Nu har du gjort det, du har fått hennes bild av bråket som verkar ha skadat både Akademien och Nobelpriset till synes bortom räddning, och diskussionerna runt Bob Dylans bisarra Nobelpris framstår lite som en storm i ett vattenglas i jämförelse. Att då Danius bok om just detta kommer ut samtidigt känns ur uppmärksamhetssynpunkt vältajmat, men också lite som en antiklimax. Den är tunn (100 halvstorlekssidor med många bilder); förarbetet till priset är ju hemligstämplat till 2066, och boken är skriven innan Akademien imploderade. Vad återstår då att skriva om?

Danius skriver först kort, utan mycket detaljer, om Dylans plats i litteraturen. En kunde tycka att detta borde ha givits mer vikt om nu målet är att försvara hans Nobelpris, men dels verkar inte Danius anse att det är något kontroversiellt i det – en rakryggighet jag uppskattar även om jag inte håller med – och dels har många med betydligt mer tid att ägna åt Dylan skrivit mycket längre böcker om det, som hon hänvisar till. Gott så. Därefter följer en redogörelse för Dylans första Sverigebesök 1966 och de upprörda reaktionerna från svensk press, och så slutligen – halva boken – berättelsen om vad som hände efter att Dylan fått priset, dagarna det tog att komma i kontakt med honom, tumultet i tidningarna om den ”otacksamme” Dylan, och slutligen den privata lilla prisceremonin före Dylans konsert i Stockholm 2017.

Den sista delen är absolut den mest intressanta, även om den också känns i kortaste, ensidigaste laget. Danius skriver om mediernas övertolkningar och felciteringar, om hur Beckett minsann också tog tid på sig att svara, och att det inte var någon stor grej att det tog 12 dagar att få Dylan på tråden (och att han var väldigt ödmjuk och tacksam när hon väl talade med honom). Prisceremonin känns som om den kunde bli en bra enaktspjäs, där den uppklädda Akademien blir samfällt starstruck inför en folkskygg Dylan i hoodie och handgjorda skor, och Danius bara måste tala om för Dylan att Klas Östergren är en ”real cool guy”.

Mycket mer än så är det inte. Det boken gör gör den trots allt väl; Danius drar utan att bli övertydlig en röd tråd från den unge Dylans anammande av Rimbauds motto ”je est un autre” till Dylans Sverigebesök 1966 och den svenska pressens förvirrade reaktion, till hur den samlade svenska medieeliten plötsligt blev experter på vad Dylans tystnad betydde hösten 2016. En mycket privat artist som dansar efter egen pipa och inte riktigt vill förstå varför omvärlden reagerar så starkt på den, och varför han sedan förväntas ta ansvar för deras överreaktioner (som att ge honom Nobelpriset). Och Danius, som ju varit van vid excentriska författare bokstavligen sedan livmodern, tar det hela med jämnmod och komplicerar inte den bilden i onödan. Om sen den röda tråden säger något annat än Danius behov av att hitta en sådan (det gick ju trots allt drygt 50 år emellan de två gångerna Dylans namn var nog för att ge svenska journalister blodstörtning, och väldigt mycket vatten under väldigt många broar som här hoppas över helt) kan diskuteras. Men efter det senaste halvårets rammelbuljong finns det något charmerande enkelt i att även Akademien ibland bara är fans som hänger vid scendörren och hoppas på en glimt, och vackert får anpassa sig till omvärlden när det inte går precis som planerat. Sen drar Dylan vidare, och Danius också.

So I’ll make my stand
And remain as I am
And bid farewell and not give a damn

Similar Posts:

• Den andra sidan. Bob Dylan som kärlekskremlologi
• Nobelpriset i litteratur 2016
• Song and dance man
• Mest för fans
• ”I’m a poet, and I know it. Hope I don’t blow it.”

Philip Shaw gör i sin bok Horses en grundlig genomgång av LP-skivan med samma namn som Patti Smith debuterade med år 1975. För att fånga läsaren börjar han med ett personligt minne av den första gången när han hörde de inledande orden i ”Gloria (in excelsis Deo)”. Hans öron registrerar något som definitivt krockar med en nyss genomgången konfirmation och det skuldkomplex han tycker sig bära på. De tabun som Smith bryter mot är nya för honom.

Till viss del inser Philip Shaw att det är ren och skär idoldyrkan han ägnar sig åt i sin bok som han skriver tre decennier efter sin tonårsupplevelse. Men som en professionell historiker undersöker han vilka referenser och vilken kontext som omgett skapandet av den rock’n’roll som Patti Smith debuterar med. Shaw har gått direkt till alla tidningsklipp, radio- och filmsekvenser han kunnat få tag på. Det finns mycket material eftersom Patti Smith har varit generös och låtit sig intervjuas många gånger. Han drar sig inte heller för att ta stöd av sina kunskaper i litteratur- och konstteori i berättandet. Några gånger hämtar han sin analysmodell från psykoanalysens världsbild. När jag läst en tredjedel av boken har jag kvar min nyfikenhet. Kommer dissekerandet och sönderplockandet vara intressant även under den återstående läsningen?

