter. Sådana vänskapsband kan vid första anblick, tyckas mycket starka. Men i själva verket är de banden beroende av hur samtalsutrymmet ser ut. Om de ene ständigt hör sin egen röst och den andra (både av sig själv och den andre) förminskas till beundrare – ja då handlar det inte om ömsesidighet längre.

Sen finns lustvänskapen. I den ligger istället fokus på ömsesidig trevnad och gemenskap inom relationen. Båda är noga med att ge av varandras tid, intresse och sitt lyssnande öra. Samtalsutrymmet är jämlikt. I sådana vänskapsband kan gränserna mellan ”ditt” och ”mitt” lösas upp i ”vårt”, menar Svarte och fortsätter: motsägelsefullt nog finns inget behov av förhållande. Båda är trygga i sina liv.

Därefter pekar Wikström in på att vissa sociologer lagt märke till att det finns skillnad mellan manlig och kvinnlig vänskap. Det här resonemanget har jag aldrig lyckats identifiera mig med, vem som än framför det. Att män ofta sägs utveckla det som man kan kalla sida-vid-sida-vänskap. När de möts gör de det för att göra saker tillsammans. Spela fotboll, resa, diskutera, jaga. När män pratar ihop sig, menar Wikström, har de ofta fokus på något annat än själva vänskapen eller på sig själva. Det är som om de stod bredvid varandra. Uppmärksamheten är riktad mot något annat än de själva.

Kvinnlig vänskap däremot berör oftare själva gemenskapen med varandra, enligt samma teori. De sägs tala mer om sig själva och om sina närstående liksom om just vänskapsrelationen. Viktigt här är ofta förtrolighet, delandet av hemligheter.

Du må kalla mig kvinna, Owe Wikström, men jag har då aldrig stått sida-vid-sida med någon, utan snarare grävt ner mig i mina vänners liv. Må så vara att de flesta av dem är av kvinnligt kön. Hur som helst har jag i mycket högre grad intresserat mig för gemenskapen och innehållet i en vänskapsrelation, än stått bredvid nån halvt okänd människa och glott på fotboll eller jagat en älg.

Professorn i religionspsykologi tar sedan itu med något riktigt intressant. Han ställer förälskelse och vänskap mot varandra och jämför. Owe tar den italienske sociologen Francesco Alberoni till hjälp. Alberoni menar att man kan vara förälskad i och beundra någon utan att det någonsin behöver vara besvarat. Den förälskades våndor beror på att den man attraheras av är idealiserad. Vänskap däremot är beroende av saklighet och ömsesidighet. Det går inte fortsätta vara vän med någon som inte är sig själv. Till skillnad från förälskelse kräver vänskap ett gemensamt och likvärdigt samtalsklimat präglat av ”att det är på riktigt”. Vänner orkar inte med att bli glorifierade eller romantiskt uppblåsta av varandra. Man väntar sig också av en vän att den ska ha ungefär samma bild av mig som jag själv har.

Wikström fördjupar det där mot slutet av boken när han diskuterar samtalets betydelse. Lite av den drivande tesen är ”jag vet inte vad jag anser förrän jag sagt det” . Man måste ibland få tala om sig själv utan att den andre vare sig ser på klockan eller blir forcerat nyfiken. Först i den lugna berättandet om sig själv blir människan till, hävdar Wikström. Men man får se upp. Just i samtal om personliga förhållanden måste man, menar han, odla en slags opersonlig saklighet.

Ha öppna frågor – inte vara påstridigt nyfiken utan istället vara ute efter fördjupad förståelse. Lite som raden i Gunnar Ekelöfs berömda dikt Jag tror på den ensamma människan från 1941:

Det som är botten i dig är botten också i andra.

Owe Wikströms bok är en bok där blyertspennan går varm. Jag ringar in, stryker under och käftar emot. Jag förstår att ett av författarens syften har varit att trösta och ge kraft. Det jag möjligen saknar är en längre diskussion om vänskapens baksida. Hur som helst. Efter att ha läst det här verket inser jag något. 45 år gammal har jag nog varit en bättre vän, än vad jag någonsin lyckats vara bra sambo, äkta man, älskare eller särbo.

Similar Posts:

• Tänk på döden
• Återförtrollning av arbetsliv och vardag
• Det var bättre förr?
• Gullig självhjälpsbok om vänskapsrelationer
• Ytligt om poesins och psykets djup

Vem vet vilka passager som är framför oss. Färre och färre.

