En av bokens styrkor, utöver det originella temat, är att alla fakta – vetenskapliga, historiska, filosofiska – berättas på ett så tillgängligt och lättsmält vis, även för den oinsatte. Det gäller även otroliga mängder dissekeringar, bland annat av en ung Sigmund Freud i sökandet efter – gissa vad? – ålens reproduktiva organ! Ett litet embryo till hans framtida intresseområde, månne?

Ålevangeliet består av 18 kapitel som är som mini-essäer som behandlar allt från Aristoteles teorier om ålarnas ursprung till den danske vetenskapsmannen Johannes Schmidts 20 år långa efterforskningar efter bäbisålar.

Historiska och vetenskapliga fakta ramas fint in av Svenssons egen bakgrund och hans relation till pappan, som lärde honom allt om hur ål fiskas. Det här är inte bara en välskriven faktabok om det mystiska djuret, utan det är också en känslig och rörande biografi om en relation till en pappa. Två män som ofta saknar ett delat språk att prata om känslor och vad de betyder för varandra, men som åtminstone har detta tillsammans, traditionen att fiska ål.

När pappan och sonen tar sig ner till ån för att fiska är det lätt att få intrycket att det är en lång familjetradition. Längre in i boken upptäcker vi, liksom Svensson själv, att det antagligen är pappan som startade traditionen. Kanske ville han bara ha en fritidssysselsättning. Kanske gillade han helt enkelt att vara ute i naturen. Kanske var det hans fascination av ålarna som gjorde att han började med ålfisket. Kanske var det alla de här sakerna gemensamt. Och kanske var det också så att han ville starta en familjetradition som knöt ett band till sonen.

När jag började läsa boken blev jag lite lätt äcklad av ålarna och det hjälpte ju inte att de ofta beskrevs i detalj. Jag tänkte att jag kommer vänja mig, en bit in i boken kommer jag inte känna så här längre. Jag blev ju ändå fascinerad och intresserad, och ville veta mer. Men om något känner jag vid slutet av boken nästan mer äckel inför det här ormlika djuret. Alltså, jag har inget emot ålar i sig. Det är tragiskt att de riskerar att utrotas. Men de får gärna hålla sig nere i vattnet, på behörigt avstånd. Det är ju inte som att jag behöver hålla i dem. Det jag vill säga är att trots det, trots att jag fortfarande äcklas av ålarna, trots att nu äcklats av ålar i över 250 sidor, så är det värt det. Så välskriven och läsvärd är den här boken.

Similar Posts:

• Alltings brist på fasthet
• Måsar och människor
• Suggestivt, mörkt och eldfängt
• En pappa är en pappa är en pappa?
• På zoo kan man göra vad man vill och lite till

”Hejdå”, skriver han på en liten lapp som han skickar ut under dörren när vi kommer för att hälsa på.
Vi hör hur han gråter där inne.
”Vill han inte bli frisk längre?” frågar jag.
”Jag tror att han har glömt vad frisk är”, säger mamma.
Hur kan man glömma frisk?
Hur kan man glömma mig?

När pappa inte vill åker Zoe till sjukhuset ändå. Där träffar hon Sabina, som blir hennes vän den här sommaren, när pappa ligger på sjukhus. Sabina är simmerska. Hon har varit med i VM, säger hon, och en dag ska hon simma över Stilla havet. Hon säger att flickor kan göra allt de vill.

Det finns inget vatten kring sjukhuset, men Zoe och Sabina simmar ändå, i gräset i parken. De pratar om livet utanför sjukhuset, om möjligheter, och när Zoe frågar om Sabina tror att hennes pappa ska komma ut snart svarar inte Sabina lugnande och överslätande, som man kan tänka sig att andra vuxna gör. ”Hur ska jag kunna veta det?”, svarar Sabina. ”Jag är väl inte synsk heller?”

De båda omaka vännerna, barnet Zoe och den vuxna Sabina, tar stor plats i boken. Pappan är ju inte där, men Sabina är där. De springer i sjukhusets trappor, dyker från parkbänkar, simmar i gräset eller bara ligger och vilar. Sara Lundbergs bilder är färgstarka, rena, underbart vackra och liksom vilsamma. Här finns definitivt en skönhet, som på trots.

Dyksommar är skriven som en återberättelse, ett minne. Vissa saker är inte riktigt klara för berättaren. Vissa saker är annorlunda än nu. ”Jag tar bussen själv. Fick man det? Jag vet inte. [---] Det var en annan tid. Vi barn gjorde lite som vi ville.” Det är ett relativt ovanligt berättargrepp när det gäller barnböcker, men i det här fallet är det alldeles på pricken. Distansen i de där avsnitten behövs för att göra de mer direkta, det fruktansvärt drabbande i den lilla flickans undran hur pappa kan välja bort henne, vilja välja bort hela livet, uthärdliga.