När en artist skapar, vem eller vad utgör inspirationskällan till alla låtar som växer fram? Det är en fråga som sannolikt mången musikkonsument undrat över, liksom Shaw. För Patti Smiths del kan nämnas Arthur Rimbaud, en fransk poet som levde 1854 – 1891 och som slutade skriva redan som 21-åring. Han tillhör en handfull inspiratörer som bidrar till Smiths utveckling av det hon kallar Rock’n’Rimbaud. Det är egentligen en slump, inser vi när vi får veta att hon som ung kvinna grabbar tag i en poesibok primärt för att omslaget har ett coolt ansikte (alltså Arthur Rimbauds). Patti Smith är också inspirerad av Bertolt Brecht, Lotte Lenya och Bob Dylan. Hon tar avstamp i 1900-talets tidiga decenniers talsångstradition och är egentligen ute efter att undersöka ordens makt och besvärjelseförmåga.

Miljön hon vistas i – New York – består av fattiga vänner, en skara människor med starka behov att uttrycka sig konstnärligt. För Smith gäller fortfarande orden och poesin. Men när vi nu når in i det tidiga 1970-talet anser Smith och hennes närmaste omgivning att musikindustrin övergått till att producera homogenitet. I den känslan förenar sig Patti Smith med några musiker som ger henne utrymme för sin strävan att sudda ut gränserna mellan tal, sång och poesi. Här sker någonting successivt som ingen egentligen har kalkylerat med, berättar Shaw: ”Trots att Smith fortsatte att inleda spelningarna med poesiuppläsningar höll trion, nästan mot sin vilja, på att bli ett rockband.” Några scenframträdanden senare befinner sig Patti Smith och medmusikerna i en inspelningsstudio och ger sig i kast med att producera en skiva. Författaren lyckas framgångsrikt med att beskriva den nedgångna studion och de kreativa kollisioner som uppstår mellan Smith och producenten.

LP-skivan Horses består av åtta låtar. Och Philip Shaw som fram till bokens sista fjärdedel ägnat sig åt att beskriva bakgrunden till skivans uppkomst går slutligen in på varje enskild låt. Med en verktygslåda av musiktermer analyserar han respektive låts uppbyggnad, deras instrumentering och hur Patti Smith sjunger med en ständigt skiftande och variationsrik sångstil. Han ser förklaringar till lyriken i de biografiska källor han funnit och han hittar gränsöverskridande teman på många plan. Erotikens lockande maktförskjutningar, upplösningen av det kvinnliga och manliga jagets gränser, pånyttfödelse, tragedier och extas.

Fungerar då en bok som analyserar en LP-skiva från år 1975? Jag måste erkänna att Shaws metod fungerar i den inledande delen av boken. Jag tycker han har en egen ton när han tillåter sitt passionerade förhållande till den ursprungliga kraften i rockens uttryck skina igenom den akademiska tonen. Men kanske hade texten tjänat på att vara något luftig, eftersom det händer något i min läsning när jag är halvvägs. Eventuellt är det ett briljerande av psykologiska teorier som tröttar mig. Eller så är det namndroppandet som vattnar ur mitt intresse. Någonstans ropar den icke-rationella delen i mig: ”Låt mig drabbas av rock’n’rollens explosioner utan att tänka på låtens uppbyggnad eller sångtexters budskap!” Den som intresserar sig för händelser som sporrat Patti Smith när hon gjorde sin debut-LP, Horses, vill jag ändå rekommendera att läsa Philip Shaw. Han har gjort sin läxa bra, framförallt i sin framställning av Patti Smith som en viktig förebild för den androgyna människan.

Similar Posts:

• Patti och Robert söker livet
• Rumphugget och brist på doft
• Att göra saker som saknar motstycke
• Patti the poetess
• Magiskt om musik och människor

Vi är många som läser och skriver för att kunna överleva. Det finns ingenting passivt över det, ingenting försonande. Det är en speciell slags hunger. Det är en speciell slags törst.

Detta slår Kristian Lundberg fast redan tidigt i den nya boken. En skrivande människa är i det närmaste alltid också en läsande människa. Att läsa, och framför allt att läsa andra, borde också alltid vara en del av den skrivande människans poetik.

”Om du vill lära dig att skriva så måste du skriva.” är en annan sentens som, åtminstone den som har gått en skrivarkurs eller läst någon form av skrivhandbok någon gång i sitt liv, har hört i evinnerlighet. Egentligen borde det inte behövas mer. Skrivhandböcker är en industri på samma sätt som självhjälpsböcker är det. Att läsa om skrivandet, i stället för att helt enkelt skriva hjälper ingen – något som Lundberg också påpekar när han förklarar sin poetik. Kanske är det också därför många skrivhandböcker riktar in sig på konkreta råd. Den skrivande människan behöver handla och hen behöver få veta hur hen ska göra det.

Men så enkelt är det ändå inte. Skrivandet är mer än det som går att samla i listor. Särskilt för oss som inte känner igen oss i ”Så skapar du driv i din berättelse” eller ”Fem knep för att lyckas med ditt bokmanus”. För oss är det en tröst i snö att få lyssna till hur en poetik formuleras, så som den görs i Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du.

