Recension

: Väldigt sällan fin
Väldigt sällan fin Sami Said
2012
Natur & Kultur
7/10

Förskjutna fördomar

Utgiven 2012
ISBN 9789127133549
Sidor 332

Om författaren

Sami Said

Fotograf: Viktor Gårdsäter

Sami Said föddes 1979 i Keren, Eritrea, och är uppvuxen på olika ställen, bland annat i Göteborg. Väldigt sällan fin är hans debutroman.

Sök efter boken

Jag har svårt att tycka om Noah, huvudkaraktären och berättaren i Väldigt sällan fin. Han har också svårt att tycka om andra. Han är tvär och vrång, släpper inte så gärna in människor i sitt liv och vill inte ta del av deras. Det handlar om fördomar och främlingskap, det handlar om ett vi och dom eller snarare ett jag och dom. Därför är det många gånger frustrerande att läsa om hur Anna och Fredrik försöker bli vän med honom. Men inte ens de klarar av Noah som han är. De har ett uppdrag, att förändra honom.

Anna vill att Noah, som är troende muslim, född i Eritrea, ska bli mer som hon, en tolerant och liberal svensk. Hon förutsätter nästan att de två har samma kulturella bakgrund – som att han också har minnen av Saltkråkan och Trasdockorna. Lite väl naivt kan jag tycka och funderar på om det verkligen finns människor som är så, tills jag kommer på att ja, det är klart att de finns. Det är också de människorna som tror att man inte kan leva tillsammans för att man inte delar samma bakgrund.

Fredrik är killen som konverterar till islam och byter namn till Abdul. Han vill att Noah ska bli mer troende, mer ”halal” och då är Noahs tro redan mer regelstyrd och baserad på relationen mellan honom och hans dominanta pappa än baserad på en relation till Allah.

Det är så skönt med de förskjutna och kullkastade fördomarna i den här romanen. Och det är faktiskt skönt att läsa om en person som är så infernaliskt jobbig och svårflörtad som Noah i dessa tider då social kompetens är det vi marknadsför oss med.

För att inte stöta sig med sin pappa, som är rädd att Noah ska komma bort från religionen när han i början av romanen flyttar från Göteborg till ett rum i en studentkorridor i Linköping, stänger han in sig på sitt rum i korridoren och försöker så gott det går att undvika andra människor. När Anna och Fredrik tar sig in i hans liv tvingas han till viss del att omvärdera sig själv och sin omgivning. Hej identitetskris!

Blir det bättre när hans pappa tar honom och hans bror med sig till Eritrea? Nej.

När Noah konfronteras med landet som han har drömt om och läst så mycket om och inte har sett på många år, drabbas han av ännu en identitetskris. Han trodde att han visste vem han var, men det visar sig att eritreanerna där inte ser honom som en av dem och eftersom han pratar arabiska med sin pappa och svenska med sina syskon har han tappat mycket av den tigrinja han pratade som liten. (Tigrinja är ett av de språk som talas i Eritrea).

Språkligt och stilistiskt har Sami Said lagt sig på en hög nivå. Han har skalat av språket och på så sätt lyft fram Noahs tankar. Dialogerna är insprängda i hans tankar och berättande. Det är skickligt gjort men har man svårt för Noahs attityd blir det inte mindre frustrerande att ständigt vara i hans tankar och se världen genom hans ögon. Men det är också spännande när världen ställs på ända. Bättre sammansmäld stil och karaktärsgestaltning har jag inte sett tidigare. Imponerande för en debutant. Det blir dock lite tungt och känns lite för inövat ibland, som klassiskt skrivkurs-språk. Jag önskar att han blir lite lättare i ton och stil i nästa roman (ja, jag tycker att han ska skriva fler).

Det här är en roman som jag inte kommer att glömma i första taget.

Camilla Hällbom

Publicerad: 2012-09-16 00:00 / Uppdaterad: 2012-09-15 20:51

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4902

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?