Så inleder Jonas Modig sin femte diktsamling. Inleder med en dikt som sätter tonen direkt och ger boken sitt annorlunda anslag. Den inledande diktens sista rader beskriver också essensen, dikternas andedräkt – samlingens fysiska form: ”Årstidernas växlingar. / Mörkrets återkomst. / Hösten som närmar sig.” En prolog i språklig känsla, mer än som unik gestaltning. Och det blir svårt att prata om en berättelse, titeldikten tycks dock ha viljan att inleda konkret – de tre första raderna.

Kaninen rymde
en tidig morgon, grävde en gång
ur buren, in under friggeboden,
till ett kvadratiskt mörker,
väntade en tidsrymd, några årmiljoner
om man översätter till kosmisk tabell,
istider passerade, tropiska mellanakter,
bleka morgontimmar, en lång skymningsstund.

Annars berörs dramaturgin starkt av årstidernas skiftningar, i väntan på hösten som alltid närmar sig. Från vår till iskall vinter – diktsamlingens yttre påverkan. Och trots att en hel del subtilt smyger förbi är det som når fram fascinerande och styr dikterna till en ödmjuk och trivsam läsning.

Låt mig förstå kaninen som den som tog sig ur buren, det etablerade perspektivet, vår konventionella kaninbur – och vidare i åskådande beskriver en sönderfallande människovärld. Blir man kaninen, är det ganska uppenbart att vi är ganska usla. Och naturens grymhet, vi ska alla dö. Under tiden så förstör bäst vi kan, ekologins balans, livsvarelsers utveckling över miljarder år, som vi försent tror oss försöka rädda och skydda med naturvård – vi krånglar bara till det och kommer dö krånglande. Och det är inte synd om oss krånglande människor. Boken för lite arvsynd med sig. ”Varghonan har passerat gränsen, / söker asyl i ett nytt land, / sliter av sig halsbandet, / kräver sin frihet i en skog / som ingen kommer att äga / på samma sätt som hon begär.”

Kaninen rymde är också i åskådande syner i sorg. Elegier, sorgesånger över ett irrelevant samhälle, hur urbaniseringen och avfolkningen från landsbygd har tagit oss långt bort från det ekologiska, bort från djuren och jorden, naturen. Den förutsättning vi hade för knappt hundra år sedan. Och för tusen. Vad händer med oss nu? Dikten ”Masmästarns änka” handlar om det hårda och fattiga hantverket och livet på svedjebruken i Roslagen, ”… till 1923 då driften las ner.” Nu utmålat som exotiskt, änkan som levde vidare där, så varelseskiljande från dem som tog över efter makens död – den ”svenska fattigidyllen”, kulturmarkerna. Turisterna, kapitalisterna.

I åskådande gestaltar dikterna kaninens synintryck. Lite så läser jag dikterna. Om kaninen behövs. Lika gärna kan jag läsa in konstnären. Människan som tar sig ur tidens fokuserade starrstörda perspektiv, våra puckade jobb som inte skapar värde. Tvärt om som producerar skitbilar, vapen och faddirullan. Förstör inte morsan naturen! vill boken säga. Dö hellre. Att återerövra värdet från ekonomer och återskapa någon form av människovärde, är en fråga som poeten tycks förbigå helt. Till en form av undergångslustig modern (konventionell) cynism. Dö hellre. Ringen är sluten. Boken är långt ifrån konsekvent i substans.

Modig sätter också stort värde i återkommande ord och abstrakta begrepp som får mening och kraft ju längre man läser. ”Slutförvaring”, hur ord och allt ”suger sig in i mörker”. Ganska basalt; svart och mörker – höst och vinter; solen och ljuset – vår och sommar. Slutförvaring tolkar jag som bokens konklusion, som första dikten: ”Vem vet vilka passager som är framför oss. Färre och färre.”, vi närmar oss slutet, om inte hela släktet så vi levande.

Återkommande i boken är dikter skrivna i vers, som ger ett omodernt intryck – men Modig gör sin grej i vers med nyskapande konstnärlig ambition. Återkommande versdikter, enkel bunden vers av stavelser växelvis: 10-11-10 och 11-10-11 stavelser, om ni inte fattar vad jag menar så här ett exempel:

Stigen försvinner in i hallonsnåren
som slutit leden över kvarglömt ris.
Nu ser man inte flaggorna och spåren.

