Romanens början: två människor, Edmée och Peter, är på väg från två olika håll mot samma plats. Målet är en anläggning för forskning i glaciologi på Antarktis, den ene ska sköta kommunikationen och den andre ansvara för den lika livsviktiga värmecentralen. En framtidsvision antyder att en relation kommer att veckla ut sig, samt att något så småningom ska gå mycket snett.

Och visst börjar det bra då – ett schysst upplägg, ett språk som man kapitulerar direkt för och en miljö som gjord för saftig klaustrofobi och fängslande desperation. Antarktis är isolering med stort is, obarmhärtigt djupfryst och totalt jävligt i sin eviga existentiella vithet. Ja, det är kallt i kvadrat, så orubbligt förfruset att salivet fryser till is i mungiporna på huvudpersonerna när de till slut behagar hångla upp varandra.

Till slut, ja. För det dröjer ett bra tag, nästan ända till det kritiska slutet. Och det som utspelar sig mellan inledningen och klimaxet – själva berättelsen – är inte alls det där anade relationsdramat, något man börjar inse när man väntat tillräckligt många sidor och det börjar bli för lite kvar av boken för att det ska kunna hinnas med. Istället följer ett antal slags ensamhets- och frysscener, skildringar av rutinerna på anläggningen och ledan i tillvaron. Detta varvat med fragment från Peters och Edmées uppväxter och hemländer, samt den tredje beståndsdelen som utgörs av vad de drömmer på nätterna. Det är resonerande, utsvävande, och tyvärr – ganska händelselöst och fattigt på dramatik.

Darrieussecqs styrka som författare ligger i att utforma och beskriva scener, men inte i att skapa en vettig följd av dem. Det ska sägas att vissa partier verkligen har ett rejält tryck i sig och att kylan och desperationen tillfälligt kan stiga rakt ur boken och upp i ansiktet på läsaren, men oftare känns berättelsen inbromsad och i avsaknad tydligare riktade och mer handfasta händelseförlopp.

Jag blev alltså tjurig för att handlingen inte var som jag trodde att den skulle vara. Kanske är tanken att stor konflikt och stor dramatik här ska utspela sig under ytan – i drömmarna och flashbackarna – men under läsningen lät det sig inte upplevas särskilt. Samtidigt, med stor betoning och med hänvisning till den glasklara stillfulla språkföringen, ska Darrieussecq försvaras av att man visst ändå lämnar boken med den där svårutpekade och kvardröjande känslan vissa böcker ger. Vid ett tillfälle sover Edmée och "hör meningen på drömmens oklanderliga flerspråkighet – stöten från en brottsjö väcker henne, hon har kvar det där ordet, skatten, på tungan och känslan av en dröm som smälter bort i hjärnvindlingarna." Jag tycker att det är ett ganska bra exempel på hela White.