Oavsett hur mycket man gillar att läsa hamnar de flesta läsare i svackor, när ingen bok riktigt biter. Bok efter bok hamnar på nattduksbordet. Då är det bra att ha författare som Clare Chambers. Att läsa Förläggarens hustru är som att kliva in i en litterär kram.

Titeln Förläggarens hustru skvallrar så smått om bokens innehåll, men i ärlighetens namn är den också lite missvisande. Trots att romantiken är ständigt närvarande i historien känns det inte som om det är den som driver historien framåt, snarare fungerar romantiken som en slags kuliss för Chambers småmysiga vardagsbetraktelser. Det finns mycket mer att hämta. Många fler relationer att utforska, som den till brodern Gerald.

”Gerald, jag är rädd”, sa jag då. ”Jag tror att månen kommer äta upp mig.”
Och ofelbart hördes de lugnande orden i mörkret: ”Var inte orolig, jag ska ta hand om dig”, och då vände jag på mig och somnade fylld av tillförsikt.
Så en kväll när den var där igen och grinade iskallt emot mig från en mörk vinterhimmel: tystnad.
”Gerald är du vaken? Jag tror att månen kommer äta upp mig.”
Tystnad.
”Gerald, tar du hand om mig?”
”Nej.”

Vi börjar historier på landsbygden bland kullarna i Yorkshire. Christopher Flinders har sedan länge etablerat sig i en liten stugan med utsikt över fälten. Han lever ett tyst och stilla liv, som ibland bryts av när hans ex-fru bjuder in sig själv på middag.

En dag dyker plötsligt en ung forskare upp som letar information om en förläggare i London. I förläggarens papper har hon hittat korrespondens med Flinders, och bestämmer sig för att söka upp honom för att höra bakgrunden till de pengar han fick. Flinders ger henne en polerad version av historien, och tänker att det får stanna där. Men frågorna har rört upp minnen och plötsligt kan han inte sluta tänka på vad som hände i London många år tidigare. Han ger upp försöken att hålla väskan stängd.

När jag drog upp blixtlåset släppte jag ut ett litet moln av 20 år gammal luft, med en genomträngande lukt av mitt gamla hyresrum i Brixton.

Chambers väver på ett snyggt sätt ihop dåtid och nutid, och låter alla relationer ta plats och spela sin roll. Den till brodern, föräldrarna, förläggaren, hans vänner, och hans fru (som i allra högsta grad är en egen person, även om bokens titeln får det att låta annorlunda).

Vi får följa med tillbaka när Flinders var en ung man med författardrömmar. Vi får följa honom genom skrivandets ångest och vardagens krav. Inte bara behöver han brottas med orden, han tampas med ekonomin och sina föräldrars, helt andra drömmar. Vi får följa med när han träffar förläggaren, som gläntar på dörren till författarvärlden och bjuder honom på middag med en av hans litterära idoler. Kanske, kanske är detta början till framgång?

Det som gör boken till något alldeles extra är själva historien i sig, det är hur den är skriven. Chambers språk är fantastiskt, och översättare Maria Bodner Gröön har lyckats alldeles utomordentligt att fånga tonen. Berättelsen flyter lätt över sidorna, enkelt men definitivt inte förenklat. Vardagsbetraktelser och miljöbeskrivningar får ta den plats de kräver, skapar en stämning, ett årtionde att minnas tillbaka till.