Vid vandringsstigarna som vanligtvis
vet rätta vägen mellan berg och myrar
står telemaster i en bädd av flis

som orienteringshjälp, som släckta fyrar.
Nu vänder skogen envist ryggen till
och visar bort den vind som genomsyrar

ett öppet landskap. Över skogens spill
formar armén av apsly sina murar
och blir en fond mot sommarkvällens grill.

En svår vers att få litterär. Så enkel, vartannat rim. Men lägg märke till hur fri han gjort texten, med kommatering som inte tar hänsyn till hur versen är komponerad. Och det är ett intressant brott mot verserna som gör att dikten blir så poetisk läsaren tillåter den att bli. Mitt råd är att skita i rimmen för Modig byter inte ordföljd för att få en vacker språkmelodi, versen går att läsa som en berättande text. Ofta är det lätt att förkasta rim och det regelstyrda, men här krävs det att man förbigår det förutfattade. Modig gör verkligen något av verserna. Till slut märks inte rimmen, inte heller stavelsemåttet.

Och boken komponeras av en mängd olika textkonstruktioner – samtidigt som diktsamlingens röst är konsekvent melodiskt; ett språk som läsaren följer genom årstidernas växlingar. Även i rimmad form, men det beror som sagt på hur man läser. Men konsekvent i alla former av orimmade dikter. (Läs textutdraget från prosadikten ”Det som finns i minnet”, när jag babblat klart.)

Dikterna ger hänvisningar till inflytelserika poeter men ofta som lösrykta bismaker. Av influens. Harry Martinsson finns närvarande, Gunnar Ekelöf, Gustaf Fröding ja till och med Lars Wivallius – ”Wivallius vår är alltid kall och torr.”, kanske lite retoriskt förstås med våren.

Men i berättande utan substans – språket mer som besvärjelser, en malande drivande undergångssvärmande poesi. Åskådan. Som påverkas starkt av hösten till kraftfull intensitet: ”Lägg dig ner och känn hur orden / torkar, gulnar i ålder / medan regnet utanför / stannar in växten, ord som återgår / till de grå molnen, / redan borta i en gammal mardröm, / nedtryckta i vindlingarna, / i njurarnas slagg.”

Martinssonskt!

Språkmelodin skiftar i höststormarnas våldsamt drivna språk, en sugande stegring till slutförvaring, ett vakuum. Och när vintern kommer och när mörkret döljer oss, så är det försent! – då vilar sig diktsamlingen till slut i frostigt språk och sista dikten är en upplöst vinterdikt. I rim.
Som vänder på allt. Givetvis. Eller inget. Intet.

Modig ger oss ingen symbolisk intighet. En gud? Egentligen bara höst, vinter och mörkret som suger in dig. Till intet. Läsarens egen symbolik kompenserar och utvecklar den bristen.

Och som följd … ja läs och läs om igen. Ingen läsning blir densamma. Så länge lusten finns kvar, smid själv fram substans i denna abstrakta brukssmedja till poesi, som kan tolkas lite si och så. Men högt betyg blir det hur som helst. Kaninen rymde kräver olika läsningar – byt perspektiv och bli inspirerad av begåvad språkkonst!

Similar Posts:

• Livet efter tillplattandet
• Snäll kanin med onda ögon
• Karlfeldt – en kåt en
• Modernismens främsta dikt
• Vemod och självtvivel i spänstiga strofer

För första gången i författarskapet arbetar Lindberg med bunden och rimmad vers. Det gäller den långa inledningsdikten, som är ett slags programförklaring – en metadikt om sig själv och om de motiv som Lindberg helst har i sin diktning: de små, vardagliga, enkla tingen. Om dessa heter det att “De yttrar kort sagt aldrig en replik / men har ett inre liv man kan förnimma / som understämman i en tyst musik.” Men det gäller också en av diktsamlingens avdelningar, en samling sonetter med motiv från Stockholms innerstad. De små tingens motiv som jag nämnde leder ibland till att man nästan häpnar över vilka oortodoxa ämnen som faktiskt går att behandla i en dikt; i den första av dessa sonetter beskriver Lindberg hur en tonårsflicka sitter i en lägenhet på Ringvägen – “Med höga valv som själens Notre-Dame / står kvällens stillhet samlad runt Erika” – och nervöst och förväntansfullt chattar med en kille i Örebro “som likt en gud är stor och svår att fatta”. Den religiösa tematiken i hur förälskelsen upplevs är fullt utförd, och skillnaden mellan agape och eros är utsuddad: “Ja, allt hon vet är att hon fått en tro / och hjärtat voltar när hon ser sin dator / mot fönstrets fond av snö på Stockholms gator.”

