dagensbok.com » Bob Hansson

Bob Hansson "Tankar för dagen"

Klas Rönnbäck — Tue, 29 May 2018 22:00:25 +0000

Vad är egentligen meningen med allt det här vi kallar livet? Hur kan vi göra den här världen till en litet bättre plats att leva på? Och varför ägna sig åt att stå och hålla in den lite lätt överviktiga magen när man talar inför publik? Bob Hansson ger oss i den här boken en rad tankar för dagen i form av korta essäer på olika teman – om livet, döden, kärleken och världen omkring oss. Flera av dem har använts i det populär-filosofiska radioprogrammet med samma namn som boken (Tankar för dagen). Andra texter är nyskrivna för den här boken.

Kanske är det ett tidens tecken att boken är så fokuserad på individen. Många gånger om Bob Hansson själv och hans egna upplevelser. Därtill om och för den individuella läsaren. Men vad med samhället, och samhällets alla spelregler och strukturer? De finns knappt alls med här. Det är istället fokus på den enskilda individen som ska bry sig mindre om att försöka vara perfekt, och våga vara mer vanlig. Den enskilda individen som ska våga se andra i ögonen och uppmärksamma dem som individer. Den enskilda individen som ska våga älska, våga förlåta, våga visa rädsla, våga vara icke-perfekt… Det är en vardagsfilosofi som inte är så överraskande om man drar sig till minnes titeln på en av Hanssons tidigare diktsamlingar – Här ligger jag och duger… Risken är väl dock att många av dem som verkligen skulle behöva höra och ta till sig av tankarna aldrig lär läsa den här boken.

Mod. Kärlek. Omsorg. Omtanke. Viktiga ämnen, utan tvekan. Ibland riktigt fint formulerade tankar. Det är modigt att ta sig an flera av de existentiellt viktiga frågorna här i livet. Än mer modigt är det förstås att göra det på ett språk som alla kan förstå, som inte behöver dölja sig bakom ett filosofiskt eller akademiskt fikonspråk. Däremot är det kanske inte alltid så omvälvande innehåll, i den meningen att tankegodset eller manualens innehåll inte är väsentligt nytt. Det är nog inte så att författaren inbillar sig det heller. Tankar på det här temat tål dock att upprepas, inte minst i en tid som denna då näthat grasserar, och vad som borde vara helt vanlig medmänsklighet och omtanke kan synas vara en bristvara. Så Bob Hansson balanserar här högst medvetet mellan banalitet och djupsinnighet.

Vem ska trösta mannen?

Lina Arvidsson — Fri, 07 Oct 2011 22:00:36 +0000

I filmen Tusen gånger starkare, som kom förra året, gör huvudpersonen Saga revolution genom att bete sig som en kille i klassrummet. Lärarens reaktion fick visa på hur man än idag behandlar elever efter kön, inte person. ”Så där ser det inte ut i svenska skolor”, protesterade politikern Camilla Lindberg i SVT Debatt, trots att en hel hord av svenska tjejer i just rätta åldern kände igen sig. ”Killar får ändå lägre betyg än tjejerna”, sa Pär Ström, och det var första gången jag såg den mannen. Som sedan kom att bli ett av de vanligaste skällsord i de kretsar jag rör mig i, där det ofta pratas om feministiska värderingar. ”Könsmaktsordningen, det är ett mossigt ord som får mig att tänka på 70-tal”, sa Camilla Lindberg. Samtidigt har vi idag en ström av böcker, film och skriverier som kretsar kring just detta ämne. Hur långt har feminismen kommit i Sverige idag? På blogg.se svämmar det fortfarande över med modebloggar, ibland tror jag att jag som kvinna inte anses normal om jag inte shoppar tills jag droppar vareviga månad. Är modebloggerskorna vår tids stora stjärnor? Där uppdelningen man kvinna blir lika knivskarp som vecken i den plisserade kjolen. Och Elsa Billgren plutar med munnen och säger ”Jag har aldrig ägt ett par byxor i hela mitt liv!”

foto: Sonet film.

foto: Den Nya Välfärden.

