Att man bara kan falla ut ur sitt liv. Som om en fallucka öppnades och man bara försvann. Friktionsfritt.

Andreas Lundbergs debutbok Storm i den pelare som bär består i huvudsak av mobilanteckningar som författaren skrivit mitt under en depressiv sjukdomsperiod. Platsen är en psykiatrisk avdelning på Sahlgrenska sjukhuset. Berättelsen kantas av självmordstankar, elchocker, overklighetskänslor.

Att skriva en läslig text i ett sådant tillstånd; i fullständig avsaknad av distans till sitt nuvarande livsskede borde egentligen inte vara möjligt. Det säger sig självt att texten riskerar att kväva läsaren i sin malande avgrundsvandring. Du vet redan i inledningen att läsupplevelsen kan komma att göra allt för ont, allt för länge. Du kommer att vara tvungen att lägga ifrån dig boken gång på gång för att få syre.

Men, att falla ut ur sitt liv innebär förstås också att det finns ett liv att falla ur. Storm i den pelare som bär är försedd med både för- och efterord som ramar in sjukhusanteckningarna. ”Jag vill understryka att detta inte är en skilsmässobok” skriver Lundberg på ett ställe och mycket riktigt är det här inte heller en berättelse som vältrar sig i sorgen efter en avslutad relation. En skilsmässa är mycket sällan ensam orsak till depression. Möjligen är den en utlösare, men depressionen kan lika gärna ha tagit sin början någon helt annanstans. Däremot blir skilsmässan i Lundbergs berättelse ett slags tunnel att blicka in i till det liv som den deprimerade tycker sig ha fallit ur.

För liv har funnits. Det har funnits ögonblick så klara att de bryter genom meningslösheten, sjukhustystnaden, tomma innanmäten och nollställdhetens ansikten. Det är i de styckena den här boken är som vackrast och det är också de som gör att jag trots allt väljer att läsa den här berättelsen i ljus. För mycket längtan efter liv för att mörkret ska vara orört. Som i detta stycke:

Ellen nyfödd, så mjuk att man bara kände sina fingertoppars hårdhet när man vidrörde henne. Knappt kött: en mjukare varmare luft, förtätad kärlek. Och doften, mild och bortomvärldslig som de där allvarliga ögonen som öppnade ”valv bakom valv, oändligt” inom en. Tidiga morgnar när vi låg och såg på varandra i glasklar leende förundran. Som om man fått lov att ta med sig någonting så underbart ur drömmen.

Mitt i den mycket sakliga sjukdomsprosan och iakttagelserna från avdelningen är dessa små avsnitt insprängda. De tycks mig vara lika mycket drömmar om ett utbrott, som minnen. Här finns en lyrisk känslighet som på något sätt bara tycks sippra igenom. Må den vara mörk och ruttnande, men den finns där som något annat än den omedelbara, kliniska verkligheten. Lyrisk känslighet som överlevnad.

Texten är också full av litterära och bibliska referenser. Kristus är ständigt närvarande, litteraturen finns där och tar emot, skapar ytterligare brott mot den deprimerades ensidiga dagbok. I sitt efterord skriver Lundberg: ”Jag lär mig att misstro min upplevelse av världen och mig själv. Det blir ett slags metaliv; jag vill inte vilja dö, jag vill vilja leva.” Somligt luckrar upp tvivlen bara genom sin blotta existens. En människas närvaro i den här världen är skör, men också obestridlig. Andreas Lundbergs berättelse påminner mig om just det.

Similar Posts:

• Grå bok mellan den svarta och den vita
• Kvinnor och klädesplagg
• Från en ljusare plats
• En skrivande kamp
• Tröstande medicin

Det är St Petersburg och nutid, och titelns temperaturangivelse syftar både på vinterkylan och på kylan som kan råda i människors hjärtan. Inte så att den alltid råder: central i boken är inte minst den varma vänskapsrelationen som finns mellan Nikita och hans rumskompis Aleksej, också han homosexuell men av ett annat slag: mjukare, mer flickaktig. Men där den vänskapen är självklar och dessutom i en relativt tidig fas – fortfarande ny men inte längre bräcklig utan bara självklart trygg och stark – så är relationen till Nikitas andra bästa vän, Vasilij, desto mer osäker.

