Måste dessutom berätta att allt jag hört och sett på idag varit smått genialt. Började morgonen med att lyssna på Fula tjejer som är en bok av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson. Det är en bok som behandlar strukturer och tillplattandet av tjejer. Budskapet med boken är helt enkelt att: Nu är det nog!

Har haft stor glädje av seminarier från Läsrörelsen som i år fyller tjugo år. Det har handlat mycket om läskunnighet. Kravnivån stiger och allt fler klarar inte av det. Läsning kräver träning.

Angående dyslexi har forskningen fått nya verktyg. Det går att läsa på olika sätt, med ögon, öron och fingrar. En kan jämföra dyslexi med spindelfobi. Det gäller att börja med att behandla istället för att ge mer text, såsom många politiker tycks tro.

Ett annat väldigt angeläget seminarium behandlande bildberättande och konsten att läsa bilder. Det går inte att bara vara konsument i tillvaron. Det är viktig att själv få göra. Kopplingen mellan hand, öga och hjärna är livsviktig. Att kunna sätta ord på det du ser kommer du åt via tecknandet t ex.

Har också lyssnat på ett spännande seminarium om kroppsideal i barnböcker. Det handlar om att visa på olika kroppar, en mångfald utan pekpinnar.

Det var också intressant att höra vad våra partiledare läser av plikt och av lust. Bengt Westerberg, den f.d partiledaren för folkpartiet, var en ytterst påläst och lyhörd moderator som höjde detta seminarium. Han var dessutom med och startade Läsrörelsen år 2000. Jag kan avslöja att det Jonas Sjöstedt läser av lust är Bränn alla mina brev av Alex Schulman. Överraskande var att Ulf Kristersson tipsade om poesi, nämligen Jag ritar en dörr på väggen med fingret av den fängslade förläggaren Gui Minhai.

Sammanfattningsvis en dag i läsandets livsviktiga tecken. Ser fram emot morgondagens fortsättning.

Similar Posts:

• Skolan står i brand
• Anna Livs bokmässa
• Fredagsmässan
• Uthängda
• Wherever I Lay My Hat (That´s My Bokmässa)

En sista tid av omsorg, förnekande, hopp och förtvivlan, gråt och ibland lättnad. Kontakt, förvirring. Organisering och överlämnande. Simone de Beauvoir har sin lillasyster Poupette (Hélène) som kommer resande från Schweitz och de båda delar på ansvaret. Båda är barnlösa och deras respektive är upptagna med sitt. Ofta tar Simone kommandot vad gäller vård och ingrepp. Hon lägger märke till att hon lyssnar mera på sjukskötarna än läkarna. Vissa läkare ser modern mera som en försökskanin och vill prompt vårda och göra spektakulära ingrepp medan de båda döttrarna önskar att modern ska lida så lite som möjligt.

Döttrarna går bakom moderns rygg; hon tror att det lårbensbrott som hon inte hade var en maghinneinflammation och systrarna berättar aldrig för modern att det är snabbt framåtskridande cancer i magen som är diagnosen. Är det rätt eller fel att hemlighålla kalla fakta? Systrarna börjar organisera sina liv för att kunna vara tillsammans med modern hennes sista veckor.

Simonde de Beauvor går genom sitt förhållande till modern som ofta präglats av oförståelse och avstånd. Modern har varit underställd fadern, en otrogen slarver, och kämpat för att bli älskad av både maken och döttrarna. Hennes mindre smickrande sidor listas övertydligt av Simone de Beauvoir som inte för inte är ett av feminismens största namn. Simone minns modern som ung kvinna, sexuellt aktiv och älskad, men senare bitter och övergiven samt alltid redo att täcka över faderns snedssprång och svek. Hon tecknar också modern som änka i femtioårsåldern då hon gör stora livsförändringar och lever upp. Samtidigt minns hon också modern som en kvinna som inte tog hand om sig utan lät sig förfalla till det yttre. Även nu i sjukhussängen väcker moderns nakna mage, hårlösa kön och olika kroppsodörer motstridiga känslor. Hennes blommiga parfym äcklar.

De stora skiljelinjerna mellan mor och dotter är Simonde de Beauvoirs intellektuella liv som existentiell filosof och feministisk författare. Idéer som modern inte alls kan greppa. Hon är stolt över dotterns yttre framgångar men skäms i sin borgerlighet och bland sina väninnor. Inte heller kan modern acceptera Simones ateism och avståndstagande från den katolska tron. I slutskedet av moderns dödskamp funderar systrarna mycket över ifall de borde låta en präst ge modern den sista smörjelsen, något som inte blir av eftersom modern inte alls tar upp saken. Om det är moderns sedvanliga sätt att sky verkligheten (att hon är döende) eller om hon själv på något vis frigjort sig från religionens korsband kan de inte avgöra.