På 90-årsdagen av den allmänna rösträttens införande skriver Roland Poirier Martinsson en ledare i Svenska dagbladet som handlar om att vi borde prata om feminismen, som kostat Sverige så mycket pengar. ”I samma veva som jag slutade vid Lunds Universitet för ett drygt decennium sedan, utgick det ett dekret från någon som bestämde, att det inte längre skulle vara tillåtet att föreläsa utan att först ha gått en kurs i något som hade med kön att göra”, skriver han. Något luddigt och utan närmare hänvisning. Och hävdar i samma ledare att feminismen inte syns idag, att den inte tar någon plats i den allmänna debatten. Lite motsägelsefullt, javisst. Och han blir snabbt uppläxad av Anna Laestadius Larsson dagen efter, som påpekar hur det var konservativa män som han själv som försökte sätta p för just kvinnornas rösträtt 90 år tidigare. Hon anklagar Poirier Martinsson för att skriva gott om hemmafrun som varje alfahanne behöver för sitt välmående. ”Jag håller med Roland om en sak: Vi måste verkligen prata om feminismen. Och ständigt påminna oss om hur samhället skulle sett ut utan den.”

Genusvetenskap anklagas ofta för att vara hitte-på-vetenskap, och i somras rasade debatten på Facebook. En mamma kände sig tvungen att skapa en grupp för att tjejer skulle få klä sig som tjejer, och killar som killar. En grupp för de som är ”för könsbestämda kläder”. Rädslan tycks ständigt skymta fram: att det ska handla om ett form av tvång så fort det blir tal om genus. Pär Ström argumenterar i sin senaste bok för att till och med apbebisar leker könsstereotypt. Apor, som väl knappast behöver tänka i termer av karriär och jämställdhet.

I tv huserar Hollywoodsfruarna och kvittrar om inredning och makens alla pengar. Downshift, att välja att gå ner i arbetstid för att vara hemma med barnen, är fortfarande ett kvinnligt attribut i första hand, inte ett manligt. Bilden av Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren från slutet av 70-talets kampanj för pappaledighet, det stora röda rufset, de svällande musklerna mot den mjuka sköra lilla bebisen. Hur långt har vi kommit idag? Är det fortfarande exotism? Trots lättare möjligheter att ta ut pappaledighet genom ett politiskt beslut 2009 är det fortfarande kvinnan som generellt är hemma mest tid med barnet. När folkpartisten Birgitta Ohlsson och hennes man valde att låta pappan ta det stora ansvaret som förälder, speglade debatten fortfarande de cementerade könsrollerna. ”Hon är inte bara en farlig förebild”, skrev Eva Sternberg för Expressen. ”Hon visar också att hon inte har förstått något om sig själv, om livet och vad det innebär att bli förälder.”

foto: Vibeke Aronsson.

Karl Ove Knausgård skriver i sin roman Min kamp 2 att hans manlighet tar stryk av att han går ut och går med barnvagnen. Bob Hansson skriver att männens enda roll gentemot feminismen idag är att säga ”förlåt”. Alltmedan partiet Fi blev Simrishamns tredje största parti. Är det ett krig? tänker jag. Och frågar Martin Svensson på Parks uteservering, Bokmässan, vad han har att säga om manligheten idag. Men han har inte så mycket att säga. ”Vi har bara skrivit en bok om två killar som kramas.”

Ur serieboken Prins Charles känsla, foto: Liv Strömqvist.

Liv Strömquist gör sina inlägg desto tydligare, och späckar sina serieböcker med mer och tyngre fotnoter än Pär Ström brukar känna för. I Prins Charles känsla funderar hon över kärnfamiljen och vad för slags skada det egentligen ger samhället i längden när manlighet och kvinnlighet klassas som två vitt skilda begrepp, och där manlighet dessutom innebär att vända ögat utåt, att tänka på sig själv och sin karriär, medan kvinnlighet är att bekräfta relationer och ta om hand.

