Begreppet ”etnisk litteratur” har varit flitigt förekommande i kulturdebatten den här säsongen. Bland annat förde vietnamesisk-australiensiske Nam Le en kvick metadiskussion i succéartade debutsamlingen Båten kring hur författare kan slå mynt av etnisk annorlundahet. I slutänden ligger det väl ändå något väldigt positivt i att fler och fler läsare insett att den litteraturvärld vi normalt får ta del av har varit, och fortfarande är, pinsamt begränsad – och att böcker ändå är ett fantastiskt sätt att få ta del av människors liv på olika platser och i olika sammanhang.

Nu utspelar sig Tre apor i Göteborg på 1980-talet, men också i den judiska församlingen, med allt vad det innebar av en minoritetsgrupps, på gott och ont, täta sammanhållning. Här råder judiska högtider, traditioner och vanor. Och när något händer så finns förstås – på gott och ont – hela församlingen där.

Jacob är 13 år och har precis haft sin Bar mitzva när hans föräldrars äktenskap faller i stycken. Mammas nye flyttar in i huset. Farföräldrarna förhör sig frenetiskt: tänker han släpa in någon julgran, den här nye? Och vad är det egentligen som händer med Jacobs pappa?

Något lånar Mendel-Enk i strukturen från deckare och thrillers – antydningar, cliff hangers – ett fenomen som har spridit sig genom både fack- och skönlitteratur på senare tid. Tanken är väl att fånga intresset, kanske också att som Jacob undvika det som är svårast att prata om, och egentligen räcker det med det, med karaktärernas och handlingens förmåga att fånga.

Tre apor är en träffsäker, finstämd, mörk och ofta rolig uppväxtskildring. Här finns det mycket allmänmänskliga i att förhålla sig till en vardaglig katastrof och att växa upp till en egen individ i förhållande till de olika gemenskaper som erbjuds. Här finns det komiska, kärleksfulla och lätt hemvana i alla knasiga släktingar som lägger sig i och ställer krav, och det mer specifika i en morfar som delar in allt på tv i ”judiskt” och ”antisemitiskt”, eller den darrhänte gamle rabbinen som eventuellt dragit en förbannelse över församlingen genom sitt eviga tappande av Torarullarna.

Och det är väl som poängen med all litteratur egentligen, det allmänmänskliga och det specifika.