dagensbok.com » Australiska författare

Kate Morton "Homecoming"

Saga Nordwall — Thu, 16 Nov 2023 23:00:08 +0000

När jag upptäckte Kate Mortons romaner för många år sedan dök jag in i hennes världar med förtjusning. Familjehemligheter i det förflutna som väcktes till liv av något i nuet, skuld och försoning och fantastiska miljöbeskrivningar. Det var eskapismläsning deluxe och vid ett tillfälle var jag så uppslukad att jag missade mitt pendeltåg och fick vänta en halvtimme på nästa. Tyvärr har de senare inte lyckats gripa tag i mig på samma sätt, eller snarare behålla det där greppet. Det är som om konstruktionerna blivit alltför avancerade och hemskheterna i det förgångna alltför hemska.

När jag började läsa den ganska nyutkomna Homecoming kändes det dock som en hemkomst, eller återkomst. Nyårsdagen 1959 med middagsförberedelser i ett drömhus i södra Australien, pirrande förväntan men också något mörkt förebådande, julafton samma år då katastrofen sker och så över till december 2018 i London. Jess har levt i exil i tjugo år och hennes karriär som journalist är vacklande. Hon bor i ett alldeles för dyrt hus efter att ha separerat från sin pojkvän och hennes liv är ett gungfly. När hon får veta att hennes älskade mormor Nora varit med om en fallolycka och är inlagd på sjukhus reser hon hem till Sydney för att kunna ta hand om henne – och kanske för att hitta något att skriva om.

Scenerna är satta och avvägningen mellan då och nu, mordmysterium och kärleksfulla minnen känns alldeles lagom. Jess undrar vad som orsakat fallet och börjar förstå att det är något som oroat Nora på sista tiden. Hon får ledtrådar och pusselbitar och långsamt börjar något ta form för henne, samtidigt som läsaren serveras avsnitt av det som verkligen hände men efter ett tag är det ändå något som skaver. Allting är så omständligt och vissa saker framstår som övertydliga. Något som är uppenbart för läsaren tar det en evighet för Jess att komma fram till – stora delar av texten är dessutom föregivna avsnitt ur en dokumentär skildring av händelserna – och jag blir otålig och tidvis nästan uttråkad.

Jag tror att det hade räckt gott och väl med två tredjedelar av textmassan utan att särskilt mycket gått förlorat och då hade nog också förtjänsterna blivit tydligare. För det finns väldigt snygga vändningar i hur händelser och minnen av dem kan tolkas, hur betydelser kan förändras i ljuset av något annat. Bland det som framstår som övertydligt finns också väl utplacerade glimtar som är möjliga att missa och vändningarna är många. Och så finns de detaljerade beskrivningarna av såväl interiörer som exteriörer, målande, doftande, ljudande som förflyttar en i tid och rum.

Jag kommer att läsa Kate Mortons nästa roman, och hennes nästnästa, för det jag suktar efter finns ju där, hela tiden med hopp om att verkligen få det jag föll för från första början.

Natasha Lester "Den hemliga gåvan"

Gäst — Sat, 26 Feb 2022 23:00:19 +0000

Den hemliga gåvan är den andra boken jag läser av författaren. Den första boken Den franska fotografen var så bra att jag var rädd att bli besviken på denna, men det behövde jag inte vara orolig för. Tycker att denna bok till och med var snäppet vassare.

Det märks att Natasha Lester tar sitt research-arbete på allvar då det känns som jag är där tillsammans med karaktärerna och verkligen känner med dem. Även denna bok är inspirerad av verkliga berättelser, den här gången från kvinnliga piloter och spioner under andra världskriget. Den är också inspirerad av historien om Christian Dior och hans syster, Catherine, som var aktiv i den franska motståndsrörelsen.

Vi följer Sky, Kat, Nicholas, O´Farrell och Margaux under andra världskriget. Kvinnorna som gång på gång måste vara bättre än männen, med sämre förutsättningar och villkor. De transporterar plan från ena änden av Storbritannien till den andra i öppna kabiner. De fryser halvt ihjäl på vägen och måste bäras ut ur cockpit. Då ses de som svaga. De får inte använda radio eller navigationsutrustning utan bara karta, kompass och klocka. De måste flyga så lågt att de kan se marken och navigera med hjälp av landmärken samtidigt som de ska undvika spärrballonger, luftvärnskanoner, kustförsvar och begränsningar i luftrummet. Under läkarundersökningar behöver de ta av sig kläderna, bara för att de är kvinnor. Vid flygtest behöver kvinnorna starta och landa planen fler gånger än männen, även om de har fler timmar i luften och mer kunskap, bara för att de är kvinnor.