Hela tiden i bakgrunden hör jag den sjuda. Ilskan av männen som känner sig nedtryckta i skorna, som tycker att samhället har klivit över dem. Vilka är de? Hur ser de ut? De som är arga i den offentliga nätrymden, men utan att skriva under med sitt namn. De som kallar Katarina Wennstam för ”kärring” och skapar hets mot såväl kvinnor som invandrare och homosexuella. Nanna Johansson ritar dem som en vanskapt tjock man, inte helt olik Jabba the Hut från Star Wars, som en gång i månaden kravlar ut ur sin grotta och skriver en arg felstavad kommentar med mycket utropstecken och ettor efter.

Så hur kom jag slutligen in på detta? Näthatet har väl inget med manlighetsdiskussionen att göra? Det beror på hur man ser det. Jag skulle vilja höra vettiga diskussioner om hur manligheten är i fara. Inte grundat i att det är ”de där jävla feministernas fel”. För det tror jag inte att det är. Men kanske behöver manligheten lösgöra sig ur sin snäva roll, lika mycket som kvinnligheten behövt göra det? En man ska också kunna gråta, kramas, visa svaghet och säga nej till sex. Absolut! Vårt samhälle har allt att vinna på en sådan verklighet. Jag är gärna med och tröstar mannen. Om han också börjar agera, slutar stå med armarna hårt knutna över bröstet och krampaktigt säga ”förlåt”. ”Jag är gärna hemma halva föräldraledigheten”, är en tusen gånger bättre replik.

Bob Hansson, Leif Eriksson, Martin Svensson "Dingo Dingo"

Camilla Hällbom — Fri, 07 Oct 2011 22:00:01 +0000

Dingo Dingo – Den manliga frigörelsen är här! handlar om en grupp män som samlas på en 50-årsfest hos Bernt, en man de alla har någon form av koppling till. På sin fest introducerar Bernt en ny maskin, Dingo Dingo, som med elektroniska impulser ska ge en känsla av att bli omfamnad, en känsla han har förstått saknas av många män. Han ber männen på festen vara med i projektet att lansera Dingo Dingo men först ska de själva få en känsla för vad den kan ge. Han beordrar dem att krama varandra två och två i 15 minuter. Till en början är de flesta männen i sällskapet avvaktande men de fortsätter att träffas en dag i veckan och kramas i 15 minuter och fler män ansluter.

Läsaren får också följa några av männen och deras liv utanför kramträffarna. Tre män står i fokus, de har alla sina problem och tror sig hitta en lösning i Dingo Dingo. Hampus har ekonomiska problem och vill inte berätta det för sin fru utan hoppas att Dingo Dingo ska bli en framgångsrik affär som han kan tjäna pengar på. Olof är bekymrad för att han inte längre kan tillfredsställa sin fru och gömmer sig därför varje kväll framför TV:n. Dingo Dingo lär honom att nära känslor igen. Henrik har stora problem. Hans fru slår honom men han stannar ändå för att han älskar henne och försöker vara en bättre man för henne. Männen på kramträffarna, hans nyfunna vänner försöker övertyga honom att lämna frun. För Henriks skull önskar jag att författarna hade tagit sin bok och sina karaktärer på större allvar, ämnet förtjänar det.

När jag hörde om idén till boken uppskattade jag att Bob Hansson, Martin Svensson och Leif Eriksson hade valt att skriva en bok om män som vill ändra sin syn på sig själva om män. Män som behöver närhet och söker den hos varandra. Det som irriterar mig är att de väljer att skämta bort ämnet.

Jens Liljestrand sa under seminariet ”Varför gnäller männen?” på bokmässan apropå Dingo Dingo att en roman är svår att försvara i en debatt eftersom skönlitteratur främst är konst men det hindrar inte, tycker jag, att en författare (eller tre författare) som väljer att skriva om ett viktigt ämne tar sin bok och ämnet på allvar och är beredda på att andra vill diskutera boken. Diskussionen om manlighet är etablerad och skriver man en bok på ämnet är man med i samtalet.