Det är inte så här jämt. Ibland mår pappa dåligt, och då behöver han vara på sjukhuset. Ibland går det ganska bra ändå, men just det här var sommaren när Zoe blev vän med Sabina. Sommaren när pappa inte ville leva.

Similar Posts:

• Skillnaden på sjuk och sjuk
• Skruva isär och sätta ihop
• ”Jag är den enda som är fri att gå härifrån och allt jag vill är att stanna kvar.”
• Världens bästa mamma (nykter)
• Vardagen i hand med stora frågor

Kanske är det inte meningen att man ska analysera bilderboksfigurers mentala tillstånd, men lågstadiebarnen som jag läser den här boken för undrar också, om än inte i samma termer. Roligt har vi alla fall. Haren är en sådan där figur som man liksom balanserar på gränsen med: ska man skratta åt honom eller känna med honom? Eventuellt lite av båda.

Redan på första sidan slår Per Gustavsson fast att Haren ”tycker om de dagliga rutinerna”. Sköta om morotslandet, rensa ogräs, sortera morötterna och bära hem dem. I det han gillar med rutinerna ingår kanske inte att behöva springa från den riktigt läskiga räven – hiskeligt tecknad med enormt gap och sylvassa tänder – men det är också ett återkommande inslag i livet. Det lunkar på.

Men så plötsligt, en morgon framför spegeln:

Haren tvärstannar! Vad är det han ser?! Ett spöke?!
Haren känner att han fryser och svettas samtidigt.
Benen domnar och det kryper i ryggen.

Haren är inte Haren längre.

Och det är inte bara Haren – hela världen har blivit vit. Haren stapplar omkring, chockad, men förändringen är obeveklig. Det är bara att gilla läget. Och kanske, kanske är det inte helt fel att kritvit smälta in i den snöiga omgivningen?

Sen kommer vintern är en underfundig berättelse om hur jobbigt och läskigt och nödvändigt och härligt det kan vara med förändringar. Lite av en modern fabel med rolig slutkläm, som dessutom öppnar upp för allsköns samtal om vad som händer med natur och djurliv under vintern. Kul för stunden, men också psykologiskt tänkvärt. Ibland är det nödvändigt att anpassa sig, och ibland är det till och med ganska roligt.

Similar Posts:

• Poetisk kompislängtan
• Styrkemätning och starka känslor
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Prinsessor kan själva
• Allt som är trevligt är bra för magen?

I den här berättelsen får miljön utrymme. Blickar och tankar vandrar, intryck från den stockholmska miljön blandas med den inre miljön hos en huvudperson som kämpar för att hålla ihop.

De vindlande beskrivningarna där vi följer pappans blick och tankegångar får mig att tänka på August Strindbergs Röda rummet. Även om vi i Gustafssons Odenplan håller oss till en enda huvudperson känns behandlingen av Stockholms miljöer snarlik Strindbergs banbrytande stil i slutet av förrförra seklet.

Den känslan förstärks väl också av de återkommande ålderdomliga ordvalen och formuleringarna:

Gryningen var när den äntligen kom en långsam avtäckning. Rummets alla små och stora ting, de sparsmakade möblerna, alla vinklar och vrår började gradvis framträda ur det grå mörkret.

Men det blir aldrig förstelnat eller krystat. I stället skapar det en fruktbar friktion mot de samtida karaktärernas relationer och den samtida stadens omvandling både under och ovan jord.

Det flytande språkets sätt att återge medvetande påminner även om Virginia Woolf. Men där hennes nydanande språkkonster minst sagt kan utmana den mest hängivne och enträgne läsare är Gustafssons språk mer inbjudande och tillgängligt. Visst är meningarna ofta långa och vindlande, men vi kommer alltid strax tillbaka och landar i miljön där vi kan hitta bäringen igen. Gustafssons stilsäkra språkkänsla låter oss inte gå vilse.

Pappan ska finnas där för sonen, vill finnas där för honom, gör vad han kan för att hålla ihop och fungera som en pappa förväntas. Men kanske är det ändå sonen som trots barnets naivitet och rädslor är den som bäst håller ihop och som därför är den som står för en fasthet som varken pappan eller staden besitter.