Den bundna formen är naturligtvis förknippad med vissa risker. Formsträngheten riskerar att resultera i pekoral om den inte fullt ut behärskas. Och visst kommer Lindberg ibland nära att producera en del grötrim – som när “fattiga och rika” rimmar på “ljusvärmen på Ica”, eller “värsta psykopaten” på “trappan till Dramaten”. Men dessa är bara undantag; nästan genomgående klarar Lindberg balansgången bra, vilket är särskilt imponerande eftersom versen i hans tidigare diktsamlingar som sagt varit helt fri.

Dikterna står oftast för sig själva, utan synbara yttre influenser eller referenser. En uttalad referens till Samuel Becketts I väntan på Godot desarmerar sig själv, och det pretentiösa som kunde ha blivit effekten uteblir: “Det är så egendomligt tyst på gatan, / en färdtjänsttaxi väntar på Godot.” Jag kan dock ibland störa mig på en del lite väl övertydliga Tranströmer-referenser. I en av de första dikterna, ”Morgonsamling”, heter det:

“Samtidigt släppte ett tåg av / sjuhundra människor. / De lämnade Centralstationen / med ansikten som tallrikar / och passerade över torget som om / Hunger & Likgiltighet var namnet / på firman de jobbar åt.”

Det får mig att omedelbart tänka på Tranströmers “Resan” ur samlingen Den halvfärdiga himlen, där man bland annat läser:

“På tunnelbanestationen. / En trängsel bland plakat / i ett stirrande dött ljus. / Tåget kom och hämtade ansikten och portföljer. […] Tåget förde med sig / ytterkläder och själar.”

Nästan identiskt bildspråk, nästan identiska metaforer. Jag har svårt att tro att det beror på en slump. Och formuleringen i “Vårt hus”, “Som om en sju år gammal dröm / steg genom pappret från textens baksida”, är också ett gott exempel på typisk tranströmersk metaforik. Och kanske känner man igen Ekelöf i formuleringar kring självlysande skogsstigar och en kväll som “ligger hopvikt som en servett på trädgårdsbordet.”

Det må vara hänt. På det stora hela är detta en fantastisk diktsamling – storslagen i sin enkelhet. Per Lindberg är en solitär inom svensk poesi, och – jag kanske svär i kyrkan nu – bra mycket mer originell än många av våra språkmaterialister. Hans poesi är verkligen ad fontes – tillbaka till källorna. Mer sånt!

Similar Posts:

• Något litet om Tranströmer
• En gigant bland giganter
• Dödens tyngd och tankens lätthet
• Ett nobelpris till svensk samtidslyrik
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik

Enligt traditionen ger vi er därför våra bästa tips. Det är allt från årets topplistefavoriter, till bortglömda pärlor, till sommarläsningstraditioner – böcker vi läser om och om igen varje sommar.

Trevlig sommar!

önskar

Dagensbok-redaktionen genom Anna Carlén

Alice Thorburn:

Analys av ett försvinnande av Hisham Matar
Vårens bästa läsning för min del var denna korta, lågmälda, men urstarka, roman. Handlar om Nuri, vars pappa har flytt Libyen efter Khaddafis maktövertagande. Pappans liv är på många sätt är ett mysterium för Nuri, och inte blir det bättre när han kidnappas och försvinner. Men det här är ingen politisk thriller, istället handlar det om vad man berättar för varandra i en familj och vad man inte säger. Om tysta överenskommelser och känslor som förblir outtalade. Och om ett barns sätt att leva med det.

En flicka kom till Bagdad av Agatha Christie
Den här läste jag förra sommaren på sommarstället där en komplett samling Christie-böcker finns. En perfekt sommarbok om man vill ha något lättsmält och lättläst, men ändå inte dåligt. Det här är en bok på gott humör, med en hjältinna som råkar få ett jobb i Bagdad och hamna mitt i en spionhistoria, och som rakt igenom behåller sin naivt rättrådiga inställning och sin ack så femtiotalsaktiga rättframhet. Också intressant med bilden av Bagdad på 40-talet, när Irak fortfarande var väldigt präglat av den brittiska närvaron.