Jag blir så arg när jag läser detta samtidigt som jag skrattar högt ibland då kvinnorna är så smarta när okloka karlar försöker stoppa dem. De hittar alltid lösningar på hur de ska kunna fortsätta, dessa starka kvinnor. Jag gråter när vi följer några av historierna in i koncentrationslägren. Förnedringen, smutsen, ondskan, avsaknaden av mänskliga känslor. Hur kan människor bete sig så mot andra människor? Det kommer jag aldrig att förstå.

Parallellt får vi följa Kat och Elliott under 2012. Kat jobbar som modekonservator i Australien med uppdrag på andra platser i världen emellanåt. När hon är i England på jobb ber hennes mormor henne att titta till hennes hus i Cornwall. Där upptäcker Kat en samling Diorklänningar som hänger i en garderob. Hur kommer det sig att mormodern har original-klänningar av den kände modeskaparen gömda i det lilla huset på klippan? Elliott är författare och håller på att skriva en bok om kvinnliga spioner och undrar om Kat kan hjälpa honom. När hon är i England ses de för att prata om boken och bygger samtidigt upp en stark vänskap. Tillsammans nystar de i sambandet mellan klänningarna, huset och Kats mormor. Nu ser jag verkligen fram emot Natashas kommande bok En ny värld som kommer i juni.

Stuart Campbell "These Memories Won't Last"

Eva Wissting — Fri, 07 Jan 2022 23:00:40 +0000

En skrämmande dag förra året öppnade jag datorn för att upptäcka att musplattan hade slutat fungera. Det fanns ingen extern mus att tillgå så det krävdes en utflykt och ett inköp – som tur var så var det just bara musfunktionen som hade pajat – så var ordningen återställd. Jag återfick kontrollen över min dator, mina dokument, mitt liv.

När jag läser – det vill säga skrollar mig igenom – Stuart Campbells berättelse These Memories Won’t Last från 2015 blir jag påmind om den där oroväckande känslan som kryper fram så fort muspekaren inte lyder minsta förflyttning. Lite som om en arm eller ett ben inte skulle lyda.

Berättelsen är en webcomic, alltså en slags serieroman online som inte består av rutor fördelade över ett antal (fysiska eller virtuella) sidor, utan istället utnyttjar webbens möjligheter. These Memories Won’t Last läses uppifrån och ner, där läsaren följer bilder längs ett rep och texter längs en röd tråd. Det går att förflytta sig fram och tillbaka, alltså uppåt och neråt längs tidsaxeln, men allt eftersom försvinner bilderna och texterna in i glömskans dimma. Skrollandet känns segt ibland, som att muspekaren inte riktigt lyder, och det är inte säkert att bilderna går att få fatt på igen senare. Utan sidor som kan numreras går det inte heller att veta hur långt som är kvar av berättelsen, hur länge bilderna – minnena – ska räcka.

Serien handlar om Campbells egen morfar som drabbas av Alzheimer. Den handlar om de förluster som det förlorade minnet tar med sig, relationen till en dotter och en dotterson som successivt vittrar bort. Så ja, det är väldigt genomtänkt alltihop, där formen gestaltar innehållet. Det gäller på mer än ett plan, då Campbell valt att skriva berättelsen i HTML5 och redan från början sagt att han inte kommer göra några uppdateringar. Därmed kommer det komma en dag när våra webbläsare inte längre kommer kunna läsa den då gamla koden. Då kommer berättelsen inte längre finnas tillgänglig för vem som helst, som den gör idag.

Det är en varm, rolig och samtidigt sorglig berättelse om relationen till en morfar – på sätt och vis lättläst och tillgänglig, men i ett format som kan vara lite ovant. Det kan ta tid att lära sig navigera och till exempel upptäcka att berättelsen har ett ljudspår (designat av Lhasa Mencur), och att få fram det. Det kan också ta en liten stund att ladda ner berättelsen – men vänta inte för länge med att börja läsa när den väl laddats ner, för snart börjar bilderna försvinna in i glömskan.

David Sinclair "Livslängd"

Anna Magnusson — Tue, 17 Aug 2021 22:00:33 +0000

Det är både fascinerande och läskigt att tänka sig att livet i framtiden kanske kommer att vara för evigt. I alla fall kommer det att vara mycket längre än det är idag.

I Livslängd tar forskaren David Sinclair med oss på en intensiv och pedagogisk resa där fokus ligger på att forska kring åldrandet som en sjukdom. Vad kan bromsa att vi blir äldre och hur ökar vi vår livslängd?

