Alexa Ashingtonford är en vild och frigjord, viljestark forskare, men mer än forskare är hon Kvinna. Hon är så mycket Kvinna att hon en gång legat med en vindögd man och gjort det så bra att hon lämnat honom med ögonen uträtade. Efter månader av social distansering i en forskargrupp är hon så sexuellt frustrerad att hennes äggledare dundrar ihop som cymbaler vid blotta tanken på en man, men vilken man är man nog att tillfredsställa hennes ylande lustar? Vilken man är man nog att härja i hennes kropp som en galen tornado? Vilken man kan tämja och tänja denna kvinna bland män? Vetenskap blandas med kärlek, kärlek blandas med död, och död blandas med frustande coitus. En inspiration för alla som någon gång på fyllan skrivit 16 sidor Harlequinroman och sparat den i en elektronikens strumplåda. Publicera ert digitala tantsnusk! Världen kan ändå inte bli sämre.

Similar Posts:

• Den bästa bokkaramellen i årets utgivningsask
• Kärlek i omänsklighetens tid
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Ikoniskt tragisk kärlek
• Försiktig erotik som inte rockar min värld

Anne Carsons debutverk från 1986, nu för första gången utgivet på svenska, är en essä om eros. Den som läst Anne Carson tidigare vet att hon ofta tar avstamp i antikens Grekland. Så är det även här. Essän granskar strofer från Sapfo, Homeros, Archilochos, Platon och Sokrates för att nämna några. Anne Carson inleder med att läsa Sapfos berömda Diktfragment nummer 31. Det skildrar en kvinna som betraktar en man och en kvinna, den hon åtrår, som sitter och samtalar med varandra.

Sapfo får grepp om begäret genom att identifiera det som en tredelad struktur. Vi kan med traditionell erotikteoretisk terminologi kalla strukturen för en kärlekstriangel och frestas att krasst postromantiskt avfärda den som ett billigt trick. Men tricket med triangeln är ingen mental trivialmanöver. Det får oss att se begärets radikala beskaffenhet. Om eros är brist behövs nämligen tre strukturkomponenter för att det ska aktiveras -älskare, älskad och det som kommer emellan.

Essän spårar sig metodiskt genom en stor mängd dikter som genomgående redovisas både på grekiska och svenska. Den som lärt sig klassisk grekiska kan alltså läsa själv och jämföra översättningar. Anne Carson för intressanta resonemang om eros betydelse för utvecklingen av det grekiska alfabetet och för den nedskrivna litteraturen.

Är det en tillfällighet att de poeter som uppfann Eros, som gjorde en gudom och en litterär besatthet av honom, också är de första författarna i vår tradition som har efterlämnat dikter i skriftlig form? Mer tillspetsat: Vad är det som är erotiskt med alfabetisering?

Även till läslust och vetgirighet finns ett samband, visar hon. Teserna backas upp ytterligare med exempel ur mer sentida litteratur – Virginia Woolf, Emily Dickinson, Jean-Paul Sartre…

Vad som är erotiskt med att läsa (och skriva) är inbillningens lek i det spelrum som uppstår mellan dig och ditt föremål för vetande. I likhet med älskare väcker poeter och romanförfattare liv i det rummet med sina metaforer och undanmanövrar. Rummets kanter är kanter hos sådant du älskar, sådant vars skevheter får det att röra sig i ditt inre.

Och Anne Carson visar med själva upplägget av sin bok vad hon menar. Den har korta kapitel som ofta avslutas med en liten provokation, en retning som nästa kapitel tar hand om och förvaltar. Läsarens begär efter mera, exploateras fullt ut.

Begreppet essä är kanske lite utslitet, men om man tar fasta på Michel de Montaignes ursprungliga mening med ordet – det vill säga undersökning – håller det väl som genrebestämning av Eros den bitterljuva.