Fågel Bix av Lisa Rydberg
Och så lite serier. Det här är en rätt galen bok om en vetenskapskvinna som uppfinner ett mirakelmedel, kallat Fågel Bix, som gör både människor och djur starka och euforiska, men som med tiden visar sig ha en del bieffekter. Kvinnan vägrar dock ge upp sitt livs skapelse och flyr mellan länder med sitt undermedel. En hel del blinkningar till både öststaternas idrottsunder på åttiotalet och kalla krigets vetenskapliga experimenterande blir det. I fina, fantasieggande bilder som blandar collageteknik och måleri.

Anna Carlén:

Ljus av Inger Christensen
Inger Christensens debutdiktsamling är lika fulländad som den är föränderlig. Det är ljuset, förstås. I ljusets ständiga närvaro, i allt det växande och födande, ligger sorgen tätt inunder. Som att medvetandet aldrig blir lika skarpt som när vi vet att ljuset kan och kommer att skingras. Därför: läs den här boken nu och varje dag i sommar.

De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Duras
Många har kallat De små hästarna i Tarquinia för den ultimata sommarboken. Med detta i åtanke läste jag den för första gången för ungefär ett år sedan. Jag var skeptisk till en början, tyckte den kändes instängd, självupptagen i all sin medelklassiga semesterproblematik. Sedan hände något. Den bet sig fast, det var kanske stämningen, eller stillheten. Omtagningarna. Kanske den skavande parallellhistorien. Men framför allt var det nog den plågande värmen som Duras beskriver som ingen annan. Hur människor äts och äts, av värmen och varandra.

4xprosa av Christine Falkenland
Jag läser alltid Christine Falkenland på sommaren. I 4xProsa får vi hennes fyra första romaner som alla är poetiskt febriga, smutsiga och högstämda, fyllda av skuld, begär, sexualitet, smärta och längtan. Allt i de Falkenlandska, mycket speciella landskapen.

Björn Waller:

Brevboken av Michail Sjisjkin
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: En sommar utan en tjock rysk roman är en bortkastad sommar; man behöver de kalla vindarna för värmen och de stora idéerna för hängmattan. Sjisjkins kärlekshistoria mellan två människor (eller om det nu är två världar) som aldrig kan mötas är precis så uppslukande, genomtänkt och drabbande som man kan kräva.
(Efterrätt: Satans Dostojevskij av Atiq Rahimi, för satir på hela alltet)

I Hotel av Karen Tei Yamashita
Och för den som föredrar en lika idéstinn men också härligt anarkistisk amerikansk tegelsten är Yamashitas historia över 10 års outsiderskap och revolutionsförsök i skuggan av Vietnamkrig och kulturrevolution i San Francisco ett måste. Hur kan ni motstå en bok som har ett kapitel i form av en kinesisk folksaga omtolkad till ett dansnummer till frijazz?
(Efterrrätt: Inneboende brist av Thomas Pynchon, som förberedelse på höstens nya Pynchonroman, och Paul Thomas Andersons filmversion)

Hoppe av Felicitas Hoppe
…jag har faktiskt inte läst den än, men inför sista delen av Knausgårds självmonografi i augusti känns det som att man bör rensa munnen med en memoar som lovar att inte tala sanning, halva sanningen, och allt annat än sanningen.
(Efterrätt: Mästaren Ma av Willy Kyrklund, som hugger benen av allt vad litterär sanning heter och sedan syr på dem igen. Finns gratis på litteraturbanken.se.)

Ella Andrén:

Mississippi av Hillary Jordan
Finns det en genre jag förknippar särskilt med sommarläsning så är det nog historiska romaner – att verkligen ha tid att läsa intensivt och gå in i en annan tid. Om de senaste dagarnas värme håller i sig kommer hettan på den amerikanska landsbygden strax efter andra världskriget kännas nära. I Mississippi flätar Hillary Jordan samman två familjers öden, en svart och en vit, vid en tidpunkt när mängder av konflikter ställs på sin spets. Hon gör det enormt skickligt och med en melodramatisk touche som verkligen känns klassiskt stor amerikansk roman. Jag ser också fram emot att läsa Jordans senaste roman, science fiction-historien When she woke.

Vi kom över havet av Julie Otsuka
Ännu en historisk roman – den här om japanska postorderfruar som kom till USA 1919 och som tillsammans med sina familjer ”försvann” efter anfallet mot Pearl Harbour 1941 – och kanske det formmässigt mest intressanta jag läst i genren någonsin. Otsuka berättar dessa skilda kvinnoöden i vi-form och tar den socialhistoriska tanken om att ge undertryckta grupper röst till en skönlitterär nivå som fascinerar mig långt efter att jag slagit igen boken.

