Jag tror inte det finns någon, hur ointresserad av litteratur denne än må vara, som inte hört hans namn. Trots att han är världslitteraturens största namn vet vi inte särskilt mycket om honom. Hade han slagit igenom i slutet av sjuttonhundratalet, så är jag helt övertygad om att vår kunskap om den store dramatikern hade varit ingående. Ty under renässansen, när Shakespeare var verksam, var synen på författare helt annorlunda än idag, och dagens sätt att se härstammar från romantiken. Vad vi vet om Shakespeare är att han föddes 1564 och dog 1616 i Stratford-upon-Avon. Däremellan gifte han sig, skaffade barn, skrev dramatik och spelade denna på Londons teatrar.

Vissa har hävdat att Shakespeare inte var den vi tror. Bland andra var Freud helt övertygad om att det var en engelsk adelsman som skrev delar av Shakespeares samlade produktion. Freud ville nog inte erkänna att det funnits ett större geni än honom själv, som dessutom tänkt samma tankar som honom, 300 år tidigare. En än mer bisarr teori fick, tror jag, al-Kadaffi som anhängare; Shakespeare var arab och hette egentligen shejk Spere. Vi kan hursomhelst skatta oss lyckliga över att ett fyrtiotal dramer av Shakespeare finns bevarade, och jag tror inte det finns någon som vill byta ut Hamlet eller King Lear mot ökad kunskap om Shakespeares privatliv.

Shakespeares nuvarande position som en av tidernas störste författare var ingalunda självklar under den elisabethanska eran. Under det sena femtonhundratalet fanns i England ett par dussin begåvade dramatiker, som alla tävlade med varandra om en stor teaterpublik. Att gå på teater vid den tiden var, tror jag, som att idag gå på krogen, bio och boxning samtidigt. Vid sidan av Shakespeare fanns bland andra Thomas Marlowe, Ben Johnson och Thomas Kyd. Det var först nästan 200 år senare som Shakespeare kanoniserades av den tidiga romantikens författare och läsare.

Othello är en av Shakespeares tragedier, uppförd och skriven runt 1604. Som många andra av Shakespeares dramer är Othello skriven efter en förlaga; en novell av en författare vid namn Giraldi Cinthios (upphovsrätten var inte uppfunnen än, tvärtom betraktades litteratur som allmän egendom). Titelpersonen i Othello är en ädel mor som tjänstgör som general i Venedig. Han gifter sig i början av pjäsen med borgmästardottern Desdemona. De är bägge djupt förälskade i varandra. Som ny löjtnant har Othello valt den boklärde Cassio, en gentleman utan större krigserfarenhet. Fänriken Jago känner sig snuvad på konfekten, eftersom han med sin långa erfarenhet ser sig som självklar löjtnant. Jago bestämmer sig för att hämnas på Othello och Cassio. Vägen till hämnd går via Desdemona. Jago smider planer som går ut på att väcka Othellos misstänksamhet och svartsjuka mot Desdemona och Cassio, som är helt oskyldiga.

Othello är förvisso hjälten i sin egen tragedi, men det är Jago som är pjäsens motor. Det är inte bara han som planerar och orsakar Othellos fall, han tar också störst plats och är mest slängd i käften av alla. Under sin uppvisning i banal ondska är han stundtals oerhört rolig. Trots att han är gift är han den mest ensamma av dramats karaktärer; han är en fullblodsegoist som utan att blinka utnyttjar alla personer som kommer i hans väg, bara för att uppnå sitt mål att störta Othello. Någon riktigt hållbar orsak till sitt handlande har han inte. Han är förvisso avundsjuk på att Cassio blev löjtnant och inte han. Han hävdar också att det finns en liten möjlighet att Othello har varit intim med hans fru, men han verkar inte hålla det för troligt. Trots vaga motiv ser han till att blodet sprutar ur en handfull kroppar. Och vägen dit är rolig, tragisk, hela tiden underhållande. Som sig bör får han sitt straff.

