I The Space Cat, Nnedi Okorafors och Tana Fords grafiska roman för mellanåldern, ges vi ett svar på de där frågorna. Det kanske inte är det sanna svaret, eller ett svar som gäller alla katter, men det är fantasifullt, roligt och charmerande, med stor igenkänning för alla interplanetära kattägare.

Periwinkle, familjen Okorafors katt, bekämpar nämligen onda rymdvarelser och kastar sig in i rymdkapplöpningar med sin egenhändigt byggda rymdraket.

Ja, det är knasigt, men det är också väldigt snyggt genomfört, och Periwinkles drastiska beteende och högdragna men lojala attityd känns väldigt autentisk. Okorafor fångar på något sätt en katts hela känslomässiga logik, om det låter rimligt.

Tecknaren Tana Ford, som tidigare jobbat med Okorafors serieroman LaGuardia, får också fatt i kattens alla kroppsuttryck och miner briljant, från den vettskrämda, helspända kroppen till den fullständigt avslappnade och trygga myskatten. Bilderna är en stor del av behållningen.

Fin är inte minst den helt vardagliga berättelsen om när Periwinkle som liten kattunge kommer hem till ”the Nnedi” och hennes tonårsdotter. De är tålmodiga och nyfikna, men han litar inte på dem. Han far iväg, han försvarar sig, han rivs, han far omkring som en skottspole med klor i det nya hemmet: ”I no trust them.”

De serverar kycklingfiléer. Han dänger iväg matskålen med kraft (men mumsar i sig filéerna). De försöker klappa. Han river. ”I still no trust.”

”And then, one day …” hoppar han upp i Nnedis knä där hon sitter och skriver och lägger sig och spinner. ”… I trust.” Kanske är det så enkelt och precis så svårt med förtroende? Man litar inte på någon. Tills man gör det.

Mer äventyrligt blir det när onda rymdvarelser lurar. En dyker upp i en liten bägare het sås som lämnats kvar på köksbordet. Periwinkle går modigt till attack och försvarar familjen.

Det blir lite kladdigt.

Det stora äventyret börjar när familjen flyttar till Nigeria för ett år. Där tror många människor att katter besitter övernaturliga krafter, att de är häxor eller demoner. Periwinkle finner sig ändå snart till rätta och får vänner bland djuren där – och det kommer att behövas, för en ordentlig rymdinvasion är på gång. Människorna fattar som vanligt ingenting.

Okorafor brukar skildra rymdvarelser med fler nyanser än hos Periwinkles fiender, men också här finns ett undantag. Uppe i rymden, i sin lilla rymdraket, tävlar Periwinkle i fart mot den mystiska rymdkatten Orange Meow från Neptunus. De har mer gemensamt än han anar.

Den som följer Nnedi Okorafor på sociala medier känner säkert igen hennes båda katter, Periwinkle och Neptune, den ena en orientalisk korthårskatt och den andra en sphynx, eller nakenkatt. De har till och med ett eget Insta-konto. Det, ihop med slutet på den här boken, får mig att gissa att de kan återkomma även i serieformat.

Similar Posts:

• Migration som rör upp känslor
• Dystopisk fantasy i ökensanden
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Döden vandrar med en räv i hasorna
• Envis, busig och söt kattunge

Serieboken Mjölk och människor skildrar i likhet med Lina Arvidssons Bygg inga berg hur en kassörskas arbetsvardag ser ut. Att den svenska arbetarlitteraturen tillförs flera röster med olika genrers uttryck känns som ett friskhetstecken. De här vardagliga scenerna i matbutiken berättar så mycket om samhällskroppen och vilka människor som får plats där.

I den här samlingen riktas fokus på de udda kunderna. Vissa sticker ut med sin klädstil medan andra får omgivningen att blekna för grovheten i replikföringen. Bristen på samspel hos kunderna är märkbar och ofta vill jag hoppa in i serierutorna och hejda kassörskan från att känna alltför mycket empati och nyfikenhet. Att vilja förstå är en stark drivkraft men ibland måste man hejda sig om man vill undvika galenskap. Tänk på vad som händer Kalle Anka i filmen när han nyfiket tar råd av hackspetten i fotograferandet av djungelns fågelliv.

