Romanens första personer är Herman von Rettich och hans hustru Margareeta. Herman – som växt upp moderlös på pensionatet i Pärnu – har en dröm om att ingå i tsarens livgarde. Efter åratal av krävande studier i olika städer blir han officer med tjänst i tsarens Chevaliergarde. Hustrun Margareeta står vid hans sida och redan under hans lärdomsår innehar hon tjänst vid Smolnainstitutet som utbildar unga adliga damer. Hon är språkkunnig och snart är hon tsarens dotter Olgas språklärare och förtrogna. Familjen umgås i tsarfamiljen och sonen Jochum blir tsarsonen Aleksijs närmaste och enda lekkamrat. Tsarens son är blödarsjuk och bortskämd men pojkarna lever pojkliv med upptåg och bokläsning.

Författaren ger prov på stora historiska kunskaper som serveras med detaljer. Till exempel vilka ämnen och språk som studerades vid Nikolajevska kavalleriskolan i S:t Peterburg, om de sju dyrbara uniformerna med intrikata detaljer som behövs för Hermans tjänstgöring vid tsarens hov eller om de stora estniska körsångsfestivalerna med repertoar som inleddes i slutet av 1800-talet. Årtal och datum anges, exempelvis att Pärnu fick badortsrättigheter år 1838. Etcetera, etcetera.

Kapitlen är relativt korta och texten lättläst. Berättandet varvas med dialoger som lättar upp. Några gånger finns stav- eller delningsfel men de förtar inget av betydelsen. Något konfunderande är att titeln skrivs i bestämd form: ”Pensionatet Hohenhausen” på omslaget medan titeln anges som ”Pensionat Hohenhausen” på försättsbladet och andra ställen. Med avsikt? Eller?

Intrigen går snabbt framåt och här fylls inte texten ut med långa känsloutgjutelser. Herman stupar i första världskriget, Margareeta ordnar snabbt flykt för sig och sonen i det kaos som uppstår när bolsjevikerna tagit makten i Ryssland. Hon får hjälp av senator PE Svinhufvud (senare Finlands president) och hans hustru Ellen vilka blir livslånga vänner.

Tillbaka i Estland, Pärnu tar Margareeta över pensionat Hohenhausen som hon driver under lång tid med många prominenta gäster. Bland annat finlandssvenska Maini Askelin, Amos Andersson och senare även naziluftfartsledaren Herman Göring blir trogna gäster. Kontakten till presidentfrun Ellen Svinhufvud består, även hon driver en gård i Finland med gäster, djur och odling.

Sonen Jochum växer upp och med tiden inspireras han starkt av nazismen trots moderns ogillande. Han gifter sig med finlandssvenska Birgitta Petterson vars far handhar varuhuset Stockmann i Helsingfors. Efter olika dramatiska förvecklingar hamnar Jochum och Birgitta i Polen i Thorn där de bygger upp en pensionatsrörelse med nazistiska förtecken. Hela berättelsen slutar med andra världskriget när stormakterna gör upp om Tyskland i ruinerna av Europa. Jochum försvinner i Omsk i Sibirien, Margareeta skjuts av de röda i Pärnu och Birgitta med en liten son i Berlin har den ofattbara turen att tas med på en av Folke Bernadottes vita bussar till Stockholm. Slutet kommer snabbt på men helt följdriktigt med historien som facit.

Mitt första intryck av romanen är historielektion. Men ju längre jag läser desto mera uppskattar jag lektionen. Författaren har gjort noggrann källforskning. Innehållet är omfångsrikt på ett kort, levande vis. Även om personerna är fiktiva så är faktan autentisk och länkar ihop med läsarens tidigare kunskaper.

Länge har Estlands historia intresserat mig; vet även var Pensionat Hohenhausen en gång låg trots att pensionatet och gatan intill havet för länge sen är borta. Staden Leningrad och numera S:t Petersburg med dess rika historia har jag besökt flertalet gånger – men knappast igen. Ett enormt land i vår nordiska närhet som under århundraden i princip visat ta sig för nästan vad som helst. Krig och lidanden upprepar sig. Det finns ändå något ”bildat” över innehållet i berättelsen om Pensionat Hohenhausen. Trots tragiken.

