Det är så här demokrati kan fungera. En fråga kan vara okej eller likgiltig för de flesta, men väldigt ingripande och dålig för några.

Eva Lindström har gjort ännu en bilderbok med tydlig signatur. Den har dova illustrationer i vattenfärg och korta, underfundiga meningar.

Ett skott har träffat Harens ena öra. Vi tröstar henne och hjälper till med ett bandage. Du måste lova att vara försiktig, säjer vi. Men det vill hon inte.

Ämnet är på ytan busenkelt men samtidigt superkomplicerat. Vad blir konsekvenserna när en majoritet inte förmår leva sig in i minoritetens villkor och behov? Är det okej att det stora flertalet bara dundrar på utan fantasi eller lyhördhet? Och varför ska den som är starkast bestämma?

Boken ger inga entydiga svar, men det är bra att läsaren får ställa sig själv den typen av frågor.

Similar Posts:

• Vänskapens mikrokosmos
• Förändring? Hu!
• I fantasin får man flyga
• Fräscht utmanande om folkstyret
• Syskonsymbios, hundkärlek och förhoppningar

Det hela börjar sommaren 2018 när ett handskrivet brev anländer till Svend. Brevet är från den då 93-åriga Lili och utgör startskottet för deras vänskap. De brevväxlar och ses så småningom hemma hos Lili. Där, i hennes kök, delar Lili sin livshistoria. Det är en berättelse om ett långt liv, om de händelser och de val som format det. I 33 år har Lili gått i psykoanalys.

Det finns en air av värdighet kring Lili. Hon är en mycket intelligent person med hög integritet och en exceptionell förmåga till självreflektion. I sina samtal med Svend berättar hon om sina tankar kring allt som hänt i en slags uppgörelse om ångest, skuld och skam över hur det blev.

Lili är femton år gammal när nazisterna ockuperar Danmark. Hon bor i en by tillsammans med sina föräldrar nära tyska gränsen. De tyska soldaterna är unga, bara något äldre än hon, och förälskelsen är ett faktum. Den är så intensiv som den bara kan vara när man är femton år med livslust och nyfikenhet som vibrerar i hela ens väsen. Naturligtvis förstod hon vad det innebar att vara kär i en nazist – Lili är på intet sätt naiv eller dum. Men politik är politik, krig är krig och en tonårsförälskelse är en tonårsförälskelse.

Denna förälskelse kom att definiera en stor del av hennes liv, och hon har ägnat många år åt att reflektera, tänka och försöka försonas med hur det blev. Epitet som ”tysketös” och fördömande blickar följde henne under en lång tid.

Lika lite som Lili kunde välja att växa upp under andra världskriget kunde hon välja sina känslor inför den tyske soldaten. Vem kan kräva av en femtonåring att hon ska välja bort den första kärleken? Det är lätt att tänka på krig som något som sker på en samhällelig nivå och glömma bort att varenda soldat också är en individ. En individ som kanske inte heller hade något val att tala om.

Boken är uppbyggd av deras intervjuer och Brinkmanns egna reflektioner i koppling till psykologin och filosofin. Det hela är ett ode till ödet och ett ifrågasättande av samtidens idé om att vi kan göra vad vi vill, bli vem vi vill och forma våra liv enligt vår egen vilja.

Brinkmann talar om en livstråd som binder samman de händelser och skeenden som utgör våra liv. Det handlar inte om att ha ett förutbestämt öde, snarare om att erkänna att det finns yttre faktorer vi inte har någon som helst kontroll över som formar vilka vi blir. Vi får inte välja den kontext vi föds in i, vi får inte välja vad vi drabbas av. I någon mån kan vi välja hur vi hanterar det, men även där är valmöjligheterna kanske mindre än vi vill tro. Vi kan bara handla utifrån de förutsättningar och den kunskap vi har och sedan försöka leva med våra val.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Det var intressant, berörande och stundvis befriande att läsa argument för att vi faktiskt inte har så mycket att säga till om i våra liv. Vi kan inte kontrollera vad som händer oss. Det finns något betryggande i det, att inte se sig själv som hundra procent ansvarig för allt som händer i ens liv. Vi måste förhålla oss till det som händer, till faktumet att vi inte alltid får välja. I någon mån är vi alla produkter av vår samtid.