Boken har närmare sextio år på nacken men verkar väldigt modern. Allt vad gäller sjukhusrutiner, undersökningar och kommunikation kunde utspelas i vår tid. Jag blir lite förlägen: läser gärna samtidslitteratur och klassiker men har ofta fördomar mot böcker utgivna från mitten av 1900-talet och framåt, tänker (omedvetet) orättvist att de på något vis är inaktuella. Naturligtvis kan bokens aktualitet ha att göra med det eviga temat: att mista en förälder men också det att författaren var en självständig och aktiv akademiker som reste och rörde sig obehindrat i 1960-talets Paris och Europa.

Simone de Beauvoir skriver självbiografiskt i första person. Stilen är nykter och redogörande. För var dag följer man sjukdomsförloppet på avdelningen. Efter moderns död ordnas begravningen. En högborgerlig sådan med gravsättning på Père Lachaise. I sista kapitlet på bokens sista rader skriver Simone de Beauvoir något ringar in denna extraordinära erfarenhet: att mista sin egen mor och hur hårt den erfarenheten slår trots att hon ”hade tiden inne”: ”Det finns ingen naturlig död: ingenting som händer en människa är någonsin naturligt, eftersom hennes närvaro sätter hela världen ifråga. Alla människor är dödliga, men för varje människa är döden en olyckshändelse och – även om den är väntad och motsedd med resignation – ett otillbörligt våld”.

Idag bildar böckerna, de självbiografiska romanerna där en (ofta känd) författare berättar om en näras död nästan en egen genre. Jag minns med vemod Isabel Allendes fina biografiska bok Paula (1995) om sin dotter Paulas sjukdom, komatillstånd och död. Naturligtvis ger det onaturliga tillståndet ett särskilt tillfälle för en människa med orden som livsextrakt att skriva. Några exempel på svenskt språkområde och från 2010-talet är Alex Schulmans Skynda att älska, Glöm mig och KajsaStina Åkerströms Du och jag, farsan. Många gånger verkar särskilt faderns död vara ett incitament för skrivande: till exempel inleder Karl Ove Knausgård hela sin svit Min kamp med att beskriva sin fars död. Simone de Beauvoirs bok Avled stilla är en värdig föregångare till dagens vuxna barns böcker om döende och döda föräldrar.

Similar Posts:

• Att förstå att avstå
• De skapande systrarna de Beauvoir
• Mammamammamammamammamammamamma
• Att välja och skriva sitt liv
• Tidlöst motstånd

Boken börjar med ett brev på hösten 2017 där Rafael Donner skriver till sin far Jörn om hur han tänkt sig filma honom. Men det blir inte så – fadern låter sig inte fångas av filmkameran trots att sonen verkligen har tillgång till objektet.

Jörn Donner är en “mammut” på många sätt. Länge har han funnits i den nordiska offentligheten, han har publicerat sig i många genrer och är en kändis. På gott och ont. I sina brev redogör han utförligt för sina sjukdomar, för cancer, för knä- och hjärtoperationer. Han skriver om människor han känt, både levande och döda. Om kvinnor och barn, om sin dotter vars begravning han inte gick på och även om varför, han skriver om sex och sin lust att klä sig till kvinna. Här finns en hel del sensationer om man önskar läsa så.

Samtidigt framstår Jörn Donner inte alls så självsäker som omgivningen gärna vill framställa honom – han ger uttryck för tvivel och tillkortakommanden. Som vanligt är han skicklig på att bara sätta punkt på en diskussion men kan också vara långrandig. Han ger prov på en viss fåfänga, igen får vi ta del av hans bekantskap med Ingmar Bergman, otaliga namngivna politiker, kulturpersonligheter och skådespelare (nämner till exempel sitt långa sexuella förhållande med en viss Harriet) och han söker upp sina böcker på Library of Congress i Washington och konstaterar “jag fanns där”. Han ser sig som en produkt av föräldrar födda på 1800-talet medan sonen Rafael onekligen är ett barn av 2000-talet.

Rafael Donner skriver i en mera begrundande, sökande stil. Ofta ställer han frågor och reder ut hur det har varit att vara “Donners pojki”, yngsta barn till den här Jörn Donner som klasskamraterna i lågstadiet läste om i tidningen. Och inte bara de och deras föräldrar, utan de flesta människor i Finland känner till Donner och har (haft) någon sorts åsikt om honom. Rafael funderar över faderns upproriskhet, över hans missnöje. Rakt skriver han att faderns värld börjar försvinna och i dag skulle småflickorna i landsortsbyn tro att han är en gamling på rymmen från ett ålderdomshem. Allt färre ringer och Jörn Donner har svårigheter att ta del av cyberrymdens kommunikation. Trots det respekterar sonen faderns rastlöshet och förmåga att tänka framåt. Såsom alltid.

