Som Emilia som cyklar och cyklar. Hon vill bort till någon annanstans, hon vet bara inte vart. Eller så ska man bara vara nöjd. För något annat är ingen idé, ”för inte ska väl jag.” Berättelserna vävs samman i en skimrande prosa, den typiskt Jörgensdotterska som är så finslipad och självklar, lekande lätt och drivande. En njutning att läsa. Men Bergets döttrar är inte en uppvisning i snygga formuleringar och rader att sätta upp på kylskåpet. Bergets döttrar är en gedigen roman, där kompositionen är tät och romanfigurerna tränger in i vardagen. De blir personer av kött och blod. Jag läser en annons där Steen ska sälja hus. Steen, tänker jag, visst känner jag någon som heter Steen? Men, nej, visst ja. Det är ju mellan bokpärmarna.

Alla får plats och ingen bara är. Jörgensdotter har en tydlig tes: det finns alltid en anledning till att folk är som de är. Kvinna, man, klass och erfarenhet. Alla har en bakgrund. För läsupplevelsen innebär det engagemang och förståelse. Och nyfikenhet. Ingenting skrivs på näsan. Romanen är uppdelad i tre delar. Före, under och efter kriget. Det finns tidsluckor. De fylls skickligt i genom personernas egna berättelser. Här finns inte en berättarröst. Alla har en egen röst som berättar sin egen historia. Som läsare är det bara att följa med och sjunka in. Tala högt och vilja lägga sig i. Snabbt vända sida, undra vad som ska hända nu? Och det är spännande och sorgligt och romantiskt. Och tusan vad bra det är.

Similar Posts:

• En syster att fullkomligt ta till sitt hjärta
• Another side of Fogelström
• Litteraturen som hot och löfte
• Små träd och stor litteratur
• När samhället bara vill skydda de starka

Dorothea Tannings surrealistiska roman Avgrund utspelar sig under en helg mitt i öknen på ett mystiskt residens kallat Windcote. Där bor den charmiga och på samma gång motbjudande Meridian och hans dotter Destina. Destina stammar ur en lång rad Destina, vars stora släktträd man möter i inledningskapitlet. Vi får veta att Destinorna faller för konstnärliga män. Att deras liv tar oväntade vändningar. Vår Destina ska vara huvudgestalt, men verkar i bakgrunden.

Den äventyrslystna Nadine bjuds in till Windcote och tar med sig sin fästman Albert. Windcote är en mörk plats där läsaren möter ett färgrikt persongalleri. De surrar omkring varandra och alla drivs av ett begär. Må det vara erotiskt, materiellt eller längtan efter bekräftelse. Trots det griper ingen riktigt tag i läsaren. I Avgrund finns nämligen inget förflutet.

Albert såg på och för ett ögonblick kände han med henne. En varelse lika vacker som själva dagen och så patetiskt fel ute. Någon som var lika förlorad som han själv, och båda hade de tappat kontrollen och virvlade omkring i olika tomrum.

Varför de tappat kontrollen, eller vad de skulle få för konsekvenser, får man inte veta. Det bara är så. Det inre begäret står i fokus. Dragningen till Naturen och erotiken. Den bubblar upp i karaktärerna. Varför det är så, lämnas luddigt. Kanske är det själva atmosfären på Windcote, något magiskt. Men åtminstone jag har svårt att köpa det.

Författaren kastar ut symboler i form av avklippt hår och katter. I en källare händer hemska saker. På en vind bor Destina undangömd bland pryttel och bitar av päls. Med lite vilja är det en bild av hennes inre, ett myller av minnen och undanträngda begär. Men, nej. Det funkar inte.

Händelseförloppet som gömmer sig under det tjocka, dammiga täcket borde vara spännande. Hur ska det gå för Nadine och Albert? Ska de komma till Den Stora Insikten? Men inte ens när blod och hjärnsubstans skvätter blir jag särskilt engagerad.