De förlorade barnen av Jens Mikkelsen och Katia Wagner
Vårens mest upprörande fackbok. De flesta svenskar har förmodligen en bild i huvudet av hur det går till när ett barn försvunnit. Av medial uppmärksamhet, polispådrag, skallgångskedjor. När ett ensamkommande flyktingbarn försvinner händer mycket lite av detta. Normalt gör man en formell efterlysning och antecknar ”Inga operativa åtgärder.” Efter två månader tas efterlysningen bort och ärendet avslutas. Barnet förmodas ha lämnat landet och inte längre vara vårt problem. Bara mellan 2007 och 2012 försvann 1202 ensamkommande flyktingbarn i Sverige. Journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har försökt ta reda på vad som hänt några av dem.

Håkan Kristensson:

Regnbågen har bara åtta färger av Peter Pohl
Matematikprofessorn Peter Pohls ungdomsböcker är mer än bra. För mig blev många av dem till ett trauma för livet. För sluten är inte alltid regeltyngda. Snarare fruktansvärda. Och jag lärde mig litterär sorg. Men detta är hans första bok om det som ska visa sig vara ett vidrigt sommarkollo i Stockholms skärgård. Pennalism och kärlek. Från ett barns perspektiv. Han fångar språket utan regler – kanske en matematikers flykt från formler och skit. Peter Pohl är en poet. Han är också en del av min ungdom.

Mars är en lång månad av Karin Bellman
Karin Bellman är sommarens poet. För mig. Även om titeln är som den är. Men lite mjuk och känsloväckande poesi, empatiskt frigörande fri. Vad som är synd är att Karin Bellman inte gett ut en diktsamling på tolv år. Så en pik till henne och oss! Midsommar är en lång dag, den längsta – nog har vi plats för poesi? Och Karin Bellman bör väl ha tid att skriva, kan man tycka.

Sagan om Fatumeh av Gunnar Ekelöf
För oss som inte helt köper midsommar. För ”om hösten eller om våren”, vad gör egentligen det? Men sommaren är en årstid som sätter perspektiv. Ta inte med boken till stranden. För perspektivskiftet kan leda till cynism. Bada, gå hem och sätt dig och läs ensam. Ekelöf kommer hålla dig sällskap på ett helt annat sätt.

Kari Kapla:

Den femte rollen av Robertson Davies
Det här var mitt första möte med den kanadensiske författaren Robertson Davies. Jag köpte den på ett antikvariat, utan omslag, bara bruna pärmar med titeln och författarens namn. Det räckte med att läsa första sidan för att bli fast. Ett fantastiskt språk och en fantastisk berättelse. Helt klart en av världens bästa författare någonsin. Denna bok är den första i Deptford-trilogin, vilket är bra, eftersom en måste läsa allt han skrivit när en väl har börjat. Det är lite bildningsroman över hans böcker, jag minns att i en bok lärde jag mig allt om konstförfalskning. Han var förövrigt kompis med John Irving, en annan favorit.

Den gula taxin av Jonathan Stagge
När jag hade läst alla Agatha Christie, Dorothy Sayers och Ellery Queen som fanns i mormor och morfars bokhylla tog jag mig an författarparet Webb & Wheelers alla alias: Jonathan Stagge, Patrick Quentin och Quentin Patrick. Klassiska pusseldeckare i oemotståndlig 40-talsstil. Under åren har jag letat i antikvariat och byggt upp en fin samling av författarduon. En samling jag inte kan skiljas ifrån. Det är så mycket sommar hos mormor och morfar i den. Gräsmatta, måsar som skriker, barn som plaskar i vatten och mordgåtor.

Skimmer av Göran Tunström
Att tipsa om Göran Tunström på en sida för bokälskare är väl lite som att tipsa om att jorden är rund. Men jag avundas alla som fortfarande har dessa läsupplevelser framför sig. När han gick bort kändes det som en kär gammal vän hade gått bort. Jag blev arg och ledsen, men kanske mest av allt kände jag mig, på ett otroligt själviskt sätt, lurad på de böcker han ännu inte hunnit skriva. Jag är själv född och uppvuxen i norra Värmland, och känner så väl igen mig i de stämningar som präglar hans böcker. Varning dock för sträckläsning och att övriga familjemedlemmar kan känna sig ignorerade medan läsning pågår.