Första gången jag hörde talas om Matilda Josephsons seriebok gjorde jag ett litet tankehopp till John Steinbecks Möss och människor som berättade om hur hårt livet var för två arbetslösa män i 1930-talets USA. De var underkastade osäkra arbetsvillkor, eller som det beskrivs på ILO:s hemsida:

Precarious work is a term used to describe non-standard employment which is poorly paid, insecure, unprotected, and cannot support a household.

När jag följer arbetslivsrapporteringen av idag noterar jag att butiksanställda allt oftare får deltidstjänster eller erbjudanden om att jobba på timme. I en av serienovellerna nuddar Matilda Josephson vid branschens otrygga anställningsförhållanden. Det finns mer att utveckla här och möjligen är en sådan utgivning tänkt att komma i framtiden?

Josephson väljer en annan vinkel i sin bok om arbetslivet, nämligen hur man kan välja att titta ömsint på sin omgivning. Människor behöver människor. Och det handlar inte om kommersiella sammanhang utan helt enkelt om ett värdigt samhälle.

Similar Posts:

• Utanförskapet, skavet, skuggorna
• Tankeställare för konsumenter
• Klassisk skräck i samtida format
• Gotisk skräcksaga
• Längtan bort längs skogskantade gator

Mynt, arkeologiska lämningar och antika källskrifter ger en uppsjö av information som kan omvandlas till hårda fakta. Det är såklart mycket som vi i vår tid inte vet om livet i Romarriket. Men fantastiskt mycket kunskaper finns samlade och nytt tillkommer. Romarriket var det första imperium som accepterade och gav rättigheter också åt andra folkslag. I gengäld visade erövrade folk med tiden lojalitet mot Rom. Kanske var detta en av faktorerna bakom rikets långa existens?

Hårda fakta går att redovisa på många sätt. Löpande text i tjocka böcker är vanligast. Här får vi i stället berättelsen om Romarriket i form av tidslinjer, tabeller, tårtdiagram och kartor. Frågorna som besvaras är många. Hur snabbt växte imperiet? Vilka rättigheter hade olika kategorier av invånare? Hur utvecklades kvinnans ställning i olika skeden av livet? Vad vägde legionärernas utrustning i fält? Vad tjänade olika typer av romare och vad kunde de köpa för pengarna?

Den här boken ger många aha-upplevelser och nya kunskaper. Inte minst förmedlar tidslinjerna en robust insikt om att Romarriket inte var likadant hela tiden. Det är naturligtvis en självklarhet. Allt som pågår i hundratals, ja tusentals år förändras såklart. Men evolutionen blir väldigt åskådliggjord i grafiken.

En kritik är att vissa av bilderna är alltför komplicerade. Hur jag än försöker så lyckas jag inte riktigt tränga in i gestaltningen av hur republikens klientsystem fungerade. Det kan såklart vara jag som är trög, men det kan också vara en brist i upphovsmännens pedagogiska förmåga.

En annan komplikation är att många av grafikerna berättas med symboler, ungefär som kartsymboler. Det kan fungera jättebra, men blir krävande när symbolerna är väldigt många. På samma sätt berättas en del bilder med färgkodning, men om en del färger ligger nära varandra – brunt och ljusbrunt, exempelvis — blir det svårläst.

Majoriteten av bilderna är dock mycket bra och väldigt informationstäta. Det känns kreativt och fräscht för en hjärna som oftast läser text.

Similar Posts:

• Vattnets historia under antiken
• Stormakt på pumpen
• Till sängs med romerska kejsareÂ…
• Seg start med roliga idéer
• Obehagligt, tänkvärt

Snyders kritik av vårt beroende av bilder och allt som är ’nytt’ är träffsäkert: ”Vi översköljs av våg på våg men ser aldrig oceanen. Att klarlägga form och innebörd i det som händer fordrar ord och begrepp som undflyr oss när vi förtrollas av visuella stimuli”. Har gränsen mellan det privata och det offentliga suddats ut? ”[Vi] är fria först då det är vi själva som drar gränsen mellan när vi är sedda och när vi inte är sedda”. Hur mycket vet inte din iPhone eller Google om dina köpvanor?