Manlighet diskuteras. Rafael Donner skrev redan i sin debutbok om den toxiska manligheten och om #metoorörelsen som han ser som en vattendelare. Jörn Donner nästan positionerar sig med sina exförhållanden; så här beskriver han till exempel en assistent som hjälpte honom med en bok: “Hon var utomordentligt behaglig, underbar att knulla, billig i drift”. Mansgrisigt magstarkt – å andra sidan inte alls överraskande. Han använder sin vana trogen de vanliga vulgära orden som börjar på k. Junior Donner verkar inte ha några behov av att bevisa något eller lämna ut någon – i stället berättar han om sina svårigheter att orka i mediekarusellen i samband med sin debutbok våren 2018.

Det är något särskilt med skrivande unga sönerna till äldre män. Jag tänker till exempel på Alex Schulman som skrivit om sin (döda) far. Att fadern är femtiosju år äldre – här i båda fallen – kanske får en son att förhålla på ett vis(s)t vis till existensen. Rafael skriver i sitt sista brev försommaren 2018 att han inte vill resa, något som fadern alltid rått honom till och särskilt om det är en gratis resa. Men nu är han rädd för att något ska hända. På bokens sista sida svarar fadern Jörn: “Du kan gärna resa, jag finns nog, någonstans. Än så länge. So far”. Det är ju en generös avslutning och en vink om deras förhållande är inte tar slut.

Jag kan inte låta bli att undra: när kommer brevväxlingar mellan åldrande mor och ung dotter? Av kända, kreativa kvinnor? De böckerna väntar på att bli skrivna.

Similar Posts:

• Att vara sin fars son
• Kloka tankar om känslor
• Gammelmansgnäll
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Edna och styrkan

I första essän Svaghet redogör han för när han filmar sin pappa Jörn Donner som genomgår en TAVI-operation. Det speciella är att hans pappa är gammal. Ingreppet är riskfyllt. Allt går bra men sonen invaderas av känslor av skräck: för blod, för död, för ensamhet.

Rafael Donner kom till världen när Jörn Donner var 57 år. Många gånger har sonen upplevt faderns svaghet: cancerbehandling, lungoperation, knäproteser. Ändå är han en förebild för nyfikenhet och aktivitet. Tankar går till en annan sons bok: Skynda att älska (2009). Allan Schulman var också 57 år när Alex Schulman föddes. Annat gemensamt är – förutom kändisskapet i medievärlden – finlandssvenskheten.

I essäerna återkommer Rafael Donner ofta till sin far. Ibland något självmedvetet över en känd släkt, andra gånger irritation över att presenteras som ”Donners pojkin”. Han urskuldar sig; han har själv bara känt Jörn Donner som sin far. Vem är då Jörn Donner? I Finland, men speciellt i Svenskfinland, en intellektuell institution: riksdagsman, EU-parlamentariker, ambassadör, lokalpolitiker, affärsman, skådespelare, filmare, skribent, sanningssägare, rabulist, krigsbarn, vapenvägrare … Producent för Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander (1982) vilket han också fick en Oscar för. Chef för Svenska filminstitutet 1978-82. Författare till över sextio böcker. Gift flera gånger (i Sverige levde han ihop med Harriet Andersson på 1960-talet och var senare gift med Jeanette Bonnier). Sexbarnsfar. Tidvis skandalomsusad men också mycket respekterad.

I essän Styrka berättar Rafael Donner hur han som barn ständigt grät. Näst efter att bli kallad bög var det för pojkar det värsta. Han retades ständigt och försökte träna bort sin gråt. Gråter gör han än. Även fadern har varit lättrörd. Rafael Donner lyfter upp ”gråthatet” som en nationell svaghet:

”… känslokvävningen och gråthatet är en systematisk förekommande hjärntvätt landets småpojkar utsätts för, en storskalig utrensning av samtliga spår av känslighet hos Finlands blivande män. Barn glömmer sägs det, men de glömmer inte sina känslor: de förtränger dem, eller försöker åtminstone. De ser upp på de äldre barnen och efterapar dem, de stoppar undan sina känslor i fack, de leker att de inte finns, de lär sig inte att lyssna på sig själva, de skapar masker de sedan i vuxendomen försöker upprätthålla. På skolgården är det inte lärare eller andra vuxna som fostrar barnen, utan barn som fostrar barn.”