Similar Posts:

• Om en mamma, och ett samhälle
• Att få en gammal pappa
• Strapatser och förnumstighet
• Värdet av ett liv
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!

Hem Mina hem är Fatima Klanco Al Mulkis första roman och eftersom hon själv har en bakgrund som flykting från forna Jugoslavien kan man utgå från att hon vet vad hon skriver om. ”Detta är en fiktiv roman, även om jag delar hud med Mina ibland. De flesta människor jag skriver om har sprungit ur min fantasi, men de erfarenheter jag beskriver delas av många verkliga människor.”

Det som berör mig mest är Minas historia som motvillig flykting, något som hon delar med många andra flyktingar både innan kriget i Jugoslavien och efter det. Hon har ingen önskan att lämna sitt land, sitt hem och sina föräldrar. Hon vill inte stanna vare sig i Makedonien eller senare i Sverige. Hon vill hem. Hem till Hotonj, till sitt äppelträd och familjens hus. Hon förstår att det inte går under kriget då hon dessutom får ta hela föräldraansvaret för sin syster, men inte ens när hon motvilligt lärt sig svenska och blivit förälskad, känns Katrineholm som hemma för henne. Hon kan inte kalla lägenheten som hon bor i med sin man för ”hemma”, vilket naturligtvis sårar honom.

Minas hemlängtan är det som bär romanen och att hon inte kan starta ett nytt liv innan hon har varit tillbaka och sett hur det ser ut där nu är lätt att förstå. Fatima Klanco Al Mulki låter Mina berätta i jag-form och med ett ganska enkelt språk. Hon tvekar inte att skildra hennes mörka tankar. Krig, etniska konflikter, flykt och oro för dem som blev kvar sitter djupt i Mina.

Jag kommer ingenstans hur mycket jag än kämpar, tänkte jag och suckade. Sedan skakade jag på axlarna som för att skaka av mig känslan rent fysiskt. Det fungerade faktiskt. Lite grann i alla fall.

Det enda som jag känner att jag kunde varit utan, är berättelsen om Minas yngre bror Jusuf. Det tillför inte berättelsen särskilt mycket utan stör mig faktiskt mest. Minas tankar, känslor och upplevelser håller för hela romanen!

Similar Posts:

• På flykt från Sverige och utvisningsbeslutet
• På flykt under stjärnorna
• Den politiska idiotins konsekvenser
• Negras resa
• Ett mästarprov om människor på flykt

Och vad är egentligen en gräns? Människorna på dess båda sidor talar samma språk. De går över gränsen och hälsar på släktingar, de handlar varor eller jagar vilt utan att märka hur de plötsligt rört sig över till ett annat land.

De här reflektionerna formar sig under läsningen av Rosa Liksoms senaste roman Älven. Där har flickan som är berättelsens jag hunnit fylla tretton år. Hon har tillsammans med andra flickor och pojkar lämnat hembyn och de har alla fått uppdraget att fösa boskapen i säkerhet. Redan tidigt förstår man att berättarjaget är van vid att syssla med gårdens djur. Korna har egna personligheter och självklart har var och en fått ett eget namn: Sisko, Pirkko, Liina, Kerttu och kalven Sokkeri.

Kilometer blir till mil (säkerheten ligger liksom inte runt hörnet) och vandringen går på landsvägar, skogsstigar eller över myrmarker. När de slår läger i höstlandskapet finns lottakårer på plats för att dela ut välling eller soppa. En dag är de framme vid Torne älv, där de på rangliga farkoster tar sig över till den svenska sidan för att invänta bättre tider. Livet i flyktingbarackerna pågår i flera månader och är fyllt av oro.