Så. I Avgrund bekräftas bilden av att naturens framfart och ödet inte kan hejdas. Fler frågetecken skapas än rätas ut. Behållningen är det bitvis lekfulla språket och de underhållande, ibland äcklande, personporträtten.

Similar Posts:

• Skoningslös blick på ett kvinnoliv
• En resa i surrealism
• En unik författarröst
• Svårtolkat, vackert, läsvärt
• Tunna väggar i luftslottet

I romanens början får läsaren träffa och se Jenny för första gången genom Helge Gram. Hon uppenbaras som en ljus gestalt, men faller sedan i bakgrunden för den färgstarkare väninnan Fransiska. Men Jenny framträder mer och mer, och hon och Helge inleder en relation.

Miljöbeskrivningarna är underbart tecknade, och man riktigt känner den italienska vinden i ansiktet, regnet på kullerstenarna och landskapets färger. Konstnärskretsen runt Jenny arbetar på dagarna, dricker vin på nätterna, och för långa samtal om konsten, livet och politiken. Samtidigt ligger ett vått täcke över idyllen, en förbiflygande tanke som snabbt viftas bort. Jenny tvivlar på Helge och kärlekskänslan som hon så länge längtat efter. I grubblerierna skildrar Undset dragkampen mellan den traditionella och Den Nya Kvinnan på ett effektivt sätt. Det talas ofta om att männen hade problem att finna sig med den nya kvinnorollen, men givetvis var kvinnor tvungna att förhålla sig till den.

När våren kommer åker Jenny och Helge hem till Norge. Våren i Norge är inte alls lika försiktig som i Rom, utan drastisk och färgrik. Jennys första möte med den blivande svärmodern är alldeles mossgrönt och instängt. Familjen är infekterad av lögner.

Undset sätter relationerna under lupp och varje fas i historien är utmejslad. Huvudpersonens utveckling är nästan övertydlig. Jennys inledande försiktiga längtan som förbyts till förtvivlan. Romanen är en smärtsam uppgörelse med den pudersockrade bilden av kärlek där svärmande under ett träd är höjden av lycka. Undset sätter i stället vänskapen i centrum. Den man som läsaren sätter hoppet till ställer inte Jenny på en piedestal. Han är hennes like.

Sigrid Undset fick Nobelpriset i litteratur 1928 som tredje kvinna. Ett kriterium för en klassiker brukar vara att den ska behandla de stora allmänmänskliga frågorna. Det är bara att skriva under och njuta av läsningen. Jennys berättelse kommer inte lämna dig i första taget.

PS. Läs inte Ebba Witt-Brattströms förord innan du läser boken. Det blir mer spännande så. Witt-Brattströms belysning får däremot gärna knyta ihop säcken efteråt.

Similar Posts:

• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Bortom de lyckliga sluten
• Litteratur är att vilja?
• Kristin och Sigrid – en och samma person?
• Kvinnokampen ur det nostalgiska perspektivet

Kärnan i Undersökningen är de samtal som Clara för med sina vänner, bekanta, flickvännen Fredag och inte minst läsaren. Om genus, feminism, politik och sexualitet. Hur man hanterar en skilsmässa. Vad barnen ska säga om att mamma är ihop med en tjej. Om att fösa ihop hotellsängarna på kvällen och dra isär dem igen på morgonen, så att inte den som städar ska undra något. Om att inte skriva ”hon” eller ”han” utan neutrala ”hen”. Bara för att testa. Om att ge varandra ett eget rum.

Journalisten och kulturskribenten Kristina Hultman gjorde samma resa som Clara för några år sedan. Hon hade varit gift med en man i flera år, har två barn och kom ut som lesbisk som vuxen. Boken är alltså självbiografiskt inspirerad. Författaren poängterar dock att människor och händelser är uppdiktade och anpassade till berättelsen som berättas. Så då får jag tro på det. Trots kulturpersonligheter, krypterade och inte, som susar förbi, och händelser tagna ur verklighetens nyhetsflöde. Anspelningarna på Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar finns där, uttalade och strukturella. Undersökningen är ett beställningsjobb från en förlagsredaktör. Clara beskriver sina kollegor på en kvällstidnings kulturredaktion (ja, det är Expressen), inte alltid så smickrande. När undersökningen skrivs pågår också Lundgren-debatten för fullt. Och Clara beskriver Lundgren som sin skrivande syster.