Om något är bokens mörka hjärta så är det den vänskapen. Nikita och Vasilij har känt varandra hela livet, deras fäder växte upp tillsammans och de har delat allt, nästan som syskon. Men under bokens gång så luckras detta det mest självklara alltmer upp. Detta sker i takt med att andra saker i livet också förändras när man blir äldre: vem man är, hur man väljer att leva sitt liv, inte minst hur man accepterar att bli behandlad. I efterhand ser man den gradvisa processen tydligt, och det finns också en karaktär i boken som kan ses som en symbol för vänskapen dem emellan. Läser man den så uppenbarar sig mönstret än tydligare.

Det handlar om karaktären Anna, en ung kille som hänger med de något äldre Nikita och Vasilij mest av en slump, utan att någon av dem egentligen bryr sig så mycket om honom eller vet varifrån han kom. Nikita vet inte ens vad han verkligen heter, kan bara smeknamnet Anna, som Vasilij gett honom. I mitten av boken befinner de sig på en fest dit Vasilij bjudit med Anna, bara för att sedan strunta i honom och överlåta ansvaret för honom på Nikita. När Anna dricker för mycket och lämnar festen utan att de andra vet vart han gått, ensam och redlöst berusad i en stadsdel han inte hittar i, får Nikita dåligt samvete men Vasilij låtsas inte om sitt ansvar. Så hanterar de också vänskapen, och det leder också till dess oundvikliga slut (och även i det går liknelsen med Anna att använda).

Absolut noll är rakt berättad, och händelser följer på varandra i en vardagsrealistisk skildring av relationer (förutom de redan nämnda finns också en fin, ömsom slingrande, ömsom rå och rättfram, kärlekshistoria), som då och då interfolieras av minnen från Nikitas barndom. Livet är inte särskilt mycket svårare än för vilken ung människa som helst som måste klara sig själv i en storstad, men under berättelsen löper hela tiden mörka stråk. Homosexualiteten går att leva ganska öppet med, men det finns hela tiden en latent fara och man vet aldrig i vilket ögonblick den kan blossa upp och någon kan visa sig bli provocerad av något man sagt eller gjort.

Redan i bokens inledning förs ett sådant riskabelt element in i handlingen när vännerna grips av polisen och det visar sig att en av dem är deras gamla klasskamrat Arkadij. Han kan hjälpa dem i situationen, men efter det har han boken igenom en hållhake på dem, och tillvaron osäkras varje gång han dyker upp. Liksom i relation till mycket annat njuter Nikita delvis av farans närhet: han uppmuntrar Arkadijs plats i deras liv, trots att hans roll hela tiden balanserar farligt mellan vän och utpressare. Även på andra ställen i boken uttrycker han den känsla som leder till detta: ledan vid ett konservativt, tryggt liv, symboliserat av Vasilij och hans familj. Som läsare ser man en blandning av den vanliga tonårslängtan efter spänning, och något som är farligt på riktigt: vissa kvarter måste man undvika som homosexuell, vissa skyddsnät som en svensk är van vid existerar inte.

Jag måste säga att Absolut noll är en av de bästa böcker jag läst på länge. Inte minst känns den både originell och alldaglig – i en positiv bemärkelse – på samma gång: det är inte många svenska debutanter som skildrar vardagen för unga i Ryssland, och det görs så självklart, så att man som läsare känner att man vore där. Detta dessutom av en författare som själv bara besökt St Petersburg under en veckas semester. Det är också tonen som gör det. Den är anspråkslös men ändå självklar, säker på vad den vill berätta och att det är gott nog. Man tror så mycket på de här karaktärerna, och genom dem på något sätt också på människan. Allt det skitiga finns där, men det går att hitta det vackra i det skitiga, utan att kompromissa med den man är och det man måste göra.

