Recension

: I deras armar
I deras armar Camille Laurens
2001
Norstedts
2/10

För mjäkigt och tantigt

Utgiven 2001
ISBN 9113009494
Orginaltitel Dans ces bras-là
Översättare Agneta Weibel
Först utgiven 2000

Om författaren

Fransyskan Camille Laurens är född 1957 och har fyra böcker bakom sig. ”I deras armar” belönades med den gångna höstens Prix Fémina, ett av Franskrikes finaste litterära priser.

Sök efter boken

En fransyska i sina bästa år fyller en bok med 103 noveller/korta kapitel som i det stora hela handlar om män. Alla de slags män skildras, allt från grekiska mytologins atleter till dagens mansgrisar. Det var nära ögat att jag tappade intresset för dessa små skärskådande anekdoter innan jag ens nått fram till sidan 50, men av någon outgrundlig anledning släppte jag inte taget om boken, jag gav den en chans. Trots att jag har som praxis att släppa taget om böcker som inte håller måttet efter just 50 sidor.

Skulle jag rannsaka mig själv, i person av en så kallad man, så skulle jag göra det den här gången, en gång för alla. Tänkte jag.

Sagt och gjort. Jag betar av ena novellen efter den andra, märker efter ett tag att ett sammanhang börjar skönjas mellan de olika kapitlen. Vem är det som målas upp i en allt klarare bild upp om inte författaren själv. Det är alltså inte nödvändigtvis mannen som står i fokus, man får tolka det lite som man vill. Men det finns väl ändå ingen som inte vet vilka dessa rader riktar sig mot:

Att han skiljer på kärlek och sex. Att han aldrig sätter på hatten på tandkrämstuben. Att han avskyr paraplyer, till och med när det regnar. Att han kan sträva efter dygden men inte sanningen. Att han är mer begåvad för matematiska resonemang. Att han har bättre orienteringsförmåga. Att han har svårt för att gråta. Att han är en reflexmässig nejsägare.

Och så där fortsätter det i två sidor. Faktum är dock att här ges både ris och ros till mannen. Camille Laurens har inte för avsikt att ge den där stereotypa bilden av mannen, även om man kan tro det vid första anblicken, det är snarare tvärtom ibland. Laurens visar även vördnad, ömhet och kärlek för mannen. Hon gör det med stora ord, i meningar som riktar sig direkt till det manliga könet. Men där spricker planen och faller pladask ner i patriarkatets soptunna. Ty sannolikheten för att några män kommer att läsa Laurens noveller är ganska så liten, skulle nästan våga påstå att den är obetydlig.

Kan själv ärligt talat säga att jag aldrig hade plockat upp den här boken om det inte hade varit för att den skulle recenseras.

Vad fick mig att fortsätta läsandet, då? Jo, jag hoppades in i det sista att Laurens konventioner skulle lösas upp ju längre in i boken jag kom. Jag hade bilden av en kvinnlig variant av Juan Manuel de Pradas Fittor framför mig, jag ville ha mer rakt-på-sak-beskrivningar och inga travande skönmålningar och platta metaforer. Laurens noveller blev i slutändan alltför kvinnliga för min smak, för mjäkiga och inte minst – för tantiga.

I deras armar är skriven av en kvinna i sina bästa år men tantigheten gör sig ändå påmind och det smakar också därefter. Jag var bara snäll när jag läste ut boken. Och någon riktig rannsakan blev det heller aldrig, möjligen en tankeställare men inget mer.

Mikael Lehikoinen

Publicerad: 2002-08-13 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-09 11:37

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #627

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?