Min förhoppning när jag bar hem hans bok från biblioteket var att få lite pepp inför ålderdomen. Fast Ekerwalds definition av gammal visade sig inte vara samma som min egen på 65+, utan snarare 80+. Inte så förvånande kanske om man betänker att hans egna barn vid det här laget hunnit bli pensionärer.

Att Ekerwald i texten omnämner sig själv med ordet ”Gammal” är möjligen en litterär referens som jag inte förmår placera, men som jag tycker stör läsningen, ger ett konstlat intryck och blir en smula tjatigt i längden. Jag hade hellre sett att han använt sig av första person. Men det är sannnerligen inte någon gammal grinig gubbe som tar till orda och det är heller inte hans stil att snöa in på krämpor och sjukdomar. Författaren nämner som hastigast att han har cancer (kräfta), men att i hans höga ålder kommer lyckligtvis inte någon behandling på fråga.

Carl-Göran Ekerwalds bok är lättläst, stillsam, anspråkslös och sympatisk, samt består av korta fristående kapitel. En blandning av högt och lågt samsas på sidorna och citaten haglar. I min biblioteksbok har en tidigare låntagare på var och varannan sida strukit för långa stycken i marginalen. I ena stunden åberopar han persiska poeter eller Goethe, för att i nästa beskriva vad han ätit till frukost, erinra sig hur det kändes att vara barn eller återberätta en anekdot från något sjukhusbesök.

Enligt Ekerwalds beräkning tillbringar han 80% av sin vakna tid med näsan i en bok. Jag bestämmer mig på stående fot att bli som han och läsa dagarna i ända, ifall jag får förmånen att bli riktigt gammal med sinnena i behåll. Skälet till att Ekerwald blev storläsare är att han mobbades i skolan. Sedan dess har Bibeln varit en ständig följeslagare, även om han skyggar för att kalla sig kristen. Hans favoritförfattare Vilhelm Ekelund och Eric Hermelin läser han dagligen. Nuförtiden blir det också dagböcker av åldrande författare (Tolstoj, Norén med flera) i syfte att jämföra sin tillvaro med deras. Däremellan slinker Philip Larkins brev och dikter, Samuel Butlers dagböcker samt van Goghs brev till sin bror Theo också ner.

Man ska dock inte förledas tro att Ekerwald isolerar sig. Jag undrar hur många andra hundraåringar som ägnar sig åt att hålla föredrag. Det skulle väl vara Dagny Carlsson i så fall. Fast hon gick förstås bort 2022. Ekerwald är fortfarande nyfiken och följer nyheterna via BBC och arabiska Aljazeera. Samtidens fixering vid ytlig underhållning anser han fördummande. I egenskap av djurvän är han stenhård i sin dom vad beträffar den moderna djurhållningen. Även den tekniska utvecklingen får sina slängar med sleven.

Inte utan ett stänk av vemod konstaterar författaren att vi lever i en tid då ingen lyssnar på gamla människor och deras tillägnade visdom. När någon ur den yngre generationen knackar på hans dörr är det för att erbjuda honom undervisning i att hantera en mobiltelefon eller en dator. Ekerwalds övertygelse är att världen skulle må bra av att ha gamla som håller i rodret. Han har onekligen en poäng och får mig osökt att tänka på ordspråket ”gammal är äldst”. Fast åsikten är inte helt okomplicerad om man betänker den galna valkampen som försiggår i USA för närvarande.

Författaren rankar vänlighet högt och anser vanligt hyfs angeläget i umgänget människor emellan. Även om jag kan tycka att exemplen han räknar upp känns lite omoderna. Att man inte ska inte spotta på golvet, utan begagna sig av spottkopp, inte snyta sig i handen, inte gäspa med öppet gap utan skyla sig med handen, etc. När sedan Ekerwald klagar på att han inte kan ta till sig allvarliga budskap av hårt sminkade kvinnor på tv samt noterar att det är angenämt att se naket hull hos de kvinnliga musikerna i en symfoniorkester tycker jag nog att det blir snudd på gubbvarning.

Vad är då ”fördelen med att bli gammal”? Det är, enligt Ekerwald, att uppnå sinnesro. Att äntligen känna sig tillfreds med livet, inte längre störas av framtidsplaner, önskningar eller avundsjuka. Ekerwald trivs som fisken i vattnet med ensamheten, som han ser som ett idealiskt tillstånd, trots att han är begåvad med en ansenlig familj. Han lever ett inrutat liv: ”Dag på dag, vecka på vecka samma underbara enformighet och frid”.