Den som tidigare har läst Kristian Lundberg vet att hans skrivande är cirkulärt, att han ständigt omprövar det och försöker hitta en ny plats att börja på. Samtidigt tycks det som han har försonats med sitt språk. Om detta skriver han också:

Jag hade börjat upptäcka det egna språkets hemlighet, den ryggrad som finns i oss alla. För mig var min hemlighet elva ord. Mitt språk, min dikt.

Också detta måste vara en del av skrivandet. Den som, likt jag själv, vill syssla med poesi, upptäcker befrielsen i det. Att acceptera sitt språk. Att det finns punkter dit du behöver återvända. I repetitionen blir språkets nyanser till – det är där det kan ombildas. Det är också i repetitionen ett författarskap kan fördjupas.

Något annat som jag också uppskattar mycket i Kristian Lundbergs skrivande är han känsla för Platsen.

Jag skriver om Torpgatan, Malmö. Jag skriver om Ringgatan intill Värnhemstorget. I själva verket formulerar jag mig biografi, ger den form. Jag rör mig genom staden, gatorna, torgen, Alla dessa platser. Allt i denna stad sjunger för mig.

Och lite senare skriver han:

Ett sätt att skriva en dikt är att låta den finnas till i just det ögonblicket som den skapas, i detta ”nu” som länkar din hand till ditt hjärta, till din hjärna.

Varför känner jag mig så hemma i dessa formuleringar? Jag vet ingenting om Värnhemstorget, ändå blir allt så outsägligt rimligt när jag läser om det. Kanske för att det är så det går att bringa ordning i dikten. Den får ett fäste, gör sig obeveklig och blir närvarande i kroppen på ett sätt som inte går att bortse från. Detta är ett sätt att skriva dikt. Det är också ett sätt att läsa. Lundberg skriver om Marguerite Duras, han skriver om Inger Christensen – två författare jag läser just så. Med omedelbarhet. ”Christensen reducerade omvärlden, destillerade den, återbördade orden till verkligheten.” står det i Lundbergs bok.

En författare som skriver sin poetik länkar också lämpligen ut till det som har lett fram till denna poetik. Människor, minnen, text. Lundbergs bok leder, förutom till Duras och Christensen, vidare till författare som Pia Tafdrup, Michael Strunge, Göran Sonnevi, Arthur Rimbaud med flera. Han kretsar kring deras ord, växlar till sin egen biografi, till Kairo, till Värnhemstorget, till ett rum där ljuset faller över stolarna, och försöker på så sätt göra det begripligt hur dikt blir till.

Men det blir det aldrig. Skrivandet är inget som går att fatta. ”Att skriva är konkret. Det är en rörelse som måste upprepas. Dag efter dag.” säger Lundberg. Jag tänker: i bästa fall hittar du skrivande vänner som peppar dig efter refuseringar och går med på att läsa dina texter om och om igen. I annat fall kanske du hittar en bok som Kristian Lundbergs. Att bära med sig, spilla kaffe på och ha som en påminnelse om vad som behövs göras.

Similar Posts:

• De döda måste rymmas
• Tröstande medicin
• Från en ljusare plats
• En skrivande kamp
• ”Man måste använda både huvudet och hjärtat när man skriver” – intervju med Lukas Moodysson

Han hade dock andra järn i elden och tycks ha klarat sig rätt bra utan sin tjänstemannapost. Han skrev konstkritik, startade tidningar (han var med och startade Vogue till exempel), redigerade böcker (bland dem den första utgåvan av Arthur Rimbauds Illuminationer som Fénéon pillade ihop från författarens hög med lösa lappar). Han var även gallerist (den ende Matisse litade på) och James Joyce förste franske förläggare.

1906 tog han av någon anledning tjänst som notisskrivare åt tidningen Le Matin, där skrev han små korta nyhetsnotiser om högt och lågt, från det banala till det tragiska. Tanken var aldrig att dessa notiser skulle ges ut i bokform men hans älskarinna (Camille Plateel) hade samvetsgrant saxat dessa ur tidningarna och samlat dem i en klippbok som man fann efter hans död. Att de gavs ut var alltså ren tur. Ja, tur! De är nämligen klart läsvärda även nu när själva nyhetsvärdet har försvunnit ur dem. De är (ofta) minimalistiska mästerverk. Han hade en mycket säregen stil och ofta skrattar jag till även när notisen handlar om något tragiskt. Ironi, sarkasm, mild humor, förundran inför mänskligheten och en viss resignation, allt kan man finna i dessa treradingar. Nedan kommer några relativt slumpmässigt valda exempel (som jag av olika tekniska anledningar inte lyckats få att bli till just tre rader på skärmen):

”Om min kandidat förlorar, så tar jag livet av mig”, deklarerade monsieur Bellavoine från Fresquienne (Seine-Infériure). Han tog livet av sig.

Hängande i dörren fick en aningen kraftig resenär i Ménilmontant sin vagn att välta, och krossade skallen.

De strejkande i Ronchamp (Haute-Saône) kastade en arbetare, som envist fortsatte att arbeta, i vattnet.

Harold Bauer och Casals kommer att ge en konsert idag i Saint-Sébastien. Dessutom kan det tänkas att de duellerar.