Hultman lyckas fånga upp små detaljer som gör att man lever sig in i Claras känsloliv. Man promenerar genom Stockholms och Malmös gator tillsammans med Clara och man känner stämningen i källarlokalerna. Porträtten är kärleksfulla och bitvis lysande. Men ändå är det som att ramberättelsen inte engagerar. Det är inte den som gör att jag läser vidare, utan det är just ögonblicksskildringarna och samtalen.

Undersökningen är en bok som vill väldigt mycket. Den tumlar hit och dit i tid och rum, men den är ju också en slags anteckningsbok, en dagbok om man så vill. Det gör att man inte riktigt får en chans att undra hur det egentligen ska gå för Clara och hennes relationer. Personer kommer, går, återkommer. Ibland hänger man inte riktigt med i svängarna, men tack vare det glänsande språket och de intressanta funderingarna, gör det för det mesta ingenting.

Beroende på vad läsaren själv vill få ut av de nästan 600 sidorna, går Undersökningen att läsa lite som man vill. Som ingång till feministisk teori, queer och genusforskning. Som debattinlägg. Som kritik av de normer som finns inom den hbt-värld som beskrivs, men också som hyllning. Som relationsroman, nyckelroman eller utvecklingsroman. Detta är helt enkelt en bok att fundera över, återkomma till och låna ut till nyfikna.

Similar Posts:

• REA-fynd
• Sommarbazaar!
• Linas bokhylla
• En komplicerad vänskap
• Försök inte tämja denna tiger

Ranelids i ungdomen förstorade läpp och i barndomen förvärvade tinnitus förklarar varför han i media tar illa vid sig om någon skulle förringa dessa upplevelser. Det kan tyckas som enkel psykologi, men hos Forslid och Ohlsson blir ett sådant tilltag inte bara ett angrepp på personen Ranelid, utan hela hans författarskap. Den så kallade Ranelid-fejden (Ranelid vs Linda Skugge) analyseras således utifrån detta perspektiv. Kul läsning där författarna plockar isär Skugges totalsågning av Kvinnan är det första könet, och pekar på att andra recensenter faktiskt anmärkte på ungefär samma saker som Skugge. Men i en lite annan stil.

Som en röd tråd genom boken går kampen mellan fin– och populärkultur, och Ranelids spel däremellan. Läsningen är otroligt intressant, och sätter ljus på dels ett enskilt författarskap, dels författares, båda samtida och historiska, skiftande relation till media.

Tonen är respektfull gentemot studieobjektet, ibland med ironisk blinkning, och genomgående lättläst. Med en akademisk touch givetvis. Lite som Ranelid själv: ett spel mellan populärvetenskap och det andra.

Fenomenet Björn Ranelid bjuder på otroligt intressant läsning och nya funderingar. Och inte minst en inblick i ett författarskap som ju faktiskt verkar i vår samtid under en längre tid, och så lär fortsätta.

Similar Posts:

• Torrt och akademiskt
• Offentliga tårar
• Englund vs Ranelid
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Englund vs Ranelid part 2

Ränderna går aldrig ur utspelar sig i skiftet mellan 1990-tal och år 2000. Platsen är Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, en gymnasieskola där bland andra kungen och Olof Palme har varit elever. I centrum står huvudpersonen Elin från bruksorten Gimo. Hon hittar en dag en broschyr från Sigtunaskolan och börjar drömma om en annan tillvaro med lite mera flärd och spänning. Hon önskar också få bättre kontakt med sin mormor som tidigare gått på skolan. Hennes mamma har för länge sedan lämnat den världen bakom sig och uppskattar inte sin dotters önskan. Men Sigtuna blir det trots allt.