Flickor, skriver Donner, tillåts vara svaga enligt rådande könsrollsmönster. Utan att på något vis förringa deras svårigheter skriver han:

”… de är bättre anpassade till det moderna samhället, till en värld där fysisk och psykisk styrka inte längre är lika viktiga egenskaper som empati och emotionell kompetens. I folkhemmet Sverige är värderingarna mjukare och mindre manliga än i Finland. Det syns: i samhällsklimatet, i den ekonomiska framgången, i film-, mode- och musikexporten, i jämställdheten, i solidariteten, i flyktingpolitiken.”

Den finländska mannen ligger i täten vad gäller statistik för självmord och våld. Han dör sju år tidigare än kvinnan. Donner anser att det är priset som män betalar för sin oförmåga att sätta ord på känslor och för sitt ”gråthat”. Han tar upp en syn sommartid som garanterat alla finländare sett: den redlösa raglande mannen högljutt gråtande ”i alkoholens, i nattens anonyma rum”. Barnet som inte fick gråta blir den berusade mannen som brister ut samlad störtgråt.

I essän Ensamhet tar Donner upp att ”det finns ingen sjukdom i Finland som är mera akut” och ger många exempel på all skam, förtvining och ohälsa som finns i ensamhetens kölvatten. Han berättar om sin egen ensamma tonårstid. Som sjuttonåring reser han på utbyte till Australien och isolerad tillsammans med unga från hela världen inser han att om han inte gör något åt sin ensamhet kommer han att gå under. På riktigt inser han vikten av att socialisera, skratta och tala. Hem återvänder han ”gladare, självsäkrare och öppnare till sinnet”. Till och med Helsingfors faller på sin plats som en småstad. ”Ensamheten är dödens bundsförvant” menar Donner och han inser han klarade sig undan med en hårsmån.

I essän Självsäkerhet berättar han om sina namn: Rudolf Rafael Donner. Ända sedan barnsben retades han för namnet Rudolf – ett namn som föräldrarna spontant valt efter hans utseende vid födseln och restaurangskutan Svarte Rudolf i Åbo – för att kulminera i Australien där en lustigkurre upptäckte att även Donner är en ren. En tystlåten pojke från ett arktiskt land med två renar som namn … Varje år vid jultiden samma plåga när julsången när som helst kunde spelas eller sjungas var som helst. År 2015 ändrade han sitt namn – även om en del menat att han borde gjort namnet Rudolf till sitt.

Rudolf blev Rafael. Här finns paralleller till det franska underbarnet till skribent, sociologen och forskaren: Edouard Louis (född 1992). I debutboken Göra sig kvitt Eddy Belleguelle (2015) gör han upp med en homofobisk, våldspräglad uppväxt på nordfransk landsbygd. Genom att juridiskt byta namn kunde han lämna en ”toxisk manlighet” bakom sig. I Våldets historia (2017) skriver Louis om en våldtäkt, våld överlag och Front Nationales segertåg bland landsbygdens unga män. Rafael Donner noterar att han blivit slagen flera gånger än han kan minnas: ”rädslan för våld – för andra män – sitter djupt i min benmärg”. Styrka innebär ansvar: Donner lyfter fram sin bror som i egenskap av äldre, starkare lät honom vinna barndomens fotbollsmatcher.

Många resor har Rafael Donner gjort och även bott i ”i ett halvt dussin” länder. Enligt sin far ”ska man aldrig tacka nej till en gratis resa”. Intrycken och reflektionerna handlar om allt från besök på strippklubb i Tokyo, liftande på Nya Zeeland till filmprojekt i enorm sydafrikansk misär. Han diskuterar frihet, fattigdom, digitalisering, demokrati, dick pics, gudlöshet, köttätande, veganism, individualism, egoism, ekonomi, rutiner, radikalism, tro, tid och mycket annat.

I essän om Manlighet skriver Donner bland annat att han önskar att ”feminismen vore en självklarhet”. Könsroller försvinner inte men feminismen är för alla ”fördomsfrihet, valfrihet och jämställdhet”. Han säger sig vara en ”indoktrinerad humanist”.

Det skulle finnas mycket mera att ta upp (och eventuellt kritisera) i essäerna. Men mest blir jag väldigt glad över att en ung, tänkande och kännande människa lyfter upp aktuella och brännande ämnen. Från personlig nivå till nationell, global. Essäer anses inte vara essäer om de inte är välskrivna – här är det ingen frågan om.

En ”pappabok”? Ja, men inte uppgörelse utan mera samförstånd. Jag tänker på Sara Danius sommarprat i P1 2013 där hon berättar om sin barndom och bildningsväg med en äldre far, litteraturadjunkten. Uppror var aldrig aktuellt – istället ett sorts mentorskap och fortsatt arbete. Så även Donner versus Donner. Klokt så.