Similar Posts:

• Brev och svek
• Ingen smickrande bild av Jan Myrdal
• Ostafrikanische Träume
• En nationalsocialists minnesfragment
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud

Vilka anekdoter finns det mer om korvtjuvar?

Jo, bland annat en historia där Kjell är huvudperson. Han är nio år och bor med sin familj bestående av föräldrar, bestefar (så heter en farfar eller morfar i Norge) och syskon. En dag berättar klasskompisen Korv-Per att han ska resa bort. Även Kjells äldre syskon hör när skrytet om resan rullar över skolgården.

Kjells föräldrar får också höra talas om grannarnas resa. De får nästintill glädjefnatt. Alla familjemedlemmar i Kjells familj är nämligen tjuvar och stjäl sina förnödenheter. Nu infinner sig alltså ett gyllene tillfälle för en stöldrajd.

Här ligger sagans dilemma. Kjell har i alla år dragit sig undan när det gäller uppgifterna han fått av sina föräldrar. Han har blivit expert på att hitta saker till hemmet utan att stjäla. Det finns massor som ingen annan behöver. Sånt har han inga problem med alls och han visar stolt upp sina fynd. Föräldrarna visar sitt missnöje för de tycker att han ägnar sig åt undanflykter. En nioåring är stor nog att tjuva på riktigt.

Men det är ju en kompis vädjar Kjell, vars mage nu knyter sig ordentligt. Att han är på kollisionskurs med familjens tryck och traditioner framgår mycket tydligt.

Språkligt sett har författaren och översättaren hittat helt rätt med sina enkla meningar. Det är barnets perspektiv på livsomständigheterna som skildras. Med andra ord finns inga hinder för en högläsningskväll med ett barn någonstans i 4-årsåldern.

Bilderna är därtill hejdlöst infallsrika. Läsaren ges insyn i hus för att på andra uppslag lotsas vidare in i en mörk skog. Husen som finns i samhället har försetts med attribut som speglar olika familjers yrken. Korv-Pers familj har självklart en korv på taket. Vidare upptäcker jag konstverk som hör hemma i norsk konsthistoria och jag ler åt bebisen som härmar en katt (eller är det en hund?). Figurerna ges igenkännande poser som uttrycker otålighet, tveksamhet och målmedvetenhet. Den absurda stilen är kul och smittar av sig med vänlighet och en sorts omfamning på mig som läsare.

Hur man kan befria sig från en familjehierarki och generationer av tradition är frågor som de flesta barn tänker på – utifrån sina förutsättningar förstås. Det är med spänning jag läser om hur Kjell hittar sin lösning. Jag tycker att historiens slut förmedlar både frihetskänsla och tillhörighet på ett fint sätt.

Similar Posts:

• För barn och vuxna att växa med
• Tvillingtvivel och sopgubbar
• Enkelt om svåra demokratifrågor
• Moderskap i Norge
• Syskonskapet: fakta och förväntningar

Inom en kort tid gick flera närstående bort i Forsgårds liv; däribland hans far. De där telefonsamtalen som aldrig rings eller att sitta vid en dödsbädd och inte riktigt veta vad man ska säga – allt har han på personliga plan gått igenom. Under åren har han upplevt nära vänner gå bort; ofta i cancersjukdomar. Personerna har mött sitt nalkande livsslut på olika vis.

Här finns berättelser och framför allt fakta om hopp, tro, begravningsseder, behandlingar, forskning men också diskussioner om skendöd, dödsstraff, gravgårdar, kremeringar, kistbegravningar och eutanasi.

I ett långt sista kapitel, en epilog efter de tidigare nittio ofta korta kapitlen, diskuteras pandemier och framför allt coronan under 2020 i stora globala svep och med statistik och bakgrundsfakta. Forsgård gör också tankehopp in i framtiden: vad kan vi vänta av sjukdomar och smitta?

Kända historiska män(niskor)s bortgång diskuteras och återges; bland annat Bach, HC Andersen, Freud, Goethe, Wagner, Lev Tolstoj, Topelius, Ernest Hemingway, Jörn Donner… Boken bokstavligen kryllar av referenser och detaljer. Kunskapen är imponerande.