Av fem musselätare, anställda vid 2:a artillerikompaniet (Nice), är två döda, Armand och Geais; de övriga sjuka.

På boulevard Carnot i Vésinet anföll en bil i full fart en skock får. Tre dog.

Nyheter på tre rader innehåller närmare 250 sidor av sådana små finurligheter. Jag är förtjust och rekommenderar absolut en genomläsning. Förlaget Ersatz förtjänar en applåd för att de har givit ut detta på svenska i sin bokserie Udda Pärlor. Hur de som notiserna handlar om upplevde att få sina personliga tragedier lite raljant återgivna i miniformat framgår dock inte av historien.

Similar Posts:

• För mjäkigt och tantigt
• Klassikervecka: Lidande och leda
• En berättelse om överlevnad
• Att panorera, att fokusera
• Allt utom e

Därför hade jag höga förväntningar då romanen Gå (eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv) från 2006 nu kommit i en svensk översättning. Och det börjar bra, det gör det. Jag trivs i Espedals språk och i hans sätt att berätta – hur han obesvärat förflyttar sig i tiden, hur texten rullar fram och tillbaka och hur han väver in filosofi och litteratur i iakttagandet av det ”riktiga” livet.

Gå handlar om att gå, att vandra. Om att kliva av den snurrande vardagen och de minutiöst utmejslade rutinerna och ge sig ut i naturen med bara sig själv, en uttänkt vandringsrutt, en ryggsäck och kläderna på kroppen (i Espedals fall kostym och Dr Martens). Den handlar om vad som händer med en persons uppfattning av tid och måsten i en situation då detta plötsligt inte spelar någon roll. Är det när man går, när man är så där totalt ensam med sig själv, som man kan få perspektiv på vad som verkligen är viktigt?

Espedal verkar tycka det. Och han är i gott sällskap. Rimbaud gick. Rousseau gick. Aristoteles, Wittgenstein och Kierkegaard gick. I idén om att i rörelse är tanken fri möts de, dessa vandringsmän som Espedal ansluter sig till. I Gå tar han med läsaren på sina vandringar, allt från månadslånga sådana i södra Europa där han sover under bar himmel till den dagliga turen från bostaden till affären för att köpa cigaretter och tidningen. Men lika mycket som det är en bok om hans egna vandringar så är det en bok om de som vandrat före honom, och om relationen mellan skrivandet och vandrandet. Läsandet och livet.

Jag viker hundöron på sidor med vackra formuleringar. Eller med vakna iakttagelser.

Lyxbåtarna, bilarna, de alltför stora husen, de växer, rikedomen växer, men människorna som befolkar den blir mindre, man ser dem nästan inte, de försvinner i sitt eget. (…)
Nyrikedomens idioti. De alltför stora sommarstugornas och husens idioti. De alltför många bilarnas idioti. Hur många bilar behöver en man? Hur många rum behöver ett hus? Hur många toaletter behöver en kapitalist? Hur mycket idioti tål ett samhälle?

Men efter ett tag viker jag hundöron av en helt annan anledning – på sidor där saker irriterar mig. Och med ”saker” menar jag i själva verket den i mitt tycke ruttna kvinnosyn som författaren ger uttryck för. För en bit in i romanen inser jag att det här inte är en roman om att gå och skriva – det är roman om män som går och skriver. Kvinnor, förutom i ett stycke där han diskuterar Virgina Woolfs och Dorothy Wordsworths vandringar med en kvinnlig författarkollega, får enbart utrymme som objekt för hans begär. Männen han träffar för han samtal med. Kvinnorna, om de alls nämns, är unga och vackra. Ofta väldigt unga.

En historia ur boken skildrar hur författaren attraheras av en ung frisörska: ”Det är tre tjejer som klipper, jag sitter och väntar på en av dem, den vackraste, sån är jag.” Dagen efter ringer han upp henne och bestämmer att de ska ses, trots att hon först inte vill.

Vad säger du? frågar jag. Hon svarar något, jag hör inte vad. Hon tvekar, hon har sina betänkligheter, hon säger …
Självklart, det lovar jag, säger jag och ger henne ett löfte jag inte kan hålla.

De ligger med varandra. Efter att hon gråtande berättat att hon aldrig kan säga nej. Efter att han lovat att inte röra henne. Och sedan går han ut och går igen och funderar över livet.

Det här är inte enda passagen där jag avtänds av hans oförmåga att alls reflektera över sin syn på kvinnor. Han skriver om hur han blir sugen på att ”skaffa sig en kvinna”. Han verkar inte ha några skrupler när det gäller att köpa sex av prostituerade mer än att han egentligen inte vill betala. Och han upphetsas flera gånger av tanken på att förföra väldigt unga flickor.