Vid läsningen associerar jag till den allvetande berättaren i Milan Kunderas roman Varats olidliga lätthet. Romanens älskande når, trots sina enträgna strävanden, inte hela vägen fram till varandra – något som berättaren analyserar. Det är deras misslyckande som binder dem samman. Anne Carson är den allvetande berättaren i sitt debutverk. Det är en tät, kompetent text och en sann undersökning. Bonniers publicerar essän i Panacheserien, med ett läckert omslag formgivet av Nina Ulmaja.

Similar Posts:

• Genialt från Carson
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten
• Du-alism
• Mitt liv som roman
• The Book of Love (is long and boring)

Na-o-mi, ljuset i mitt liv, elden i mina händer. Läpparna tar en resa mot varandra och slutar vid ”mi” i ett igenkännande leende. Det är samma historia vi läst så många gånger förut, om den självutnämnda gentlemannen som åtar sig att uppfostra ett ovanligt vackert barn för att sedan nästan på hennes begäran dra in sin erigerade penis i far-dotter-relationen. Det finns så många liknelser i böckerna att man nästan inte kan läsa Naomi utan att läsa om Lolita – vår berättare Joji för till och med dagbok där han betraktar sin dotters kropp rätt ner i porerna.

Tanizakis böcker behandlar hur människor drabbas av och hanterar mötet mellan det japanska och det västerländska, men de har andra återkommande teman. Naomi har starka erotiska inslag och har smak av sadomasochism och förnedring som återfinns i flera av hans böcker. Detta gäller inte minst i hans illa dolt självbiografiska bok Somliga föredrar nässlor vari huvudkaraktären öppet accepterar och uppmuntrar sin hustrus erotiska äventyr med en älskare medan han själv tankfullt betraktar sin svärfars trettio år yngre konkubin, Ohisa. I Nyckeln (även filmad av briljante Tinto Brass) underkastar sig en hustru sin erotiskt besatta make trots sitt äckel, medan hon sedan finner nöje i att mer eller mindre öppet ta sin dotters fästman till älskare och förnedra sin lycklige make. I Kvicksand blir en ung hemmafru besatt av en väninna och inleder ett förhållande med henne som efter en tid utvidgas till att inkludera hemmafruns make. Jag kan ge flera exempel som känns lika woke som den dag de skrevs. Ingen kan anklaga Tanizaki för att vara vare sig heteronormativ eller monohetsande.

Ohisa är en flicka som uppfostrats av sin sugar daddy till att bli hans perfekta kvinna, liksom Naomi uppfostras av Joji och Murasaki uppfostras av Genji. Detta att män adopterar unga flickor och uppfostrar dem till lydiga sexdeltagare och förfinade damer är ett fascinerande ämne. Idag behöver en man bara köpa en real doll men på den gamla goda tiden behövde han få tillåtelse från familjen och sedan ägna åratal att kultivera den knoppande kvinnan. Inte ens då är man säker, dessutom. Både Naomi och Dolores avskyr sina respektive fäder, en inte helt ovanlig reaktion även utan incest, inte minst eftersom dessa män genomgående är totalt motbjudande (Elvisfans, don’t @ me).

Similar Posts:

• Kärlek i coronans tid
• En sexuell utvecklingshistoria
• Lina tipsar om erotisk litteratur
• ”Stöt, älskling, stöt som en demon!”
• En guide till sexuell frihet

Ungefär där slutar väl likheterna mellan de två berättelserna och Carroll’s seriebok tar en helt annan väg. Färgskalan som hon använder känns igen från flera av hennes tidigare böcker och webserier: svart, vitt och rött. Det är både vackert och läskigt när vi får följa med den katt-lika berättaren till olika delar i det stora, kusliga slottet som bebos av en lika kuslig grevinna.

Slottet är fullt av långa korridorer med dörrar och nyckelhål och inramade speglar som blickar ner mot karaktärerna. Berättaren måste välja bland dörrarna och det visar sig att bakom varje dörr döljer sig en läskig saga som hon måste ta sig igenom för att komma ut igen.