Flickan som berättar är helt ojämförlig. Skavsår på fötterna, en borttappad mamma, kylan på vintern och magont av det söta svenska brödet. Trots detta har hon en okuvlig livsvilja och mycket beror på att hon ser hinder som något man kan fixa. Hon är också en kamrat man gärna har vid sin sida. Också väninnan Kerttu, som aldrig mer kommer att återse Ladogas stränder vill sitta i ditt minne på en liten, liten pinne.

I de praktiska göromålen är huvudpersonen fenomenalt duktig och ansvarsfull som få. Hon återfår energi när hon sover intill en av de snälla korna eller när hon äter några granskott. Himlavalvet med sina stjärnor får henne att tänka på livets uppkomst. Världsbilden som kyrkan beskrivit får inte riktigt flickan på sin sida och hon minns sin farbrors kärnfullt formulerade tolkning:

Farbror sa en gång till mig att när det första dinosauriebenet upphittades ramlade botten ur Bibelns berättelser.

Älven är skriven på den dialekt som förenar folket på båda sidor av Torne älv, nämligen tornedalsfinska/meänkieli. I den svenska översättningen förloras den dimensionen men då har läsaren i stället en koncentrerad berättelse där en dialekt inte för bort från huvudspåret. Inga otydligheter, bara en monolog där flickans tolkning fyller sida efter sida.

Egentligen är min enda invändning till romanens uppbyggnad att jag tycker att scenerna växlar för snabbt. Det har sina förklaringar inser jag. En skulle kunna vara att läsaren kommer tätt inpå trettonåringen och hennes referensramar. En annan är att berättelsen effektivt visar hur händelserikt ett år blir under evakuering, som följs av månader i flyktingläger där människorna väntar på att ländernas ledare ska skriva under fredsöverenskommelsen.

Romanhandlingen som får sin start i augusti 1944 slutar ett år senare med återkomsten till den härjade hembygden. De tyska och ryska soldaternas brända jorden-taktik gör att alla som överlevt får börja om på nytt.

Också detta har människor sysslat med i tusentals år. Kanske är romanens sammanfattande hälsning just detta: Att börja om på nytt är en konst som är viktig att föra vidare som arv till framtida generationer.

Similar Posts:

• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman
• Under blommig hud
• Där livskraften aldrig dog
• Tok-Lena och ärkeängeln Mikael
• Bra deckare är det ont om

Det är inte en roman som stryker medhårs, utan tvärtom kräver uppmärksamhet och tålamod. Läsaren får ytterst lite serverat och förklarat men det är bara att följa med och se om och när det kommer att klarna. Rörelsen i tiden är också bitvis oklar – rör det sig om år, veckor, dagar?

Det är några år framåt i tiden, som nu men ändå inte riktigt. Världen har blivit ännu hårdare och kallare, med beväpnade gränskontrollanter och olika krav på medborgarna. Högsta militär beredskap mot hoten inifrån och utifrån och en ännu tydligare polarisering.

Det är välbekant och främmande, nutid och ålderdomligt samtidigt. Mobiltelefonerna med sitt ständiga videoflöde å ena sidan och den självförsörjande fårbonden å den andra. Tekniken och naturen, staden och landet.

De olika delarna i sig är inte på något sätt unika men kombinationen av dem leder mina förväntningar till ett undantagstillstånd. Jag vet inte vad som kommer att hända. Jag kan faktiskt inte ens föreställa mig vad som kan komma att hända och jag konstaterar att oavsett om jag kommer att tycka illa om slutet är det en läsupplevelse jag kommer att bära med mig.

De små glimtar från det förflutna som dyker upp leder både till klarhet och fler frågor. Det jag själv fyllt i luckorna med visar sig inte stämma. Små saker gör mig förvånad och jag påminns om en del av mina egna fördomar.

Ibland är det som skildras väldigt obehagligt; även minnen som avväpnats med tiden och nämns som i förbigående gör ont att läsa om. Den här världen, som bara tycks bli värre och värre. Utanförskapet. Men också de som hjälper – och de som älskar.