Jag påstår inte att litteratur inte ska provocera, men här handlar det nog tyvärr inte om provokation utan snarare om oförmåga att reflektera över sin egen position. En man som vrider och vänder på alla tankar har plötsligt inget alls att säga om kvinnorna som kommer i hans väg eller sitt eget agerande gentemot dessa. Jag får lite samma vibbar som av Mario Vargas Llosas Den stygga flickans rackartyg, vilket kanske är den roman som provocerat mig mest de senaste åren. Det ska vara en kärleksroman – jag läser den till viss del som våldtäktsromantisk. Berättaren tvingar sig på kvinnan, gång på gång, eftersom han älskar henne så. Samma oerhört obehagliga brist på självinsikt skymtas alltså ibland mellan raderna i Gå, och vet ni: jag har inte tålamod med sådant längre. Espedal må vara en fantastisk berättare, men den här romanen gör mig till slut bara irriterad.

Similar Posts:

• Ett stycke koncentrerat liv
• Språket blir en barriär
• Lär känna Stockholm och Strindberg
• Klassikervecka: Lidande och leda
• He not busy dying is busy being born

Båda har dessutom de senaste åren blivit föremål för romaner och det är för att jag faktiskt tyckte väldigt mycket om Mette Karlsviks Bli Björk som jag vågar mig på Arne Sundelins Allt ska bli ditt. Och även där finns likheter. Båda författarna väver in respektive artists texter och musik i en närmast mytologisk skildring. Skapar fantasi och stämning snarare än någon rak berättelse med sanningsanspråk.

Åtminstone är det så jag uppfattar också Sundelins roman – tills jag kommer till efterordet. Där hävdar han nämligen att hans ”ambition har varit att skriva fram människan bakom myten” och där sätter jag definitivt alltsammans en smula i halsen. ”Människan bakom myten”? Vilka biografiförfattare kan ens göra seriösa anspråk på det?

Det är förstås sådant som gör den biografiska romanen som genre så problematisk. Och så intressant. Kan man påstå sig veta något om hur Dylan egentligen är och vad han tänker? Fast om inte, vad ska vi i så fall med romanformen till?

Det som stör mig med Allt ska bli ditt är ofta (men inte alltid) på samma gång det jag gillar. Sundelin gestaltar någon som gestaltar någon, iscensätter en Dylan som hela tiden iscensätter, återuppfinner sig själv. Det blir lätt väldigt distanserat. Samtidigt som enskilda scener kan vara nog så konkreta är kronologin notoriskt upphackad. Ögonblickbilder från 1961, 1983, 1975, 2011, 1875, 1958, 1968, och så vidare, strös över läsaren som bitar ur ett sönderslaget kalejdoskop. Att foga dem samman i mönster överlämnas åtminstone delvis åt vår egen fantasi.

Vänta nu, ”1875”? Jo. Det finns en ”bonusbiografi” också, ett 1800-tal insprängt in det mångskiftande 1900-talet. Den är skriven i du-form och behandlar den franske poeten Arthur Rimbaud. De båda biografierna löper parallellt och det är inte svårt att se varför. När Sundelin till exempel skriver ”Det är svårt att veta med vilka du talar sanning, du är ett ständigt skiftande prisma beroende på varifrån ljuset bryter in”, så skulle det förstås lika gärna kunnat handla om Dylan.

Det är en intressant effekt. På det fantastiskt snygga omslaget kikar en liten Rimbaud i kollageeffekt över axeln på Dylan, medan bådas texter flyter ihop med porträtten. Snyggt. Och sammantaget blir det en kanske lite överlastad berättelse om det manliga geniet och hans destruktiva privatliv.

Det är naturligtvis svårt att komma ifrån den bilden av Dylan, och det är till stor del därför jag, så fort jag slagit igen Allt ska bli ditt, plockar upp David Daltons Dylan-biografi. Måste han vara en sådan kliché? Konstnären med stort K som älskar och överger, för vilken relationer är sekundära och ett lyckligt privatliv är lika med konstnärlig stagnation? Nja. Till viss del verkar det ändå vara Sundelin som nöjer sig med klichéerna här.

Hans Joan Baez är en verklig urtyp av svartsjuk kvinna som vill hålla kvar och lägga beslag på mannen som måste vara få vara fri, långt ifrån den coola aktivist och konstnär i sin egen rätt som hon faktiskt var och är (jämför till exempel med hur relationen mellan Moa och Harry Martinson ofta framställs, vilket Kerstin Engman skrivit lysande om). Suze Rotolo framstår som en klängig hysterika som sårar Dylan genom att abortera hans barn och sedan försöker ta livet av sig – eller om det är tvärtom, sammanhangen är något oklara i den fragmentariska framställningen – och hustrun Sara är mystisk och framför allt ultrakvinnligt vårdande och kravlös, föder och tar hand om ett oklart antal barn utan att någonsin låta det inkräkta på makens skapande eller turnerande.

Ovanligt och förvånande? Nej, knappast. Trist? Som fan.

Allt ska bli ditt är en intressant roman, inte minst formmässigt. Den ställer frågor om vem en människa kan vara, vem som har rätt att formulera det. Den skildrar, som Sundelin skriver i samband med att Robert Zimmerman officiellt ändrar sitt namn, ”en gestalt som heter Bob Dylan, som kan fyllas med vad som helst”. Att jag sedan själv hellre fyller den gestalten lite annorlunda än Sundelin är kanske en annan sak.