I en värld där alla på tunnelbanan sitter och stirrar in i en skärm kan dessa ord vara inspirerande: ”prova andra kanaler än internet eller ägna det mindre tid. För dina samtal ansikte mot ansikte”. Detta råd förstärks av ett som lyder ”ta ögonkontakt och håll samtalet igång”. Detta är något som man ofta kan tänka på i Stockholm, det vill säga hur anonym man kan känna sig av att aldrig få ögonkontakt med andra. Det är lättare att radikalisera människor när alla är isolerade från varandra och att måla upp individer som monster eller extremister. ”När tyranner talar om extremister avser de människor som inte håller sig i mittfåran, så som tyrannerna själva definierar mittfåran just då”.

Vissa avsnitt kan förefalla mer problematiska, då författaren stundvis har en tendens att bli för kategorisk. ”De som propagerade för brexit tänkte sig en brittisk nationalstat, trots att någon sådan aldrig har existerat. Det fanns ett brittiskt imperium […]”. Senare har Snyder skrivit att ”Frankrike har liksom Storbritannien aldrig funnits till annat än som ett imperium eller som ett europeiskt projekt”. Ända sedan Westfaliska freden 1648 har tydliga definitioner funnits av vad en suverän stat är och därmed även en nation. Edmund Burke definierade en nation som ett land där ett moraliskt ramverk uppstått över tid som människor genom åren förhåller sig till. Det är summan av alla lokala föreningar, inte definierat av någon centralmakt. Snyders sätt att uttrycka saken på kan lätt bli vilseledande då läsaren kan tro att Frankrike och England endast finns som delar av något större.

Författaren har även en märklig definition av vad en patriot är: ”[någon som] har universella värderingar och normer efter vilka han bedömer sin nation […]”. Patriotism ser jag snarare som lojalitet gentemot de människor man är uppvuxen med och en vilja att dela värderingar som gått i arv från generation till generation. Detta bör inte blandas ihop med nationell chauvinism där dominans och erövring förordas framför fredlig samlevnad. En sådan typ av chauvinism innebär snarare ett radikaliserande av en naturlig vilja av människor att leva i gemenskaper.

Det mest negativa med boken är dock att den är grafisk, vilket verkligen får mig att fundera. För en person som inte är van att läsa serieteckningar är läsningen betydligt svårare. Om ungdomar inte är tillräckligt mogna att ta till sig texten utan illustrationer, finns det något hopp i så fall? Det är även lite problematiskt att Snyder baserar i princip alla sina argument på Nazitysklands och Sovjetunionens förtryck (istället för att exempelvis ta upp Maos Kina eller Pol Pots Kambodja). Boken kan tolkas som en uppmaning att förbereda sig på att omvälvande förändringar kan ske på kort tid och av den anledningen bör man vara på sin vakt. Man bör även stå upp för sig själv och försvara sina rättigheter. Frihetens manna måste samlas in varje dag, annars ruttnar den (som slaverimotståndaren Wendell Philips uttryckte det).

Favoritrådet lyder emellertid: var aktsam om språket. ”Fundera ut ett eget sätt att formulera dig […] Gör ett allvarligt försök att hålla dig borta från internet. Läs böcker”. Detta råd kanske låter avskräckande, uppfordrande och ja, till och med reaktionärt. Men kanske kan det formuleras på ett annat sätt, såsom exempelvis: hur mycket tid tillbringar du med att reagera på det andra tycker och hur mycket på att agera själv? Att söka sanning genom att läsa, att bearbeta kunskap, att tänka, att ta ansvar och agera, skulle kunna vara den bästa processen för att bli en autonom individ. Då kanske man bygger upp de färdigheter som krävs för att göra motstånd mot eventuella diktatorer. Så må det alltid gå tyranner; sic semper tyrannis!