Det känns bitvis som att vara tillbaka i skolbänken. Livslängd är en bok fylld med fakta och teorier men materialet är betydligt mer ordrikt, lekfullt och lättsmält än de något torra böckerna som jag studerade för drygt tjugo år sedan.

Boken är indelad i tre sektioner – vad vi nu vet, vad vi lärt oss och vart vi är på väg och det är otvetydigt väldigt intressanta delar Sinclair tar fram i sina texter.

Uppkomsten av liv på vår planet beskrivs fantasifullt och konkret – från att vara en planet med grunda saltvattensjöar utan liv till den kemiska process som skapar de första RNA- och DNA-molekylerna. Hur de allra första primitiva delarna sedan utvecklar cellmembran som trots alla utmaningar med torka, vulkanisk aktivitet och andra extremväder överlever och fortsätter att utvecklas.

Sinclair är i sina texter övertygande om den förändring som kommer att ske nu när man lokaliserat de gener som påverkar de symptom vi får av åldrande. Det finns alltså redan både naturliga, medicinska och teknologiska sätt att sakta ner vår arts åldrande. Nya preparat finns tillgängliga på marknaden för att stabilisera de celler som orsaker att vi blir äldre.

Studier från de så kallade ”blå zonerna” redogörs för. I de områdena är det inte är ovanligt att personer lever över hundra år. Exempelvis på Okinawa i Japan och Nicoya i Costa Rica. Vad har då dessa områden gemensamt? Främst att de boendes kost överlag består av mer grönsaker, baljväxter och fullkorn. Man konsumerar mindre del kött, mejeriprodukter och socker. Men främst äter man mindre mängd mat. Detta gör enligt Sinclair att långlevnadsgenerna aktiveras och kroppen ställer in sig på svårare tider.

Boken är även fylld av Sinclairs egna forskningsexperiment som är beskrivna på en bra nivå med härledningar till statistik och grundläggande fakta.

Att reflektera över är bland annat de etiska frågorna som väcks i och med att vi får ett längre liv. Hur gamla ska vi kunna bli på en redan hårt utsatt planet där vi redan överförbrukar befintliga resurser? Och vill vi leva ett evigt liv?

Liane Moriarty "Din stora kärlek"

Katze Collmar — Mon, 07 Dec 2020 23:00:36 +0000

En liten anmärkning innan vårt planerade recensionsprogram: Man ska inte döma böcker efter omslag, men många av oss kommer att döma dem efter titlar. Din stora kärlek är en intetsägande titel som inte lär tilltala någon som inte redan är bekant med Moriartys författarskap. Jag kan inte för mitt liv förstå varför Albert Bonniers förlag beslöt sig för översätta den mycket mer fängslande titeln The Hypnotist’s Love Story till något så generiskt som Din stora kärlek. Nåväl. Gjort är gjort, och man kan hoppas att förlaget i framtiden väljer att göra Moriartys böcker större rättvisa, för både böckerna och översättningarna är annars väldigt bra. Nu till recensionen.

Ellen är en hypnoterapeut (inte hypnotisör!) som jobbar med att med hjälp av hypnos hjälpa människor att bl.a. sluta röka, hantera kronisk smärta, gå ner i vikt, och våga prata inför folk. Utåt är hon lugnet själv och folk dömer ofta ut henne som en såndär som bara äter quinoa och mediterar istället för att känna riktiga känslor. Hon uppfostrades av en envis ensamstående karriärkvinna som valde fader till Ellen genom att betygsätta sina manliga kurskamrater på läkarprogrammet och sedan ligga med den som fick högst poäng. Ellen vet det, för hon har fått se tabellerna. Som man kan förstå är inte Ellens något fyrkantiga och elitistiska mamma helt förtjust i vare sig Ellens ”flummiga” yrkesval, eller hennes ”medelmåttige” nya pojkvän lantmätaren Patrick.

Jag trodde att jag skulle ha svårt att relatera till Ellen eftersom jag själv är inbiten skeptiker och förmodligen mer lik Ellens mamma än Ellen, men precis som vanligt så överraskar Moriartys karaktärer mig. Jag hejar på Ellen och även om jag inte alltid skulle fattat samma beslut som hon, så förstår jag varför hon gör det hon gör. Ellens pojkvän, den stadige lantmätaren Patrick, har mer känslomässigt baggage än de flesta; han är både änkling och ensamstående far till en åttaårig son. Till råga på allt har han även en stalker, en besatt ex-flickvän som vägrar lämna honom ifred, och ständigt följer efter honom, skriver till honom, och ringer under dygnets alla timmar. När hon förstår att Patrick blivit tillsammans med Ellen, beslutar hon sig för att börja gå i terapi hos Ellen, något vi som läsare får veta, men som varken Ellen eller Patrick vet om.