Similar Posts:

• It ain’t me, babe
• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Possibly Maybe
• Nobelpriset i litteratur 2016
• And the locusts sang

Två av Patti Smiths favoritpoeter är Arthur Rimbaud och William Blake. Detta kan man upptäcka i hennes musiktexter, men också i denna diktsamling och dess originaltitel Auguries of Innocence, som man får anta är hämtad från Blakes berömda dikt.

Arthur Rimbaud fann hon redan i sin ungdom när hon snattade ett exemplar av hans diktsamling Illuminations. Hon har rest till staden Charleville i norra Frankrike där han föddes 1854. Och här läser Patti Smith ur dikten om Rimbaud, som finns med i samlingen Oskuldens tecken, det är ett avsnitt ur Dream of life från 2007, dokumentärfilmen, som handlar om hennes liv. Genom att lyssna till hennes egen intensiva röst, kan man förstå hur mycket Rimbaud betytt för henne.

En annan poet, som betytt mycket är alltså William Blake. 2007 redigerade hon en samling med dikter av honom och skrev en introduktion (Vintage Books). Mycket stort intresse med andra ord. Detta märks också i hennes musiktexter, men alltså även i hennes dikter. Även om jag inte alls är förtrogen med Blakes poesi, (kanske gör det denna diktsamling ibland alltför svårbegriplig för mig) kan jag ana hans påverkan i hennes civilisationskritik och i hennes visionära, gåtfulla och vackra dikter med religiösa inslag, som till exempel i dikten Fenomenico:

Sfärernas musik visste inte vad den sjöng.
Kärlekens låga stiger fortare än offrets.
Lågan brinner sakta och kroppen som slukas bevarar sin form,
en hopsjunken liten gestalt som avklädd och blottad
ljudar orden: ”Jesus, Jesus”.

Hon höjde blicken, inte sina fjättrade händer.
Offret på korset samklingade med hennes.
Från himlens valv hängde hennes fana intakt.

Dikternas innehåll är mångfasetterat. Förutom de religiösa inslagen innehåller de bland annat samhällskritik, upprättelse av de fattiga och svaga, protester mot kriget i Irak, en framvällande prosadikt utan skiljetecken om barnens lidande (se textutdraget), vad som verkar vara djupt personliga minnen, upplevelser av åldrande och att livet går in i sin sista period. Men det handlar också om förlust och sorg – här med en dikt i sin helhet, som enligt min åsikt är samlingens bästa:

Vildmark

Skriker djuren som människor
när deras älskade faller
infångad nedsläpad
i flodens blå åder

Klagar honan
som den lidande vargen
står liljorna vakt vid ungen
plundrad på ull och hud

Gråter djur som människor
som jag när jag förlorat dig
ylade föll
hopkrupen i en boll

Det är så här
vi anträder isiga fält
tomhänta och utan skor
knappt mänskliga alls

Hanterar en vildmark
vi ännu inte sett
det är här tiden stannar
när den runnit oss förbi

Patti Smith är en poet som verkar vara mycket beläst och delvis djupt påverkad av andra författare. Hon strösslar sina dikter med författarcitat och författarnamn men även namn på någon konstnär och fotograf dyker upp. Jag kan tänka mig att en så passionerat skapande person som hon, har mängder av dikter ”i byrålådan”, som om de inte tonsätts, förhoppningsvis kan utkomma i ytterligare diktsamlingar. För denna samling är ju redan fem år gammal.

Similar Posts:

• Poesi på världspoesidagen
• Att halka in på rock’n’roll av en slump
• Dikter om dikter om dikter
• Hur man fångar en inlåst panter
• Dikter som solregn

Även om man har grundläggande förkunskaper om de franska författare och verk som presenteras i kronologisk ordning, kommer Leandoers entusiastiska arbete att bidra till ett ökat intresse för den franska litteraturen. Flera marginaliserade författare och verk lyfts fram på ett fascinerande och genomtänkt sätt. Leandoers bok lämpar sig väl även för den kategori som inte är bevandrad inom fransk litteratur och kan användas som grundbok på universitetsnivå.

Den ambitiösa titeln och undertiteln fångar smidigt upp vad boken översiktligt handlar om. Avsnittet om Proust täcker visserligen bara 25 av de 348 sidorna men Proust går som en röd tråd, både explicit och implicit, när Leandoer gör ett tvärsnitt av den 200-åriga franska litteraturhistorien från Gérard de Nerval fram till de nu levande författarna i Frankrike. Huvudtiteln Huset som Proust byggde anspelar på de två senaste seklernas författarliv med Proust som nav. Litterära giganter som Nerval, Baudelaire, Mallarmé, Rimbaud, Valéry, Gide, Bove, Camus, Sarraute, Simon, Duras, Robbe-Grillet, Butor och många andra bildar tillsammans en imaginär byggnad, ett luftslott, där Proust är huvudfundament. Boken kan läsas som en luftslottens informella litteraturhistoria, men det är också en översikt av nederlagens litteratur, menar Leandoer.