Det humoristiska övergår ibland tyvärr till det drivande. De skriver om Ronnie som jobbar på Aftonbladet och det är tydligt vem som är förebilden för den här karaktären. Ronnie i boken känner skuld för sin sexualitet och säger saker som:

När jag ser mitt kön, ja, alltså när jag har stånd, tycker jag den ser ut som ett stort förtryckarinstrument. Jag kan inte släppa det, hur den är gjord för att tränga in och penetrera och genom hela historien har våldtagit och att killar tvingar och övertalar tjejer som egentligen inte vill ha sex.

Verklighetens Ronnie jobbade på Aftonbladet och har skrivit boken Vi som aldrig sa hora.
Det här hade kunnat bli hur bra som helst om författarna tagit sitt uppdrag på allvar. Tyvärr gör de inte det och då kan jag inte tro på det de skriver och det blir inte heller särskilt kul att skratta åt deras ord.

Det känns helt enkelt inte som att de har försökt göra så mycket för att förändra bilden av mannen med den här boken utan mer som att de har försökt skapa ett jippo. Den som vill ha mer underhållning kan lyssna på Dingo Dingo Soundtrack på Spotify.

Av förordet att döma känns det snarare som att författarna försöker förlöjliga debatten. Hela förordet är utskrivet i ett textutdrag som ni kan läsa nedan.

Vecka 40 innehåller bågnande bokhyllor och manlighetsspecial

Anna Liv Lidström — Mon, 03 Oct 2011 08:00:27 +0000

Gott folk. Oktober har anlänt med sina sprakande höstlöv men man kan fortfarande sitta på uteserveringar om kvällarna och prata om livet och såklart litteraturen. Många av oss är i något slags märkligt postsyndrom efter bokmässan. Trösten är alla nya boktravar som kommer att förgylla de allt mörkare kvällarna framöver. På Dagensbok fortsätter vi dessutom att skriva om årets bokmässa. Det finns seminarier vi vill dela med oss av, författarintervjuer vi gjort och andra betraktelser som fastnat. Håll ögonen öppna.

Denna vecka är det min tur att visa mina bågnande Billybokhyllor och böckerna som trängs Â däri. Det händer i dag måndag. Samtidigt recenserar Lina Jonas Indes lilla svarta bok KKM. Â Det visar sig att Inde skrivit den där boken som Lina velat skriva. Ingrid skriver om Eva-Marie Liffners bok Lacrimosa och tycker att den var för svår. På fredag skriver Oscar om Torbjörns Flygts uppföljare till Augustvinnaren Underdog från 2001: Outsider. När vi lämnade huvudpersonen Johan i Underdog var det 1985 och Bruce Springsteen på Ullevi, här fortsätter historien om Johan som nu pluggar i Lund och om Sverige som drabbas av Palmemordet, massarbetslöshet och främlingsfientlighet. Precis som titeln antyder finns även här ett tydligt klassperspektiv när Johan börjar sin klassresa som kommer att leda honom från arbetarhemmet i Malmö till den övre medelklassen i Audigettot på 2000-talet.

På lördag har vi en stor manlighetsspecial. Missa inte det. Då recenserar Anna C Jens Liljestrands Adonis, som tränger sig in bland män i sluten grupp och tittar närmare på det musikaliska kollektivet. Camilla recenserar Dingo Dingo av Martin Svensson, Bob Hansson och Leif Eriksson samt En käftsmäll är också beröring av Marcus Priftis. Ella recenserar bland annat Mats Jonssons nya, Mats kamp, och en nobelpristagare i nyupplaga, Halldór Laxness Fria män. Camilla bjuder också på en krönika om seminariet ”Varför gnäller männen?” som hölls på Bokmässan. Detta och mer därtill i manlighetsspecialen.

Dessutom skriver Camilla om sitt besök på Kulturhusets internationella författarscen när Herta Müller talade där.

Varmt välkomna till en omfångsrik vecka hos oss på Dagensbok önskar redaktionen.

Bob Hansson "Vips så blev det liv: eller en hyllning till blågrönalgen"

Anna Carlén — Sat, 22 Jan 2011 23:00:21 +0000

Var dig själv, säger dom. Så vi försöker vara oss själva. Avslappnat och oförställt sådär som riktigt lyckliga människor är. Men förstås, först måste vi hitta oss själva. Det kan vi till exempel göra genom att resa. Till exempel till Indien. I Indien hittar man sig själv.