Lina Arvidsson:

Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde av Nina Björk
Det här är den viktigaste debattbok jag läst på länge, eftersom den faktiskt kritiserar hela det system vi vant oss vid. Kommersialismen, där pengarna är det som styr; kanske inte bara hur vi tar hand om vårt hushåll utan även vilket parti vi röstar på, vilken partner vi väljer och hur vi ser på vårt mänskliga värde. Det är en farlig utveckling. Läs den här boken för att stoppa den, och börja ifrågasätta om det verkligen är så du vill ha det.

Jag vill ju vara fri: En bok om Lena Nyman av Annika Persson
Lena Nyman var en av Sveriges stora genom tiderna inom svensk film och teater. Den gängse bilden av henne är en bubblig, söt sexsymbol, den svenska synden i en lagom rolig förpackning. Läs den här boken för ett porträtt som går mer på djupet, för att få en bild av människan Lena Nyman och konstnären Lena Nyman, och för lite god svensk filmhistoria med intrikata detaljer du inte visste om, t.ex hur det gick till på Svenska Ord ABs fester…

Nalkas ljuva sommar av Stewe Claeson
Den är lite omständlig att få tag på, men oj så bra denna litterära pärla passar till suset av löv, vågor och varm sol på benen. Claeson skriver poetiskt och experimentellt om Sivert som tar jobb på en ö som musiklärare, träffar de två underliga systrarna Magdalena och Katarina, och för första gången befinner sig i livet, istället för på tryggt avstånd betraktande det. En av mina absoluta favoritböcker.

Similar Posts:

• Sommarläsning 2014
• Sommarläsning 2012
• Sommarläsning 2011
• Sommarläsning 2015
• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek

Allt det där är bara att skrapa på ytan, enligt Codrescu. Nä, 1900-talet tog sin början i ett schackparti i Zürich 1916 medan första världskriget rasade runtomkring. I ena hörnet: Vladimir Lenin, fadern till den moderna, implementerade kommunismen, med huvudet fullt av marxistisk dialektik och produktionsmedel, den som alla andra statsbärande ideologier, hur olika de än må vara, har varit tvungna att definiera sig gentemot tills även den liberalaste libertarian är en marxist. I det andra: Tristan Tzara, exilrumän, exiljude, skapare av dadaismen, en kulturriktning som skulle ge upphov till allt från Marcel Duchamp till Lady Gaga men som i sin renaste form försökte plocka bort själva meningen med mening, avfärda allt vad logik hette och visa upp språket som det är: ett sammelsurium av meningslösa stavelser som vi valt att hänga upp vår värld på. Alltså: det medvetet allvarligt uppbyggande, inbyggande, utbyggande och analyserande mot det absurt sönderplockande, satiriserande och Ceci n’est pas une pipe, krossa bokstävlarna…

…Vi börjar om. OK, om vi ska vara petnoga kanske det ska påpekas att det där schackpartiet faktiskt aldrig ägde rum i verkligheten, hur man nu definierar den i en dadaistisk värld. Men det pågår fortfarande och i vårt postmänskliga liv behöver vi veta det, menar Codrescu. Det är livsfarligt att ge sig ut i den där informationsöverlastade världen i tron att allt där är simpel dialektik. Vi behöver verktyg att hantera kaos i stället för att avskaffa det. Vi behöver dada.

För framtida människor som hamnar i de oundvikliga krisernas grepp, har Dada alltid ett svar: man skapar tid genom agitation och självdistans, och genom att skapa absurditet.

Det är en kort bok, men svår att få rätsida på. Var börjar man? Tja, varför inte med det där ordet: postmänsklig. Inte icke-mänsklig, post-. Det vi blivit i en värld där vårt liv i allt högre grad består av information, där det vi definierar som Jag inte längre bara är det som ryms innanför vårt skinn. Det är inte science fiction, det är vår verklighet sedan decennier (minst), och det är någonting som Codrescu knappt hinner snudda vid – för det krävs minst en bok till, förslagsvis Katherine Hayles How We Became Posthuman. Läs den också.