Din stora kärlek är en lågmäld och oväntat briljant roman som på ett kärleksfullt sätt behandlar tunga ämnen som sorg, besatthet, olyckliga förhållande, knepiga familjekonstellationer, och hur vi gestaltar oss själva utåt skiljer sig från dem vi egentligen är.

Jag uppskattade verkligen att man fick läsa från stalkerns perspektiv också, för även om hon är en galen och besatt kvinna full av sorg hon är oförmögen att släppa, så är hon inte lika skogstokig som man skulle kunna tro om man bara fick se hennes handlingar genom andras ögon. Även om det mesta av det hon gör i egenskap av stalker är oacceptabelt, så skildras hon med en förvånansvärd ömhet. Det höjer Din stora kärlek från en spännande kärlekshistoria med en galen stalker, till en roman om djupet och svårigheterna i mellanmänskliga relationer, som inte tar enkla genvägar. Den är också fyndig, varm, rolig, och precis vad man behöver som tröst i slutet av ett sånt här år. Jag hoppas att alla som kämpar med något de inte kan prata om finner lite lättnad i den här boken, och i livet i allmänhet.

Kate Morton "Klockmakarens dotter"

Sofie Eliasson — Thu, 05 Sep 2019 22:00:29 +0000

Kate Morton skriver berättelser av episka proportioner. Ofta sträcker de sig genom historien och cirkulerar för det mesta kring familjehemligheter. Detsamma gäller för Klockmakarens dotter, där den största skillnaden är antalet perspektiv.

Det börjar med Elodie, en arkivarie i London som upptäcker en resväska i en skrubb på kontoret där hon arbetar. Resväskan blir startskottet som får Elodie att gräva vidare och hon upptäcker alltmer om både sig själv och om sin familjs historia. Det hela centrerar kring en konstnär från mitten av artonhundratalet, hans hus och modellen han målade sommaren 1862.

Morton skriver som vanligt medryckande, men tonen lutar ofta mot det alltför sentimentala. Mängder med kända verk lyser igenom texten, medvetet eller inte: Den hemliga trädgården, Oliver Twist och Mrs Dalloway för att nämna några. Det historiska upplevs stundtals som antingen glorifierat eller sensationellt, och i det hela finns en förtjusning som skulle kunna vara tilltalande men som landar i något glättigt.

Bokens andra problem är mängden berättare. Det börjar med Elodie, fortsätter med modellen och går sedan vidare genom husets historia och tar sig i tur och ordning an de inneboendes berättelser. Det blir ofta utdraget, och som så ofta med sådana här böcker är vissa perspektiv överlägset mer intressanta än andra.

Men som vanligt gör Morton det hon gör bäst; rycker med läsaren i ett virrvarr av ledtrådar och känslor. När boken närmar sig sitt slut sitter jag med vickande fötter och hög puls, frustrerad och livrädd inför det jag anar ska komma. Man kan gissa precis tillräckligt mycket för att känna sig nöjd över tankeförmågan, men inte tillräckligt för att bli uttråkad. Slutet levererar det ena chockerande avslöjandet efter det andra så att man blir riktigt omtöcknad, på ett bra sätt.

Det mesta knyts ihop mycket tillfredsställande, med några undantag. Vissa, viktiga, frågor lämnas obesvarade och nya uppstår bara i det sista kapitlet. Det här är knappast något för den som ogillar öppna slut.

De obesvarade frågorna drar ner betyget för helhetsintrycket, fastän boken till stor del är gripande, ödesmättad och har karaktärer som biter sig fast. Tyvärr inte Mortons bästa, men helt klart en roman som kommer att krossa många läsarhjärtan.

Liane Moriarty "Nine Perfect Strangers"

Katie Collmar — Thu, 30 May 2019 22:00:24 +0000

Det finns många anledningar till att man kan behöva åka till ett hälsohem ett par dagar. Man kanske har arbetat för hårt och behöver återhämta sig, eller så kanske man vill ha hjälp med att komma igång med sin träning, eller träffa nya människor medan man sippar grönkålssmoothies i vita morgonrockar och lyssnar på panflöjtsmusik. De nio främlingarna i Liane Moriartys Nine perfects strangers har alla mycket olika skäl till att boka en retreat på hälsoboendet Tranquilum. Och oavsett vad gästernas planer för vistelsen är så har föreståndarinnan Masha en helt egen, och okonventionell agenda. Och från det allra första välkomnandet finns det en lite hotfull underton.

”I might go home early.”
”No-one goes home early”, said Yao serenely.
”Well yes, but they can”, said Frances. ”If they choose.”
”No-one goes home early” repeated Yao. ”It just doesn’t happen. No-one wants to go home at all! You’re about to embark on a truly transformative experience, Frances.”