Högt och lågt läggs i linje med eget liv. Till exempel funderar han lite på vad hans far, kantorn med barytonrösten, tänkte medan han sjöng Jesu roll i Bachs Matteuspassionen i påsktid – om blodsmystiken i verket, det som Bach själv kallade ”der Süsse Tod” och ”sömnens broder”? Smålustig är historien om att fadern ofta smet i väg från orgeln på läktaren till en närliggande bar med gubbar under prästens ”moraliskt svavelosande” predikan under gudstjänsterna i Nykarleby kyrka.

På ett personligt plan fäster jag mig vid att tidigt i texten nämns en god vän (kallas B); som även var min vän. I detalj och på förhand hade B orkestrerat sin egen begravning i St Birgittakyrkan. En högtidlig tillställning en vacker dag i juni med nära och många, många vänner.

Boken är trots det allvarliga och mörka temat fylld av klokhet, kunskap och framför allt en kvick humor. Alla dör. Fram till dess kan människan bara leva. Gärna glatt. Och ständigt med vetskapen om att tiden flyr.

Språket är enkelt, varierat, välformulerat. Ibland överraskande, slängigt galghumoristiskt. Därtill välvalda citat, kortare och längre. Boken är en njutning att läsa. Det är sällan böcker, bräddfyllda av bildning, skrivs.

Ett aber: få kvinnor tas upp i boken. Ett kapitel beskriver moderns bortgång: hon som blev ”havande med den död som kallas cancer” och författaren skriver sig känna ”värmen i mitt liv sakta kallna och långsamt dö bort”. En yrkesmänniska med en ovanlig resning som jag minns med respekt och värme. Som jag ofta tänker på. Forsgårds beskrivning av hennes dagars slut är vackert.

Detta att kvinnoerfarenheter nästan saknas är bokens svaghet. Becketts ord kommer för mig: ”Kvinnan föder grensle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen”. Kvinnor ger livet. Vi får statistiskt flera dagar än män. Innan vi dör.

Similar Posts:

• I åldrandets stund
• Tänk pa döden
• Resans sköna konst
• Ärligt bloggande om döendet
• Mångsidigt om människans gående

”Åh vad roligt det ska bli att läsa en faktabok om hur olika djurarter kommunicerar”

”Vänta, va? Språkfilosofi? Det här är ju…ingen faktabok om typ fågelsång. Jaså jaha, författaren var filosof. Jag kanske skulle börja läsa baksidetexter…”

”Aaaahhh både språkfilosofi och djurrätt. Det här hade 19-åriga filosofistudenten och djurrättaren Christine tyckt om”

”Kan det verkligen stämma att vissa elefanter försöker härma mänskliga ord? Och vad dom orden betyder?”

”Ohlalala, lite vetenskapsteori”

”Måtte inte någon av de där ledarskribenterna som älskar att kritisera forskning på inga andra grunder än att de tycker den låter rolig få fatt i den här boken. De kommer ju ha julafton, och jag vill verkligen inte det. Den här boken förtjänar att diskuteras seriöst och inte av gapflabbande mobbare”

”Undrar om alla hennes påståenden om hur bra olika djur är på att räkna, kommunicera med människor, hundars ordförråd och så vidare verkligen stämmer. Måste kolla referenserna. Och om sagda referenser mötts av några invändningar.”

Ja, som sagt är inte Eva Meijers bok en faktabok om olika djurarters sätt att kommunicera – vilket jag felaktigt trodde när jag började läsa boken. Istället handlar boken om hur man ska se på djurs kommunikation från ett språkfilosofiskt perspektiv, och vad det får för konsekvenser för människans relation till (de andra) djuren. Meijer tar boken igenom upp åtskilliga exempel på djur som (i alla fall till synes) lärt sig lite mänskligt språk, och exempel på hur djur och människor kan interagera och lära sig av varandra. Hon beskriver också de komplexa kommunikationssystem (språk?) som finns hos olika djurarter och betonar att det är orättvist att mäta djurs språk, intelligens och beteende enligt en mänsklig måttstock.

Tycker du det låter flummigt? I viss mening blir ju mycket filosofi rätt ”flummig”, eftersom en av filosofins uppgifter är att grundligt undersöka sådant som vi tar för givet. Och ja, en del av mig bävar för den dagen en skön snubbe till ledarskribent kommer över boken och sätter sig för att flabba offentligt över hur Meijer använder ord som speseicism (diskriminering av djur) eller hävdar att det ur forskningssynpunkt kan vara nog så intressant att leva bland djuren man studerar.