Döden ser Ekerwald fram emot med tillförsikt och odelad glädje. Men tills dess fortsätter han att dansa solo, läsa Bibeln och persisk poesi (i original) samt unna sig en halvliter rött boxvin till middagen.

Medan vi andra får glädja oss åt en fin och tänkvärd liten bok med ett gyllene omslag.

Similar Posts:

• På jakt efter bildning
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• En bekantskap för alla tider och humör
• Den evige provokatören
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen

McCurdys bok är ett viktigt vittnesmål av hur livsvillkoren för barnskådespelare kan te sig. I en värld där vuxnas drömmar och ekonomiska intressen får gå först är det lätt att barnen får sätta sitt liv på paus, eller helt enkelt sluta vara barn. Samtidigt som de helst ska vara barn så länge som möjligt för att kunna fortsätta spela barn på vita duken.

Boken är kvick och underhållande, det märks att McCurdy uppskattar att vara den som håller i pennan i stället för att bli regisserad. Läsaren får följa med genom hennes uppväxt genom väl utvalda anekdoter och nedslag i vardagen hos familjen McCurdy. Jenette bor tillsammans med sina tre bröder, sina föräldrar och morföräldrar. Deras hem är så belamrat med saker att barnen inte får plats i sina sängar längre, istället sover de på gymnastikmadrasser i vardagsrummet.

En central del i berättelsen är moderns cancer, genom den styr hon hela familjen. Med raseriutbrott, ilska och dåligt samvete. För inte kan man bli arg på någon som är canceröverlevare.

Mamma minns cancern på samma sätt som andra minns semestrar. Hon går till och med så långt att en gång i veckan samla oss framför tv:n och spela upp en video som hon filmade precis efter att hon fått diagnosen.

Det är alltid en balansgång att skriva (och läsa) en biografi om en traumatisk uppväxt, det blir lätt en sensationslysten misärskildring där förövaren förvandlas till ett omänskligt monster, men jag tycker att McCurdy balanserar upp historien ovanligt väl. Hon fördjupar sig inte i alla delar av traumat utan lämnar vissa delar åt läsaren att förstå mellan raderna, och vissa delar till sist. Det visar på en väg där författaren själv får välja vilka delar som ska skildras, och vad som faktiskt är för privat eller traumatiskt att beskriva mer ingående.

Berättelsen visar också på ett tydligt sätt på den komplexa relationen barn (och andra) har till sina förövare, och visar hur viktigt det är för barn att ha tillgång till många vuxna under sin uppväxt. Vuxna som vågar och kan säga stopp och belägg, även till någon som haft cancer. Trots sin titel är det inte en helt lätt sak att bli fri från den livsbana som modern stakat ut åt sin dotter, eller från den skeva världsbild som planterats in från start.

Similar Posts:

• Tro, hopp och humor
• Denna lycka att vara bland de levande
• När allting faller samman
• När lajon tappar sin päls
• Intressant men väl hastigt och ytligt

Det här är en tunn liten roman som det ändå är ett jäkla jobb att läsa. Den har en form som skapar osäkerhet. Den är fragmentarisk. Lämnar luckor. Kanske finns det något bra i det, att den inte låter läsaren slappna av? Jo. Det är nog så.

Berättelsen börjar med ett ”hon”. Hon har någon sorts konstigt förhållande med någon på jobbet. Makten är uppenbart ojämnt fördelad. Han objektifierar henne, exotiserar henne. Han uppfattar det som något ömsesidigt; hon som något som bara händer henne. Precis som det händer henne att hon artigt tvingas lyssna på manliga, vita arbetskamrater som klagar över att hon blir befordrad på grund av vad hon är (svart, kvinna), och inte på sina meriter. Ett hon som bara tar emot, men som kämpar så hårt. Som alltid får ta på sig det där extra servicearbetet. Fixa kaffe, boka flygbiljetter, släta över obehaget.

Därefter övergår romanens fokus till ett ”jag”. Jag uppfattar det som samma person, men alldeles säker är jag inte. Jag snuddar vid tanken att det skulle kunna vara jagets väninna, som har ett förhållande med en överordnad. Det skulle också kunna vara två olika huvudpersoner, som bara förenas av liknande erfarenheter, men jag tror inte det. Jaget säger:

jag försöker betrakta händelser som om de drabbar någon annan. Ett annat väsen. Det finns det tänkande, rationella jaget (jag). Och så det som gör, erfar, hon. Jag ser på henne med vänlighet. På avstånd. För att skydda mig själv dissocierar jag.