Similar Posts:

• ”Jag förstår inte riktigt varför alla låtsas som ingenting”
• Vad händer med den förälskade hjärnan?
• Hur man får pacifister intresserade av krig
• Krig och flykt
• Hur är det med er?

Hon hjälper till, hämtar saker och möter en ung mans blick och det blir ett ögonblick som förändrar Rose i grunden. Nej, det handlar inte om förälskelse utan om en kontakt på något annat plan men med samma eller kanske ännu djupare intensitet. Younès behöver en mobiltelefon och utan att tänka går Rose tillbaka till hytten och tar sin femtonårige sons iPhone och laddaren till den (jodå, hon tänker visst) och en del klädesplagg.

Väl hemma fortsätter livet som vanligt samtidigt som det förändras – en flytt till en annan stad, ny arbetsgivare för maken, jakt på arbete för Rose. Och telefonsamtal från Younès, samtal som hon inte besvarar. Ändå finns där en kontakt dem emellan.

Mötet med Younès och de andra migranterna blir till en katalysator för Roses tankar och känslor. Det är som om det blir tydligare vad som betyder något, samtidigt som det får henne att stanna i vissa delar av det hon har – den separation som varit på väg uteblir men å andra sidan vandrar hon ut i det okända rent yrkesmässigt. Hennes skolmedicinska psykologpraktik kombineras med alternativ healing.

Det är berättat utan stora åthävor, trots att det handlar om något livsomvälvande, eller kanske just därför. Det är det storslagna i det lilla, hjältinneskapet på ett plan och det futtiga på ett annat. Det är lätt att identifiera sig med Rose och hennes ambivalens, ställda inför hennes val skulle många backa men några kanske göra som hon.

Personerna är både nyanserade och vaga i konturerna på ett ibland förvirrande sätt där den enda man lär känna mer på djupet är Rose – och ändå är det mycket som lämnas osagt även där. Under berättelsens gång hinner såväl vänner och klienter som reskamrater och servicepersonal dyka upp och förlänas miniatyrporträtt, vid närmare eftertanke förvånansvärt många med tanke på sidantalet och känslan av fokus på Rose.

Rose får veta saker om en tillvaro hon inte känt till och läsaren får följa med. Till de dyblöta levande som hjälps ur vattnet men också de dyblöta döda som läggs under filtar. Till hoppet om att lyckas smyga sig in i en lastbil som kan ta en över en gräns. Till ett tältläger av presenningar alldeles intill ett färjeläge.

Flera gånger blir jag överraskad av att det jag trott ska leda i en viss riktning leder någon annanstans, att väntade konflikter uteblir medan andra uppstår i den oberäkneliga väv som är våra liv, verkliga och fiktiva.

Similar Posts:

• Varken barn eller vuxen, eller både och
• Ledan, kylan och kärleken
• Och hon väntar, och väntar, och väntar
• När orden försvinner
• Våld, sorg och skönhet

Det går att uttyda på flera sätt. Det kan finnas en, särskild person som inte fick stanna i Sverige efter det som kommit att kallas ”migrantvågen” eller ”massinvandringen” 2015. Det finns många, många tusen som inte fick stanna. Och var och en av dem är såklart specifik.

I romanen handlar det om Salar, en av alla ensamkommande afghaner som inte ens varit i Afghanistan, men ska skickas tillbaka dit. Salar är hazar, en förföljd minoritet, som levt på flykt i Iran innan han lyckats ta sig genom Europa, till Sverige.

När romanen tar sin början står Salar på Malmö centralstation. Där minns han förra gången han var där, för tre och ett halvt år sedan. När han trodde att han kommit fram. Att han skulle få stanna. Sedan dess har han lärt sig språket och fått en familj, Karin och Albin. Dem har han lämnat nu. Stuckit. För han har också fått tre avslag på sin asylansökan.