Similar Posts:

• ”Postsanning är prefascism”
• Röd tråd genom en oroande samtid
• ”Kritik” med syftet att döda
• En konservativ sörjer sin flock
• Schwarzbrot och skuld

Jag kände ju igen tomtarna (och trollen!) för jag hade redan sett – och älskat – den tecknade filmen Trolltyg i tomteskogen. Men inte visste jag då att filmen var baserad på en bok. Det kändes magiskt att få kliva in i den där förtrollade världen igen, i en bok som jag inte ens visste fanns eller hade förväntat mig att hitta just där. När jag nu återvänder till boken som vuxen så är det med härlig nostalgi blandad med… ändrade förväntningar (såklart).

Huygen och Poortvliet tar sig till största delen an ämnet tomtar på samma sätt som de tidiga antropologerna på 1800- och tidigt 1900-tal beskrev främmande, exotiska folkslag. En stor del av boken består av beskrivningar av tomtarna och deras liv, från yttre kännetecken och dagliga rutiner till deras relation till djuren.

Som barn läste jag de här beskrivningarna med stort intresse, men tyckte ibland att de ledde till fler nya frågor än svar. Idag tycker jag lika mycket om idén till boken som jag gjorde då, men tycker att texterna hade kunnat vara mer finurliga. Grundtanken är bra, men fokus har lagts för mycket på att skriva många olika infallsvinklar än att göra var och en av dem riktigt intressant och rolig.

Precis som de tidiga antropologerna ser Huygen och Poortvliet den betraktade tomtevärlden och deras liv och kultur alltför mycket utifrån den egna kulturen och de egna förväntningarna. Det är väldigt heteronormativt och beskrivningarna av den manliga tomten breder ut sig sida upp och sida ner, medan den kvinnliga tomten (som per definition är maka till den manliga) får några kortare avsnitt där hushållsarbete och barnuppfostran nämns mer summariskt. Nu kanske en del vill invända att jamen så är det ju när det gäller tomtar, vi kan liksom inte ändra på det nu. Men då vill jag bestämt peka på att de tidiga antropologerna som ofta beskrev kvinnors aktiviteter och roll i samhället som obetydliga, ofta visade sig ha helt fel när senare (ibland till och med kvinnliga!) antropologer studerade samma folk och upptäckte en massa som de tidigare helt hade missat. Det handlar mer om att den som inte tittar och inte frågar inte heller upptäcker. Jag är övertygad om att de kvinnliga tomtarnas liv är minst lika fascinerande och jag ser fram emot att läsa den (ännu outforskade) berättelsen!

Det som i vilket fall som helst lyfter hela boken är Rien Poortvliets underbara illustrationer. Ett annat väldigt trevligt inslag är de avslutande berättelserna om tomtar, tomtesångerna samt ett samtal med en tomte.

Min rekommendation, hellre än att läsa boken från början till slut, är att ha den liggandes framme i juletid, stryk lite på det vackra omslaget, bläddra i boken nu och då, och läs en berättelse i taget. Det gör verkligen ingenting om du inte läser hela boken.

Similar Posts:

• Tomtar tomtar tomtar tomtar
• Klassiska sagor för vinternatten
• Tomtar och troll i Stockholms innerstad
• Meri Kurisumasu!
• Nyklassiska troll

I Sverige, som inte har några utbredda traditioner med årsdagar till minne av världskrigens händelser och offer, är det lätt hänt att andra världskrigets och nazistregimens grymheter känns långt borta, men det är inte längre bort än våra nu levande äldsta släktingar – inte ens generationer bort, praktiskt taget här och nu. Men vi är rätt bra på att förtränga det där.