Det blir till slut en våldsam kamp mellan berättaren och grevinnan, som för en stund glider över i en vit dröm, då det som redan antytts tidigare – vad är egentligen ondska? och vem är egentligen vem när skepnader verkar flyktiga? – ställs på sin spets.

When I Arrived at the Castle är den typen av bok som en kan återkomma till och upptäcka nya detaljer varje gång. Både Carrolls bildspråk och text – och inte minst hur hon kombinerar dem – är mästerligt gjorda. Den som är nyfiken på hur det tar sig ut på boksidorna kan bläddra igenom några sidor på förlagets hemsida.

Även om handlingen i sin helhet lämnar utrymme för läsarens tolkning så är de enskilda bilderna tydliga och den kusliga stämningen håller i sig från första till sista sidan.

Similar Posts:

• Klassisk skräck i samtida format
• Kvinnliga pionjärer inom gotisk skräck
• Mer äcklad än skrämd
• Lika drömskt som verkligheten
• Ambitiös färd in i skuggorna

texter på avgrundens rand för läsare som inte önskar vända bort ansiktet från vår tids katastrof. Yrsel och illamående, hänförelse och uppenbarelse – läsningens sötma skall var ett aktivt gift som fräter och undergräver

Den programförklaringen och Erika Johanssons debutbok speglar varandra perfekt.

I den här förunderliga… ja vadå? Berättelsen? Är det en kort roman? Eller en lång novell? Kanske en roman ändå, eftersom den är uppbyggd på kapitel. Baksidestexten använder ”kärlekshistoria” – låt gå för det.

I den här förunderliga kärlekshistorian kastas läsaren rätt in i ett våldsamt och besatt fördärv. Det börjar med att jag-berättaren är sjuk och förtvivlad. En separation från ”den tredje dubbelgångaren” sliter upp gamla sår från tidigare relationer. Sedan följer drömska och fasansfulla beskrivningar från relationer som rent fysiskt uppslukar på det mest våldsamma sätt.

Jag satte tänderna i den köttiga hudnebulosa som täckte hennes ena smalben. Det sipprade var in i min mun. Det smakade gudomligt ruttet. När hon slet sig loss hade jag ett stort köttstycke kvar i munnen. Av hennes smalben fanns bara ett hål kvar. Jag såg smärtan i hennes ögon, men den försvann snabbt och ersattes med en hypnotisk blick. Jag lindade tungan kring köttstycket i min mun. Kysste det sakta. Jag kröp ihop i fosterställning och kände mig tröstad av det varma, trådiga köttet i munhålan.

Jag tycker om att den här boken inte skyggar för det hemska eller det äckliga. Jag tycker om originaliteten och de surrealistiska förvandlingarna. Och jag tycker också om att det kvinnliga könsorganet gestaltas som om det besitter en egen vilja, så som det manliga ofta beskrivs. Det är något befriande i det, just för att det är så ovanligt.

Men så finns där också saker som drar ner läsningen för mig. Alltför många gånger beskrivs den heterosexuella sexakten stereotypt med den starke outtröttlige mannens könsorgan och kvinnans undergivenhet. Där blir det inte särskilt spännande. Och ibland blir det repetitivt och ibland trillar det över kanten mot effektsökeri.

Likväl är det här en högst ovanlig bok med fin språkkänsla som gör mig nyfiken på vad Erika Johansson kommer skriva härnäst.

Similar Posts:

• Anorektiskt förakt
• Livet, relationerna och döden
• Omtag om det komplexa och svåra
• Tvingande relationers inneboende logik
• Trovärdiga stereotyper och dysfunktionella relationer

”En lustfylld samling där alla får ta plats” lyder baksidestexten på antologin, utgiven av RFSU Malmö vars skrivarcirkel varit upprinnelse till texterna i boken. Enligt förordet fanns en ambition att utforska fler uttryck för att beskriva sexualitet och det har man verkligen lyckats med. Allt från onani och fantasi till trekanter och sexdebuter förekommer, och en asexuell person ges lika självklart plats som BDSM-utövaren.