Similar Posts:

• Borås tidnings debutantpris 2012 går till…
• Hemskt och hemskt fint om Gotland
• Nomineringarna till Borås tidnings debutantpris klara
• Från Tallinns horisont
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter

Visst finns det en problematik med jurygrupper av experter som dikterar vad som är bra och dålig litteratur men just dessa två instanser har en bra historik av nominerade författare tycker jag. Framför allt för att de lyfter författare som inte är så kända. Sen kommer jag säkerligen rasa mot valet av vinnare men det hör ju liksom till.

Och de eventuellt nominerade till framtida priser den här veckan är…

Idag skriver Cecilia om Petra Hulovas För medborgarnas bästa. En svart satir, med omvända perspektiv, om sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien. Högt betyg!

På tisdag skriver Tone om Thomas Bernhards Frost. En knepig roman med fantastiskt språk som är omöjlig att överblicka.

På onsdag skriver Joel om Lars Gustafsson Tre Korta Klassiker - Tre korta romaner av Gustafsson, väldigt olika historier men med en klart igenkännbar röst som går igen i alla böckerna. Joel gillade verkligen berättarglädjen och språket.

På torsdag skriver Annika Åström om Tove Folkessons Kalmars Jägarinnor, en livfullt och nästan poetiskt skriven roman om tonårstillvaron för en grupp tjejer i en småstad under sent 90-tal.

På fredag skriver Daniel Mårs om Ester Roxbergs Min pappa Ann-Christine. När Esters pappa Åke berättar att han vill leva som kvinna får hon själv en identitetskris. Roxberg förskönar aldrig och väjer inte för att beskriva hur hon satt sina egna behov framför pappans. En utlämnande och vacker bok om relationen mellan far och dotter. Högt betyg!

På söndag skriver Tomas Eklund om Depeche Mode av Serhij Zjadan som skildrar ungdomar på drift i en storstad i Ukraina några sommardagar -93. En svart komedi med mer sprit och knark än sex och rock´n´roll. Romanen har även ett lätt surrealistiskt drag med avsevärd sälta i botten och säkert driv i språket.

Similar Posts:

• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Fantastiska noveller
• Sveriges radios litteraturpriser 2019
• Övningsstycke för soloinstrument
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013

För en roman som med nyfikenhet och precision osäkrar gränserna för människans villkor och litteraturens möjligheter.

Boken handlar om hittebarnet Prickly Pear och om Bertil som fötts under en trapp i torpet som delar namn med Hindenburg – den enorma zeppelinare som brann upp 1937 inför ögonen på hundratals åskådare. Dagensboks Anna Carlén kallade Lundins debut för drömsk, surrealistisk och märklig i sin recension och gav den betyget 7/10.

Kuvertet med vinnarnamnet sprättades av Johannes Anyuru, född i Borås där priset delades ut och själv nominerad till priset 2004. Tidigare under kvällen intervjuades han bland annat om den ekonomiska tryggheten som priser ger och om hur hans senaste roman En storm kom från paradiset kom till.

Övriga nominerade var: Åsen av Katarina Fägerskiöld, Väldigt sällan fin av Sami Said, Marialucia av Elisabeth Berchtold och Tillhör Lyra Ekström Lindbäck av Lyra Ekström Lindbäck.

Lilla debutantpriset gick till Madeleine Wollin.

Similar Posts:

• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• Inte min sängkamrat
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Att bli synlig
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter

Här är hur som helst de nominerade:

foto: Sara Moritz.

Elisabeth Berchtold för diktsamlingen Marialucia. Med nomineringen ”En kraftfull och genomförd poesidebut där fyra diktsviter vänder ut och in på fyra kvinnogestalter (Eurydike, Rosa, Lucia, Maria).”

foto: Sandra Qvist.

Katarina Fägerskiöld för romanen Åsen. Med nomineringen ”Stark, drabbande och helt osentimental vardagsskildring av svensk landsbygd.”

foto: Leo Nordwall.