Nirstedt/Litteratur är ett nybildat förlag som sedan sin första publicerade bok i januari i år redan hunnit presentera flera mycket välskrivna titlar. Att redan nu, mindre än ett år senare, ha en Augustprisnominering är imponerande. Jag ser fram emot att se vad som kommer härnäst, både från Daniel Gustafsson och från Nirstedt/Litteratur.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2019
• Ingen skriver som Khemiri
• Trivsamt
• Storslaget om ostron
• Ett nytt projekt för familjen Peachey

Det är en het sommar, varm och vindstilla. Från fastlandet kommer rapporter om stora skogsbränder. Vinga har fått en segelbåt, en liten snipa, av morfar. Den ska göras sjöduglig i värmen, och sedan är det bara att, just det, vänta på vind.

I den där väntan, eller flykten, eller vad det nu är, dyker en ny person upp. En annan flicka. Rut. Hon hatar havet, säger hon, och längtar hem till stan. Med Vinga, som vill bli sjökapten och älskar havet, har hon kanske inte enormt mycket gemensamt, men det uppstår något ändå. Vänskap, eller kanske ”mer än vänskap”, mellan de här sinsemellan olika flickorna.

Vänta på vind är en lågmäld roman, någonstans på gränsen mellan ungdomsbok och kapitelbok för barn. Vinga är härligt lillgammal, men inte på det där gamla vanliga sättet, som skulle hävda att Ruts testande av gränser är en fas också Vinga måste komma fram till. Det måste hon kanske inte alls. Hon är bara någon annan.

Någon som kan få gömma sig bakom en morfar, på en ö, ett tag, men inte för alltid. Verkligheten där utanför, hemma i stan, gör sig påmind. Fast kanske kan den där ötryggheten vara så stor att den liksom går att bära med sig, också utanför ön? Att gömma i hjärtat och bära vidare genom tiden? I slutänden är inte ens ön förskonad från förändringar.

Similar Posts:

• En mammas längtan efter havet
• Knasigt, peppigt och lustfyllt
• När mamma och pappa måste till Sverige
• Ponnyprivilegier och stallspöken
• Fotbollsspelande, cool och ganska underbar

Anledningen till att Sigge ska börja på en ny skola är att hans familj, mamma och småsyskonen Majken och Bobo (döpt till Boel), fått flytta hem till mormor i lilla östgötska Skärblacka. Där driver denna inte helt konventionella mormor – som för övrigt inte vill kallas mormor, utan ”Chaaarlotte” (med engelsk accent) – The Royal Grand Golden Hotell Skärblacka och har plats för både dotter, barnbarn och den permanente hotellgästen Krille Maräng, som ständigt pitchar galna filmidéer.

Förutom populär vill Sigge bli uppfinnare, och det är i den kapaciteten som han plötsligt störtar in över trädgårdshäcken hos Juno, en jämnårig tjej som bor nära, vill bli journalist och driver den lokala nyhetssajten Blacka News. Sigge försöker åka inlines efter hunden Einstein, som i sin tur jagar en korv upphängd på en bandyklubba och framförd av en kutande Krille Maräng, och Juno lyckas fånga alltsammans på bild. De blir inte precis såta vänner. Till en början.

Jag skulle förmodligen kunna försöka förklara intriger och egenheter i den här boken på nästan lika många sidor som den är på. Det är ganska komplicerat och charmerande knasigt. Uppstoppade djur är ett stående inslag, galna uppfinningar ett annat. En förrymd sköldpadda och inte minst en kidnappad trädgårdstomte spelar bärande roller.

Det är lite som en alldeles uppdaterad variant av en gammal pilsnerfilm – och det menar jag som en komplimang. Det är knasigt och godmodigt, fullt av udda detaljer, skruvade karaktärer och förvecklingar. Nästan så att man glömmer att här också finns mörkare stråk av mobbing och otillräckliga föräldrar. De blir lite som lakritssåsen som gör att marängsvissen inte bara får en att storkna av sötchock.

Det finns ju ändå något ytterst relaterbart i behovet av att återuppfinna sig själv, förmodligen nästan helt oberoende av hur gammal man är. För Sigge blir det nog ändå så att de där försöken att verka cool och populär mest lägger krokben för alla fantastiska relationer som faktiskt växer runt omkring honom. Det är inte honom det var fel på, och det är härligt lustfullt att följa honom i en ny miljö där han får komma till sin rätt.

Lite extra lustfullt också att Jenny Jägerfeld vänder på den gamla klyschan om flytten till storstan som platsen där man får växa och vara sig själv.