Bob Hansson är redan ganska mycket sig själv när Vips så blir det liv börjar. Han är 20-nånting och har precis blivit dumpad av sin senaste tjej. Dessutom har han just fått reda på att han inte kom in på poetskolan han så gärna ville gå. Det är ett utmärkt tillfälle att åka och hitta sig själv i Moder Indien.

Mitt hjärta skrek höga skånska skrik på den popfriserade Södermalmsgatan där känslor inte var något man visade utan småpratade om.

… heter det på Bob Hanssonska. Den skånska rösten vi blivit så invanda med från Babel, från poetscener och från lite överallt ljuder tydligt genom texten. Så tydligt att det blir som att följa med en gammal bekant. Det är ju Bob liksom, är det lätt att tänka.

Det blir en lång resa. En kavalkad av klichéer och osannolikheter, så välregisserade att de inte kan tyckas annat än verkliga, avlöser varandra. Detta inkluderar ett dygn i en låda på en flygplats, en natt i en indisk fängelsecell, möten med yogagurus och tantrisk sex med tysk hippiekvinna. Därtill händer det som den unge Bob H väntat kanske allra mest på. Han möter kärleken. Här är det den undersköna, mystiska indienkvinnan med sjutton bröder vi talar om. Han vet inget om henne, men ändå är han övertygad om att det är kärleken som ska göra honom hel.

20 år och ett antal instuckna sidor småseg familjehistoria senare är Bob H vuxen och, till synes, hel (vad nu helhet har med vuxenhet att göra). Han sitter hos fåren i Solberga och snusar på sin nyfödda dotter, har livet i ryggen och kärleken vid sin sida. Kärleken, som trots det storstilade mötet, inte visade sig vara indienskönheten. För sådan är också verkligheten: att även om klichéer uppstår ibland, så brukar de alltid upplösas i vanligt hederligt liv förr eller senare.

Det här livet tillhör en mer eller mindre fiktiv Bob Hansson som har funnit sig själv, även som romanförfattare. Må han inte tappa bort sig igen.

Veckan på dagensbok.com

redaktionen, dagensbok.com — Mon, 17 Jan 2011 20:40:59 +0000

Kära dagensbok.com-läsare.

Bokåret har bara börjat och mycket har redan hänt och ska hända. Björn Ranelid har dansat och svansat i Let’s Dance, till exempel. Bibliotekstjuven på Kungliga Biblioteket har blivit serie i SVT. John Ajvide Lindqvist släpper ny novellsamling. Tomas Tranströmer och Elsie Johansson fyller 80. Till exempel.

Och nyligen presenterades de nominerade till Borås Tidnings debutantpris 2010 – för er som ännu inte kunnat släppa förra årets böcker.

På dagensbok.com bjuder vi på det här:

Idag skriver Lina om det blodiga tonårsallvaret i Agustprisvinnaren Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder.

Anna Liv recenserar Uppdrag: Mord av Simon Kernick – en hårdkokt brittisk deckare med starkt driv, rått språk om infiltration och brottsprovokation i London.

Oscar skriver om Guy Walters Jakten på ondskan – en ambitiös faktabok om nazistjägare och jagade nazister.

Sofia har djupdykt i den historiska romanen Den vita drottningen av Philippa Gregory, som utspelar sig under Rosornas krig i England.

Niclas smakar på rockiga måltider när han recenserar Stev Seabury’s Mosh potatoes.

Och mot slutet av veckan följer Anna med Bob Hansson till Indien i hans Vips så blev det liv.

Mycket att se fram emot alltså.

Ha en fin vecka.