Lyra Ekström Lindbäck för romanen Tillhör Lyra Ekström Lindbäck. Med nomineringen ”Modig och frontal debut som ritar upp sitt eget regelverk.” Kommer recension inom kort!

foto: Viktor Gårdsäter.

Sami Said för romanen Väldigt sällan fin. Med nomineringen ”Kvick, intelligent och medryckande prosa. En roman som är lätt att tycka om men som dröjer sig kvar länge.”

foto: Christine Olsson.

Susanna Lundin för romanen Hindenburg. Med nomineringen ”En roman med många oväntade vändningar. Vacker, sorglig, lurig och egensinnig.”

Det kan vara intressant att konstatera att vi på dagensbok inte alltid är överens med juryn. Det kan också vara intressant att konstatera att det återigen främst är de stora förlagen som är representerade (Bonniers gånger två, Natur & Kultur, Modernista och Norstedts). Priset delas ut den 21 februari.

Vad tycker du om nomineringarna?

Similar Posts:

• Vinnare av Borås Tidnings debutantpris 2013
• Inte min sängkamrat
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Att bli synlig

Juryns motivering lyder: ”För en roman som med tyngd och trovärdighet rör sig över gränsen mellan yttre och inre landskap och med sagoton och saklighet öppnar sig mot en nära historia där utvecklingens offer ännu är oräknade.”

Här kan du läsa Anna N:s recension av Tomas Bannerheds roman Korparna.

Stort grattis säger vi på Dagensbok!

Similar Posts:

• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Nomineringarna till Borås tidnings debutantpris klara
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Hemskt och hemskt fint om Gotland
• Allt det skitiga finns där, men det vackra finns det med

Bokens jag-berättare (vars namn förblir okänt, även om det i dialog antyds att det är relativt spektakulärt ”Jag trodde inte folk hette så på riktigt!”) återvänder till Gotland för att begrava sin mamma. I och med återkomsten till barndomens platser återvänder även minnena. Av Johan Linder som slog ihjäl en kanin framför ögonen på berättaren och hans kompisar. Av den överviktiga, asociala mammans alla historier. Av en ensam mamma och en ensam pojkes speciella relation.

Tillsammans med kompisen Jonas – en sådan barndomskompis som man egentligen inte väljer själv utan som bara blir en del av livet för att man bor nära och för att det inte finns någon annan, en sådan kompis som klistras fast vid en med alla de gemensamma minnena som klister – röjer jaget ur familjegården på Fårö.

I granngården bor Maria tillsammans med sina föräldrar, eller bor och bor, de hyr, för de är fastlänningar. Fastlänningar, de förstår inte, de tror att de har kommit till paradiset, men Gotland och Fårö är inget himmelrike, det vet de som bor där. Skildringen av en ö som nästan dör på vintern, men som på sommaren blir en turistmetropol är gripande på ett sätt som jag inte upplevt tidigare Gotlandsskildringar vara (nu är mina litterära erfarenheter av Gotland inte så gigantiska, men den ligger åtminstone i en annan klass än Anna Janssons deckare). Landsbygdens excentriska människor, kampen mellan dem som vill förnya och dem som inte vill bli exploaterade beskrivs och problematiseras insiktsfullt. Berättarjaget uttrycker en önskan om att föra minnet av platsen och alla människor där vidare, och kanske är det just detta Ahlström gjort i och med sin roman.

Maria. Maria är inte som andra fastlänningar. Hon är mer rakt på, mer brutal, mindre sololja och mer antidepressiva tabletter. Till en början påminner relationen mellan Maria och jaget om den mellan den lilla flickan och den gamla portvaktsfrun i Muriel Barberys Igelkottens elegans, för jag uppfattar först Maria som ett barn. Sen visar det sig att hon är äldre, ung men inget barn, och likheten är inte längre så uppenbar. Istället blir relationen något av ett destruktivt triangeldrama, som inte handlar om kärlek, och kanske inte om sex heller, knappt vänskap, utan snarare om uppmärksamhet.