Moriarty är en mästare när det gäller att skriva en berättelse ur flera parallella perspektiv, och i Nine perfect strangers jonglerar hon inte bara de nio gästerna, utan också Masha och hennes två anställda Yao och Delilah. Hon introducerar de olika personerna i lugn och ro, utan brådska, och låter helt odemokratiskt vissa ta mycket plats och andra bara komma till tals någon gång ibland. Och trots de många perspektivbytena upplever jag sällan att det blir rörigt eller svårt att förstå vem som är vem. Varje berättare har också sitt eget unika språk, sin egen berättarstil, och en av de stora behållningarna med boken är att få höra de olika gästerna reagera på, och beskriva varandra. Moriartys språk är rikt, men exakt – hon använder små och underbart uttrycksfulla medel för att förmedla ett personlighetsdrag. Som när hon beskriver den mångordiga Napoleon, som har svårt att stå ut med de fem dagar av ”ädel tystnad” som inleder vistelsen.

Napoleon, who sat opposite Frances, received some kind of lentil dish. He leaned forward over the bowl and waived the raising steam towards his nose, enjoying the scent. It was clear the man was desperate to chat. Frances would bet that in normal circumstances he would have been discussing the history of the lentil.

Det tar inte lång tid innan saker på Tranquilum house börjar bli besynnerliga. Först instrueras gästerna om att de inte får prata med varandra, och inte se varandra i ögonen under de första dagarna. Deras fem dagliga smoothies är obligatoriska, inte frivilliga. Och någon har gått igenom deras bagage och konfiskerat deras små gömmor av godis, alkohol eller nikotin. Masha verkar vara fast besluten om att de ska uppnå nya nivåer av själslig insikt, varesig de vill det eller inte. De hälsofrämjande åtgärderna blir bara mer bisarra därefter.

Men även om det händer klart underliga saker på hälsohemmet, så är det egentligen inte det som är bokens huvudfokus. Tranquilum house är bara en katalysator som låter nio främlingar mötas och berätta om sina liv, om vad det nu var som gjorde att de kände ett behov av att isolera sig från omvärlden på en plats utan internet, för att göra yoga och recitera buddhistiska mantran. I stillsamt tempo kommer vi nära karaktärer som tantsnuskförfattaren som blivit solochvårad, det unga paret som lider av att ha för mycket pengar, och det äldre paret som ständigt oroar sig för sin dotter på grund av det hemska som hände med hennes bror. Och jag tycker om dem.

Nine perfect strangers är en mycket klassisk Moriarty-roman. Om du har läst till exempel Andras vänner eller Öppnas i händelse av min död så kommer du nog att tycka om eller ogilla den här boken på samma sätt. (Jag ser nu att jag i den här recensionen omedvetet återanvänt nästan exakt samma formulering som när jag recenserade Andras vänner – om hur det inte är den dramatiska händelsen som är viktig i berättelsen, utan människorna runtomkring den.) Men jag tycker ändå att Moriarty i den här boken når ett steg längre, gör samma sak lite bättre. Det är en berättelse som både till innehåll och språk är är lättillgänglig utan att vara ytlig, och karaktärerna är en aning mer lågmälda, mer vardagliga, utan att för den skull bli mindre intressanta. Liksom i flera av hennes tidigare böcker tappar Moriarty dock sin träffsäkerhet något mot slutet. I sin vilja att förklara allt och knyta ihop alla trådar, så blir det utdraget och lite pladdrigt. Det är lite synd, men inget som gör mig mindre benägen att helhjärtat rekommendera den här boken.

Shaun Tan "Cikada"

Ella Andrén — Sun, 14 Oct 2018 22:00:35 +0000

Cikadas gröna huvud och stora blanka ögon är den enda färgklicken mot det vidsträckta grå, på omslaget liksom i hela Shaun Tans berättelse. Cikadas värld är en grå, grå värld.

Cikada har en liten insektskropp insvept i en grå kostym. Han arbetar i en liten grå kontorskub, i ett oändligt grått kontorslandskap, i ett högt grått hus bland oändligt många gråa hus. Där har han arbetat i sjutton år, fast ingen tackar honom för det. Tvärtom. Såväl arbetsgivare som medarbetare behandlar honom illa.

Texten är kortfattad och liten på sidan, liksom byråkratisk. Först tänker jag att den är ovanligt fult formgiven, men sen fattar jag hur väl den korresponderar med Cikadas tillvaro. Lågmäld, blygsam, underskattad. Språket är en smula kargt, som hos den som inte fullt ut behärskar det och kan ta det i anspråk.