Hellström har själv gått på Sigtuna, och det är en fascinerande värld man får kliva in i. Oskrivna regler och invigningsriter där matrester är inblandade. Pennalism och gemenskap i samma andetag. Att dra paralleller till Ondskan är oundvikligt. Hellström gör det på egen hand när hon låter Elin och hennes kamrater samtala om boken. Men detta är inte Ondskan. Visst, en hjältehistoria, men till skillnad från Guillous alter ego Erik vill Hellströms Elin höra till. Problemet är att hon hör till två världar, medelklass och överklass. Hon upptäcker att hon trivs i båda, och att det enda som egentligen skiljer människor och annat folk åt är kristyren. Innerst inne är vi likadana.

Vägen dit är en inre brokig resa. Förvirring och beslutsamhet. Identitetsgrubbel och magpirr. Motståndslös, skriver jag. Man vet för det mesta vem som är ond och god. Man fascineras av överklassens märkliga bestyr och påminns om att klasstillhörighet ofta handlar om förmåga att röra sig i sociala sammanhang. Hellströms språk är rakt, utan krusiduller. Tillvaron på Sigtuna beskrivs med kärlek och uppriktighet. Ramhistorien med barndomsförälskelsen Behnam är kanske lite väl gullig, men jag väljer att svälja den. Ibland har jag dock svårt att förstå Elin. Vad hon exempelvis ser i väninnan Lydia. Någonstans glappar beskrivningen av deras relation. Och ibland hänger trådarna inte riktigt ihop.

Ränderna går aldrig ur kan gott sättas i händerna på, tja, de flesta. Den som längtar efter att sjunka in i intriger, den nyfikne, tonåringen, klassresenären eller den som tycker det är schysst att internatskolorna för en gång skull beskrivs utifrån en tjejs perspektiv.

Similar Posts:

• Fostran till ledarskap?
• Vadå ta plats?
• För mycket av det goda
• Om det fina folkets kalla händer
• Touch me. I’m just as human as a human can be.

De från norr kommande leoparderna är Malmstens tredje loggbok. Stilen känns igen, tonen är densamma. Kanske är fotografierna något suddigare, något dassigare i färgen än de två tidigare.

Jag lägger den första loggboken, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, bredvid De från norr kommande leoparderna. Omslaget på den första är i guld och färgerna är klara. Den andra är grå och murrig. Strumporna som pryder framsidan är nästan smutsrosa. Jag sörjer att jag inte kan lägga mellanboken, Kom och hälsa på mig om tusen år intill dem. Den finns inte här. Har inte hållit i den.

Jag vet inte om man borde jämföra. Det kanske vore som att jämföra handstorlek: otur. Eller som att jämföra en pågående process: märkligt. Men kanske nödvändigt.

Loggboks-Bodil nu är inte lika nöjd som då. Hon har flyttat till en ny stad, sålt sin älskade Rover. Atlanten är inte densamma. Men grannarna, även om de är nya, är fortfarande betydelsefulla, begreppet ”hemma” fortfarande problematiskt. Loggboks-Bodil målar upp sig själv som en ensamvarg. Det kan vara distansen i språket som gör det. Hon talar bara utifrån sig själv. Hon sitter på sin kammare och läser eller kollar på frågesport på TV. Men det som händer är ju faktiskt sällskapstörstande. Hon berättar varmt om möten, människor, relationen till läsning. Det går att använda loggböckerna som långa boktipslistor. Fast på något sätt vill man inte läsa böckerna och författarna som susar förbi. På något sätt vill man behålla loggboks-Bodils läsning hos sig. Inte jämföra. För man kanske blir osams om man inte tycker lika. Loggboks-Bodil vill man inte bli osams med. Det vore onödigt.