Jaget har arbetat hårt, tagit sig till ett fint universitet, ända in i Londons finansiella centrum. Hon har kunnat köpa en lägenhet i ett fint område. Hon köper konst, hon har pengar, så mycket att henne advokat rått henne att skriva ett testamente. Jaget får tala vid samlingar i skolaulor, för unga svarta kvinnor. Hennes lillasyster vill bli precis som hon. Hon är ett föredöme.

Hon är på väg till sin pojkväns föräldrar. De ska fira bröllopsdag, ha en stor fest med inflytelserika inbjudna på sin egendom på landet. Det är en stor grej att hon är inbjuden. Hennes väninna skickar diamantringsemojis.

Samtidigt har hon fått en diagnos som hon inte berättar för pojkvännen om. Inte för någon. Hon har cancer, hon kommer att dö om hon inte får behandling. Och hon vägrar behandling. Hon har fått nog.

Brown fångar den oerhörda tröttheten i att ständigt röra sig i miljöer där man aldrig får vara självklar. Aldrig bara får vara. Jaget iakttar sin pojkvän, hur han sover tryggt på familjens egendom, på deras pengar, deras vithet, deras självklara tillhörighet. Själv är hon trött intill benet, intill döden. Utmattad. Beredd att ta varje utväg som erbjuds – och det förefaller bara vara en.

Jo, knivskarpa formuleringar vinner över mig varje gång, och Natasha Browns är så knivskarpa att de närmast tar andan ur mig. Hur hon fångar den där vardagsrasismen, klassresans eviga osäkerhet, bristen på fotfäste. Tröttheten. Hur valet att hoppa av, det enda slutgiltiga valet, kan glittra så fullständigt förförande.

Similar Posts:

• Hundvardag, sorg och solidaritet
• Utan plats för mänsklighet?
• Poetiskt skör och brutalt ärlig
• Växer obemärkt i skuggan
• Mellan raderna och nedanför trappan

Författaren Ella-Maria Nutti, 26 år, är debutant. Och kommer från Gällivare. Huvudpersonerna i hennes roman kommer också från Gällivare: mamman Agneta bor fortfarande kvar, dottern Tilda har flyttat till Stockholm för att studera juridik. Enligt Google Maps är det 1110 km mellan dessa städer och det behövs inte många sidor innan vi förstår att det rent känslomässigt är minst lika långt mellan mamman och dottern.

Ella-Maria Nutti använder sig gärna av tredjepersonsberättandet, ”en dotter går ut” och ”en mamma sitter kvar”, som ett stilmedel, men jag som läsare blir bara irriterad av det greppet. ”Herregud, de har ju namn!” tänker jag. Och att de är mor och dotter är självklart. Att avståndet dem emellan är oändligt, det har jag också begripit vid det här laget.

Berättelsen är att Agneta är dödssjuk, något hon vet sedan sex veckor. Hon jobbar inte längre, hon har en venport och håret börjar trilla av. Men hon har inte lyckats berätta det för Tilda. Det är en svårt sak att säga till sin dotter att man ska dö, omöjligt på telefon och Agneta har åkt till Stockholm enkom för att berätta. Hon hänger där från fredag till söndag och det krävs ett medicinskt sammanbrott för att hon verkligen ska berätta. Tilda blir rasande, a.k.a. förtvivlad, känner sig behandlad som ett omyndigt barn, ledsen, lämnad utanför – och jag förstår henne!

Mina sympatier är hos Tilda sju dagar i veckan, eller åtminstone hela den helg de tillbringar tillsammans i Stockholm. Jag är 56 år och tillhör rent åldersmässig mer Agnetas generation än Tildas. Eller förmodligen hör jag till Tildas mormors generation (”muore”, som förövrigt är död), eftersom åtminstone Agneta fick barn tidigt. Trots att jag borde kunna identifiera mig med Agneta som mor till ett vuxet barn, ryms min medkänsla för henne i en fingerborg.

Det känns som om hon har fattat väldigt få egna beslut i livet, mest förhållit sig till omvärlden. Jo, förresten, hon tog ansvar för det beslut hon verkligen fattade: att föda sitt barn, även om barnafadern var en skitstövel. Men räcker det för ett helt liv? Förmodligen inte, eftersom hon, bortsett från cancern, inte direkt verkar vara en glad och tillfreds person. Och förhållandet till dottern är minst sagt snårigt.

I mina ögon är det här en coming-of-age-berättelse som blir avbruten. Tilda kan inte lägga kilometer, tid och annat mellan sig och modern för att kunna bli en egen person, utan hon måste gå nära igen. Och hon måste göra det NU. Det finns inget sen. Ärligt talat tycker jag att det är just där historien ligger. Inte i hur lång tid det tar för Agneta att klämma ur sig att hon är sjuk, utan i vad som händer med Tilda när hon måste avbryta sitt eget formande av livet och gå med i mammas avslut av detsamma. Livet alltså, i alla dess aspekter.