Sjutton år. Ingen befordran.
HR säger cikada inte mänsklig.
Behöver inga resurser.
Tock Tock Tock!

Hela tiden tickar klockan. Sida upp och sida ner. Dag ut och dag in. Fram emot ett slut, en brytpunkt.

Det är en misär, diskriminerad existens, den som är cikadas.

Ingen cikada tillåten på kontorets toalett.
Cikada går ut på stan. Tolv kvarter.
Varje gång löneavdrag från företaget.
Tock Tock Tock!

Det där med toaletten leder mina tankar till Dolda tillgångar, filmen om kvinnliga svarta matematiker som arbetade på NASA under 1960-talets rymdkapplöpning. Katherine Johnson lyckas kvalificera sig till det verkliga spetsteamet, men varje gång hon behöver gå på toaletten måste hon springa över området till en annan byggnad, eftersom den hon arbetar i bara har toaletter reserverade för vita. Det är så vedervärdigt befängt.

Som förmodligen framgått är det här ingen bilderbok direkt för barn, vilket nog kommer att göra den lite besvärlig på bibliotek och i bokhandlar. Den är emellertid ett litet konstverk, och en enormt drabbande berättelse om utsatthet och tröstlöshet, men inte, i slutänden, utan hopp.

Robert Forster "Grant & I"

Oscar Rooth — Sun, 19 Aug 2018 22:00:37 +0000

När jag såg Zlatan-filmen på SVT fastande jag för delen där han beskrev Malmö centrum. Inte för hur väsensskild den var från Rosengård utan att han aldrig varit där innan han fyllde sexton. Avståndet är 4 km. När Robert Forster och Grant McLennan tycker det tar för lång tid att få sina självfinansierade debutsinglar (500 st) från Sydney, sätter de sig i bilen från Brisbane och åker de 100 milen dit. Och det är första gången de är i en större stad än sin hemstad.

Ingenting annat lika mellan den svenske fotbollsspelaren och de australiensiska musikerna, men som resvan svensk medelklass blir jag i båda fallen något förstummad. Hur den stora världen, att den inte med egna ögon ses förrän långt upp i tonåren. Och i det sistnämndas exemplet så är det två tonåringar som verkligen drömmer om världen utanför Queensland. Tonåringar som studerar konst, som intresserar sig för europeisk film (McLennan) och amerikansk musik (Forster), får ändå hela sin världsbild från tidningar som med dåtidens postgång ligger månader efter att de publicerades. Och har hela tiden sitt geografiska center i en stad som de båda anser vara inget mer än en provinsiell huvudstad, vilken Forster översätter till USA-termer som Mississippi.

The Go-Betweens är ett band vars varumärke alltid varit starkare än dess skivförsäljning och där den kronlogiska karriären skiljer sig väldigt mycket från jämförbara band. Författaren (Forster) grundade bandet under sent 70-tal med önskan att få sin då tillfällige bekant Grant McLennan som medlem. Efter viss tvekan fick han igenom sin första önskan och där börjar delen som han ser som akt ett. Under en tioårsperiod med start 1979 släpper de sex skivor på fem olika bolag. Alltid med goda recensioner från musikpressen och aktade av musikaliska kollegor i mer framgångsrika band. Men utan någon direkt stabilitet, vare sig geografisk eller kommersiell, och när deras sista akt 1-skiva, 17 Lover Lane, inte får det lyft den ur ett retroperspektiv onekligen borde fått lägger de ner bandet. Namnet dör aldrig, de blir aldrig ovänner men ägnar 90-talet åt sina egna namn. Men återgår dryga tio år senare till det gemensamma namnet, vilket naturligtvis blir akt 2. På 2000-talet ger renommén av namnet även den kommersiella stabilitet som aldrig uppstod tidigare, även om det inte innebär country estates på brittiska landsbygden, framsidor i Vanity Fair eller världsturnéer sponsrade av Pepsi Cola. Och allt slutar den 6 maj när Grant McLennan plötsligt avlider i sängen i sitt kollektiv, timmarna innan de skall ha en fest för de närmaste.

Grant & I har blivit hyllad i musikpressen och det är inte svårt att förstå varför. För Robert Forsters biografi om sin bandkollega Grant McLennan och deras band The Go-Betweens är inte bara ett porträtt av en livslång vänskap eller ens av deras band utan lika mycket en sammanfattning av musikhistorien, om man ser den som en genreresa: Bob Dylan – Velvet Underground – punk – new wave – postpunk – indie. Forster har därtill förmågan att både uttrycka sig såväl litterärt som journalistiskt, men alltid med en ödmjukhet och en näst intill vördnad för musiken. Han är en observatör, en nyfiken musiknörd precis som som de recenserande journalisterna men med skillnaden att han varit i det epicentrum de alltid drömt om att vara i: hämtad till Glasgow 1980 av Orange Juice, tillfrågad att vara förband till R.E.M under Green-turnén och som avslappnade vänner till Nicke Cave och de andra i Bad Seeds. Samtidigt som Forster har exakt samma intresse och förmåga att bedöma musik, musikaliskt som textuellt.