Så han flyr igen, den här gången från Sverige. Sverige som blivit hans hem, hans språk och hans familj. Sverige som vill skicka honom till Afghanistan. Från Malmö går resan till Danmark och Tyskland, vidare till Frankrike. Till Paris, där det sägs att det ska vara lättare att få stanna. Där svensktalande afghanska killar samlas hos Svenska kyrkan, för att börja lära sig franska, stötta varandra och få en kopp kaffe och en bulle i ständigt hungriga magar.

Det är en utsatthet som är vämjelig, men som också rymmer ljusglimtar. Det finns människor som är beredda att utnyttja unga, sårbara människor å det grövsta, och det finns de som är beredda att hjälpa. De som tar av det lilla de har, och delar med sig. Sådan är Najib, som hjälper Salar tillrätta i tältlägret i Paris-området Porte de la Chapelle. Det är han som hittar på det där med ”prinsen av Porte de la Chapelle”. Själv är han sultanen av detsamma.

Det är en enkel, direkt och mycket drabbande berättelse Annelie Drewsen har skapat, och det märks att hon vet vad hon skriver om. Människorna och platserna hon har besökt och lyssnat på, och som tackas längst bak i boken, är många. Prinsen av Porte de la Chapelle är, som hon skriver i efterordet, ”en fiktiv berättelse som bygger på verkliga omständigheter”:

Det finns inte en Salar i verkligheten, utan tusentals.

Similar Posts:

• Krig och flykt
• Att läsa högt om det svåraste
• Om livet på ett HVB-hem
• Vad väntar vi på?
• Läses mellan raderna

Föräldrarna skilde sig 1938. Ilons mor flyttade då till Italien och återsåg sin dotter först tio år senare. Deras relation blev aldrig riktigt innerlig.

Ilon skickades åtta år gammal till sin farfar Alexander och farmor Julie Pääbo i Haapsalu, en idyllisk småstad vid havet. De sex år som hon tillbringade hos dem var till en början mycket lyckliga, men då Ryssland ockuperade Estland 1940 fick rädslan fäste.

De så kallade “juniarresteringarna” 1941 innebar för de olyckliga enkel biljett till Sibirien. Grannar försvann utan förvarning och i skolan kom en del bänkar att gapa plågsamt tomma. I oktober samma år var det nazisternas tur att inta staden. Ilons värsta personliga minne var när en tysk soldat sköt hennes älskade hund.

Då Röda armén närmade sig – för andra gången – 1944 sågs den inte som befriare, utan med bävan. Att Ilon, fjorton år gammal, ensam fick plats på en av de sista båtarna som lyckades lämna Estland den 22 september 1944 var hennes bestämda farmors förtjänst. Höststormarna härjade redan för fullt och den farliga färden varade i tre långa dygn.

Sammanlagt var det 30.000 baltiska flyktingar som steg iland i Sverige, oräknade de som havet slukade.

Sin älskade farmor och farfar återsåg Ilon aldrig mer. De vågade inte ens skriva brev till varandra av rädsla för repressalier.

Till en början fick Ilon husrum hos sin faster, som var konstnär och som redan före kriget kommit till Stockholm. Hon tog itu med att lära sig svenska och blev antagen till en konstskola med inriktning på bokillustrationer 1945. Endast sexton år gammal tog hon sedan klivet ut i arbetslivet.

Ilon gifte sig och bildade familj tidigt. Köket blev därefter hennes ateljé. De fyra döttrarna och deras vänner (senare barnbarnen) fick stå modeller till barnen i hennes böcker.

Mötet med Astrid Lindgren 1953 blev livsavgörande. Ilon fick i uppdrag att illustrera Mio min Mio. Sedan följde slag i slag Barnen i Bullerbyn, Karlsson på taket, Madicken, Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter med flera. Förebilderna till rövarna i den sistnämnda boken fann illustratören för övrigt i kön till Systembolaget.

Det lyckosamma samarbetet med Astrid Lindgren kom att fortgå i 40 år, 1953-1993. Men när Rabén & Sjögren anlitade Marit Törnqvist för att illustrera Lindgrens böcker kände Ilon sig förbigången och bröt med förlaget.