Önskar redaktionen på dagensbok.com

Jenny Jägerfeld "Här ligger jag och blöder"

Lina Arvidsson — Sun, 16 Jan 2011 23:00:46 +0000

Klockan var kvart i ett torsdagen den tolfte april, dagen före den internationellt inbillade olycksdagen, och jag hade just sågat av den yttersta toppen av min vänstertumme med en elektrisk sticksåg.
Jag stirrade på tummen, det som var kvar av den vill säga. Dess bleka vårvinterskinn och så det där rosaröda inuti. Köttet. Tänkte sakligt att jag nog sågat av den ganska rakt, att snittytan var jämn, vilket väl var bra. Eller? Jag letade i mitt inre efter relevanta erfarenheter, men jag var blank. Tom. Min kunskap om avsågade kroppsdelar var klart begränsad. Snittytan var förresten ganska svår att urskilja eftersom en massiv ström av blod plötsligt sprutade rakt upp. Som en liten gejser.
Sågen föll med en våldsam skräll till golvet. Kanske tappade jag den. Kanske kastade jag den ifrån mig. Jag minns inte. Jag greppade tummen med högerhanden och höll om den hårt. Så hårt att knogarna vitnade. Det gick en sekund, det gick två. Jag såg hur sågen med sågbladet vilt vibrerande, hackade sig fram över golvet.

Maja går andra året på gymnasiet. På skulpturlektionen råkar hon såga av sig en bit av tummen när hon håller på med sin hylla. En hylla? Det kan man väl inte göra, det är väl ingen skulptur? Jo, en hylla. Med en flamingo som dekoration. Maja lånar pappas gamla orkesterbyxor som hon hittat hemma i garderoben, hon lyssnar på musik från sjutti- och åttitalet, hon färgar håret svart och rakar av det där bak. Det är lika uppfriskande att läsa om Majas självständiga stil som det är intressant att läsa om lärarnas oro för att de yttre attiraljerna visar på ett sargat inre.

Ute myllrade det av elever. Klädda för högsommarvärme sprang de runt som ystra ungdjur på den asfalterade skolgården och drog lekfullt varandra i flätorna, tröjorna, kukarna, vad vet jag? Bara jag frös. Jag fällde upp slagen på rocken mot kinderna. En sönderblekt blond tjej med läpparna drypande av läppglans skrek:
- Maja, är du vampyr eller?
Och någon annan kontrade skrattande:
- Nej! Hon är odöd ser du väl!
Och jag som alltid brukade säga något sa inget, men jag förstod hur de tänkte, för jag hade håret blanksvart bakåtslickat, ett hål i huvudet och jag var blek som ett engelskt lik. Jag var döden i byxor.

Detta skulle kunna vara en tonårsbok om mobbing och utanförskap. Det är det inte. För även om Maja inte har så många vänner mer än Enzo, som hon egentligen inte anförtror så mycket åt, och även om mycket av hennes beteende kan anses destruktivt och underligt, så är hon främst en stark cool tjej som jag som läsare inte alls lockas att känna medlidande för. Jag följer henne snarare som att hon är jag, jag är henne. Maja bor med sin pappa i Stockholm, hennes mamma bor i Norrköping och varannan helg åker hon dit och hälsar på. En helg kommer inte mamma och hämtar vid stationen som hon brukar. Hon går heller inte att nå på telefonen. Och när Maja tar sig med bussen till huset upptäcker hon att det inte är någon där. Detta är upptakten till denna berättelse, som jag sugs in i och totalt obrydd om omvärlden plöjer igenom på några timmar.

Den enda lilla invändning jag har är faktiskt tacktalet på slutet. Förlaget Gilla Böcker är visserligen ganska nytt och litet, men ett tacktal på en sida känns överdrivet blygsamt på något vis. Visserligen intressant att ta del av den research Jenny gjort, ur ett rent pedagogiskt perspektiv, och kanske finns tacktalet till just för att boken i första hand vänder sig till ungdomar som kanske inspireras av det. Tacket till Bob Hansson för att han ”inte tyckte att titeln var en rip off” är ju också lite rolig, även om jag i hemlighet hade hoppats på att det var just det den var, eller att det åtminstone fanns någon referens till det i boken.

Jenny Jägerfeld skriver både roligt och rått, men utan att distansen någonsin tar bort innerligheten. Tonårsspråkets överdrifter märks främst i metaforerna;

… inte som nu med en fet jävla träpåle genom frontalloben, som fått hjärnan att rinna ut och ligga så där lite klädsamt på axeln som en accessoar.