Jag hoppas att den dagen inte kommer – för flum eller ej, Meijers bok förtjänar att diskuteras på allvar. Här finns många intressanta tankar kring hur vi människor ser på djuren, men också hur vi ser på vår relation till djuren.

Som sagt hänvisar Meijer boken igenom till exempel på djur som exempelvis lärt sig mänskliga ord eller lärt sig räkna. Dessa får fungera som underlag för diskussionen, vilket såklart är bra, men det som saknas är en diskussion kring referensernas pålitlighet. Har hunden verkligen förstått innebörden av ett ord, eller kan det finnas andra förklaringar till dess beteende? Människor har ju en tendens att se det dom vill se, och risken att ”förmänskliga” djuren är uppenbar. Men förutom ett snabbt konstaterande kring att det kan vara speceisim att tro att forskarna bara har ”förmänskligat” sina studieobjekt förekommer inga kommentarer kring referensernas innehåll.

(Nu är det såklart orättvist att jämföra en filosofibok och en renodlad faktabok, men Per Jensen lyckas utmärkt med att på ett lättsamt sätt förklara hur forskningsresultat kring hundars beteende kan tolkas och vara i Hunden som skäms.)

I de sista kapitlen tar Meijer upp exempel på djur som agerar moraliskt till exempel genom att visa empati. Här börjar resonemanget svaja rejält, i alla fall i mina ögon. För det första sker här rejält med körsbärsplockning -Meijer tar bara upp djur som hjälper varandra (till synes utan egoistiska baktankar), men nämner inget om hur grym naturen och djuren ofta är. En annan tanke som slår mig under läsningen är att Meijer inte problematiserar begreppet moral. Det torde vara lika orättvist att bedöma djurs agerande efter mänsklig moral som det är att bedöma komplexiteten i djurs kommunikation efter mänskligt sätt att kommunicera.

Slutbetyget på Djurens språk blir 7/10, eftersom de sista kapitlen samt hantering av referenser drar ned poängen. Som underlag för nya tankar och infallsvinklar blir dock slutbetygen 9/10.

Similar Posts:

• Fåglarna blev allt
• Djurens känsloliv
• Djur som inspirerat
• ”Så närvarande och så främmande”
• Och köttet blev ideologi

Romanens titel Silas Marner är namnet på en vävare som kommer till den lilla sömniga staden Raveloe på engelsk landsbygd. Romantiden kan antas vara mitten av 1800-talet. Han bosätter sig i stadens utkant vid ett stenbrott i ett litet hus där han dagarna i ända väver hushållslinne åt ortens husfruar. Hans utseende är frånstötande med utstående ögon och särskilt omtyckt är han inte. Han vill hålla sig för sig själv efter att ha upplevt svek och orättvisa tidigare i livet.

Marners olycka är inte slut trots att åren går och han arbetar hårt och lever ett strävsamt liv. En mörk kväll bestjäls han på sina besparingar, hans enda glädje under ensamma år. Marner sjunker ner i något som idag skulle kallas depression. Men som livet ofta är och också i denna sedelärande berättelse: livsglädjen kommer när du ägnar dig åt någon som behöver dig och detta räddar Marners förstånd och ger hans liv en helt ny vändning.

Men intrigen handlar om flera andra karaktärer och deras göranden och låtanden. En märkesman är squire Cass med sina söner Dunsay och Godfrey som ger liv och färg åt historien om vävaren Marner. Miss Nancy Lammeter är också värd att nämnas. En klok kvinna med stort hjärta men vass tunga och skarp blick. Den lilla föräldralösa flickan Eppie är en annan mycket viktig kararktär vars ursprung vi som läsare känner till – men ingen av invånarna i Raveloe (förutom hennes riktiga far).

Boken är indelad i tjugotvå kapitel av olika längd. Stilen är ibland omständlig och meningarna är ofta långa med många bisatser. En allvetande berättare serverar oss historien och som läsare blir vi ibland direkt tilltalade och vi vet långt mera om karaktärerna i intrigen än vad de vet om sig själva och de andra. Den psykologiska realismen är stor och författaren lever sig starkt in i de olika personligheterna. Styckena spjälkas upp av dialoger vilket lättar upp texten som kan upplevas som kompakt. Detaljerat beskrivs hushållsbestyr och göromål. Det förekommer många bipersoner.

Marners livshistoria ljusnar på slutet. Den här historien är en moralitet. Det stulna guldet återfås och andra hemligheter kommer i dagen. Vissa nyckelpersoners etiska och moraliska resning är nästan sagolik och jag kommer att tänka på Charles Dickens romaner från samma tid om föräldralösa, fattiga pojkar. Marners renhjärtade fosterflicka Eppie påminner mycket om till exempel Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gullagestalt. Och många liknande ömsinta, guldlockiga småflickor återfinns också i HC Andersens sagor.

Romanen Silas Marner är läsvärd. Realistisk, sagoaktig, fängslande. Historien kan sammanfattas med en annan klassisk engelsk författares ord: Slutet gott, allting gott!

Similar Posts:

• Bland kärlekar och sjöodjur
• Lilleputtsjälarnas julafton
• Suggestiv barndeckare i 1880-talets Stockholm
• Utan plats för mänsklighet?
• Klasskamp på Höje

Här spanar Wohlleben ut över sin gård, skogen runtom och upp i skyarna. Men vänder också blicken ner i haven och in i de tätbefolkade städernas kilar av växter och djur. Han riktar sig till alla de som någon gång reflekterat över en hunds skamsna uppsyn, en skatas retsamma lek eller en fisks förmåga att uppleva obehag. Bokens resonemang tar ofta spjärn mot vetenskapliga studier av korpars kommunikation, vampyrfladdermöss altruistiska sidor, hundars känsla för orättvisa eller duvors goda minne. Men minst lika ofta blandas det upp med egna iakttagelser från möten med ickemänskliga djur. Det gör förstås texten mer personlig och känslosam på ett ofta balanserat eller rörande sätt även om det inte alltid är lika spännande och ögonöppnande.

Boken tar sin utgångspunkt från tanken om hur de djur som inte tillhör vår art ofta betraktas som instinktsstyrda, närmast känslobefriade robotar, just för att vi inte förmår tolka och relatera till deras uttryck, läten och beteenden. Det är just det som ligger bakom att det på många håll är tillåtet att kastrera smågrisar utan bedövning eller att man vid räkodlingar klipper bort ena ögat på skaldjuren för att ingreppet ökar deras förökningstakt. Peter Wohlleben är inte rädd för att prata klarspråk i sina reflektioner kring vår syn på de andra varelserna, som kravlar, flyger och simmar omkring på den här planeten tillsammans med oss och vad vi gör mot dem.

Bokens största styrka är just hans engagerade, raka men samtidigt stillsamt vändande och vridande på dessa utvidgade existentiella frågor. Och det väger upp när det stilistiska inte helt övertygar. I tematiska och korta kapitel berättar han bland annat om hur hjortar upplever kalla vintrar, diskuterar förekomsten av ondska och osjälviskhet i djurvärlden och funderar över vad fruktflugor kan tänkas drömma om. Det är lärorik och tankeväckande läsning, lättsamt och mörkt omvartannat. Alla bokens resonemang är inte lika insiktsfulla och inte heller alldeles konsekventa men däremellan önskar undertecknad att alla borde få ta del av tankarna som lyfts fram på dess sidor.

Similar Posts:

• Om träd, i alla dess former …
• Se skogen!
• Essäer om mötena mellan oss och de andra djuren
• Andra infallsvinklar på djurs språk
• ”Så närvarande och så främmande”

Det är lätt att tycka bra om domare Maye. Hon är en sådan person som många kanske gärna skulle vilja vara. Klarsynt  –  ­inte kall. Exakt  –  inte tråkig. Rättrådig – inte hämndlysten. Nåja, kanske bara en smula. Och detta trots att hon många gånger under sin karriär blivit vittne till de bittra strider som kan ta vid när kärleken vittrat sönder.

Det hörde till ovanligheterna att man inom familjerätten satte folk i fängelse, men trots det kunde hon under overksamma stunder tänka att hon gärna hade låst in alla parter som på sina barns bekostnad ville ha en yngre fru, en rikare eller mindre tråkig man, en annan villaförort, nytt sex, fräsch kärlek, en ny världsåskådning, en trevlig nystart innan det var för sent.