Särskilt framhållas kan hur samtycke går som en råd tråd genom berättelserna, utan att det känns krystat. Metoo-skeptiker som gnäller om att man nuförtiden väl bli åtalad bara man tittar på en kvinna kan med fördel läsa samlingen för att lära sig något om hur konsensus i sexuella sammanhang kan och bör ta sig uttryck, oavsett kön och antal på inblandade parter.

Samtycke är också den enda riktigt framträdande normen i texterna. Könsidentiteter, sexualiteter och sexpraktiker varierar, om än med en viss övervikt åt maktlekar. Även andra typer av normbrytande inslag förekommer i förbifarten, till exempel att någon har stomipåse och någon annan inte dricker alkohol, och just eftersom det inte görs någon stor affär av det känns det aldrig ansträngt.

Den litterära höjden är genomgående god, men varierar något bland de åtta skribenterna. Det märks i synnerhet på att onaturlig dialog skär sig mot de betydligt trovärdigare sexskildringarna. Några av skribenterna tenderar att falla tillbaka på klichéer, som tassar som inte kan hållas borta, vilket ger en lätt sliskig bismak.

Någon gång under läsningen skiner det igenom att texterna skapats i en skrivarcirkel. En uppgift tycks ha gått ut på att skriva en text i du-form eftersom flera skribenter ägnar sig åt detta grepp. Det mest lyckade resultatet är novellen ”Längtan” av Linnæa Onyx, där berättarperspektivet skapar en distans och bidrar till att gränsen mellan dröm och verklighet blir diffus. Här skildras också fint hur en längtan efter intimitet inte bara behöver röra fysisk sådan.

Similar Posts:

• En ny erotisk ungdomslitteratur
• Voi vittu vilken störtskön lektyr!
• Försiktig erotik som inte rockar min värld
• Slamsugning!
• Litterär misär

Nu är det femton år senare och bokens jag, Olivia, återvänder till gruppen och platsen där den upplöstes för att fira Renées fyrtioårsdag. De är vuxna nu, de flesta har bildat – och eventuellt upplöst – familj, har ordnade och kanske tråkiga liv och det är mycket lite som behövs för att något nytt ska sätta igång, något som har sina rötter i det förgångna. Det som påbörjades men inte fick något riktigt slut pockar på att nå sitt mål.

Gertrud Hellbrand lyckas med att sätta stämningen direkt och få till en känsla av obönhörlighet, såväl i skildringen av dået, som ju inte kan få något annat slut, som nuet. Samtidigt finns det ändå en osäkerhet i var det hela kommer att landa – det är ödesmättat men vems öde är det som kommer att beseglas? Och hur?

Dynamiken har bestått, laddningen, magnetismen. Samtidigt som det finns andra erfarenheter och andra reflektioner att jämföra med och ta spjärn mot. Jag tycker mycket om hur tidsplanen flätas samman, hur direkt och oreflekterat går över i analys för att sedan försvinna tillbaka igen. Hur mycket händelserna faktiskt påverkat de inblandade och hur de femton mellanvarande åren fylls i, samtidigt som jag vill veta ännu mer och stanna kvar ännu längre i berättelsen.

Det finns många beröringspunkter med Donna Tartts debutroman Den hemliga historien men jag tycker inte att det känns som otillbörligt efterapande – den där drömmen om att tillhöra en grupp som särskiljer sig är stark hos många och särskilt i slutet av den första ungdomen. Längtan efter något större, en annan princip. I stället finns likheterna och parallellerna där som ett ytterligare lager av referensramar – relationer, platser, resor…

Här är dock sinnligheten och erotiken överordnad det intellektuella och just de scenerna tecknas närmast mästerligt. Det är så lätt att det låter fånigt, eller vulgärt, eller kliniskt – att skildra sex är en balansgång och i det här fallet hade hela romanen kunnat tippa över men så sker alltså inte.

Innanför ett av årets vackraste bokomslag, signerat Elina Grandin, utspelar sig en suggestiv, obehaglig och vacker historia, för min del årets hittills bästa bok.

Similar Posts:

• Vacklande debut
• En stilla förtrollning
• Kallt som i informationssamhället
• Radikal ärlighet, spänning och anarki
• För mycket av det goda

Denne man är besatt av sin älskares, Jeans, våldsamma död i slutstriderna. Han vill veta vad som egentligen hände på den där barrikaden ute i en förstad. Uppnystat framträder älskarens dubbelliv. Berättaren konfronteras med en rival, den tyske soldaten Erik som blivit efter och som nu gömmer sig hos den dödes mor.

Fransmännen är upptagna med att avslöja infiltratörer och förrädare. Det är nu kvinnorna får sina huvuden rakade om de ägnat sig åt vad folkhumorn kallar ”collaboration horizontale”. Men de homosexuella, vana vid att alltid betraktas som förrädare mot normen, har sina egna lojaliteter. Berättaren sitter på en biograf där människorna skriker ut sin avsky när journalfilmen visar tillfångatagna milismän. Han delar inte den övriga publikens sentiment.

Jag vill säga några ord om den beundransvärda ensamhet som milismännen bar på i sitt förhållande till fransmännen och till sina kamrater och slutligen i döden. De fördömdes mer än flickorna, mer än tjuvarna och latrintömmarna, häxorna, pederasterna, mer än en man som i förbifarten eller av ren aptit har ätit människokött. De blev inte bara hatade, man kräktes på dem. Jag älskar dem.

Dubbellivet fortsätter för romanens män. Sanningen finns endast i det flyktiga ögonblicket, i en slumpvis kula eller i ett häftigt kärleksmöte i en park. För berättaren blir älskarens död dock någonting större och mer beständigt att hålla sig fast i.

Jag skulle ha kunnat bära hans kropp (…) stycka honom i ett kök och äta upp honom. Visst, det skulle bli mycket avskrap: inälvorna, levern, lungorna, i synnerhet ögonen med ögonlocken kantade av fransar, som jag skulle låta torka och bränna, och förbehålla mig rätten att få blanda askan med min mat, men köttet skulle då gå upp i mitt.

De sexuella skildringarna är skabrösa. Smärta är granne med lust. Jean Genet fångar heteronormens verkningar långt innan någon talade om heteronorm. Männen kan omöjligen värja sig mot majoritetens negativa syn på homosexualitet. De internaliserar den och bär ett självförakt som när som helst hotar tränga fram som självskadebeteende eller som ett behov av att göra andra illa.

I hela den tortyrmaskin som Paulo var spelade lemmen huvudrollen. Den hade perfekta kugghjul, noga tillverkade vevstakar.

Jean Genet blandar stilar. Huvudsakligen är prosan rak och okonstlad. Men rätt vad det är utsmyckas språket med högtidliga metaforer och symboler som kan uppfattas som typiska för det sena 1940-talets prosa.

Under det att Paris stod inför apoteosen kände Riton i sin hand hur Eriks kuk smalt mer och mer. Han klämde lite på den, lät hela sin berusning rinna ut i handen, men Erik slumrade, och hans kuk, i de upprörda fingrarna på Riton, var nu bara en snigel, en våt ros.

Romanens kronologi är omstuvad på ett sätt som ibland kräver yttersta uppmärksamhet utan att för den sakens skull förhöja läsupplevelsen. Texten är rastlöst fragmentarisk, de snabba kasten från scen till scen; från händelse till händelse, för läsningen ur kurs. Det är något med den upphuggna berättelsen som ställer sig i vägen för ett verkligt engagemang i karaktärerna. Dock håller berättarens återkommande hyllning till den döde samman romanen.

Med stirrande blick följde jag Jeans kista. I kavajfickan lekte min hand en stund med en liten tändsticksask.

Detta lilla föremål blir för berättaren möjligheten att bära sin älskade med sig och upprätthålla ensamrätten bland rivaler.