1991 blev Estland fritt och Ilon kunde äntligen återknyta kontakten med hemlandet och de ännu levande släktingarna.

Ilon tog sig nu för att bearbeta den smärtsamma historia hon gått och burit på så länge. Först ut var Den långa, långa resan från 1995, som gavs ut på Brombergs förlag. Ilon målade sina unika bilder och först därefter skrev Rose Lagercrantz den sparsmakade texten. Uppföljaren I min farmors hus med flera titlar som Potatisbarnen samt böckerna om den finska lapphunden Sammeli följde efter hand.

Biografin Ilon Wikland: ett konstnärsliv av författaren och journalisten Enno Tammer är översatt från estniskan (märkbart genom ett fåtal för oss svenskar självklara upplysningar). Det rör sig om en tämligen anspråkslös intervjubok. Det är främst innehållet – Ilons livsöde – som griper tag i läsaren och gör den märkvärdig. Tyngdpunkten ligger på uppväxten i Estland, som i mitt tycke är det mest engagerande partiet i boken. Texten ackompanjeras också av ett överflöd av intresseväckande fotografier (många privata) jämte Ilons egna målningar, som förgyller boken.

Böckernas originalbilder (cirka 800 stycken) har Ilon donerat till Wikland-museet i Haapsalu (Hapsal), där de finns att beskåda för den som råkar ha vägarna förbi.

Similar Posts:

• När orden inte räcker till
• Värdet av ett liv
• Kampen mot järnklon
• Opersonligt om kolchos
• Jag tänker på Reijo

Ett återkommande tema är barnets erfarenhet av att växa upp i ett land som är nytt för den egna familjen och hur barnets olika roller – med kompisar, i skolan, gentemot föräldrarna – formas, förhandlas och omförhandlas. Omsorgsfullt bjuder Thammavongsa in läsaren till barnets perspektiv, som är allt annat än enkelt, men fyllt av humor och allvar. Och det visar sig finnas goda skäl till att engelskans ”knife” inte alltid bör uttalas ”najf”.

Några av berättelserna handlar om vuxna relationer, och då ofta mer om saknad och avstånd, men alltid genom relationen till andra – mellan familjemedlemmar eller i romantiska relationer. Men oavsett om avstånd (åter-)skapas genom fysisk distansering eller en vit lögn, så är det en slags omtanke inbakad i handlingen även här.

Berättelserna har ett klassiskt novellformat, med en tydlig huvudperson och få bikaraktärer, och med en tydlig röd tråd. Varje avslut, oavsett hur kort, utgör en mjuk matta som aldrig är självklar och alltid lämnar utrymme till läsaren. Och även ett sorgligt slut kan vara varmt, kärleksfullt och till och med positivt. Allt hänger på perspektivet och vad det låter oss få syn på.

Similar Posts:

• Inte bara ord som vi kastar runt
• Betydelsen av en familj
• Att bli till
• En bildhuggares dotter, en författares familj
• Mat som kärlek

Det är oftast hans berättelser som fått ta plats: från hans barndom i Polen, från tiden under nazisternas förtryck då han levde i skogen, och från livet i Sverige. Men nu vill Helena, barnbarnet som nu är vuxen och själv håller på att starta egen familj, höra Cylas berättelse.

Helena ägnar flera år åt att lyssna på sin farmor och berättelsen som växer fram växlar mellan olika tidplan utan att följa någon kronologi. Men det går ändå fint att följa med, att få vänta in vissa bitar skapar engagemang och nyfikenhet.

Blandningen av berättande, återskapade scener, journaler, arkivmaterial och fotografier fungerar väldigt bra, men på vissa ställen hade det kunnat knytas ihop bättre. Till exempel dokumentet med alla referenser till ansökan om svenskt medborgarskap blir nästan mer utfyllnad än att det landar i berättelsen.