Tidsmarkörer som sms, facebook och mail används på ett sätt som tillför historien roliga bihandlingar. Och så detta driv i de korta kapitlen, som får mig att sluka på samma sätt som jag gjorde i den åldern! Här ligger jag och blöder fick Augustpriset för 2010 års barn- och ungdomsbok, och det är fullt begripligt. Jag rekommenderar den så där klyschigt till alla unga och alla som någon gång varit unga. Och är till råga på allt så blödig att jag instämmer i Lisa Bjärbos omdöme på omslaget: ”Så SJUKT rolig och vansinnigt sorglig på samma gång – och här ligger jag och lipar”.

Sveriges Radios novellpris

Emelie Novotny — Wed, 01 Sep 2010 10:20:29 +0000

I veckan presenterar Sveriges Radio finalisterna i novellpriset. Alla radionoveller är specialskrivna för P1 och har röstats fram av Sveriges Radios jury. Först ut i måndags var Du och jag mot världen av Zulmir Becevic och igår sändes Bob Hanssons novell Till mamma. Den tredje finalisten, som alltså presenteras idag, är Sara Mannheimers 23 minuter och 30 sekunder. Självklart går det att lyssna på dessa noveller igen på Sveriges Radios webb. Imorgon och på fredag sänds de två sista finalisterna, Matrioska av Lars Jakobson och Farmor av Marjaneh Bakhtiari.

Därefter är det lyssnarnas, alltså vår tur, att rösta fram finalisten. Röstningen pågår till den 12 september och alla som röstar har chans att vinna en biljett till bokmässan i Göteborg i slutet av månaden. Så har du fortfarande inte köpt biljett dit finns det chans nu! Vilken novell tycker du är bäst?

Johannes Anyuru "Det är bara gudarna som är nya"

Mattias Nyberg — Mon, 28 Jul 2003 23:00:00 +0000

Johannes Anyuru har valt att debutera på ett ganska modigt sätt. I sin diktsamling använder han ett kanoniskt verk, Homeros' Iliaden, som "ram och resonansbotten", som han själv skriver. Han sällar sig till en stor skara författare som, med olika resultat, använt ett tidigare verk eller en myt som bakgrund till handlingen eller som tematisk organisationsprincip i sitt eget verk. James Joyces Odysseus, i vilket Joyce använder det andra homeriska eposet, är kanske det mest kända exemplet från det förra århundradet. Svenska författare som också använt sig av Homeros är bland andra Eyvind Johnsson och Willy Kyrklund.

Dikterna i Det är bara gudarna som är nya utspelar sig i ett samtida Sverige, i betongen, på gatorna, bland invandrare, klottrare, hip hop-lyssnare och andra homeriska (eller anyuriska) hjältar. Diktjaget är till största del en betraktare, som blickar tillbaka på händelser som inte ligger allt för långt tillbaka i tiden.

Anyuru skriver i en stilistisk tradition som grundades av Walt Whitman, Amerikas främste diktare vid sidan av Emily Dickinson, fördes vidare av beatgenerationen och vars mest uppmärksammade svenske förvaltare är Bob Hansson. I jämförelse med Hanssons är Anyuru i mitt tycke mörkare, mer nyanserad, djupare, kort sagt bättre. Det är inte ofta vi får läsa en debutant med sådan stilistisk potential som Anyuru.

Tyvärr lyckas det inte helt och hållet för Anyuru. Metaforerna blir ibland krystade och de historier som döljer sig i dikterna engagerar inte alltid läsaren. Problemet är kanske att Det är bara gudarna som är nya känns lite för samtida, både i tematik och stil.

Bob Hansson "Bräcklighetens poetik"

Mikael Lehikoinen — Mon, 07 Apr 2003 23:00:00 +0000

En kvinnlig poet sa på radio häromdagen att man i Sverige oftast betraktar poeten med en viss skepticism och tveksamhet, poeter är verklighetsfrämmande för många människor, poesi är en främmande kultur. Så är det inte i andra länder, där är poeter mer accepterade, poesin en naturlig del av litteraturen – även för dem som inte är insnöade boknördar.