Similar Posts:

• Donner versus Donner
• Att vara sin fars son
• Gammelmansgnäll
• Den privilegierades insikter
• Personligt porträtt av Mannerheim

Vi och ”dom”, det är vad den här boken handlar om. Bland annat. För i sin önskan att skapa förståelse för båda sidor visar Orrenius reportage från Sydsvenskan, samlat från 2008-2011, även ett porträtt av en landsbygd i förändring eller i behov av förändring. Och han uppehåller sig inte bara vid Sverige utan går utomlands, för att i ett större perspektiv visa hur grundläggande vissa mänskliga känslor är. Rädslan för det främmande, svårigheten att anpassa sig till nytt, att tolerera avvikande. Och så övertygelsen hos de människor som själva försöka skapa rättvisa, på en mer eller mindre stabil åsiktsgrund.

I Guantanámo får man inte fotografera fångarna; ”låtsas inte om dem!” I Afrikas horn rider svälten vidare, men media har slutat rapportera. ”Svårt att sälja in pr-mässigt”, skrockar en cynisk hjälparbetare. En svält utan början eller slut, ingen dramaturgisk kurva; passar inte medias måttstock… Var det bättre förr i Landskrona? Tomelilla?

Det är ett ambitiöst och vackert projekt han fullbordat, Orrenius. Det framgår genom reportagen att Sydsvenskan faktiskt gjort det partierna misslyckades med inför valet 2010: man har vågat prata om integration; hur den ser ut och vad som stör den. Efter läsningen känner jag mig uppdaterad om det mänskliga psyket, men inte desto mindre arg. En kvinna på mitt jobb sa en gång när en stor vagn med varor blivit kvarlämnad, att ”det är invandrare som försökte stjäla”. För det är så ”dom” gör. Om bussen kör ryckigt är det förmodligen för att han som kör inte pratar svenska. Alla anklagelser låter så fåniga när de rycks ur sitt sammanhang, men ständigt glöms det bort att yttrandefrihet och religionsfrihet också ska innefatta de religioner och de åsikter vi inte själva förstår. På så sätt kan alla känna igen sig i Orrenius reportage, vilken sida man än själv står på.

I öknen, på gränsen mellan USA och Mexiko har krigsveteraner tagit på sig att hålla papperslösa flyktingar borta. Som egna små sheriffer. Detta reportage förhöjs också genom en länk till foton av Åsa Sjöström, ett bildspel med musik till. Men Orrenius berättar också hoppingivande historier. Som den om Guli i Eslöv, som blev övergiven av sina föräldrar för hoppet om att få uppehållstillstånd. Den hårda behandlingen gjorde henne apatisk, men idag har hon med hjälp av svensk psykiatri rest sig och satsar återigen på framtidsdrömmen, att bli advokat.

Genom att bredda kamerasiktet blir Sverige forever in my heart så mycket mer än en bok om den svenska rasismen. Samtidigt irriterar det mig lite att jag inte orkar läsa hela i ett sträck. Det är något med reportageformen, trots att Orrenius skriver lättläst och målande, som gör att jag tröttnar och måste gå emellan med skönlitteratur. Å andra sidan är det reportage att återvända till, och kanske vore det ändå för tungt att läsa allt i ett sjok?

Som samtidsdokument och humanistlektion är Sverige forever in my heart oumbärlig. Jag skulle vilja ge den till alla de som undrar hur jag vågar bo i Malmö, jag skulle vilja ge den till Alex Schulman. Till Sverigedemokraterna och alla de som tycker att man inte får säga vad man vill i det här landet. Omslaget ser ut som en handduk från sekelskiftet med titeln inbroderad. Som att boken är en modern bonad att hänga upp på väggen; ifrågasätt dina värderingar, se likheterna i alla människor. Jag avslutar med ett citat:

Dewi, en av de intervjuade kvinnorna, berättar om ett möte med en obekant kvinna i 50-55-årsåldern:
”Hon saktar in sin cykel för att, som jag trodde, fråga om vägen. Istället häver hon ur sig ‘muslimfitta!’. Jag ropar efter henne: ‘du stanna, vi måste prata’ men hon cyklar bara snabbt vidare.”
”Vi måste prata”, säger Dewi till den okända person som kallat henne muslimfitta.
Hon hoppas att samtalet ska förvandla henne till en människa i hatarens ögon.

Och nej, världen kan inte vara som den alltid har varit. För det är inte bara du som bor i den.