Och det är mest kortare episoder och sällan djuplodande detaljer som kommer fram. För en person som ägnat hela livet åt att glömma och tränga undan som ett sätt att överleva är det förstås naturligt. Det finns mycket jag hade velat få mer av. Till exempel hur det kom sig att de blev kvar i Sverige, när de från början hade siktet så tydligt inställt på Amerika? Och berättaren, barnbarnet, hade gärna fått framträda mer, till exempel om varför berättelsen är viktig för kommande generationer.

Samtidigt är det fint att Trus respekterar Cylas ovilja att gräva fram mer detaljer i tyska arkiv och att hon låter sin farmor få berätta i sin egen takt och på det sätt hon kan. Cylas stolthet när hon berättar för sina väninnor att Helena skriver hennes berättelse är en av de finast scenerna i boken.

Similar Posts:

• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Om en mamma, och ett samhälle
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Familjehistoria på nytt språk
• Minne och identitet i Modianos Paris

Den här gången beror det på att jag läst ut del två i Philip Pullmans senaste trilogi med namnet Boken om stoft. I den förra delen, Lyras färd, var huvudpersonen Lyra endast sex månader gammal. Här möter jag henne efter att det gått nästan tjugo år. Hon ägnar sig åt studier och bor på Jordan College och har i alla år åtnjutit sedvänjan för hotade personer, nämligen rätten till fristad. Men skymningstider råder och nya rektorn lutar sig mot att rätten till fristad ska avskaffas. Lyra måste flytta in i en skrubb och sluta umgås fritt med akademikerna på colleget.

Inte nog med denna förlust av trygghet och osäkerhet inför framtiden. Lyra är dessutom osams med sin daemon. Pantalaimon, som personifierar Lyras inre röst – särskilt närheten till livets vidunderlighet – blir irriterad av Lyras hängivelse till rationellt tänkande. Pantalaimon bevittnar i bokens upptakt ett mord med stöld av föremål som kommer i Lyras händer, men inte heller detektivarbetet kring brottet får dem att dra åt samma håll. En dag är Pantalaimon försvunnen och Lyra står häpen ensam. Omgivningen betraktar henne som en lågt stående människa. En människa utan daemon väcker förfäran och avsmak.

Philip Pullman har Det Där i sitt skrivande. Han är skitbra på att bygga historier som omfattar resor med långa avstånd och uppseendeväckande händelser. Han är suverän i sina miljöskildringar. När han målar upp den parallella världen som liknar vår, där makten centreras hos en enda person och de humanistiska värderingarna kastas på sophögen vet jag inte om jag ska gissa på Hitler, Putin eller Trump som förebild. Flyktingströmmarna från andra världsdelar känns som hämtade från dagens verklighet. Rosenvatten är den viktiga naturresursen som konkurrerande våldsamma maktinnehavare vill komma åt. Denna fantasyvärld speglar många företeelser som ingalunda har försvunnit i vår värld.

Gestaltningen av en ung kvinnas nyväckta sexualitet är däremot inte så lyckad. Och när de karikatyrmässiga männen dyker upp som enbart onda eller enbart goda önskar jag fler nyanser. Förvånat konstaterar jag att jag gillar en smilfink som bara är ute efter att utnyttja Lyra för ekonomisk vinning. Hans insmickrande säljsnack är synnerligen lyhört fångat. Jag förstår att Lyra litar på honom.

Jag ser fram emot att läsa del tre för att få veta mer om hur det går för Lyra och Pantalaimon men också för att se vilket öde som väntar de personer som kritiserar samhällsutvecklingen. Just i denna stund frågar jag mig hur många år det behövs för ett demokratiskt samhälle att upphöra. Tio år? Tjugo? Med rysningar längs ryggraden föreställer jag mig en diktator som hyllas av massorna. Och ingenstans i folkmassan skymtar den oliktänkande för hen är redan fängslad.

Similar Posts:

• Where are we now, Brytain?
• Vem är egentligen människa?
• Tätt, spännande, smart
• En människa är en människa är en kopia?
• Bra men lite för simpelt