Just därför är Rubin Drangers bok en så viktig minneshandling. Ihågkom oss till liv består av sex mer eller mindre fristående berättelser om olika personer ur hennes släkt. Från samtidens moster Susanne Rubin i Stockholm till Aron och Rebecka Katz som flyttar från Polen till västgötska Hindås i början av 1900-talet, och sedan vidare till fler släktingar och deras familjer. Några av dem upptäcker Rubin Dranger först i och med arbetet med boken.

Det är varma personporträtt, som genast är lätta att relatera till då författaren kopplar alla personerna till sig själv och sitt liv idag. Det är något vi alla kan relatera till, för det är inte bara hennes familjs historia hon tecknar, och inte heller bara en judisk historia. Det är svensk och europeisk historia, något som berör oss alla.

Tongångarna i Sverige om ”massinvasion av judar” på 1940-talet känns igen från ”flyktingkrisen” för några år sedan – där ordet ”kris” alltså skulle beteckna hur besvärligt det var för det svenska samhället att ta emot människor med skyddsbehov, inte beteckna det trauma som tusentals och åter tusentals människor på flykt just då levde i. Det grymma våldet under dåtidens pogromer har ibland likheter med dagens nyhetsbilder från Ukraina. Den historia boken tecknar visar också hur den rasism och det våld som vi förknippar med 30- och 40-talets nazism inte uppstod ur ett vacuum, utan det fanns tydliga tendenser och hemska våldsutbrott långt tidigare med direkta kopplingar till vad som sedan skulle komma att ske.

Under andra världskriget strävade Sverige som land efter att hålla sig väl med den tyska nazistregimen, dels för att vi trodde att nazisterna skulle vinna kriget, och dels för att det fanns många svenska sympatisörer. Den statliga Informationsstyrelsen såg till att den svenska pressen inte förargade den tyska regimen, och Svensk Filmindustri lovade att inte visa Charlie Chaplins satirfilm Diktatorn, vilket heller inte skedde förrän efter krigets slut.

Rubin Dranger lyckas skapa en perfekt balans mellan sammanhang i de större historiska dragen, tillsammans med specifika och personliga detaljer, som ger förankring och gör det relaterbart. Visst är det mycket fakta, men presenterat på ett sätt som går lätt att ta in. Och visst är det tungt och mörkt – obegripligt mörkt – men ändå så välskrivet att jag knappt kan lägga ifrån mig boken, utan mer eller mindre sträckläser den.

Hon berättar om upplevelsen av att vara berövad sin familjs historia, och även upplevelsen av att behöva bära allt detta mörka:

Och när jag söker på namnet Rubin i Yad Vashems digitala fotoarkiv hittar jag inte mina försvunna släktingar, men skärmen fylls av bild efter bild på mördade människor från alla Europas ockuperade länder, från vitt skilda livsvillkor och bakgrunder. Mördade som tvingades genomleva helvetet på jorden. Alla lika levande som jag. Som mina barn. Jag kan inte bära det. Jag måste bära det. Du måste bära det. Åtminstone detta, att orka veta att det hände.

Rubin Dranger lyfter också fram vikten av att inte bara använda berättelser om Förintelsen som varningens ord, utan även för att minnas människorna, individerna, för deras egen skull. Nazisterna gjorde allt för att utplåna Faivel Szpindler. De tog hans liv, trots att han bara var en liten pojke. De försökte också radera alla spår av honom och hans familj, så att ingen ens skulle veta att han hade funnits. Men de lyckades inte. Tack vare att Rubin Dranger berättar, och tack vare att du läser.

Similar Posts:

• Menlös glädje
• Värdet av ett liv
• Fröken Livrädd och bebisen
• Askungen år 2005
• Familjehistoria på nytt språk

Första sidan börjar med en dikt, som också fungerar som karta och vägledning till berättelsens trådar:

first he gave me flowers
& second I made her a doll
But third he’d be gone for hours
& fourth we hit a wall.
LASTLY THERE WAS BLOOD
(rich & raw in the light of the moon)
I can’t forget
I will always regret
what happened in
MARGOT’S ROOM

Bilden på första sidan, en bild av Margots rum, har flera ingångar till berättelsen i form av diktens flowers, doll, gone (kanske mindre uppenbar men vi det laget har väl läsaren börjat hänga med på upplägget), wall och BLOOD.