Frigör fördomarna och upptäck poesin i din omgivning. Den finns där. Överallt. Det menar i alla fall Bob Hansson. Ur ett mer flummigt new age-perspektiv handlar det om att finna sig själv. Spetsa öronen, lyssna, du finns där ute, någonstans. Du och poesin.

I etern existerar en rytm, avvägd för att det som sägs är det vi redan vet. Det som sällan kräver följdfrågor. Poesin står bredvid. Inte bråttom. Inte ens nödvändigtvis UNDERHÅLLANDE. Poesin är inte något du slår på för att slippa titta på din torktumlare.

Har svårt att hitta rätt benämning för Bob Hanssons nya alster, Bräcklighetens poetik. Det är varken lyrik eller prosa. Nej, snarare ett försvarstal för poesin – ett minimanifest för poesin och vad hela den kulturen handlar om. Det är nog poetik helt enkelt. Kände först inte igen poeten Bob som jag lärde känna för några år sedan när han debuterade med Heja världen!. Då var hans poesi fylld av glädjehopp och sköna språklustigheter. Han var en glädjespridare som tog till humorn för att väcka folks medvetenhet. Nu är tonen en helt annan, nästintill cynisk.

Vad har hänt, kan man ju fråga sig. Svaret är nog enklare än man tror: Bob har blivit äldre. Han har i flera års tid turnerat land och rike runt med sin estradpoesi och har då med all sannolikhet mött både goda och dåliga sidor hos människor. Sådant kan påverka vem som helst. Lägg därtill ett krossat hjärta och killen som du trodde dig känna har plötsligt genomgått en metamorfos.

Till en början fick jag för mig att det var en poetisk självbiografi Bob knåpat ihop. De första kapitlen är på sätt och vis av gardellskt karaktär, fast i en mer avskalad version, men med ett snarlikt tema: taskig skoltid med utanförskapet som en ständig plågoande. Tyvärr får man inte en riktigt ordentlig inblick i den här världen, för snart tar en alldeles för uppenbar samhällskritik vid och knäpper en på näsan. Den stilen diggar jag inte. Vad hände med den humoristiska men listiga poesin som har en tankeväckande undermening?

Men nåväl, det är trots allt inte samhällskritiken som står i fokus här, utan det Bob försöker göra är att ge oss en öppen och okonstlad bild av poetens och poesins tillvaro. Givetvis plockar han fram sina gamla husgudar Ginsberg, Whitman och Öijer. Och icke att förglömma: Sture Dahlström.

Tanken är bra, resultatet godkänt, men jag förstår ändå inte varför inte Bob passar på att orera om det här på den scen han behärskar bäst, nämligen estraden. Det är där han har störst chans att få de oupplysta att lyssna. Nu lär han inte göra sig hörd. I alla fall inte i någon större utsträckning.

Även om Bob åtminstone pendlar mellan hopp och förtvivlan i dessa nya texter, borde han ändå hålla sig till sin mjuka och träffsäkra poesi han lyckats leverera så många gånger tidigare. Hans svenske kollega Öijer står redan för de mer dystra tongångarna, det räcker.

Uppmuntrar dock gärna Bob att våga löpa linan ut och försöka slå sig in i den skönlitterära genren. Han har samma stil- och rytmkänsla som Dahlström, och det mina vänner, det räcker långt.

dagensbok.com » Bob Hansson

Bob Hansson "Tankar för dagen"

Similar Posts:

Vem ska trösta mannen?

Similar Posts:

Bob Hansson, Leif Eriksson, Martin Svensson "Dingo Dingo"

Similar Posts:

Vecka 40 innehåller bågnande bokhyllor och manlighetsspecial

Similar Posts:

Bob Hansson "Vips så blev det liv: eller en hyllning till blågrönalgen"

Similar Posts:

Veckan på dagensbok.com

Similar Posts:

Jenny Jägerfeld "Här ligger jag och blöder"

Similar Posts:

Sveriges Radios novellpris

Similar Posts:

Johannes Anyuru "Det är bara gudarna som är nya"

Similar Posts:

Bob Hansson "Bräcklighetens poetik"

Similar Posts: