Rum vi bor i och saker vi gör är en dokumentation i text och bild av Mobila Dokumentärredaktionens odyssé genom Sverige. De reste till Luleå, Östersund, Ronneby, Trollhättan och Skärholmen. På dessa platser lät de sedan människor mellan 15 och 23 år berätta om sin vardag; sina ilskor och lyckor. Resultatet blev radio- och kortfilmsdokumentärer, texter och fotoreportage. En del av materialet samlade de i den bok som jag i det fortsatta tänker nedsabla.

Visst, Rum vi bor i och saker vi gör kan säkert göra vissa läsare lyckliga, men efter att ha tragglat mig igenom de korta, fragmentariska självporträtt av unga människor som boken till stor del består av, så tror jag att det främst är skribenterna själva som kommer att glädjas åt spektaklet.

Vad består då den litterära misären av? Jo, misären består av såväl innehållsliga som språkliga tillkortakommanden.

Innehållet är helt enkelt torftigt. De många och spretiga självporträtten känns sällan angelägna. Mest handlar det om småstadsångest och självpåtvingat outsiderskap; ämnen som onekligen skulle kunna engagera, men inte här. För allt har sagts förut och bättre.

Inte heller språket är upplyftande. Stilistiska grepp som till exempel uppbruten syntax förlorar sin verkan när de inte har något innehåll att förmedla. På samma sätt som det inte är konst bara för att man tar med sin systemkamera och tar svartvita, diffusa fotografier så är det inte heller konst bara för att man slentrianmässigt låter bli att bilda fullständiga meningar. Det luktar skrivarkurs på gymnasiet lång väg.

Jag slutar redan nu. Sällan har jag läst en mer likgiltig och ofyndig samling av texter. Sällan har det känts så betungande att skriva en recension. Både läsandet och skrivandet var ett lidande. Jag hoppas dock att skribenterna fortsätter skriva, men inte innan de skaffat sig något unikt och engagerande att skriva om. Och en redaktör. Fler böcker av det här slaget tar udden av det skrivna ordet.