Varje tråd tar läsaren steg för steg genom en ganska klassisk skräckberättelse med mörker, ensamhet, blod, en stor dos mystik och en suddig gräns mellan verklighet och dröm. En ung flicka vars pappa just har begravts träffar en man som börjar uppvakta henne och snart gifter hon sig med honom. Han har fantastiska blå ögon. Det får en dotter, Margot, men lyckan ska inte vara utan snart blir dottern sjuk och hon överlever inte.

After Margot left us,
my husband began spending more time
in the village
for work

I spent much
of my time
alone

Men berättaren, mamman, har sett väldigt ensam ut redan när Margot levde och egentligen ända sedan berättelsens början. Och något händer med makens blick, de blå ögonen, de är inte desamma och mamman känner inte längre igen sig i dem.

De olika trådarna tar lite olika vägar – antingen neråt eller åt sidan, eller slingrandes i ett slags zick-zack-mönster. Läsaren kan inte veta riktigt vart det ska ta vägen, vad som väntar runt hörnet är hela tiden oklart och ibland är det svårt att urskilja till och med vad som finns rakt framför ögonen.

Vad händer med en osedd, isolerad människa? Och var går egentligen gränsen mellan människa och monster?

Similar Posts:

• Med normkritiska ögon på magiska tänder
• Gotisk skräcksaga
• Vad en människa klarar av
• Vapen. Kärlek
• En förvriden värld

Den dystopi Bim Eriksson tecknar ligger nära verkligheten och nära i tiden i en stad mycket lik Stockholm med ett stort sjukhus som heter Karolinska och en klubb som heter Brädgården. Och en Folkhälsomyndighet som arbetar för att utrota oro och ångest, men inte genom att gå till orsakerna. Ett totalitärt samhälle där idealmedborgaren är frisk och stark och totalt avtrubbad. Men det finns en motståndsrörelse, människor som gått under jorden för att vara som de är och må som de mår – för att få vara hela människor med kompletta känsloregister.

Här finns inspiration från Karin Boyes Kallocain med såväl övervakning av medborgarna som en substans som används i samhällets tjänst, även om den fungerar på ett helt annat sätt, och från det tidiga 1900-talets syn på folkhälsa och vilka som var värdiga att föra sina gener vidare med en retorik som innehåller uttryck som ”växa ond frukt från friska grenar”.

Det finns också inpass om att vad som ses som galet och avvikande är beroende av många olika faktorer, som kön, klass, kultur och normer.

- Hur ska jag förklara… okej så här. Galenskap har en viss estetik.
- Okej.
- Som galen kvinna så ska du vara vulgär, högljudd och känslomässigt opålitlig. Gärna promiskuös eller sexuellt utmanande. Det är en bild som funnits i alla tider […]

Om man läser den enbart som en satir kring synen på psykisk ohälsa och med en feministisk utgångspunkt är det närmast omöjligt att inte hålla med och förfasa sig och att ställa sig på motståndsrörelsens sida men om man i stället – eller samtidigt – läser den som en allegori över det som sker just nu kring Coronapandemin, med restriktioner, massvaccinationer, kontroller och en Folkhälsomyndighet som håller dagliga presskonferenser är det för mig lite svårare. Tanken väcks ofta, som av utropen i tunnelbanan:

Viktigt meddelande till samtliga resenärer – SL följer statens riktlinjer gällande kollektivt resande – Le mot dina medresenärer – Håll avstånd till spårområdet och var uppmärksam på samhällsvärdarnas anvisningar – Tack för din samarbetsvilja

Det är något försåtligt över det, något som oroar mig, men jag trycker ändå undan det, så där som fiktionens medborgare gör. Vilken sorts spegel är det här egentligen?

De finaste scenerna är de där sårbarhet visas, som när den relationsmässigt lätt tondöva Berina försöker skapa förtroende, eller hanterandet av en panikångestattack, i bjärt kontrast mot mer bombastiska utfall.