Similar Posts:

• Här är ingenting riktigt perfekt
• Underhållande guide till vårt nya riksdagsparti
• Drömmen om Sverige jag också vill drömma
• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• Det där med politisk litteratur

Nu är Carolina Gynning återigen aktuell, den här gången med thrillerdebuten Laura – flickan från havet som av henne själv beskrivs som ”dirty crime”. Romanen inleds med att Laura ensam vandrar runt i det som är kvar av Khao Lak i Thailand efter det att tsunamin sköljde över turistorten i december 2004. Laura är den enda, förmodat överlevande i sin familj. Föräldrarna hittas snart döda men hennes tvillingsyster Vanessa är fortfarande försvunnen när Laura åker hem till Sverige igen, nu med en ny identitet. När hon kliver av planet är hon inte längre Laura den gråa museiguiden utan Vanessa, den sprakande chefredaktören för modemagasinet Glory. Laura tar över Vanessas liv, hennes glassiga lägenhet, hennes livsverk och jobb på Glory, hennes pengar och hennes pojkvän. Laura glömmer sitt eget förflutna och tar samtidigt över Vanessas mörka och hemliga förflutna.

Laura – flickan från havet är en berättelse om framgång men också om framgångens baksida. En berättelse om prostitution, droger, våld och lögner. Romanen hade kunnat vara ytterligare ett inlägg i Twitter-debatten #prataomdet, om debatten hade varit lite mer skruvad och grövre och romanen hade varit mindre skruvad och mindre grov. Det här är verkligen ingen lustfylld läsning även om boken har beskrivits som en ”sexig bladvändare” av förlaget.

Språket andas alldeles för mycket ungdomsroman av den massproducerade typen á la Tvillingarna, vilket jag slukade i min barndom men känns platt och tråkigt för mig som vuxen läsare. I kombination med handlingen som kretsar kring en stulen identitet, mycket droger och väldigt mycket sex och våld känns det lite märkligt. Slutet är alldeles för förenklat för en historia som denna. Carolina Gynning vet själv hur det är att bruka droger, och vet förmodligen att vägen ut inte är enkel, ändå har hon skrivit en bok som trivialiserar och låtsas att man kan fly från sina problem. En bok med det här ämnet kräver lite mer allvar. Carolina Gynning försöker skapa en ny säljande genre, tar i alldeles för hårt och korsar en kriminalroman med en samling sexnoveller. Resultatet är ett platt fall till marken. Bokens enda plus är att den tillåter kvinnor att spela fult och dirty.

Jag hade ärligt talat förväntat mig mer av Carolina Gynning. Det finns områden där hon imponerar på mig men som författare gör hon det inte.

Similar Posts:

• Inget lik är det andra likt
• Ett liv i missbruk
• Mörkret inombords
• Män som hatar kvinnor
• Klarar du syratestet?

Hon och jag ser in i varann. Som att klättra uppför de vilt blommande sluttningarna utan att känna det minsta trötthet. Vi är på djursidan, välkomna, åldras inte.

Så skrev Tomas Tranströmer i Sanningsbarriären 1978 och 33 år senare går Alex Shulman och ger ut en bok vars titel är en parafras på Tranströmers ord. En parafras som Schulman dessutom har fått beröm för av sin fru, som tycker att det är ”det vackraste nån sagt till henne”.

Alex Shulman säger det så bra där han sitter och berättar sin historia i veckans Babel. Det som man tänker. Att när till och med en sån som han, som aldrig tidigare hade hört talas om Tranströmer, som inte annars brukar läsa poesi, plötsligt kan öppna en Tranströmerbok och bli hänförd – då måste det vara något som är alldeles magiskt.

Men det är inte fullt så enkelt. När jag en kväll lägger mig med Tranströmers Samlade dikter 1954-1996 för att läsa om honom för första gången på flera år, är det som om ett stort motstånd kommer över mig. Eller nej. Det är snarare panik. För jag tar mig inte in i texten. Och det här som jag ju borde tycka om? Det här som är genialiskt? Det här som jag burit med mig i flera år, som varit som inbyggt i min skrivrytm och mina blodådror. Att jag faktiskt gått runt och sagt till folk att jo, Tranströmer är en av mina favoritpoeter. Är det inte längre sant?

För det är en annan sak med Tranströmer. Att så mycket pratas det om honom, så mycket hyllas hans ord, att till slut går det inte att urskilja vad som är den faktiska upplevelsen av poesin och vad som är något redan sagt. Eller känt.

Å andra sidan – går det att fråga sig då – vad är egentligen den faktiskt upplevelsen av poesin? Eller av någon text över huvud taget?

Jag gör ett nytt försök att hitta in i Tranströmer. Hittar:

Vi måste leva
med det finstilta gräset
och källarskrattet

och

Solen står lågt nu.
Våra skuggor är jättar.
Snart är allt skugga.

och

Tåget förde med sig
ytterkläder och själar.

och

Det finns en ladas röda vägg.
Och det finns marker under vatten
som blanka risfält i ett Asien –
där stannar måsarna och minns.

och

En dag kom någonting fram till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varandra.

Jag tänker att kanske är det så enkelt ändå? Att för att läsa självklar poesi måste man frigöra sig från sammanhangen. Precis som Tranströmer gör, låta bara det vita pappret omringa. För att läsa Tranströmer enklast, och för att hylla honom på hans åttioårsdag, är kanske det bästa att inte prata så mycket om honom alls? Bara låta dikterna vara, som de är.

Fotograf: Ulla Montan.

Similar Posts:

• Ett nobelpris till svensk samtidslyrik
• Epilog – om Tranströmer, dagen efter
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• Nobelpriset i litteratur 2011
• Tranströmer-introduktion på 80-talet

Det andra som slår mig när jag läser Att vara med henne … är avundsjukan. Jag vill också ha sådär vackra ögon som Amanda Widell har, jag vill vara sådär älskad, ha någon som är så kär i mig att den personen skriver en hel roman om mig. Vara idolen, bli dyrkad, ha den där horden av män runtomkring mig. Men ganska snart mättas även den känslan.

Visst är det fint att en vuxen människa kan tänka så om en annan vuxen människa. Visst är kärleken blind och allt det där. Jag känner inte Amanda Widell, den enda gången jag har träffat henne var när hon och Alex Schulman var inne och köpte skor i butiken där jag jobbar. Hon var söt, bedårande charmig, trevlig, men ingen omänsklig gudinna, såklart. Däremot var de båda nära varandra på ett sätt som jag inte hittar i boken.

Distansen mellan Alex och Amanda växer eftersom hon inte får komma till tals. Det är hans version, hans blick, hans bok. Hon är mer en bifigur som måste finnas för att förverkliga honom och hans nästa steg i livet. Det låter säkert hårt, men Amanda känns utbytbar. Kanske är det så kärlek är, att det egentligen skulle kunna vara vem som helst som råkar passera förbi livet i rätt ögonblick. Men jag tror ändå på att Amanda har mer personlighet, mer tåga, mer liv än vad som kommer fram i Alex Schulmans bok om henne. Det glimmar till ibland, som när de hetsar upp varandra inför den första ultraljudsundersökningen:

Jag målar upp konturerna av ett skräckscenario och Amanda fyller i med färger. Vi tänker så fasansfulla tankar. Efter en stund står det alldeles klart för oss hur det kommer att gå till.
(…)
Men så plötsligt stelnar leendet på tanten. Ögonen blir försiktigt större, pupillerna smalnar. Hon mumlar: ”Men vad…” Hon avbryter sig. Vi frågar vad som står på. Hon svarar inte, men ögonen blir ännu lite större.
”Det här kan inte stämma…”, mumlar hon.
(…)
Jag skriker till dem, kräver att få veta vad i helvete som händer. Läkaren sätter sig försiktigt på britsen bredvid Amanda, samlar sig, försöker hitta ord.
”Jo, så här ligger det till. Av ultraljudet att döma tycks det se ut som om fostret… har klövar.”

Lite senare funderar Alex kring Amandas personlighet, hennes styrka och hennes skörhet, eller hennes djup och hennes ytlighet, som han utrycker det. Skörheten utlöses av att Amanda börjar gråta när de är på NK för att köpa det första bebisplagget till sin blivande dotter. Han förvånas över det eftersom hans Amanda är en stark person, en person att ty sig till, en sådan person som man berättar sina innersta hemligheter för. Han menar att det är en superkraft och om man besitter superkrafter måste man ta ansvar för dem och inte förråda någon, och det skulle heller Amanda inte göra. Det är hennes djup och hennes styrka. Att hon sen älskar läppstift, att surfa på klädsajter och att springa runt på NK en hel dag är hennes ytlighet.

Amanda. Hon pendlar hela tiden mellan bråddjup och extremytlighet. Jag frågade henne någon gång hur hon trodde att det kunde komma sig. Hon säger att det är för balansens skull.

Vi går fram till kassörskan och betalar. Amanda gråter fortfarande. Jag antar att det är något med balansen också här. Sådan otrolig styrka – sådan otrolig skörhet.

För mig förlorar orden i betydelse, de blir för stora, för banala. Vilken gravid kvinna gråter inte emellanåt? Vilken människa delar inte hemligheter ibland? Vem gillar inte att ha snygga kläder?