Similar Posts:

• Tortyr och kärlek
• Sanningen bakom masken
• Vittnesmål från det algeriska självständighetskriget
• Ikoniskt tragisk kärlek
• Hur överleva överlevandet?

Detta är ingen novell, som jag ser det. Med sina 176 sidor uppdelade i snabblästa korta kapitel bör det väl snarare betraktas som en roman. När jag påpekar detta bestämmer sig också Lovin för att det bör vara den rätta beskrivningen i framtiden.

Vi börjar i en hyllning av vardagssexet. Kursiverade tankegångar, ett skutt rakt in i den vanligaste av Svenssonvardagar. Skjut mig, tänker jag ganska länge. Det är när man läser erotik som inte är bra, på en prosa som gränsar åt det övertydliga istället för att lita på läsaren, som det slår mig hur svårt det är att skriva.

Men så växer berättelsen om Sara och John. Faktiskt. För visst finns det en vinst att skriva om vardagslivets bestyr? Hur svårt det kan vara att få in passionen även när vi verkligen vill det. Efter andra barnet är Sara inte så sugen på att knulla med en gång, även om barnmorskan säger att det är viktigt att komma tillbaka. Och John beter sig mest som en oförstående femåring kring det hela. Det är ju inte han som har fött, snarare har hans sexlust kanske växt desto mer under graviditeten. Detta är problemställningar som många säkert känner igen sig i, men som behöver ta mer plats i litteraturen.

Sara är också något av en förebild. Stark kvinna med hög position på jobbet, och egna tankar om hur man bäst förhåller sig till mäns avklädande blickar i tunnelbanan. Att paret är i femtioårsåldern känns också det som ett brott mot den ungdomsfixerade normen. Och det framhålls hur bra det är när kvinnan tar för sig. Vågar visa sin kåthet och vara rak i vad hon vill.

I vardagliga Svenssonland är det mest exotiska att knulla i kopieringsrummet på jobbet, ja, här kan jag sakna lite sting. Visst är det mycket sex för pengarna om du köper denna bok, och nog finns det många olika scenarion att välja på. Men den som hoppas på en större verklighetsflykt, mer ovanliga utmanande fantasier, får svårt att finna sitt lustmäte.

Läsningen igenom tänker jag på könsroller. Det har Ebba Lovin också gjort, visar hon, genom att skriva in en hint till en diskussion på dagis. Ändå är det slående hur kvinnans sexualitet ständigt måste förhålla sig till mannens. Här har vi inte att göra med några dominanslekar. Och kvinnan står snarare högre än mannen karriärsmässigt. Ändå är det mannens blick som är den genomgående. Det är den vi är vana vid. Och precis som när kvinnor anser sig raka sig för sin egen skull, vilja gå ner i vikt för sin egen skull, göra allt för att passa in i normen för sin egen skull; så går Sara sexigt klädd för sin egen skull. Det är bara en slump att den sortens sexighet sammanfaller med vad mannen går igång på. Det finns ingen vilja att skapa någon ny sorts sexighet, som på något vis skulle utmana den mallen.

”Sån är jag”, säger Sara glatt, när det påpekas att hon är våt och kåt.

Lovin kunde allt jobba mer på gestaltning, det är en annan sak jag har problem med. När Sara ”älskar Johns muskler”, säger det mig inte så mycket. Vilka muskler? Ibland specificeras de, och då får jag tydligare bilder. Ibland förblir John en opersonlig Kendocka. Och vadå älskar hans muskler? Ge mig mer detaljer. Unika! Personliga! Människor som levt tillsammans i flera år har väl släppt det där med att bara tända på en traditionellt beskriven yta?