Eller så börjar vi här: En bok om dada kan väl per definition inte vara dada eftersom den då inte skulle säga något om dada. Tzara och Lenin spelar schack är alltså löst organiserad som ett uppslagsverk, ordnat i den mest slumpmässiga, meningslösa och oordnade av ordningar – den alfabetiska. Han går igenom koncept, nyckelpersoner, tankehistoria från medeltida karnevaler och kabbalistiska bönekvarnar som gav upphov till både Lenin och Tzara och vart dadaismen tog vägen därifrån, hur snabbt den upplöstes och formaliserades i surrealism och popkonst och modernism. Dada är ju i sig absurt; den kräver att man omformar hela sitt liv, men det är inte möjligt att leva så. Han snuddar vid hur många moderna historier syftar till att gömma undan världens absurditet och kaos, övertyga oss om att allt hänger ihop, att allt passar till ett enkelt manus som får både Hegel, Disney och Murdoch att nicka belåtet. Men samtidigt har vi ju, även om företag blivit mäktigare än stater på att försöka bringa ordning på nätet, byggt upp ett separat samhälle som i första hand går ut på att skicka runt porr, felstavade katter och kontextbefriade 140-teckensbitar av…

Dada är emot kommunikation. Ord är delar av den substans ur vilken Dada skapar världar, inte i syfte att kommunicera utan för att icke-kommunicera, att störa, att skapa tid där kommunikationen avbröts.

…ursäkta, jag fick en Wordfeudutmaning. AG, tre poäng. Modern dada. Var var jag?

Visstja. Jag är fortfarande inte helt klar över vad det här är. Det kan läsas som en verklighetsbaserad roman i Pynchons anda, som en introduktion till en konstriktning, som en idéhistoria, som en verktygslåda för att överleva i det tjugoförsta århundradet, som ett intellektuellt antivirus… Och grejen är att den fungerar som alla, men den fungerar inte perfekt som något av det. Och det kanske den inte ska. Den argumenterar ju mot själva förenklandet, mot det praktiska, mot instoppandet i tydliga fack (förutom då facket dada, som är en självmotsägelse – ett manifest som ropade på avskaffandet av manifest). Den sätter myror i huvudet på mig. Jag stryker under, jag grälar med den, jag vrider och vänder… Jag vill inte tycka, och jag tror inte Codrescu vill det heller, att man ska överge det rationella logiska helt. Men man behöver behärska ett motvapen till alla de där strukturerna också, en springare som kan ta ett steg bak och två åt sidan.

Lenin och Tzara spelar schack är antingen en jävligt viktig bok eller smått nonsensaktig. Läs den och fundera över det. Ditt drag.

Similar Posts:

• Arkivet är en dödsmask
• Vecka 33 på dagensbok.com – En föraning av höst
• Busigt och anarkistiskt
• Sex And Drugs And Cubism
• Möten med levande rysk kulturhistoria

Charles Baudelaire levde och verkade i en omvälvande tid vilket tar sig uttryck i hans dikter. Han skrev briljant om 1800-talets stora litterära tema Ledan, Le Spleen. Dikterna rymmer också ett intresse och en fascination för dekadens, erotik, död, förruttnelse och inte minst detaljerna i Paris gatuliv.

Bedövande och gällt ljöd boulevardens larm.
Helt svartklädd, drottninglik i sorgen, smärt och lång
passerade en kvinna mig: hon lyfte upp festong
och fåll och svängde dem med stolt, behagfull arm.
(Ur Till en som gick förbi)

Les Fleurs du Mal, som diktsamlingen heter på franska, innehåller så gott som Baudelaires hela poetiska produktion. Den publicerades för första gången 1857 och åtalades omedelbart för osedlighet. Sex av dikterna fälldes i rättegången. Boken publicerades ytterligare två gånger under Charles Baudelaires livstid, 1861 och 1868, då var de fällda dikterna bortplockade och samlingen istället kompletterad med nya dikter.

Läs dikten Motto för en fördömd bok och avgör själva om den är osedlig eller bara underbar. Jag väljer underbar för den lockande tonen och det symboliska bildspråket.

Läsare, om du är sunt bukolisk,
nykter, hederlig, naiv och klok,
kasta från dig denna dystra bok
orgiastisk, sjuk och melankolisk.

Tog du aldrig din examen i
retorik hos Satan, släng den då,
ty du skulle ingenting förstå
eller se hos mig blott hysteri.

Vet du däremot att stiga ner
i en avgrund och ej frestas stanna,
läs mig; du skall kanske mer och mer

älska mig. Men om du ej beklagar
den som skrivit boken, själ som jagar
din chimär, då vill jag dig förbanna!

Översättning från franska av Ingvar Björkeson.

Similar Posts:

• En levande klassiker
• En gigant bland giganter
• Presentation av Poe
• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt
• Tidsresa till Paris