Jag tillhör dem som har följt Alex Schulman till och från under lång tid. Många gånger har jag skrattat högt för mig själv, imponerats av rappheten, fascinerats av iakttagelseförmågan. För att Alex Schulman är bäst på att skildra ögonblickssekvenser i Stockholm. Han är föraktfull mot både sig själv och alla andra på ett sätt som ingen annan behärskar, och det beundrar jag honom för.

Därför har jag också läst många av de kapitel som finns med i Att vara med henne … tidigare, som självständiga krönikor eller blogginlägg. Det är också i det formatet som de kommer bäst till sin rätt. Där har de inte som krav att ge en komplett bild, de behöver inte vara en del av en helhet utan före eller efter. När texterna istället sätts samman till en roman ligger humorn, självironin, tempot och språket kvar, men komplexiteten hos karaktärerna och händelserna uteblir.

Trots det läser jag Att vara med henne … snabbt och med glädje vilket är just språkets förtjänst, det känns som att det kommer till Alex Schulman så lätt, men det mesta är ju lätt när man är kär.

Similar Posts:

• Något litet om Tranströmer
• ”Kan inte Tomelilla få vara som det alltid har varit?”
• Dirty Crimes
• Stora bokbytardagen imorgon
• Kloka tankar om känslor

Självklart har vi som vanligt laddat upp med massor av spännande läsning till veckan! Anna Liv och Lina har intervjuat Lukas Moodysson och bjuder på hans funderingar om sitt författarskap och den nya boken Döden och Co imorgon. ”Jag tycker att jag lyckas bäst när jag arbetar med någonting som är svårt, när det blir en strid mellan mig och materialet, ämnet, till exempel mellan mig och döden.” säger Lukas Moodysson om hur begåvningen började bjuda honom motstånd. Dessutom skriver Anna Liv om sitt första febrigt rusiga möte med poeten Lukas Modysson.

Idag skriver Anna N om Kristofer Folkhammars debut Isak och Billy, det är en naken och känslosam roman med sexscener som får Anna N att känna sig pryd och oerfaret naiv. Det är en bok om Isak och Billys kärlek trots att de är varandras motsatser. Jag har också läst en kärleksroman men en som, tvärtemot Kristofer Folkhammars, är distanserad och påklädd i Alex Schulmans Att vara med henne är som att springa upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött.

Ni har väl inte missat att dagensbok.com nu finns som sida här på facebook? klicka er in här och gilla så kommer ni inte att missa något från oss.

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Sockersött och avgrundssvart
• Min uppväxt med Moodysson
• Osjälvisk dokumentär dagboksroman
• I väntan på nästa film
• ”han som äger huset heter lukas moodysson han är 45 år och har sålt sin själ han har gjort en massa succéfilmer”

Imorgon är det Stora bokbytardagen som går ut på att byta böcker med varandra. Man tar helt enkelt med sig sin favoritbok, en bok man inte längre vill ha eller en bok som man har två av hemma i bokhyllan och bär den så att andra ser. När man ser en bok man vill ha går man fram och frågar om han eller hon vill byta bok.

Jag får genast bilder i huvudet om hur det skulle se ut om det skulle vara bokbytardag varje dag. Då kanske man inte längre skulle kunna läsa på offentliga platser av risk för att bli avbruten mitt i första kyssen, finaste dikten, spännande upplösningen eller sorligaste inledningen. Då kanske man aldrig skulle kunna läsa ut någon bok. För man kan ju inte neka den som vill byta bok med en.

Nu är vi ju inte där riktigt än, men det är så jag tänker mig att morgondagen kommer att bli. Är man lite blyg (som bokläsare ofta är, eller är det en av dom där fördomarna nu igen?) kan man bege sig till platser där det arrangeras bokbyten. Själv kommer jag att bege mig till Humlegården i Stockholm mellan 12 och 13.30 och känner mig lycklig över att butiken jag arbetar i ligger bara ett stenkast därifrån. Stora bokbytardagen invigs av integrationsminister Nyamko Sabuni utanför Kungliga biblioteket och Alex Schulman kommer att prata om böcker han tycker om.

Så ta med dig lunchpicknicken och kom och byt böcker imorgon. Nu återstår det bara att välja vilken bok som ska bytas, kanske den Amerikanska flickan av Monika Fagerholm som blev utsedd till 00-talets bästa bok här på dagensbok.com, eller den där antologin jag själv medverkade i för några år sedan, eller kanske Stora boken om Sandvargen av Åsa Lind som nog ändå är den bok som jag oftast återvänder till.

Vilken bok ska du byta bort?

Similar Posts:

• Textmässa imorgon!
• Happy Sally + Ribersborgs Kallbadhus = SANT!
• Träffa Kajsa Ekis Ekman på Söderbokhandeln!
• Bokcirkel – Den amerikanska flickan
• Säsongsstart för CLT