I förordet kan man läsa orsakerna till varför det litterära livet varit dynamiskt i Frankrike. Militära nederlag som Waterloo 1815, fransk-tyska kriget 1870 och Verdun 1916 har påverkat och format litteraturens genrer i Frankrike. Romantiken uppstod efter 1815 med Balzac som litteraturens Napoleon och symbolismen uppstod efter det katastrofala fransk-tyska kriget 1870. Modernistiska riktningar som dadaism och surrealism satte fart efter första världskriget. Den litterära utvecklingen anpassar sig efter nederlagen och går i en riktning bort från samhället och verkligheten, menar Leandoer. Det är intressant att dra en parallell med forna tiders Ryssland som haft ett lidande folk under senare århundraden och skapat odödlig litteratur i olika genrer. När man läser detta infinner sig den klassiska frågan om litteraturen bör vara samhällstillvänd eller samhällsfrånvänd. Om man tänker på den svenska litteraturen är den i stark kontrast jämfört med den franska, bl.a. beroende på att vi inte varit med om militära nederlag i modern tid. Den danske litteraturkritikern George Brandes (1842-1927) menade att litteraturen borde vara samhällskritisk och ”sätta problem under debatt”. Risken är att litteraturen blir en konst för konstens egen skull, l’art pour l’art, om den är världsfrånvänd och som ett luftslott. Hur förhåller man sig till den här frågan om man samtidigt tar hänsyn till att militära nederlag relaterar till litteraturens uppgift? Avgränsningen till den franska litteraturen har säkert avhållit Leandoer att utveckla resonemanget men det är en naturlig fråga som infinner sig. Leandoer kompenserar dock sin brist på svar genom att avsluta bokens förord med meningen: ”att väcka lusten till vidareläsning är givetvis ett av bokens uppsåt.” I slutet av boken kompletterar han med en diger litteraturlista på femton sidor som anknyter till varje kapitel. Uppslagen är på franska, engelska och svenska men det förvånar mig lite att Peter Lutherssons klassiker Modernism och individualitet (Symposion, 1986) inte står angiven eftersom det är en nyckelbok när det gäller Baudelaires betydelse för modernismen.

När Leandoer går igenom olika lager i franskt litteraturliv uttrycker han ett personligt perspektiv och läsningen blir levande och fascinerande. Ibland får man känslan av att läsa en spännande roman när författarnas egenheter och fragment av livsöden presenteras och boken är av denna anledning lämplig för sträckläsning. När Leandoer nämner att Proust är en av de få som tillämpat heminredning som en form av självmord, uttrycker han en sann men ändå originell tanke. Han vågar gå emot kända myter och tidigare forskning och är inte rädd för logiska spekulationer. Han är ärlig, självständig och engagerad i sina åsikter och har inte överdriven respekt för andra initierade. Leandoer menar att Nervals olyckliga kärlek till dramatiken inte berodde på en skådespelerska vid namn Jenny Colon, som traditionen säger, utan på att dramatiken var den enda form en författare kunde försörja sig på under den här tiden. Det var reseskildringen som var Nervals ideala berättelseform och den genren var tragiskt nog inte ekonomiskt fördelaktig för honom i längden. Leandoer menar också att det är med Nerval den moderna litteraturen börjar, medan Baudelaire klassificeras som den moderna poesins förgrundsgestalt. Leandoers argument är att

Baudelaire benämner en yttervärld och kallar den modern. Hans dikter handlar om det moderna, medan Nervals dikter inte handlar om något utanför sig själva och just därför är så moderna.

Traditionellt förknippas Baudelaire som förelöpare till modernismen i en vidare bemärkelse. I den tidigare nämnda Modernism och individualitet nämns Baudelaire i samband med ett modernistiskt projekt inom konstkritiken.

När Leandoer går igenom Prousts berömda verk betonar han att På spaning efter den tid som flytt påverkats mer av de militära nederlagen än man hittills velat se. Leandoer nämner i samband med detta ovanliga perspektiv att filmaren Raúl Ruiz varit insiktsfull i filmen Den återvunna tiden (Le temps Retrouvé, 1999) som låtit krigstemat komma i förgrunden.

Leandoer systematiserar och karakteriserar författarna och deras verk och försöker ibland hitta karakteristiska nyckelord. När det t.ex. gäller Nervals författarskap heter det att det handlar om hemligheter och att det är en flykt från det referentiella. Nervals vanligaste prefix är re-, d.v.s. åter, p.g.a. att tiden hos Nerval alltid är cirkulär. Karakteristiskt för Proust är att han till skillnad från Balzac, Dickens, Dostojevskij, Tolstoj och dagens underhållningsförfattare inte lider av Napoleonsyndromet som innebär att man ser sig själv som en person med samhälleligt ansvar och makt att gripa in och förändra nationens öde. Leandoer argumenterar övertygande att På spaning är en roman om ett brott, d.v.s. Dreyfusaffären, och kan läsas som en deckare. Detektivromanens väsen är ju att undanhålla sanningen för läsaren och detta var Proust erkänt skicklig på. Det som gjorde djupt intryck när jag läste avsnittet om Proust var inflytandet arkitekturen haft på honom när han skrev På spaning. Att läsa den långa romanen eftertänksamt innebär i princip samma religiösa upplevelse som att vara i en katedral, och det är huvudsyftet med romanen. Det är den systematiska ordningen i rummet som hjälper minnet att komma ihåg. De till synes disparata disciplinerna litteratur och arkitektur har alltså ett inbördes sammanhang som relaterar till minnet. Den intresserade kan läsa Prousts tankar om katedralen i textutdraget nedan.