Ändå är grunden till hela boken, till varför den är skriven, inte The Go-Betweens, musiken eller den snåriga väg Forster tagit, utan hans livslånga vänskap med Grant McLennan. Hur han som osäker vill-veta-hur-världen-fungerar ser Grant som någon som vet just det. Grant, som kommer från pengar men placerade i den riktiga australiensiska obygden, faderslös sedan sexårsåldern och skickad till internatskola som elvaåring, är en person som kan tillbringa en hel dag i sängen med en trave filmtidningar (som 17-åring likväl som 50-åring) och vara helt och hållet tillfreds med det. Hur Forster under Go-Betweens akt 1 hela tiden haft den publika bilden som den coole, den som hängt på klubbar och sett ”rätt” ut, medan bilden av Grant istället varit den som lagt sig klockan tio med en god bok. Deras gemensamma resa, som den beskrivs av Forster, punkterar en hel del hål där.

Men någonstans där, i den rakt igenom kärleksfulla beskrivningen av en livslång bekantskap, finns det så många frågetecken. Hur de två, som så nära man kan komma en annan person ändå tolkar varandra genom tolkningar av textfragmenten. Forster blundar inte för det, tvärtom ser han fortfarande Grant som en gåta. En person han skulle göra allt för. Och med ett gensvar, men ändå. Deras långa historia till trots. En person han vill lära känna precis lika mycket som när de gick i samma klass på Brisbane University 1977 när han för tidigt avled i samma stad 2006.

P.S. För den som inte vill läsa hela boken, men ändå på något sätt blir intresserad, så finns en utmärkt intervju på Jan Gradvalls SR-blogg, den timmen är tveklöst en bättre promotion än ovanstående recension. Det allra bäste vore dock om Spotify skulle haft den fulla Go-Betweens-katalogen, men de har tyvärr bara 3 av 9 skivor … Men hey, allt ska kanske inte finnas ett klick bort. Så var det aldrig för Zlatan. Eller för Forster & McLennan. D.S.

Liane Moriarty "En annan Alice"

Katie Collmar — Sun, 03 Jun 2018 22:00:11 +0000

Retrograd amnesi är den typ av minnesförlust där man förlorar minnen man tidigare haft, till skillnad från antegrad amnesi, när man får svårt att forma nya. Efter hjärnskakningar är det vanligt med antegrad amnesi och ibland även låggradig retrograd anmensi, där ett par minuter eller på sin höjd ett par timmar innan slaget mot huvudet blir svåra att komma ihåg. Den här typen av minutlång amnesi ser man inte mycket av i litteraturen. Något som däremot är lika vanligt i litteraturen som ovanligt i verkligheten är uttalad och långvarig retrograd amnesi som kommer efter ett slag mot huvudet, där den drabbade tappar bort flera år av sitt liv. Att ett så ovanligt tillstånd är en så vanlig grund för en berättelse är lite irriterande för mig som är medicinnörd, men jag är benägen att ha överseende när det gäller en roman som är så välskriven som Liane Moriartys En annan Alice.

Alice kommer till sans liggande på golvet i ett gym. Redan där är situationen bisarr, för Alice är inte en sån som går på gym. Hon är gravid med sitt första barn, hon och hennes make Nick är upp över öronen förälskade i varandra, och hennes syster Elisabeth är hennes bästa vän. Det är bara det att alla runtomkring hävdar att det är 2008, inte 1998. Och när hon ringer Nick så bara snäser han åt henne. Och när Elisabeth kommer och hälsar på så är det stelt och konstigt mellan dem. Alice lär sig snabbt vilket årtal hon ska uppge när läkarna frågar, så nästa dag blir hon utskriven. Men de senaste tio åren är helt utsuddade. Barnet hon var gravid med är inte bara fött, utan har två yngre syskon, hela hennes liv är annorlunda, och ingen verkar riktigt kunna eller vilja berätta vad som har hänt. En viss Gina verkar ha spelat en stor roll i hennes liv, men så fort hon kommer på tal så blir alla generade och byter ämne.