Jag brukar verkligen uppskatta när det sker hopp i kronologin. Men lite förvirrande blir det allt på sina ställen. En hårdare redigering hade gjort susen för den här texten, som även om den inte lyckades slicka upp mig i brygga, ordentligt generade min tåggranne, en stackars tonårskille, som kikade över axeln…

Som jag bäddar får jag ligga har en intressant relationshistoria i botten, och trots allt känns det lite upplyftande att läsa en sexberättelse som inte har särskilt stora utsvävningar, utan återger fullt genomförbart sex i vardagsmiljö. Lite förbjudet. Inte helt crazy. Men mycket sex.

Type & Tell är Bonniers självpubliceringstjänst, där du mot betalning får hjälp att distribuera och marknadsföra din bok. Jag har, som jag skrivit tidigare, svårt för självpublicering. Allt jag läst som kommit ut den vägen kunde ha varit bättre, om författaren tvingats till hårdare redigering i händerna hos ett förlag. Det tycker jag här också. Framför allt känns det synd att erotik, som kunde fått ett uppsving, åter ska förpassas ut i kulisserna. Det är svårt att se hur tjänster som denna gagnar det litterära klimatet kvalitetsmässigt. Då tror jag mer på småförlagen, som poppar upp likt svampar ur jorden och utmanar (eller kompletterar?) monopolet.

Similar Posts:

• Försiktig erotik som inte rockar min värld
• Orgasmjakten
• Att jämföras, vackla och vilja mer
• Tema: erotik och romantik
• En sexuell utvecklingshistoria

En kan bara hurra, och det mer än sex gånger. Här medverkar 16 kvinnor och sex män som författare, översättare och illustratör (Linda Spåman!) – hur mycket sex kan det för sjutton bli? Man vill bara gå ner på dem alla.

Skrev Expressen om denna antologi på tema sex, som Granta satt ihop och som gavs ut av Bonniers i höstas. Riktigt så positiv kommer inte jag att vara.

”Sex” är förstås ett hyfsat brett tema. Här kan både det ena och det andra samsas. Texter skrivna att driva någon form av debatt om porr, om lust, om kärlek, texter som mer syftar till att kåta upp läsaren (även om det är glest med dem), och så texter som mer försiktigt närmar sig ämnet, där författaren hellre rör sig i den mer påklädda, distanserade världen, rädd att få fingrarna skitiga.

Om vi börjar med den här rädslan att få fingrarna skitiga. Inledande möts läsaren av en reklam för Bonniers egenpubliceringstjänst Type & Tell. ”Skriver du bättre än E L James?” står det. ”Med Type & Tell kan du ge ut dina sexiga texter under pseudonym.” Hur erotikklimatet nu ska göras bättre med hjälp av detta? Nej, det är nog inte i Bonniers intresse. De vill bara ha del av kakan.

Karolina Ramqvist har skrivit en text som ifrågasätter om en kvinna verkligen kan känna lust till våldsamma sexlekar utan att det är något fel på henne. Texten är stundtals intressant, i det feministiska gråzonsland där vi är vana vid att Ramqvist rör sig. I ett samtal mellan två kvinnliga författare har den ena önskningar om att hennes kille ska förnedra henne i sängen. Han vägrar dock göra det, eftersom han är feminist. Först och främst bör vi fråga oss: är detta ett resonemang som överensstämmer med verkligheten? Är det så här det brukar förhålla sig? Svar: nej. Sexualitet är inte avhängigt av huruvida du är feminist eller inte. Och sexuell lust har stor bredd, så länge ni vågar prata om det. Men det är inte en fråga texten ställer sig, eftersom det skulle störta den tes som nu drivs. Texten söker sig istället tillbaka till det riktigt unkna resonemanget man så ofta hör, att tjejer inte gillar de snälla killarna utan bara kan dras till de farliga. Ett ämne Ramqvist även avhandlat tidigare, i den briljanta romanen Flickvännen. Här lämnar texten mig bara irriterad. Eftersom jag läst Flickvännen vet jag ju att Ramqvist kan skriva upphetsande, men hon har tydligen bestämt sig för att inte göra det här. Vidare frågar jag mig vad Ramqvist vill säga? Ska vi kritisera lust om den inte är politiskt korrekt?

Kan lust ens vara politiskt korrekt?

Samlingen saknar inte bredd. Inledningsvis den Gatsbydoftande vackra ”Brandon” av Kristofer Folkhammar, som vågar vara riktigt het, med bögsex på mattan under kristallkronan, i väntan på att de andra ska anlända till festen. I ”Ett rent äktenskap” utforskar Sayaka Murata förutsättningarna för det sexlösa äktenskapet, och hur man tar det vidare till bebisalstrande utan att röra vid varandra (och utan det välkända provröret, här får ni se på andra grejer minsann!). Ottessa Moshfegh bygger upp en suggestiv intressant stämning i ”Här händer ingenting”, även om hon lämnar mig något otillfredsställd så lever berättelsen och karaktärerna kvar efter läsningen. Om den unge wannabe-skådespelaren som lämnat mamma för det stora vackra huset i Hollywood. Där hyresvärdinnan är dubbelt så gammal, har tunga ögonfransar och pudertäckt ansikte… Martina Montelius är både humoristisk och explicit i ”Sexdöd på äldreboende”, som tar upp det tabubelagda samlivet hos våra gamlingar. Riktigt skoj! Och Erika Bernalts ”Våren” låter en blyg yuppie (könslös, om jag inte läst för slarvigt) ta plats i en översexualiserad hippievärld, där alla knullar med alla i buskarna. Men det är först efter Stefan Lindbergs buskisdråpliga ”Vi är här för att älska”, som utspelar sig hos medelålders politiker i maktens korridorer, som jag känner ett fysiskt behov av att knäppa upp.

Det är den enda berättelsen som frammanar omedelbar kåthet hos mig.

Får mig att onanera trots mens. Den äckliga fläcken som blir av att tappa kontrollen, blodet, den där mensdoften på fingrarna sen, usch! Det är så motbjudande. Men det är så här sexuell lust är, tänker jag. Smutsig och skamfylld i en sunkig, ensam lägenhet när ljuset börjat falna framåt eftermiddagen. Det finns inget intellektuellt över det. Och Stefan Lindberg skriver väl inte bäst av alla, men han vågar. Det är raka motsatsen till Isabelle Ståhl, som för all del skriver vackert och väldigt intressant om Tinder och vår oförmåga att träffa någon. Men sexigt? Snuskigt? Upphetsande? Inte ett skit.

Smaken är som baken, brukar det heta. Men inte är den särskilt delad, när det kommer till Linda Spåmans illustrationer. De är snygga och ses säkert som politiskt korrekta, i och med att kvinnorna ibland har tio bröst, ibland är siamesiska tvillingar, ständigt har otränat slappa magar och sjuttiotalshängbröst; är inte det motsatsen till porr, så säg? Jo. Fast hur tänker man? Ändå föreställer ju alla bilderna (utom en) kvinnor. Det är kvinnornas kroppar som objektifieras, det är kvinnornas kroppar som syns. Vissa av kvinnorna knullar med ett skelett, jag tar det som en parafras på Munchs flicka som dansar med döden. Men symboliken i det då? Känns ju inte heller så jävla fräscht. Varför illustrationerna inte följer berättelsernas innehåll istället? Ja, det hade varit att föredra.

Med det sagt: variationen uppskattas. Här finns många olika världar att ta del av, många uppslag att få. Kanske finner den som är mer för det försiktigt kittlande än det explicit bildrika, sitt lystmäte? Kanske vill inte alla som läser om sex onanera. Avslutningsvis, Jeanette Wintersons ”Allt jag vet om Gertrude Stein” får mig inte att gå ner i brygga av kåthet, men av andra anledningar. Att inte hon fått Nobelpriset? Å, det måste vara en tidsfråga.

Similar Posts:

• Tidningen Vi:s litteraturpris till Karolina Ramqvist
• En motorsåg
• En motorväg genom feminism, populärkultur och arbetarklass
• En samling framtida författare
• Som Gessle med ögonbindel