Domare Maye ser ständigt till barnens bästa i sin yrkesroll, men har aldrig haft tid att skaffa sig egna. Hennes långa äktenskap med universitetsprofessorn Jack verkar ändå vara förhållandevis lyckligt. De har det gott ställt och ser ut att njuta av livet tillsammans. Resor. Musik. Ett livligt socialt umgänge. En hel rad syskonbarn som med jämna mellanrum gästar den smakfullt inredda lägenheten i centrala London.

När vi kommer in i berättelsen har Jack just meddelat att han bestämt sig för att ha ett utomäktenskapligt erotiskt äventyr. En sista stor passion innan det är för sent, som han uttrycker det. Kanske borde hon ha anat något men den senaste tiden har domare Maye haft annat att tänka på. Ett etiskt komplicerat fall som rönt stor uppmärksamhet i media har fått henne att sluta sig inom sig själv i en stum sorg. Jacks beslut kommer som en chock. Domare Maye blir förtvivlad men visar inte mycket utåt, ett sinnestillstånd som gestaltas effektivt, och samma kväll som hennes äktenskap hotar att haverera får hon ett nytt krävande fall. En sjuttonårig pojke, medlem i Jehovas Vittnen, vägrar att låta sjukhuset ge honom den blodtransfusion som han som behöver för att överleva cancern.

Hon hade makten att avlägsna ett barn från en ovänlig förälder och det gjorde hon också ibland. Men att avlägsna sig själv från en ovänlig make? När hon var så svag och övergiven? Var fanns hennes skyddande domare?

Så länge det rör sig om barn som far illa kan domstolen ingripa. Originaltiteln, The Children Act, och även romanens motto som är ett kort utdrag ur den engelska barnavårdslagen påminner oss om detta. När en domstol avgör en fråga som på något sätt… rör ett barns uppväxt… måste alltid barnets välmåga väga tyngst i domstolens ögon. Men när upphör ett barn egentligen att vara barn och vem skyddar en vuxen som blivit sviken, sårad eller bedragen av en annan vuxen?

Domaren har en hel del gemensamt med Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Båda romanerna kretsar kring ständigt aktuella moraliska frågeställningar. Om att göra det rätta. Vad det nu är? Trots att lagar, religioner, normer, väninnekören o.s.v. ständigt dikterar hur vi borde agera, hamnar vi ofta i situationer där vi varken vet ut eller in. Och även om vi gärna vill var goda människor så händer det ibland att vi sårar någon djupt. Varför blir det så? Ian McEwan använder sig skickligt av domare Mayes perspektiv för att visa oss hur bräcklig en även till synes gedigen moralisk kompass kan vara. Det är en viktig insikt som läsningen ger. En annan och minst lika betydelsefull är denna; det rätta är sällan entydigt och ofta obekvämt.

Similar Posts:

• Moraliska dilemman
• Inre och yttre operationer
• Mannen som inte valde
• Kafkaartad satir i toppform
• Storartad satir

Med hjälp av undersökningar, anekdoter och allmänna betraktelser försöker han här reda ut vad för slags egenskaper och beteenden som människor i Sverige idag tycker är mest förkastliga. Han understryker att det handlar om just Sverige, eftersom vad som anses vara en synd förutom att variera över tid, även varierar kulturellt och geografiskt.

Utöver att presentera dessa nya dödssynder, handlar boken om vår förmåga och vilja att förändras. Att det är möjligt att träna upp sig till att bli en bättre människa. Bättre i den bemärkelsen att man funderar över huruvida ens eget beteende får negativa konsekvenser för omgivningen, och är beredd att göra något åt det. Att välja att läsa en bok av det här slaget indikerar ju i sig en vilja att förstå sig själv i relation till andra människor. Det är en bra början, men ofta är det kanske lättare att se var andra brister än att identifiera sina egna tillkortakommanden.

Den här boken innehåller ett mycket konkret råd om hur vi blir bättre människor, men det är också ett väldigt bra råd. Här kommer det:

Känn efter om du har denna egenskap och om så är fallet bestäm dig för om du vill att den ska fortsätta att förstöra för dig och din omgivning, eller inte.

Högmod, vällust, frosseri, girighet, lättja, vrede och avund. Av dessa klassiska sju dödssynder är det endast en som återfinns bland de nya. Girighet. Och den rankas som nummer sju. Alltså den minst syndiga av de nya synderna. Vällust är inte aktuell alls som synd betraktat. Det sekulariserade svenska samhället har övergivit synen på kyskhet som varande på något sätt mer eftersträvansvärt än att bejaka sin lust. Ett klart framsteg.