Ella-Maria Nutti är duktig på att formulera och bra på att fånga det där som gör att det känns. Här till exempel när Agneta tittar in i Tildas badrumsskåp:

Tilda har samma tandkräm som hemma, det gör henne glad men ledsen, som ett dåligt blandat potatismos med stråk av pulver. Att Tilda har kvar saker från då ändå, att det finns något med livet innan flytten som andas trygghet och som det ska vara.

Agnetas smärta:

Skelettet känns neonfärgat, lyser smärta innifrån.

När Tilda skrattar:

Det värmer Agneta som en morgoncigarett.

Och sorgen:

När vagnarna bromsar in och dörrarna öppnas säger en röst tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av. Hon tittar på Tildas knän som nästan rör hennes. Tänk på avståndet. Som om hon nånsin tänker på något annat.

Ella-Maria Nutti skriver om kvinnlig verklighet. Huvudpersonerna är kvinnor, de är mor och dotter, något allmängiltigt som alla kvinnor har erfarenhet av. Antingen att vara dotter och att ha en mor och kanske att vara mor och ibland att även ha en dotter. Men nästa gång, för jag är säker på att hon fortsätter att skriva, då önskar jag mig lite mer substans i själva historien. Kanske lite mer samiskt än bara en väv? Kanske något mindre allmängiltigt? Något som sticker ut, sticker till och får mig att tänka i nya banor? Det skulle värma min lässjäl som Agnetas morgoncigarett!

Similar Posts:

• Fast på kalfjället
• Avståndet till allt
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• De sista veckorna på jorden
• Denna lycka att vara bland de levande

I Barndomsbrunnen är det Göran Greider som tar oss med på den resan genom sin uppväxt i Vingåker och sitt liv efter att först ha fått diagnosen sarkoidos, en inflammatorisk sjukdom med olika symptom, för att sedan diagnostiseras med malignt lymfom, aggressiv blodcancer. 

Boken innehåller korta stycken som är fragment av minnen och händelser mer än hela historier. Kontrasterna mellan nutid och dåtid är ständigt i fokus. 

Greider faller genom brunnen och jag får känslan av att hans minnen visas som stillbilder eller film på brunnens innerväggar.

Det där ögonblicket när man tror att livet faktiskt är på väg att rinna ur en
Det varade ju ändå bara en halvtimme, trekvart
innan ambulansen kom med dropp, lugnande rörelser
Jordens själva tyngdkraft drog i mig
Känslan av att man verkligen skulle kunna ge efter
och bara låta sig falla genom brunnen
Livet yttrar sig i många halva meningar, döden
i en enda, som vi fruktar 

Barndomsbrunnen innehåller beskrivningar av Greiders barndom i Vingåker. För oss som bott i närområdet är Centralkonditoriet under bron och de krämiga Windsorbröden en klassiker. Gatorna och huset i den lilla orten beskrivs med glasklar skärpa, arbetet på fabriken är en självklarhet och klasskillnaderna på orten uppenbara. 

Vi förflyttas till Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm i nutid. Greider betraktar de kontraster som råder – de nya höghusen i Vasastan med lyxlägenheter. Är det kanske någon som just då tittar ner och ser honom vid sjukhusets taxiparkering?

Boken genomströmmas av Greiders stora tacksamhet över vården han får. Den vårdpersonal som hjälper honom och alltid finns där. Covid-pandemin pågår och han tycker själv att han tar upp en plats inom vården i onödan. Han borde inte vara där. Det finns de som är sjukare. 

Att tilldelas rollen som den svaga utan att kunna påverka är jobbigt för Greider. Han vill inte ta upp en säng på sjukhuset, inte ligga till last. Men när andningen är rosslig och när han knappt kan gå är det bara att kapitulera. Att låta sig bli vårdad.

Men när en sjuk katt kommer till veterinären
sträcker den på sig
piggnar mirakulöst till – har sett det och förvånats
Katten gör så för att den inte vill visa sig svag
Att visa svaghet är att utsätta sig för fara
och jag påminner om katten
Jag märker att jag blir mer självsäker ju mer oroad jag är
Jag föraktar inte svaghet – jag misstror
bara min egen svaghet

Barndomsbrunnen är en fin läsupplevelse -  melankolisk men full av hopp och tacksamhet. 

Greider guidar oss skickligt genom sina upplevelser och tankar i nuet såväl som i den tid som en gång var. Det är en blandning av känslosamma upplevelser, av att inte ha kontroll, av en stark önskan om att bli frisk och av kärleken till familjen.

En riktigt vacker bok att läsa som skapar en enorm tacksamhet även inom mig.

Similar Posts:

• Uppgörelse med nutiden
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• På den ensammaste platsen
• När allting faller samman
• Argument för de kuvade

Kapitlen är korta och boken liten i sitt format. Man läser den på ett par timmar men berättelsen stanna kvar länge i tankarna.

Jag kan inte franska, men jag antar att den franska originaltiteln, L’Habitude des bêtes, betyder ungefär ”bestarnas vanor”. Den franska titeln låter fantasin få flöda lite mer tycker jag. Olika djur har en framträdande roll i den här kortromanen, men kanske är det inte alltid djuren som är bestarna?

Huvudpersonen är en medelålders man, Benoît, som lämnade sin familj och sitt liv som tandläkare när han fick hunden Dan i sin vård. Med Dan vid sin sida känns livet som han lever helt främmande och han lämnar allt för att på heltid bosätta sig i sin stuga i en skogsby.

Vi kommer in i Benoîts liv när han får veta att Dan fått cancer och sannolikt kommer att dö inom en snar framtid. Hans livs mening blir nu att ge Dan ett så värdigt slut som möjligt och boken kretsar främst kring Benoîts sorg över att förlora sin hund. Han funderar också mycket över sitt eget liv och saker han ångrar. Hans dotter har aldrig mått riktigt bra och han grubblar mycket över att han inte har varit en god far.

I bakgrunden pågår aggressiva aktiviteter i byn sedan det siktats varg i den närbelägna nationalparken. Älgjakten skall snart gå av stapeln och här finns en del jägare som inte ser välvilligt på vargens närvaro och konflikterna med skogvaktaren blir oundvikliga.

Det blir snabbt tydligt att vargkonflikten handlar lika mycket om andra saker som om varg. Synen på stad och land, synen på människans och djurens förhållande till varandra och om synen på vad natur är och vad vi vill att den skall vara.

Och, förstås, om släktkonflikter som går generationer tillbaka och som inte överhuvudtaget har något med vargar att göra. För Benoît hamnar vargkonflikten i bakgrunden. Han har nog sina åsikter i frågan, men han vet att han inte anses höra hemma i byn och dessutom har han sin hund att tänka på.

Similar Posts:

• Ett liv som hund
• Stillsamt, dånande, genialiskt
• Gastkramande om landsbygdskonflikt
• Hunddrömmar
• Fähundar, byrackor och avelsmaterial

Det är försommar 2016 och Kristina är mycket trött. Men hon hinner med mycket och de senaste åren efter Augustpriset 2014 – för sista delen av Maj-trilogin – har gjort henne till ”en handelsresande i litteratur”. Hon har närmare trehundra resdagar på ett år med att besöka bibliotek, seminarier och bokmässor. Hon tar allt på allvar; varje fråga, varje diskussion om den litterära gestalten Maj, om kvinnoliv och framför allt om den svenska hemmafrun på mitten av 1900-talet som engagerar. Det är mejl före och länge efteråt. Det är en stor ynnest men det tär, tar att vara borta så mycket hemifrån, att organisera, ha framförhållning, boka tågbiljetter och hotell och stiga in i nya miljöer och möta människor hela tiden.

Hon har en smärta i armen som sträcker sig ut i fingrarna. Och det finns en knöl. Men det är så mycket hela tiden. Framträdanden, recensioner, resor… England, Gotland. Mest av allt längtar hon bara efter att få vara hemma, städa och komma i kapp sig själv. Rå om sitt hus och ta itu med det egna. Ofta, ofta tänker hon ”sen, sen”.

Hennes far dör plötsligt. En far med alkoholproblem som det inte varit lätt att vara barn till. Som äldre har han flyttat in i sitt barndomshem sextio mil norrut och ja, snart har han också rökt in huset och sunkat ner ordentligt. Något som nu blir – förutom sorg och begravning – Kristina och systerns bekymmer att ta vara på. Och det är inte lite. Mycket skurande, mycket röjande. Det räcker år.

Mitt i allt känslomässigt kaos får hon sin bröstcancerdiagnos efter en viss väntan. Det handlar om en större tumör och två mindre. Ännu mera väntan. Dagar, veckor innan hon är helt inne i den svenska vårdapparaten. Strålning både före och efter operation och ska bröstet tas bort? Tankarna mal, mal… den allvarliga varianten av bröstcancer och har den spridit sig till skelettet… så många undersökningar, så många frågor. Allt är osäkert. Öppet. Nuet är allt hon har. Därtill går svärfar bort. Sen börjar svärmodern reagera allt märkligare på Kristinas sjukdom och framför allt framgångarna med Maj-trilogin…

Kristina Sandberg skriver om svåra frågor och upplevelser. Ältar. Hur det känns att plötsligt förlora sin styrka, arbetsförmåga, gå in i ett alltför tidigt klimakterium, mista hår, naglar och drabbas av en stark, stark trötthet och hjärndimma. Och inte bara själva sjukdomen utan även allt som blir extra sårbart när man är i kris: allt kladd, allt bråte, allt som borde hinnas med såsom renoveringar och igenväxta trädgårdar, alla plumpa kommentarer: allt bara rasar in och sen är det fritt fall. När allt egentligen är över och hon får den efterlängtade diagnosen ”botad” är depressionen inte långt borta.

Texten ger detaljer, allt från små konkreta vardagsprylar, namn på släktingar och mediciner till förbjudna känslor, introspektioner i kursiv av alla de slag. Kapitlen är relativt korta på några sidor – läsningen blir därför inte långsam.

Linda Skugge sablade ner boken rejält i maj i en recension i Expressen: ”Tja, välkommen till livet. Hela livet är en risk”; att Kristina Sandberg gnäller. I en podd går hon ännu längre och tycker att det är en av de sämsta böcker hon läst. Att förlaget inte borde gett ut den – men att boken getts ut därför att Kristina Sandberg är känd. Skugge retar sig på meningar med kursiv stil, ”kursiviskan” – ofta i samband med Sandberg skriver om sin ångest att gå bort från sina barn.

Antagligen väckte Skugges recension ett ännu starkare intresse för Sandbergs bok. Själv har jag just därför läst boken en andra gång. Håller boken? Och i så fall, varför? Ja, den håller enligt min läsning. Vi som följde Majs liv får här följa Kristinas under kritiska år. Det finns paralleller och likheter. Det kvinnliga livet och ilskan beskrivs på ett nytt vis. Detaljer får ta plats.

Jag är också fascinerad över hur Kristina Sandberg rör sig skickligt mellan olika tidsplan: från ett nu när boken skrivs, till de olika åren på 2010-talet med Maj-böckerna med långa bakåtblickar till ungdomsår och barndom. Därtill uppskattar jag att hon skriver utlämnande om sina föräldrar, sin svärmor och framför allt sin kropp, sin sexualitet, sin sjukdom och de olika behandlingarna. Jag lär mig mycket. Personligen vet jag också något om att plötsligt drabbas av dödshotande sjukdom och ha små barn. Jag skulle ha behövt den här boken då.

Linda Skugge nämner i sin recension hur många som får en cancerdiagnos varje år. Och? Det är kanske ett par av de sextiofemtusen cancerpatienterna som skildrar sina erfarenheter i bokform. Som skriver allt. På ett inträngande vis. Som släpper maskerna. Som skriver ut om dödsångesten… Virrvarret av allt. Inte bara dessa solskenshistorier där det ”krigats” och ”vunnits” mot cancern. Sandbergs bok inger trots allt hopp. Den är också ett bevis på skrivandets terapeutiska funktion. Och läsandets.

Heja, Kristina! En ärlig och läsvärd bok. Om livet på riktigt. Om den ensammaste platsen i livet – som svårt sjuk.

Similar Posts:

• Bli med barn och bli gift
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Köttbullar är också omtanke
• Lyssna på Romanpriset!
• Döden, livet, orden

Inom en kort tid gick flera närstående bort i Forsgårds liv; däribland hans far. De där telefonsamtalen som aldrig rings eller att sitta vid en dödsbädd och inte riktigt veta vad man ska säga – allt har han på personliga plan gått igenom. Under åren har han upplevt nära vänner gå bort; ofta i cancersjukdomar. Personerna har mött sitt nalkande livsslut på olika vis.

Här finns berättelser och framför allt fakta om hopp, tro, begravningsseder, behandlingar, forskning men också diskussioner om skendöd, dödsstraff, gravgårdar, kremeringar, kistbegravningar och eutanasi.

I ett långt sista kapitel, en epilog efter de tidigare nittio ofta korta kapitlen, diskuteras pandemier och framför allt coronan under 2020 i stora globala svep och med statistik och bakgrundsfakta. Forsgård gör också tankehopp in i framtiden: vad kan vi vänta av sjukdomar och smitta?

Kända historiska män(niskor)s bortgång diskuteras och återges; bland annat Bach, HC Andersen, Freud, Goethe, Wagner, Lev Tolstoj, Topelius, Ernest Hemingway, Jörn Donner… Boken bokstavligen kryllar av referenser och detaljer. Kunskapen är imponerande.

Högt och lågt läggs i linje med eget liv. Till exempel funderar han lite på vad hans far, kantorn med barytonrösten, tänkte medan han sjöng Jesu roll i Bachs Matteuspassionen i påsktid – om blodsmystiken i verket, det som Bach själv kallade ”der Süsse Tod” och ”sömnens broder”? Smålustig är historien om att fadern ofta smet i väg från orgeln på läktaren till en närliggande bar med gubbar under prästens ”moraliskt svavelosande” predikan under gudstjänsterna i Nykarleby kyrka.

På ett personligt plan fäster jag mig vid att tidigt i texten nämns en god vän (kallas B); som även var min vän. I detalj och på förhand hade B orkestrerat sin egen begravning i St Birgittakyrkan. En högtidlig tillställning en vacker dag i juni med nära och många, många vänner.

Boken är trots det allvarliga och mörka temat fylld av klokhet, kunskap och framför allt en kvick humor. Alla dör. Fram till dess kan människan bara leva. Gärna glatt. Och ständigt med vetskapen om att tiden flyr.

Språket är enkelt, varierat, välformulerat. Ibland överraskande, slängigt galghumoristiskt. Därtill välvalda citat, kortare och längre. Boken är en njutning att läsa. Det är sällan böcker, bräddfyllda av bildning, skrivs.

Ett aber: få kvinnor tas upp i boken. Ett kapitel beskriver moderns bortgång: hon som blev ”havande med den död som kallas cancer” och författaren skriver sig känna ”värmen i mitt liv sakta kallna och långsamt dö bort”. En yrkesmänniska med en ovanlig resning som jag minns med respekt och värme. Som jag ofta tänker på. Forsgårds beskrivning av hennes dagars slut är vackert.

Detta att kvinnoerfarenheter nästan saknas är bokens svaghet. Becketts ord kommer för mig: ”Kvinnan föder grensle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen”. Kvinnor ger livet. Vi får statistiskt flera dagar än män. Innan vi dör.

Similar Posts:

• I åldrandets stund
• Tänk pa döden
• Resans sköna konst
• Ärligt bloggande om döendet
• Mångsidigt om människans gående

Vad handlar Som har inget redan hänt om då? Ja om författarens egna svåra cancer och hur han handskas med den. Jag vet inte vad det är med mig och sjukdomsböcker. Jag tilltalades också väldigt mycket av när Marie-Louise Ekman skrev om sin man Göstas ohälsa i Få se om hundarna är snälla ikväll…. Tröstar det mig som läsare att ta del av människoöden som har döden flåsande i nacken? Sätter jag mer värde på mitt eget liv efter sådana läsupplevelser? Det är iallafall någon förtröstansfull punkt jag kommer väldigt nära.

Dessutom skriver ju Rådström i första-personperspektiv (till skillnad från Ekman som stod vid sidan av sin mans sjukdom). Det ger skildringen ännu mer intimitet. Niklas förändrade och motbjudande smakupplevelser när han proppat i sig all sin nödvändiga medicin, och ska äta mat, blir en metallisk oljig smak jag känner även i min mun. Och när han bit för bit minns fragmentariska bitar av sin egen barndom, blir jag alldeles tagen av lojaliteten han känner med sin mor. Han tycker ju faktiskt riktigt bra om sin pappas nya fru, men törs inte säga ett pip om det till mamma, när han kommit hem.

På sidan 108 skriver han:

När den svåra sjukdomen för en människa mot hennes utslocknande är det en process som liknar den det lilla barnet genomgår på sin väg mot medvetande, men vänd ut och in och berättad baklänges.

Eller några uppslag innan:

Tankarna som vi friska kan ha om våra kroppar som de självklara bärarna av våra personligheter, där våra självbilder finns i tryggt förvar, blir genast ifrågasatta av det sjukdomen säger oss.

Och det är väl egentligen en rätt bra sammanfattning om vad hela denna fantastiska bok går ut på. Jag vet inte om det är för att jag samma helg som jag slukar denna bok också sett Wim Wenders Himmel över Berlin och Thomas Vinterbergs En runda till på Göteborgs filmfestival, och känt berusande lycka och hopp om mänskligheten, som jag också gråter när jag läser somliga passager i detta verk.

Niklas Rådström skriver också om sina föräldrar, hur upptagna de är av sina egna självbilder. En mamma som nog egentligen har rätt svårt med närhet, men vad fantastiskt mycket ens egen ensamhet kan göra för ens inre kreativa process och skapandelust. Rådström skriver långt senare i boken väldigt inspirerande om hur nära besläktade skapande och nyfikenhet är. Det får min tillförsikt att växa.