Similar Posts:

• Ö- och morfartryggheten
• Pojkar och deras hästar
• Kan man fridlysa ett Zäta?
• Stor sorg och gränslös glädje
• Realistisk ridskoleskildring

Tiger, tiger – grannens katt
tänker på dig dag och natt!

Det är hela baksidestexten till Åsa Linds och Johanna Hellgrens bilderbok Tiger, tiger, tiger. Om man slår upp hela omslaget, så att man samtidigt ser fram- och baksida, ser man ett litet barn som sträcker sig efter en tigerrandig katt, som i sin tur verkar allt annat än road.

Slår man ihop boken är barnet på omslaget bara närvarade som en utsträckt, girig hand, och, förstås, i kattens skrämda reaktion. Inuti boken är det istället katten som är mestadels frånvarande, håller sig på avstånd eller är på väg ut ur bild. Den gömmer sig, har förmodligen en massa andra saker för sig. Istället är katten där som en intensiv längtan. Barnet spanar och spanar, men ingenstans finns katten.

Katter är nog generellt mindre toleranta mot klumpiga små barnhänder än hundar, och det här är heller inte familjens katt, utan, som sagt, grannens. Inte heller han ser för övrigt alldeles förtjust ut över barnets besatthet av hans husdjur. Kanske är katten det lilla barnets första möte med en varelse som inte är det minsta intresserad av att anpassa sig efter barnets viljor och behov? Kanske är det därför den blir så spännande?

Tiger, tiger, tiger är en berättelse med få rader, helt på rim. Det tilltalar säkert ett ganska litet barns språkliga fantasi, även om jag själv inte är enormt imponerad av Åsa Linds rim. Det blir en hel del ”hej och hå/ ett och två” och ”ditt och datt”. Rytmen är däremot trevlig att läsa.

Joanna Hellgrens bilder är lite skrufsiga, liksom vilda, samtidigt som barnets vardagsmiljö, den skräpiga gården bakom husen med bilar nära inpå, framstår som ganska trist och obarnvänlig. Bilderna av katten liksom utlovar något annat, nästan djungelaktigt. Kanske en natur i vidare bemärkelse att längta efter?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2019
• Envis, busig och söt kattunge
• Magin finns i det lilla
• En plats att tänka på
• Tävlan och fantasi

Förförståelse, hur tampas man med den? Fallet Woyzeck är världsberömt, förevigat av Georg Büchner som skrev ett ofullbordat drama utifrån förhörsprotokollen, ett verk som sedermera avslutats av andra författare och dramatiker och som blivit spelat såväl som teater som opera.

1979 gjorde Werner Herzog en filmatisering. Detta verk är något jag i det längsta släpar med mig genom läsningen av Steve Sem-Sandbergs Augustprisnominerade roman W.

Klaus Kinski spelade ångestriden mördare i Herzogs film. Det är Kinski jag har på näthinnan när jag börjar läsningen. Förförståelsen stålsätter. Hela jag går i beredskap för en klaustrofobisk nedstigning i den mänskliga ondskans meningslösa bottenslam.

Men det visar sig leda fel. Visst, svärtan finns där såklart, men färden går horisontellt över oändliga vidder. Romanen följer soldaten Woyzeck på stäppen i Napoleons krig mot Ryssland. Snart glömmer jag Kinski. W övergår i något ansiktslöst, hans känsloliv framträder desto klarare och finner en plats i mig.

Den andra förförståelsen gäller mordet och mer specifikt motivet. Varför mördade Woyzeck Woost? Det framstår som en allt överskuggande fråga. Han är en av de första grundligt utredda brottslingarna. Myndigheterna försökte gå till botten med spörsmålet om Woyzeck kunde anses ha varit tillräknelig vid tidpunkten för illdådet.
Personen som skrivs fram är redan från början i uppförsbacke i sin längtan efter vänskaplig värme, mänsklig gemenskap och kvinnors leenden. På något sätt lägger han alltid krokben för sig själv. Försöken som först verkar bära frukt, slutar alltid i skamfyllda misslyckanden.

Under fälttåget mot Ryssland utsätts soldaterna för den brända jordens taktik. Civilbefolkningen försöker undanhålla hären sin mat. W bevittnar krigsförbrytelser som orsakar efterhängsna hallucinationer.

…han vet inte riktigt vad han ser. Sina egna och kamraternas händer som girigt och skuldmedvetet sträcker sig efter det skållheta brödet på halstret över elden, eller ovansidorna av kapten Wirths händer som karvar och karvar i prästens ansikte. Det råa brödet, prästens snabbt kvävda skrik, blodet som forsar ner i hästdyngan, kyrkgolvet, jorden där klockkläppen och hjärtslagen slår. Han sätter händerna för öronen, men det går lika litet att döva klockklangen som det går att ta bort det förfärliga ljuset från himlen.