I slutet av boken redogör han för hur han gått till väga med undersökningarna. Här berättar han också om vad vi anser vara dygder. De hamnar så gott som alltid i motsatsförhållande till en synd. Egenskaperna som står högst i kurs är; generositet, hänsynsfullhet, pålitlighet, medkänsla, inkluderande, ödmjukhet och engagemang. Sedan får man komma ihåg att vi människor är komplexa varelser, och de flesta av oss har mer eller mindre av dessa goda och dåliga egenskaper. Vi befinner oss någonstans på en glidande skala mellan motsatta egenskapspar.

Einhorn smyger också in lite annan intressant forskning här och där i texten. Bland annat om gener och hjärnan. På det hela taget får han till det på ett mycket behagligt sätt. Han förmedlar ödmjukhet inför livet och kärlek till människan som sådan. Boken lämnar efter sig en mycket positiv känsla. Han säger inte att du skall ändra dig, han säger att du kan. Om du vill.

Similar Posts:

• Ett steg närmare förståelse
• Övning ger färdighet
• Spännande tankar i (för?) kort format
• Det positiva åldrandet
• Forskning med samhällsförbättrande potential

Orden borde komma från politisk satir, men de lär vara yttrade av NSA-chefen Keith B. Alexander när han under ett besök på GCHQ (Storbritanniens motsvarighet till NSA) såg att det fanns signaler i etern som ännu inte kontrollerades av myndigheten.

Det hade tidigare läckt ut uppgifter om statlig massövervakning ifrån NSA, men det var först med Edward Snowdens avslöjanden 2013 som vidden av det hela kom till allmänhetens kännedom. Glenn Greenwald var hans kontakt och hjälpte honom att nå ut med informationen på ett sätt så att allmänheten skulle kunna förstå hur denna omfattande massövervakning fungerade.

NSA har efter 9/11 växt till en grotesk koloss som samlar in så mycket data om människors privata förehavanden att det inte ens i teorin går att processa och analysera allt. Det finns ingenting som tyder på att denna data har avhjälpt något terroristhot överhuvudtaget. De terroristhot som har uppdagats, har uppdagats med hjälp av traditionella medel. Så varför övervaka alla, hela tiden? Svaret är att det går. De kan göra det. Och alla de som säger att ”den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta” måste genast sluta säga så. Syftet med övervakningen är att kunna kontrollera de medborgare som ägnar sig åt vad som för tillfället anses vara suspekt aktivitet. Plus att det är väldigt behändigt att lätt kunna skaffa en hållhake på folk. Ifall det skulle behövas någon gång.

Alla gör saker som är och måste vara helt privata. Tar man ifrån människor rätten till personlig integritet dödar man det demokratiska samhället. Du har ingen aning om vem som sitter och bestämmer vad som är rent mjöl och i vilken påse det bör ligga. Det är helt godtyckligt beroende på vem som för tillfället har makten. Under George W. Bush-regeringen var demokraterna oroliga över den ökade övervakningen, medan de konservativa uttryckte att det inte fanns någon anledning till oro. Under Barack Obama-regeringen är det ombytta roller. Den personliga integriteten har ett eget och helt absolut värde och den stat som inskränker den befinner sig på ett brant sluttande plan.

Början av Storebror ser dig handlar om Greenwalds kontakt med Snowden och hur detta leder till att de träffas på hotellrummet i Hong Kong. Mittendelen handlar om själva informationen som Snowden lämnar över. Det är hårresande läsning. Det är beskrivningen av en stat som har passerat alla tänkbara moraliska gränser. En stat som helt har missförstått sitt eget syfte, att tjäna medborgarna. Det är stor tragik att en stat som själv anser att den är demokratins förkämpe behandlar sina och andra staters medborgare på detta vämjeliga sätt. En av de mest skrämmande konsekvenserna av denna massövervakning och lagring av privatpersoners data är att den ligger tillgänglig för det ständigt ökande antal tjänstemän som arbetar inom, eller samarbetar med, NSA. En annan konsekvens är att NSA:s intrång i digitala system försvagar systemen ifråga och gör de mer lättåtkomliga för icke-statligt anställda hackers och kriminella element. Ditt digitala liv hänger på en skör tråd, och frasen: du skall inte fråga dig själv om du är paranoid, du skall fråga dig själv om du är tillräckligt paranoid är mer aktuell än någonsin.