Ibland får jag det inte riktigt att hänga ihop – tillsammans med allt annat känns det till exempel inte rimligt att det skulle vara tillåtet att röra sig i staden maskerad. Först värjer jag mig också en aning mot teckningsstilen – de oproportionerligt små huvudena och framför allt ögonen som bara är en kontur kring något vitt, vilket jag alltid tycker är obehagligt – men snart vänjer jag mig, även om jag verkligen tycker bäst om Berinas kaninmask som har en annan typ av ögon.

Slutet öppnar för en fortsättning som jag hoppas ska komma, för även om det inte riktigt är min kopp te skulle jag ändå vilja ha påtår.

Similar Posts:

• En brokig målarbok
• Olika nyanser av melankoli
• Recensionen, ditt as
• Biblioteken bedriver piratutlåning av böcker
• Möten i butiken

När jag läser – det vill säga skrollar mig igenom – Stuart Campbells berättelse These Memories Won’t Last från 2015 blir jag påmind om den där oroväckande känslan som kryper fram så fort muspekaren inte lyder minsta förflyttning. Lite som om en arm eller ett ben inte skulle lyda.

Berättelsen är en webcomic, alltså en slags serieroman online som inte består av rutor fördelade över ett antal (fysiska eller virtuella) sidor, utan istället utnyttjar webbens möjligheter. These Memories Won’t Last läses uppifrån och ner, där läsaren följer bilder längs ett rep och texter längs en röd tråd. Det går att förflytta sig fram och tillbaka, alltså uppåt och neråt längs tidsaxeln, men allt eftersom försvinner bilderna och texterna in i glömskans dimma. Skrollandet känns segt ibland, som att muspekaren inte riktigt lyder, och det är inte säkert att bilderna går att få fatt på igen senare. Utan sidor som kan numreras går det inte heller att veta hur långt som är kvar av berättelsen, hur länge bilderna – minnena – ska räcka.

Serien handlar om Campbells egen morfar som drabbas av Alzheimer. Den handlar om de förluster som det förlorade minnet tar med sig, relationen till en dotter och en dotterson som successivt vittrar bort. Så ja, det är väldigt genomtänkt alltihop, där formen gestaltar innehållet. Det gäller på mer än ett plan, då Campbell valt att skriva berättelsen i HTML5 och redan från början sagt att han inte kommer göra några uppdateringar. Därmed kommer det komma en dag när våra webbläsare inte längre kommer kunna läsa den då gamla koden. Då kommer berättelsen inte längre finnas tillgänglig för vem som helst, som den gör idag.

Det är en varm, rolig och samtidigt sorglig berättelse om relationen till en morfar – på sätt och vis lättläst och tillgänglig, men i ett format som kan vara lite ovant. Det kan ta tid att lära sig navigera och till exempel upptäcka att berättelsen har ett ljudspår (designat av Lhasa Mencur), och att få fram det. Det kan också ta en liten stund att ladda ner berättelsen – men vänta inte för länge med att börja läsa när den väl laddats ner, för snart börjar bilderna försvinna in i glömskan.

Similar Posts:

• Sorgen har flera färger
• Inte bara om de äldre
• Enkelt och svårt
• Att insjukna i minnessjukdom
• Transaktivist? Javisst!

400 000 medborgare evakuerades och fick börja nya liv i samband med freden. Många har funnit sin försörjning i Sverige, så som pappan till bildkonstnären Pia Koskela. Hennes pappa föddes år 1918 och deltog i både vinterkriget och fortsättningskriget. Pia i sin tur, är född 1968 och när hon växte upp var hon som många andra sverigefinnar i hennes generation. Hon lekte, gick i skolan och hyste blandade känslor inför det finska arvet. Tänk om hennes familj kunde stått med en fot i något annat än den finska surmyllan? Ett uns av skam under barnaåren gjorde att hon vägrade att lära sig finska.

Men en dag när hon är vuxen ringer telefonen. Pappan – som de sista åren egentligen mått som bäst med sin Alzheimerdiagnos – är död.