Precis som Andras vänner som jag har recenserat tidigare så är En annan Alice skriven ur flera olika perspektiv: Alice eget, förstås, men vi får även läsa den dagbok som systern Elisabeth fått i uppdrag av sin terapeut att skriva, och inadopterade mormodern Frannies blogg. Då och då får vi också se små minnesglimtar från de bortglömda åren, vartefter de kommer tillbaka till Alice.

Alice tvingas navigera en värld där alla vet mer om henne än hon själv, och hantera det faktum att hon verkar ha blivit en ganska otrevlig person. Hon ligger tydligen i skilsmässa och vårdnadstvist med sin högt älskade Nick, hon har en massa nya vänner som hon inte alls tycker om, och hon vet inte alls hur hon ska förhålla sig till sina (faktiskt ganska påfrestade) barn. Dessutom är hon tydligen djupt engagerad i olika lokalpolitiska frågor, och har blivit en hälsodyrkande träningsnarkoman.

En annan Alice är – utöver den inledande hjärnskakningen och minnesförlusten – en roman utan alltför mycket dramatik på ytan. Men det gör den inte alls tråkig. Långsamt hittar Alice ledtrådar till hur hon blivit en person hon aldrig trodde att hon skulle bli, och tillsammans med henne får vi undan för undan lära känna både den gamla och den nya Alice. Men hon gör också revolt mot denna Andra Alice, och hennes idéer om hur livet ska se ut. Hon raserar regler som Andra Alice satt upp för hennes barn. Hon försöker reparera relationer hon inte visste hade gått sönder, och framförallt försöker hon förstå vad som gått snett i sitt äktenskap. Och det är i interaktionerna med Nick som kontrasterna mellan den gamla och den nya Alice blir som mest påtagliga.

”Varför ska vi skiljas?”
”Vad är det för sorts fråga?”
”Jag vill bara veta.”
Hennes längtan att resa sig och röra vid honom var så stark att hon fick pressa händerna mot låren för att hejda sig från att hoppa upp och begrava huvudet under hans haka.
”Det spelar ingen roll varför vi ska skiljas”, sa Nick. ”Jag tänker inte ha den här diskussionen. Vad är det för mening? Jag är inte intresserad av att spela några spel i kväll, Alice. Jag är jättetrött. Om du försöker få mig att säga något som du kan använda mot mig så kan du glömma det.”

Alice fnittrade. Nick log. Solen sken rakt i ansiktet på honom. Han skuggade ögonen med ena handen och sa: ”Jag kommer att veta när du får minnet tillbaka.”
”Hur då?”
”På sättet du ser på mig. Så snart du minns igen kommer jag att se det i dina ögon.”
”Kommer de att skjuta dödsstrålar mot dig?” sa Alice.
Nick log sorgset. ”Något i den stilen.”

Om En annan Alice kanske inte har världens mest originella upplägg, så har den ett desto charmigare persongalleri. Den bloggande mormodern som utan att vara särskilt sjuk har utvecklat en besatthet vid dödshjälp; den karriärmässigt framgångsrika systern som genomgått så många misslyckade IVF-graviditeter att det gjort henne bitter; de egensinniga barnen med sina starka viljor och förbluffade indignation över att vara bortglömda; och förstås den gamla, flamsiga, naiva Alice som kontrasteras mot den nya, hårda, välsminkade, ständigt upptagna Alice. Tillsammans skapar de här karaktärerna ett underbart kaos, som det är riktigt njutbart att ta del av.

Om jag saknar något så är det att jag även mot slutet mot boken har svårt att riktigt förstå mig på den nya Alice. För även när mer av händelseförloppet under de bortglömda tio åren kommer i dagen, och det liksom verkar vara meningen att jag ska ha förståelse för varför Alice liv utvecklades som det gjorde, så kan jag inte låte bli att tycka att den gamla Alice var klart trevligare än den nya. Men jag är öppen för att min bristande förståelse för Nya Alice kan bero på att jag inte har tre barn som ständigt ska ha nya lunchlådor, och vars fotbollsuniformer måste tvättas och strykas i tid och otid.

dagensbok.com » Australiska författare

Kate Morton "Homecoming"

Similar Posts:

Natasha Lester "Den hemliga gåvan"

Similar Posts:

Stuart Campbell "These Memories Won't Last"

Similar Posts:

David Sinclair "Livslängd"

Similar Posts:

Liane Moriarty "Din stora kärlek"

Similar Posts:

Kate Morton "Klockmakarens dotter"

Similar Posts:

Liane Moriarty "Nine Perfect Strangers"

Similar Posts:

Shaun Tan "Cikada"

Similar Posts:

Robert Forster "Grant & I"

Similar Posts:

Liane Moriarty "En annan Alice"

Similar Posts: