När jag slagit igen brittiska Natasha Browns debutroman Samling så slår jag nästan genast upp den igen. Läser om. Sen funderar jag starkt på att läsa den på originalspråket, men den är hela tiden utlånad på biblioteket. Sen låter jag den ligga ett tag. Och jag kan ändå inte riktigt landa i om den är […][...]

Jag har aldrig varit ett stort fan av insekter. Faktum är att jag är rädd för nästan allt smått som kryper, krälar, flyger och surrar. Men kunskap gör något med en. Jag är betydligt mindre rädd efter att ha läst den här boken, och känner dessutom stor uppskattning för alla småkryp. Tyst jord är uppdelad […][...]

Omslaget till den nyutkomna romanen Elizabeth Finch pryds av en handväska av det rejälare slaget, snarlik Muminmammans fast med längre handtag. En modell som jag själv favoriserar och som genast får mig att sympatisera med Julian Barnes outgrundliga titelkaraktär. Det är genom romanens jagberättare antihjälten Neils ögonpar som vi betraktar Elizabeth Finch (EF). Neil själv […][...]

Brittiska deckare har framför allt varit en tv-genre för mig – möjligen med undantag för Agatha Christie. En ganska spretig genre, visserligen, där det finns de som är riktigt bra (som Happy Valley eller Scott & Bailey) och de som mest är just trivsamt brittiska, med förtjusande små byar, vackra skogar eller karga kuster, och […][...]

Oavsett hur mycket man gillar att läsa hamnar de flesta läsare i svackor, när ingen bok riktigt biter. Bok efter bok hamnar på nattduksbordet. Då är det bra att ha författare som Clare Chambers. Att läsa Förläggarens hustru är som att kliva in i en litterär kram. Titeln Förläggarens hustru skvallrar så smått om bokens […][...]

Den här ömma och brutalt roliga nya roman sätter fingret på vad det innebär att bli förälskad i bästa möjliga person – någon som kanske inte alls är precis som du. Det är mer än tio år sedan jag läste High Fidelity. Jag minns att jag gillade den, och det är med den som måttstock […][...]

Det tog ett tag innan jag hittade till Lisa Jewells böcker. Det berodde pinsamt nog på hennes namn. Det lät så sökt och cheezy på något sätt. Men när jag väl började läsa hennes romaner kunde jag inte sluta. Älskar skavet och spänningen som samtidigt paras med någon slags feelgood. I den senaste romanen Natten […][...]

Jag började läsa Aldrig av Ken Follett några dagar innan den ryska invasionen av Ukraina, och när kriget bröt ut var jag övertygad om att jag skulle behöva lägga boken åt sidan. En vecka gick utan att jag läste något allt, jag försökte med alla lättsamma böcker jag kunde komma på. Till slut gav jag […][...]

När jag först plockar upp Jodi Taylors Tiden väntar inte på någon vet jag egentligen ingenting om romanen, författaren eller St Mary’s historiska forskningsinstitut. Jag tycker mest att omslaget ser lite sådär trivsamt gotiskt ut. Fast vid närmare granskning är det inte fladdermöss som avtecknar sig mot den djupblå natthimlen, utan pteranodoner. Kritaperiodens stora flygödlor. […][...]

Tidigare har jag läst och roats av den misantropiske Shaun Bythells charmiga En bokhandlares dagbok, där han avhandlar livet som prövad antikvariatsinnehavare i Wigtown i sydvästra Skottland. En ort som för övrigt är vittberömd för sin årliga litteraturfestival och – i förhållande till ortens ringa storlek – ett imponerande antal boklådor och antikvariat. Jag räknar […][...]