Det blev aldrig av att de pratade om de två krigen och vad pappan varit med om.

En tyst överenskommelse som växte till en klump vi alla kände av men ingen varken orkade eller vågade ta tag i.

Inuti Pia verkar det som att frågorna om pappans släkt ändå alltid funnits där. Och när pappan är borta och inte längre kan berätta börjar hon gräva djupare med hjälp av krigsarkiv och resor. En del fakta kan hon googla fram och annat hittar hon bland fotona i de egna familjealbumen. Också hågkomsterna från en ”hemvändarresa” hon gjorde tillsammans med mamma och kusinen Tamara sammanfogas i berättelsen.

Materialet är omfattande men följer en kronologisk ordning på två plan. Dels den historia som pappans familj bär på och som länkas till krigsåren, dels den arrangerade bussresan till Östra Karelen år 2003.

Tillhörigheten till pappans familj djupnar i och med grävandet. Så många öden och borttappade kontakter. Två systrar till pappan försörjde sig efter kriget som sömmerskor på Fredriksons hattfabrik i Jyväskylä i mellersta Finland. Andra syskon hade försvunnit ur sikte. Aldrig heller träffade författaren sin farfar och farmor, som hon ser på fotografierna:

Jag sögs in i bilderna. De var bevis på att ett vanligt liv hade levts, innan allt. Pappa var snygg & hade livet framför sig, mina fastrar välklädda & vackra samtidigt som de säkert kämpade med livspusslet som mammor (& snart änkor & med små barn). Farfar Sergei såg sträng ut medan farmor Irinja hade nåt bus i blicken.

De möten som uppstår under bussresan till nuvarande Ryssland har också betydelse. Ett kloster som resenärerna guidas till badar i sol och skiner av guld. Vid ett stopp med bussen vill en försäljare sälja en mugg halvmosiga smultron. Berättarjaget tackar nej och fortsätter sörpla i sig sin Coca-Cola som är fem gånger dyrare än bären. Att hon själv har ett materiellt överflöd i jämförelse med värdbefolkningen är ett obestridligt faktum.

Att välja collageteknik för en skildring som utspelar sig på olika tidsplan är perfekt. Fotografier, handskriven text, tidsaxlar, släktträd, teckningar och pratbubblor samsas på sidorna. De egna teckningarna fångar ansiktsuttryck och klädstilar från både förr och nu. Fotografierna av familjemedlemmar vars konturer börjat flyta ut påminner om den flyende tiden – också den som flyr just i detta ögonblick. Pratbubblorna fångar mustiga samtal och tankar som fyller huvudet.

En särskild eloge vill jag ge Koskela för det öppna förhållningssättet till allt hon skildrar. I uppslaget om striderna i de finska vinterskogarna har hon tagit med ett utdrag ur en rysk soldats dagbok, som vittnar om veckolånga svältförhållanden. Anteckningarna visar att männen i uniform varken kände sig som hjältar eller losers. De ville bara bort från helvetet.

Koskelas bok är tänkvärd inte bara för de reflektioner som gäller dåtidens krig. Jag gillar även hur hon skildrar människorna hon möter under resan bakom den finska gränsen. Ibland hör jag så mycket klyschor om nationalkaraktärer, vilket kanske särskilt gäller människor i Ryssland. Repliker yttras ibland i tanklöshet: ”Det vet man väl hur en ryss är”.

Förr om åren kunde även jag få höra ”Det vet man väl hur en finne är”, vilket väckte blandade känslor. Jag hade ingen koll på om det var positivt eller negativt. Livet i Sverige för min finska mamma och pappa blev händelserikt. Min bror och jag har svenskt fotfäste men vi besöker ibland vår släkt i Finland. Och där kan vi minnas allt fint och allt sorgligt men ändå känna hur livet bar oss allihop.

Similar Posts:

• Att dela ett odelat liv
• En pappas historia
• Där livskraften aldrig dog
• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman
• Gråt i gränstrakterna