Uppmärksamhet är ett viktigt tema i hela romanen: det förflutna kräver uppmärksamhet, nuet behöver lika mycket, de tre unga människorna i det gamla huset slåss om varandra, Fåröborna mot turisterna, den gamla bonden, kallad Sheriffen, kämpar för att bli sedd, samtidigt som sjukdomen i hans kropp blir mer och mer påträngande. Men det handlar också om något större, något utanför den egna egoismen. En sorts horisontsammansmältning eller horisontförflyttning. Ett återkommande tema är frågan om hur långt bort horisonten ligger. Frågan besvaras redan i inledningen, fem kilometer bort. Men på havet, där inget skymmer sikten, är inte världen större än så då? Hur ska allting få plats i den lilla världen, och hur ska allting synas i den stora?

När jag tänker att men han är ju för helvete pyroman! Och inser att jag inte märkt hur jaget steg för steg tagit sig allt närmare det vi kallar psykisk sjukdom, då tänker jag att det är bra. Att den subtila gränsen mellan galenskap och förnuft får vara just så tunn och otydlig som den är. Att geniet och dåren får finnas i samma person. Det är fascinerande, det berör, det nyanseras, knyter samman nuet och dåtiden, förvirrar, skrämmer och glädjer.

Similar Posts:

• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Tabula Rasa Hotels
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Allt det skitiga finns där, men det vackra finns det med
• Tro, hopp och ond bråd död

Jag är tveksam till om jag hade burit med mig Tabula Rasa Hotels på samma sätt om jag hade läst den. Ett problem med stor läsvana, som vi i dagensbokredaktionen ofta pratar om, är att vi tenderar att läsa för fort. I och med uppläsningen måste jag stanna kvar i scenerna och får hjälp att inte rusa förbi. Något jag inte hade klarat i pappersformat eftersom det är rejält driv i Jonas Joelsons roman.

Tabula Rasa Hotels utspelar sig innan och efter att någonting har hänt, vad får vi inte veta. David som innan var framgångsrik, snygg, i allas blickfång och medveten om det, är efter uttråkad, destruktiv och ensam. Men det är också mycket som är sig likt. David är cynisk, självisk och har ingen kontakt med sina egna känslor. David föraktar, men det är inte samma människor och samma fenomen som är objekt för föraktet. Tvåsamhet, samboskap och familjebildning är något av det värsta David kan tänka sig innan, efter inbillar han sig att det är lösningen på alla hans problem.

Världen som skildras i Tabula Rasa Hotels är inte okänd, unga framgångsrika män i trendiga branscher har skildrats i en evighet. Att även skildra fallet har också redan gjorts men inte lika frekvent. Jag tänker främst på Johan Klings Människor helt utan betydelse som tilldelades Borås Tidnings debutantpris för ett par år sen. Men där Kling sjönk för långt ner i självömkandet problematiserar Joelsson konsumtionshetsen och människans beroende av både produkter och känslor.

Det är en väl vävd roman som Jonas Joelson har skrivit, det är många spår, många berättelser, många kärlekar och många intriger. Många frågor som jag behöver och får svar på medan jag läser. Det är underhållning, igenkänning och ett rent, smidigt språk. Jag vet inte om jag hade upplevt det annorlunda om jag hade läst det istället för att lyssna på det. Under uppläsningen försvinner alla korrfel som alltid smyger sig in i texter, dock kommer det in nya. Som hur Gustaf Skarsgård uttalar Birger Jarlsgatan, eller att Matilda och Camilla blir två namn som liknar varandra för mycket. Ibland får jag en impuls att föra anteckningar medan jag lyssnar, stödord som för att ha något att sysselsätta mig med och för att det helt enkelt inte går att bläddra en sida bakåt för att kontrollera något. Men jag klara mig igenom hela Tabula Rasa Hotels utan stödord, delvis för att slutet är så självklart, så lätt, så mycket mindre än vad romanen utger sig för att vara. Därför börjar jag undra vad all dramatik, allt pussel, allt smusslande egentligen har varit till för?

