Papperssnäckor, vulkaniskt glas, vildsvinstestiklar och vinäger, uråldriga flamboyantträd, krokodilkyrkogårdar, mangoplantager, guavapastejer, sällsynta hermelinarter, öar av stjärnkorall, valfiskfjäll och djuphavskalksten, gyttjehyddor, spiraltrappor av fossilspäckad marmor, tukaner och karettsköldpaddor, flaskor med etruskiskt vax, fossilsalter och laxativ, hemliga kabinett, turbansnäckor, eldkoraller, kalkalger och havsanemoner med ivriga tentakelkronor, trollhumrar, sylt av rosenblad och kvittenfrukt, ökända stenöknar, kanelträd, mahognykolonner, svärmar av luftorkidéer, fjäderklädda ormar, albinospindlar, skuggiga laboratorier, scharlakansfärgade rockor, ”en jungfru så skör att ett endaste ont ord skulle få henne att förvandlas till pudersocker …”

… med mera, med mera, med mera. Rikki Ducornet sparar inte på krutet när det är till att ornamentera och surrealisera. Fosfor i drömlandet är en karibisk-gotisk 1600-talsdjungelroadtrip med en kärlekskrank och vanställd uppfinnare i huvudrollen. Denne och ett gäng andra pikareskt tillspetsade karikatyrer heter saker som ”Fantasma”, ”Yahoo Clay” och ”Nuño Alfa y Omega”. Här uppmålas en värld som skälver av magisk-exotisk detaljrikedom och välfunna groteskerier, och i just det avseendet är Ducornet verkligen mästerlig. Men i övriga avseenden – njae. Problemet kan sammanfattas som att en filmatisering skulle högintressera scenografer och cgi-nördar, men knappast en manusförfattare eller dramaturg (än mindre en psykolog). För exempel kan hänvisas till senare Tim Burton-filmer.

”Som en Calvino på absinth” skrev Björn, och den komplimangen kan säkert anstå debutromanen Fläcken. Så kan substanserna för Fosfor i drömlandet istället ha varit Ipren och Resorb.