Jag kallar henne för loggboks-Bodil. Liksom i hennes andra böcker, som egentligen handlar om samma saker, samma händelser, fast olika, Sista boken från Finistère och Priset på vatten i Finistère, kan man inte ta berättelsen som sanning och biografi. Malmsten har gjort en karaktär av sig själv: en karikatyr? Jag vet inte, jag känner inte Bodil Malmsten. Men loggboks-Bodil känner jag. Hon är min vän. Och vi är inte osams.

Similar Posts:

• En värld att försjunka i
• När Bodil Malmsten talar lyssnar världen
• Tema: Bodil Malmsten
• När man odlar sin trädgård
• ”Den som gudarna älskar dör inte”

Ett smakande språk och en nästan deckarliknande intrig gör Margareta Lindholms roman Jag går över det frusna gräset till en stämningsfull berättelse. Pusselbit efter pusselbit läggs ut, och fram träder Saga allt tydligare. Hennes livshistoria är fascinerande, trots att man aldrig riktigt får hela bilden av vad hon har varit med om. Romanen berättas ur Sagas perspektiv, och hennes nedskrivna minnesbilder av Tistel, sitt forna liv och betraktelser av livet i prästgården vävs vackert samman.

Saga får bo i prästgårdens källare. Ett par gånger om dagen kommer prästfrun ner med mat. Hon stannar allt längre stunder hos Saga och börjar anförtro henne saker, sådant som hon inte vågar berätta för någon annan. Ett prästpar har nämligen alltid alla ögon på sig. Och det händer märkliga, obehagliga saker i huset. Bakom draperiet längst upp i trappen viskas det, fotsteg kommer och går. Saga lyssnar och betraktar. Någonstans tröttnar hon.

För någonstans måste man ställa sig frågan, vem som egentligen behöver hjälp med sitt inre. Prästfrun ska på ytan leva ett harmoniskt liv, men bakom dörrarna pendlar känslorna mellan höga vågor och stilla hav. Hur mycket ska man orka lyssna på. När ska man säga nej, jag vill inte höra.

I Jag går över det frusna gräset måste man ta hand om sitt eget själsliv innan man kan vara till hjälp för någon annan. Och det gäller att låta saker rinna av huden.

Han satte sig ner vid köksbordet. Tistel slog sig ner mittemot. Han bläddrade fram en tom sida i skrivboken och skrev ner orden som de där kunderna hade sagt. Och sedan delade han upp orden i bokstäver.
”Hör på”, sa han till Tistel. Och sedan lät han som varje bokstav lät.
Han drog isär bokstäverna och fogade sedan samman dem igen. Han visade hur hon kunde följa bokstävernas linjer och staplar. Och böjarna.
”Detta är vad ord består av”, sa han. ”De kan inte göra dig något om du inte låter dem. Plocka isär dem och lägg dem åt sidan. De betyder ingenting.”

Man måste hela tiden framåt. Och man bestämmer själv när det är dags att gå.

Similar Posts:

• Om man mister skogen
• Shakespeares syster anställs av systrarna Brontë
• Verkligare än Göran Hägglund?
• Ved och potatis
• Historier från Trakten

I antologin Fejkad orgasm har Susanna Alakoski och Amanda Mogensen samlat berättelser från kvinnor i alla åldrar, samhällsklasser, heterosar, flator och bisexuella. De berättar om sina relationer, hur de tänker kring sex och framförallt om den fejkade orgasmen. Hur de fejkar, varför de fejkar, varför de inte fejkar. Hur de började fejka, varför de slutade.

Fejkad orgasm är ett potpurri av korta citat, vetenskapliga analyser, längre berättelser och kärnfulla serierutor. En coffeetable-bok man borde låta ligga framme, eftersom den inspirerar, tröstar och sätter igång funderingar.