Gjorde krigets trauman Woyzeck till mördare? Var det så att han dödade ”non compos mentis” det vill säga i ett vettlöst tillstånd? Borde han i så fall vårdas snarare än dömas? Vad är Steve Sem-Sandbergs hållning? Finns här ett inlägg i kriminaldebatten? Alla dessa frågor hänger mig i hasorna läsningen igenom. Men de ställer sig i vägen för texten som i sig själv är mycket, mycket bra.

Och det är i sig själv den ska läsas, texten, helst utan störande förförståelse.

Similar Posts:

• En terrorist nära dig
• Fiktiva fakta-personer
• När samhället bara vill skydda de starka
• Ny vecka på dagensbok.com
• Villaförortens mörka baksida

Syskonen Maria och Gabriel har för all del också trygghet, på sitt sätt. De har föräldrar som älskar dem, en snäll farmor som tar hand om dem och en mycket vänlig butiksinnehavare som tar stort ansvar för hela byn. Men pengar är det knappt om, och när sjukhusräkningar läggs till torka och arbetslöshet ser föräldrarna ingen annan råd. De måste åka till Sverige och försöka tjäna pengar.

Så blir Maria och Gabriel jordgubbsbarn, i praktiken föräldralösa barn vars närmaste rest utomlands för att ”plocka jordgubbar”. För är det verkligen plockar jordgubbar de gör? Plötsligt påstår fröken i skolan att det är kallt i Sverige, och en elak klasskamrat kallar syskonens föräldrar för ”smutsiga tiggare”.

När jag var barn, på 1980-talet, skulle man tänka på barnen i det något diffusa Afrika. Vi läste om gatubarn i Sydamerika som sniffade lim. Det var säkert ganska svårt att ta till sig och riktigt begripa, och min generation raljerar gärna över det där sociala samvetet som våra 70-talsinfluerade fröknar skulle pådyvla oss. Fast ärligt talat, varför inte? Barn är av naturen (jag tror faktiskt det) empatiska. Den empatin och frågvisheten är väl klokt att möta, innan avtrubbningen riktigt sätter in?

Människorna som tigger finns ju heller inte bara i berättelser om andra världsdelar. De sitter rakt framför oss, utanför butiker och köpcentrum i vårt vardagsliv (åtminstone tills vi förbjudit dem från att sitta där). Då kan nog både barn och vuxna behöva läsa om att dessa människor inte bara är en del av vår utemiljö numera, utan har anledningar att sitta där, och kanske barn som längtar efter dem hemma.

Nu hoppas jag att jag inte framställer Jordgubbsbarnen som någon eländesskildring, för det är det verkligen inte. Det är en hoppfull och charmig berättelse, full av barn och sommarlov, hundvalpar, kycklingar och kärlek. Fast saknaden efter mamma och pappa finns förstås där mest hela tiden, och en oro för pengar och grundläggande behov som man skulle önska att inga barn (eller någon alls) skulle behöva känna.

När jag kommer till treorna med mina Augustnominerade barnböcker vet de förresten mycket väl vad jordgubbsbarn är för något. Deras fröken har redan läst Olausson för dem, så nu ska de heja på boken inför prisutdelningen på måndag. Jag blir lite varm av sådana fröknar.

Similar Posts:

• Ö- och morfartryggheten
• Knasigt, peppigt och lustfyllt
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Sommaren när pappa inte ville leva
• På jakt efter en familj

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok är: Barnet. En sonettkrans av Olivia Bergdahl, Väderfenomen av Anna Fock, Odenplan av Daniel Gutafsson, Osebol av Marit Kapla, W av Steve Sem-Sandberg och Testamente av Nina Wähä.

Nominerade till Årets svenska fackbok är: Strindbergs lilla röda. Boken om och typerna av Alexandra Borg och Nina Ulmaja, Nobel. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris av Ingrid Carlberg, Världens yttersta platser. Judiska spår av Peter Handberg, Bin och människor. Om bin och biskötare i religion, revolution och evolution samt många andra bisaker av Lotte Möller, Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm och Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk, av Patrik Svensson.

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok är: Sen kom vintern av Per Gustavsson, Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Vänta på vind av Oskar Kroon, Tiger, tiger, tiger av Åsa Lind och Joanna Hellgren, Jordgubbsbarnen av Sara Olausson och Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg.

Av de nominerade har vi på dagensbok.com så här långt recenserat:

Fler kommer!

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2016