I slutändan blir det ändå detaljerna som stannar kvar hos mig, de som är knivskarpa, klara och naiva, de som fanns innan.

Similar Posts:

• Har du hört den förut?
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Hemskt och hemskt fint om Gotland
• Favoritdebutanter
• Årets bästa svenska romaner 2012

På onsdag dubbelrecenserar Oscar och jag en av vårens nya debutanter, Jonas Joelson som har skrivit en Stockholmsk samtidsroman i Tabula Rasa Hotels. Oscar har läst i traditionell mening och jag har lyssnat på ljudboken. Trots att det är samma bok har vi olika läsupplevelser och uppfattningar om den. Där Oscar tycker sig ha läst boken tidigare och redan på förhand vet exakt vad han ska få, fascineras jag av ett avancerat romanbygge, detaljrika iakttagelser och svidande samhällskritik. En sak är vi dock överens om, att det är en roman med driv!

Dessutom har vår alldeles egna debutant Lina Arvidssons bok Det borde finnas regler äntligen kommit från tryckeriet. Den har inte recensionsdag förrän om sådär två veckor, men redan imorgon ska jag få trippa iväg till förlaget Gilla böcker och hämta mitt alldeles egna exemplar. Ni har väl inte missat att det redan nu går att boka den hos bokhandlarna?

Övriga nominerade till debutantpriset som delas ut på torsdag kan du läsa om här, och hitta en intressant nykläckt författare!

Foto: Lovisa Appelqvist

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com.

Similar Posts:

• Vinn ”Det borde finnas regler”
• Intervju med Lina i Sydsvenskan
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Hemskt och hemskt fint om Gotland
• Tabula Rasa Hotels

Tomas Bannerhed för Korparna. Juryns motivering: ”För en roman som med tyngd och trovärdighet rör sig över gränsen mellan yttre och inre landskap och med sagoton och saklighet öppnar sig mot en nära historia där utvecklingens offer ännu är oräknade.”
Foto: Sara Mac Key.

Carolina Fredriksson för Flod. Juryns motivering: ”För en roman som i ett mjukt och följsamt episkt flöde och med mättad symbolik gestaltar barndomens villkor i en giftig och laglös framtidsvärld som ur berättelsen vänder sig till oss som kusligt samtida.”
Foto: Emelie Asplund.

Kristofer Ahlström för Bara någon att straffa Juryns motivering: ”För en roman som med säker gestaltning och uppdriven känsla för ett ölandskaps rastlösa föränderlighet skildrar ett sorgearbete som inrymmer och försonar barnslig kärlek och den skam som väcker ångest.”
Foto: Emily Dahl.

Naima Chahboun för Okunskapens arkeologi Vi har inte recenserat den än på dagensbok, men Norstedts skriver så här om diktboken: ”Genom historiska nedslag och vilja till att kommunicera har Naima Chaboun skapat en alldeles egen musikalisk form av politisk dikt. Okunskapens arkeologi har som utgångspunkt det kända rättsfallet Julius och Ethel Rosenberg och utvecklandet av atombomben. Men boken skulle också kunna sägas protokollföra den västerländska berättelsen om att vara människa.”
Foto: Sara Moritz.

Andrés Stoopendaal för Maskerad ”Om inte Andrés Stoopendaal finns med bland de nominerade nästa år är jag inte bara beredd att äta upp hans utmärkta roman utan därtill hela mitt bibliotek”, skrev Expressen. Dagensbok var inte lika begeistrade, intressant nog. Foto: Christer Ehrling.






Vem som vinner får vi veta torsdagen den 23 februari… Vilken bok hejar du på?

Similar Posts:

• Katapultpriset 2012 till Naima Chahboun
• Borås tidnings debutantpris 2012 går till…
• Nomineringarna till Borås tidnings debutantpris klara
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• 10 i topp januari 2012