PRISM. Microsoft, Skype, Google, Facebook, Youtube, AOL, Apple, Paltalk, Yahoo. NSA tyckte sig inte få tillräckligt med data ifrån internet- och teleoperatörerna, utan startade helt sonika upp detta samarbete med nämnda internetföretag. Pang, boom, smack! All trafik som sker på dessa platser tankas direkt hem till NSA. Ingenting du gör får förbli oövervakat.

Kommer ni ihåg FRA-omröstningen i riksdagen? Hur de borgerliga riksdagsledamöter som tänkte rösta nej fick känna av sina respektive partipiskor? Det känns ganska uppenbart att FRA-lagen var tvungen att gå igenom. Att den hade gått igenom oavsett regering. En lag som har lika lite att göra med yttre hot som numera USA:s terrorlagstiftning, utan vars syfte är att samla och lagra information om medborgarna. Och det är ingen som längre går på snacket om att det ”bara” är metadata som lagras. Alla vet att metadatan innehåller information som kartlägger en människas liv in i minsta detalj.

Idag, 2014, är EU:s datalagringsdirektiv förklarat ogiltigt av EU-domstolen på grund av att det kränker de mänskliga rättigheterna. Det var inte själva lagringen i sig som blev underkänd, utan att det inte fanns tillräckliga regler för skydd för personuppgifter. Sverige anser sig ha bättre skydd än vad EU:s DLD kräver, och därför meddelade regeringen att direktivet fortfarande gäller i Sverige, och att de tele- och internetleverantörer som slutar lagra data kan bli utsatta för repressalier.

Nu, i slutet av oktober 2014, har dokumentärfilmaren Laura Poitras film om Edward Snowden, Citizenfour, nyligen haft premiär. Poitras var Snowdens första kontakt, och var den som satte Greenwald i förbindelse med honom. Det är bra att filmen kommer. Det upphör aldrig att vara viktigt att höra hans motiv till att läcka den här informationen. Snowden förtjänar Nobels fredspris. Han förtjänar inte att behandlas som kriminell.

Slutet av Greenwalds bok handlar om vad statlig massövervakning får för konsekvenser och vilken roll media spelar i sammanhanget. I USA har de stora mediabolagen sakta men säkert förvandlats till regeringens språkrör. Gränserna mellan politiska jobb och mediajobb har suddats ut och medias roll som granskare av makten har effektivt stympats. I Storbritannien besökte statens övervakningsorgan redaktionen på Guardian och tvingade dem att förstöra datorer där källinformation låg lagrad. En talande maktuppvisning. I USA höjs röster som uttryckligen säger att journalistik är kriminell verksamhet.

Vi lever nu mitt i det som vi tidigare kallat för en Orwellsk framtid. Vi behöver Edward Snowden som inspiration och bevis för att det går att göra saker annorlunda. En enskild människas handlingar kan göra stor skillnad, det går att göra uppror mot statsmakten. Vi får aldrig låta rädsla för repressalier styra vårt öde. Det mest grundläggande mänskliga attributet, den personliga integriteten, får aldrig kompromissas bort.

Den kanske mest berömda beskrivningen av vad integritet innebär och varför det är så universellt och viktigt för människor, formulerades av den amerikanska domaren i högsta domstolen, Louis Brandeis, i fallet Olmstead mot USA 1928: ”Rätten att lämnas ifred [är] den mest övergripande av rättigheter, och den rättighet som värderas allra högst av fria människor.” Integritetens värde, skrev han, ”är ett mycket vidare begrepp” än rena medborgerliga rättigheter. Det är en grundprincip:

”De som författade vår konstitution vinnlade sig om att skapa förhållanden som gynnar jakten på lycka. De insåg betydelsen av människans andliga natur, hennes känslor och intellekt. De visste att endast en del av livets smärta, njutning och tillfredsställelse står att finna i materiella ting. Deras mål var att skydda amerikaner i såväl tro som tankar, känslor som förnimmelser. De skänkte rätten att bli lämnade ifred av staten.”

Similar Posts:

• Vecka 47 på dagensbok.com – klimatkris och melankoli
• Gratis? Då är du kanske inte kunden utan produkten
• Ryssen kommer
• De som syns och de som ser
• Ganz unten, old boy