På samma sätt drabbar det mig när han i boken lakoniskt konstaterar att den bästa kompis han hade som barn, Bengt, när han knappt hunnit bli vuxen, 24 år gammal kommer ta sitt liv. Hur Niklas och hans farfar (men inte mamma) kan dela sorgen över en allt för tidigt bortgången far/son.

Allt detta sammantaget höjer min livskänsla, och det vore konstigt om det inte kunna göra det hos fler. Dödens ofrånkomlighet i denna fina bok, skriven med sådan omsorg, ödmjukhet och så full av så välformulerade detaljer. Jag älskar den.

Similar Posts:

• Läs och gråt
• Där denna bok är, där finns jag
• En blåmes som visar vägen
• Människonära dikter
• När Simone de Beauvoirs mamma dog

Än så länge är det en av Håkan Nessers klassiker som stått sig bäst, i nyutgåva på engelska som The Summer of Kim Novak – det svenska originalet från över tjugo år sedan heter Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö.

Berättelsen tar oss till den närkiska landsbygden under tidigt 60-tal och huvuddelen av boken utspelar sig under den sommar då 14-årige Erik spenderar nästan hela långa skollovet tillsammans med klasskamraten Edmund samt Eriks äldre bror Henry på det lilla sommarstället som av outgrundlig anledning kallas för Genesaret. Erik och Henrys mamma håller på att dö av cancer och pappan tycker det är bättre att de, och särskilt den unge Erik, får tillbringa sommaren där ute på landet.

Dagarna kryper slött och härligt långsamt fram, sådär som de bara kan på ett sommarlov innan internet och sociala medier. Erik och hans kompis badar, läser, bygger en badbrygga och smider planer för att stjäla tuggummin. Med jämna mellanrum ror de över sjön och handlar mat i lanthandeln och lyckas byta några ord med den jämngamla – och därmed spännande – flickan som jobbar där.

Så dyker Ewa Kaludis oväntat upp, den vikarierande lärarinnan som pojkarna hade några veckor innan sommarlovet – hon som är lika underskön som Kim Novak. Vad har hon egentligen för relation till Henry? Och hur mycket känner fästmannen Berra Albertsson till? Några svar klarnar men ännu fler frågor bubblar upp i och med att Berra hittas död, alldeles intill sommarstället. Vad vet egentligen pojkarna, vad har de sett eller hört?

Det här är en på många sätt ovanlig kriminalroman. Där finns inte tillstymmelse till att stressa fram några spänningsmoment – i stället känns det mer som en roman som råkar ha ett mordmysterium i botten.

Boken är full av tidsmarkörer, så varning för nostalgi för läsare som själva upplevt 60-talet. Det är lite före min tid, men tidsmarkörerna fungerar ändå stämningsskapande. Ännu mer tongivande är berättaren Eriks lillgammalt snusförnuftiga sätt att utrycka sig.

Att Saskia Vogel lyckats överföra alla svenska talesätt, Eriks uttryckssätt och svenska 60-tals-referenser är en bedrift i sig. I stället för att föra in engelskspråkiga ordspråk och 60-talsmarkörer (sällan ett framgångsrikt tillvägagångssätt, om du frågar mig) så behåller hon konsekvent de svenska uttrycken, även när de måste te sig märkliga i engelska språköron (som fästmannen som inte är mycket ”to hang in the Christmas tree”) så funkar det ändå för att signalera en distinkt plats, tid och personlighet.

Jag läste Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö för en bra massa år sedan men fick nu anledning att återvända till den, om än i översättning. Vad jag minns tyckte jag om boken redan då, men hade lite svårt att hänga med i slutet. I de sista kapitlen speedas tempot upp då de sträcker sig över många år och slutet är allt annat än givet, på ett Nesser-skt vis. Jag kom inte ihåg slutet och nu gjorde det mig oväntat glad. Jag tror att när jag läste boken första gången så var jag mer ute efter en konventionell deckare och förväntade mig inte en författare som vill leka och utmana läsaren.

Det är en utmärkt bok om du vill ha svensk sommarnostalgi blandat med en realistisk berättelse som inte är alltför tung, men ändå lite lagom nordic noir. Det är också en ypperlig läsrekommendation till engelskspråkiga bekanta som vill prova på svensk litteratur.

Similar Posts:

• Förvridna, förtvivlade, förvirrade
• Hårdkokt Erik växer upp till man
• Ohyggligheterna
• En pappabok om skidning
• Människorna vid vattnet