Bland de berättelser som berör mest är Ann Cremers. Hennes man sa till henne att hon var ”frammusad”. Han menade att hon inte kunde få orgasm under samlaget eftersom hennes klitoris satt för långt från slidan. Senare skilde hon sig från honom och förberedde sig på ett liv i ensamhet. Men så, i sextioårsåldern, träffar hon en ny man, och hon berättar så fint om deras samliv:

Den intensitet med vilken vi gick upp i varandra övervann alla svårigheter. Nu var jag inte mera ett ”frammusat” knullobjekt utan en åtråvärd kvinna med en kropp som skulle smekas varje stund. En mun som skulle kyssas vid alla tillfällen, en hand som skulle bli kramad i ett, en kropp som skulle bli offentligt omfamnad i alla situationer.

Antologin är intressant inte bara för att man får möta människors livsberättelser, utan också för att den är en berättelse om kvinnans sexualitet. Röda trådar kommer igen, något som kapitlet ”Njutning eller fejk? En filosofisk betraktelse” belyser. Hildur Kalman som har skrivit är filosof, verksam vid Umeå universitet. Hon ser att det finns två anledningar till varför man fejkar. Antingen fejkar man av kärlek till den andre, att man inte vill göra den andre ledsen, och att det inte spelar någon roll om ”jag” kommer eller inte. Eller så fejkar man för att det tråkiga sexet ska gå över.

Att fejka orgasm är helt enkelt inte något man bara gör. Det kan säga mycket om kvinnans egen uppfattning om sex och kropp, men också hur samhälleliga och kulturella strukturer ser på och formar den. Och det verkar gå både framåt och bakåt och stå still.

Fejkad orgasm är tillägnad mänskligheten. Jag tackar och tar emot.

Similar Posts:

• ”Vi tar oss rätten att ligga med hela världen eller inte ha sex alls.”
• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• ”ja mina fötter passar inte i de där trånga skorna”
• 6
• Män som slår – eller inte

Men detta är en allvarlig bok också. En bok om konsumtionssamhällets krav, ålderdom som längtar efter att leva, relationen mellan mor och dotter, mor och son. Vardagstankar växer till en kritik mot mobiltelefonpratande i bilköer, lediga dagar i shoppingcentrum. Karusellen.

Vissa avsnitt griper tag mer, jag vill veta mer. Jag vill veta mer om den nittioåriga fastern som väntar på en plats på ålderdomshemmet. Som vill träffa människor. Som inte vill äta mat ur hemtjänstens svarta låda, utan tillsammans med andra.

Samtidigt har jag svårt att svepas med. Jag kanske funderar för mycket. På äggskalsfärgade parasoller. Barn som är hemtama på egna hotellrum. Som lägger servetten i knäet. Jag funderar på hur olika det kan vara. Jag funderar på den bildade klassen som besöker moderna museer från skolåldern, där rosévin på terrassen är vardagsmat. Jag kanske funderar för mycket eftersom jag samtidigt har börjat läsa Aftonbladets omdebatterade Fattigbloggen. Och då skaver det lite när jag först tänker att detta är vardagsbetraktelser, och sedan, ja, kanske det, men vems vardag? Jag blir störd av min egen läsning.

Så läser jag vidare, fler avsnitt griper tag, får mig att humma.
Jag läser:

”Mamma, du tror fortfarande att jag är ett barn, jag är inte liten längre!”
Hård smäll i dörren, kylan faller in –

Jag läser:

Jag sorterar halvnoga – böcker ska inte sorteras för strikt – de dör då.

Och jag läser:

Det är lätt att glömma blankstegen.
För att de inte syns.
Det är lätt att glömma människor också, för att de inte syns.

Styrkan med Jorden snurrar bara framåt är vardagstankarna. De som säger mer än vid en första anblick. Och de som leder in på stickspår. Och som inspirerar. von Hofstens raka, samtidigt underfundiga språk lockar till funderingar. Lockar utåt och inåt. Inåt de egna tankarna, utåt hur världen egentligen ser ut. Men inte till köpstaden, utan till skogsdoft, lugn, eftertanke. Dags att leta efter krokusar.

Similar Posts:

• Skört och vackert
• Inget att akta sig för
• Vettiga medelklassvykort om klimathot och hopp
• Den ena måste dö
• Lovande debutant