Jag kan inte annat än varmt rekommendera denna bok för seriösa litteraturintresserade. Jag har själv läst den två gånger och är inne på att läsa den för en tredje gång. Är inte det ett bevis på en boks höga klass att man läser den om och om igen? Den är som ett konstverk eller musikverk man aldrig tröttnar på och som följer med hela livet som en trogen livspartner.

Similar Posts:

• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt
• Ingen kommer undan Baudelaire
• Fånga tingens själ …
• Bokslukaren och hans essäer
• Litterära sällskap för nybörjare

Det fina med diskjobbet [...], är att jag själv inte är där. På ett sätt. Jag är alltid den avhoppade statskunskapskillen. Jag får såklart utskällningar titt som tätt. Kockar med oflyt slår gärna vilt omkring sig. Men utskällningarna är inte svåra att ta, jag är ju inte där. Jag ska ju iväg.

Per Johanssons debutroman Göteborg i päls, för övrigt nominerad i debutkategorin för Borås Tidnings litteraturpris, är en berättelse om en ung man, ett sisyfosberg av odiskade tallrikar och om hur ett samhälle med alla dörrar öppna och inga skepp brända kan bli alldeles ohyggligt att leva i.

Berättaren heter Perry, men behåller länge sin anonymitet inför läsaren. Han jobbar som diskare på en restaurang på Göteborgs paradgata Avenyn och det är någon gång under 90-talet. Till skillnad från andra diskare är Perry egentligen statsvetare. Egentligen.

Detta ”egentligen” – denna alternativa livsberättelse – statsvetarberättelsen, blir för Perry ett svåröverstigligt hinder i arbetet med att förlika sig med hur hans tillvaro utvecklar sig. Alltmer diffusa drömmar om ett arbete som valanalytiker förbyts i en närmast apatisk skildring av en diskares vardag där den främsta yrkesförmånen är den totala avsaknaden av krav på egna initiativ och hängivenhet. Men hos Per Johansson blir denna berättelse om dagens unga arbetarklass, som ”egentligen” är menade för mer betydande sysslor, varken krasst eller cyniskt. Istället lyfter berättelsen och förmedlar värdet av även detta enkla arbete och låter faktiskt Perry finna en tillfredsställelse i att vara en del i maskineriet, även när han idoliserar vaganter som Arthur Rimbaud och drömmer bort sina dagar tillsammans med Broder Daniel.

Han kanske aldrig blir någon Luke Skywalker, kanske inte ens någon riktig statsvetare. Men han har ändå en liten, men viktig roll att spela. Som Jarvis Cocker en gång uttryckte det:

I’m not Jesus, although I have the same initials,
I’m the man who stays home and does the dishes

Upplyftande diskbänksrealism om en verklig såpahjälte.

Similar Posts:

• En trimmad tändare mot betongen
• Mystiskt skimmer över tänkbar framtid
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Om ”Gallus”, utsatthet och Frölunda Torg : Författarintervju med Pål Börjesson
• Varvsepokens arbetare

Fyrtio år efter att familjen trasats sönder och båda föräldrarna är döda, återvänder dottern för att berätta om sin bror, trotsa skammen och skriva om vad som hände.

Skam över min mors »franskbanesiska», över min fars vredesutbrott som drev våra grannar ur sängen och fick dem att rada upp sig framför vår port. Skam inte minst över vår oförlösta kärlek till denne man och denna kvinna som blir till stoft i landets båda ändar. Skam över att skylta med min skam på en sida så länge jag har skrivit böcker.

Korrelationen galenskap och skrivande är ett genomgående tema, där skapandet ställs mot traditionellt familjeliv, religion och sociala konventioner.

Brodern är poet; han skriver orimmad vers, tar droger, läser Rimbaud och reser til Paris. Dagarna ägnar han åt att sova, på nätterna, när han inte besöker den engelska ladyn och målarinnan som förälskat sig i Orienten och dess ljus, diskuterar han Gud och Nietzsche med sina konstnärskollegor på krogen La Palette. Kort sagt: han uppfyller alla kriterier för det lidande konstnärsgeniet.

Prosan i Ett hus på randen till tårar är lyrisk och rik på metaforer, texten är laddad med symboliska bilder. Vissa stycken vill jag plocka ut och spara, läsa som poesi. Problemet är dock att denna finstämt poetiska prosa emellanåt ligger som en dimslöja över boksidorna och gör det svårt att nå fram till själva berättelsen. Karaktärerna är skildrade med distans, några av dem blir tyvärr aldrig mer än undanglidande bifigurer.

Dottern söker efter orsakssamband, förklaringar till tragedin. Men finner hon dem? Att tolka in vad som verkligen hände är upp till läsaren. Texten i sig förblir hemlighetsfull och mångtydig.

Similar Posts:

• På torget väntar en hög med stenar på henne
• Kortare än bra
• Mellan Zarathustra och psyket
• Friheten från moralen
• Grunden för vår civilisation – Dionysos eller Apollon?