Trots att Shakespeares dramer skrevs för att spelas på scen så är de oerhört lämpliga att läsa. Detta gäller även Othello. Det finns de som hävdar att det är omänskligt svårt att läsa Shakespeare, att det inte kan ge någonting för en nutida människa. Så är inte fallet. Det är förvisso svårt att läsa Shakespeare, men det är ännu svårare att lära sig läsa, vilket vi ju alla ändå lärt oss. Tar man sig bara tid, och ger man sig hän i sin läsning, så är Shakespeare faktiskt bland det bästa och modernaste man kan läsa.

Similar Posts:

• ”Och alla gårdagar har lyst fram narrar till dödens mörker”
• Vem var Shakespeare?
• Att sona brott med brott
• Mot Ardennerskogen!
• Ögonblickets mästare

Myten om Orfeus och Eurydike är en av litteraturhistoriens mest använda. Orfeus var son till sånggudinnan Kalliope och en mästare på att sjunga och spela lyra. Han förälskar sig i Eurydike som har oturen att dö på deras bröllop. Med en oövervinnelig sorg rivandes i sitt stackars lyrspelarbröst beger han sig ned i Hades för att hämta tillbaka sin älskade. Dödsguden Hades låter honom få tillbaka Eurydike på ett villkor: Eurydike ska gå bakom Orfeus från dödsriket och Orfeus får inte se sig om, ty då skall Eurydike gå honom evigt förlorad. Naturligtvis kan Orfeus inte bärga sig. Han ser sig om och hans älskade försvinner.

En sonett består av 14 jambiska rader fördelade på fyra strofer. En sonettkrans består av 15 sonetter, vars inledningsrad ska vara identisk med föregående sonetts slutrad. Lägg därtill att den sista sonetten ska bestå av de 14 föregående sonetternas förstarader i rätt ordning och dessutom sammanfatta hela sonettkransen. Att lyckas med en sonettkrans är ett litterärt hantverk av klass.

Den mörka stigen utspelar sig under Orfeus väg tillbaka från dödsriket. Det är också Orfeus som är diktens jag och han förmedlar sina tankar direkt till oss, i den stund han upplever dem. Som sig bör betonas Orfeus som konstnär. Orfeus har genom seklen och i olika skepnader misslyckats med sin färd från Hades, han är så att säga fånge i sin egen myt. Hos Lotta Olsson är han fånge i sin egen dikt; sonettkransens första rad kommer åter i den fjortonde sonettens sista. En sonettkrans sluter sig om sig själv.

Den mörka stigen känns ibland sval, man identifierar sig aldrig riktigt med Orfeus. Om detta egentligen är någonting negativt är svårt att säga, eftersom det ofta är med distans vi betraktar myter. En mytologisk karaktär verkar inte vara något vi sympatiserar med på samma sätt som vi sympatiserar med litterära karaktärer.

Det finns de som kanske anser att det är föråldrat att använda sig av gamla versmått och uråldriga myter. Men det är min övertygelse att författare allt mer kommer att övergå till bunden form i sina dikter och på andra sätt influeras av äldre litteratur, profan och religiös från olika kulturer. Detta som en reaktion mot vad vissa kallar "postmodernism", en term som förblivit innehållslös när det gäller litteratur.

Similar Posts:

• Jag har blivit annan nu
• Mitt bland människor
• Intet nytt från lyrikfronten
• ”Bilen säger brum, brum, brum. Humlan säger hum, hum, hum.”
• Helgon och kroppar

Ett problem för de som anser att all litteratur är likvärdig är hur vi ska förklara det faktum att vissa författare och vissa verk lever, läses och älskas i århundraden. De svar som dessa personer ger, men som vi inte har tid att gå igenom här, tyder på att de knappast läser särskilt noga, än mindre älskar litteratur. Och författare som Shakespeare, Dante, Emily Dickinson, Rabelais, Boccaccio, Jane Austen, Euripides och Cervantes är till för människor som älskar att läsa.

2. Miguel de Cervantes Don Quijote är en av få texter som fortsätter leva ett eget liv oberoende av hur vår omvärld ser ut. Det är ingen överdrift att säga att denna roman är fullkomligt odödlig. Inga bokbål kan rå på denna roman; den har redan satt sådana spår i litteraturen, och i livet, att det krävs att mänskligheten dör ut för att utradera spåren efter den.

Don Quijote publicerades i två delar, den första 1595 och den andra 1605. Vi skulle inte kunna bedriva samma slags politik som bedrevs på den tiden, vi skulle inte kunna ha ett sådant ekonomiskt system som de hade då men vi kan läsa Don Quijote och en rad andra texter som vore de skriva i vår samtid. Beror detta på att litteraturen inte har utvecklats? Nej, det beror på att vissa böcker, som till exempel Don Quijote, inte är skrivna för en viss tid. De tillhör evigheten.

3. Ytligt sett är Don Quijote en drift med de så kallade riddarromaner som var populära fortfarande under Cervantes tid. I en by i la Mancha bor den utfattige adelsmannen Quijada vars enda intresse är att läsa dessa riddarromaner. Hans läsiver har drivit honom så långt att han inte längre kan skilja mellan fiktion och verklighet. Han bestämmer sig för att följa sina förebilders exempel och ger sig ut i världen för att rädda det goda från det onda. Hans rustning är gammal och rostig, hans häst Rocinante är som en skev gammal damcykel men hans vilja och övertygelse är av hamletska dimensioner. Som alla andra stora riddare måste han ha en vapendragare och valet faller på Sancho Panza, en till synes stupid lantbrukare, som följer med när han blir lovad en ö att vara ståthållare över. Don Quijotes hjärta är dedikerat till Dulcinea, en förnäm flicka som enligt Don Quijote är förtrollad av en ond trollkarl.

Tillsammans ger de sig ut, Don Quijote och Sancho Panza, för att frälsa världen ifrån ondo. Allt kan hända, och allt händer i denna roman. Redan från första sidan är Don Quijote omåttligt rolig. Alla känner till scenen när Don Quijote slåss mot väderkvarnar, i tron att de är jättar. Det är oftast så Don Quijote upplever sin omvärld; ett enkelt värdshus är en gyllene borg, några munkar är trollkarlar som rövat bort oskyldiga prinsessor, en barberare är en ond riddare som stulit Mambrinos hjälm. Mellan och under alla äventyr pågår en ständig dialog mellan riddaren och hans vapendragare, och fram växer litteraturhistoriens finaste vänskap. Don Quijote och Sancho Panza, som till en början verkar vara varandras motsatser, lär av varandra och liknar varandra mer och mer under berättelsen gång. Även om de ofta bråkar sinsemellan, så är de alltid lojala mot varandra.

Jag har aldrig läst en roman som låter två karaktärer ta så stor plats som Don Quijote och Sancho Panza gör i denna roman; bägge är på sina sätt hjältar i romanen. I en roman av Don Quijotes omfång borde det vara omöjligt att inte trötta ut läsaren, med tanke på hur lite utrymme som ägnas åt andra karaktärer, men faktum är att det varken tar 100 sidor att komma in i romanen eller 300 sidor att tröttna på den. Tvärtom är vartenda kapitel ett nöje att läsa och man tröttnar aldrig på de två hjältarna. När boken är slut önskar man att Cervantes hade skrivit ytterligare en del. Eftersom han inte gjorde det återvänder man förr eller senare till boken.

4. Proust, Beckett, Marquez, Mann, Flaubert, Dostojevskij. Listan på författare som direkt influerats av Don Quijote kan i princip göras hur lång som helst. Listan på författare som indirekt, via andra författare, influerats av Don Quijote, innehåller i stort sett alla västerländska författare av värde sedan mitten av 1600-talet. Lägg därtill att Shakespeare med största sannolikhet läste och lät sig inspireras av Cervantes. Bägge dessa författare levde samtidigt, kanske dog de på samma dag. Det kommer att krävas en ny tidsålder innan två samtida författare kommer att påverka litteraturen i lika hög grad som Shakespeare och Cervantes en gång gjorde.

5. När jag undervisade i spanska på högstadiet och för mina älskade elever föreläste om Cervantes och hans roman lärde jag dem ett citat av Harold Bloom som de fortfarande bär med sig och som antyder romanens storhet: ”Don Quijote har samma litterära sprängkraft som den hebreiska bibeln.” Enligt den spanske filosofen Unamuno är Don Quijote Spaniens rätta bibel och Don Quijote en Kristus för oss sekulariserade. Jag önskar att jag själv kunde komma på ett omdöme om denna bok som på samma sätt inringar Don Quijotes väldighet.

När man talar om denna roman är det ofrånkomligt att använda religiösa termer. Jag tror att det beror på att litteraturen till viss del har tagit över religionens roll i en sekulariserad värld, åtminstone för vissa av oss. Vi stärker våra jag, inte med hjälp av religiösa riter men med och genom vår läsning. Jag menar inte att man blir en bättre människa, vilket verkar vara den troendes mål, genom att läsa mycket (kanske blir vi rent av sämre människor, i social och religiös bemärkelse, av att läsa skönlitteratur). Däremot tror jag att läsning kan vara ett sätt att komma närmare sig själv. I detta syfte är Don Quijote oumbärlig. Och om man någonsin tvivlar på varför man läser skönlitteratur, så räcker det med att läsa några kapitel ur Don Quijote för att skingra tvivlen.

6. Den som anser att Don Quijote och Sancho Panza är rakt igenom löjliga (vilket vissa hävdar), den som försöker ställa sig över dem och skrattar åt dem förstår inte den här romanen helt och hållet. En sådan läsare är antingen okänslig eller så känner den inte sig själv tillräckligt väl. Den som ser sig själv i Don Quijote och Sancho Panza, och dessa i sig själv, den som skrattar åt Don Quijote och Sancho Panza och samtidigt åt sig själv har kommit längre.

7. Den som i sitt eget liv får uppleva en vänskap som den mellan Don Quijote och Sancho Panza är en lycklig människa.

För övrigt är Jens Nordenhöks översättning lysande.

Similar Posts:

• Läs Bloom och spring till ett antikvariat
• Borges ad infinitum
• Världsbokdagen och alla andra bokdagar
• Tusenårig flirt som fortfarande roar
• Fascinerande dagböcker

Dikterna i Det är bara gudarna som är nya utspelar sig i ett samtida Sverige, i betongen, på gatorna, bland invandrare, klottrare, hip hop-lyssnare och andra homeriska (eller anyuriska) hjältar. Diktjaget är till största del en betraktare, som blickar tillbaka på händelser som inte ligger allt för långt tillbaka i tiden.

Anyuru skriver i en stilistisk tradition som grundades av Walt Whitman, Amerikas främste diktare vid sidan av Emily Dickinson, fördes vidare av beatgenerationen och vars mest uppmärksammade svenske förvaltare är Bob Hansson. I jämförelse med Hanssons är Anyuru i mitt tycke mörkare, mer nyanserad, djupare, kort sagt bättre. Det är inte ofta vi får läsa en debutant med sådan stilistisk potential som Anyuru.

Tyvärr lyckas det inte helt och hållet för Anyuru. Metaforerna blir ibland krystade och de historier som döljer sig i dikterna engagerar inte alltid läsaren. Problemet är kanske att Det är bara gudarna som är nya känns lite för samtida, både i tematik och stil.

Similar Posts:

• Åttital
• Den mångförslagne … människan!
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Ingen kanonidé
• Den fängslades erfarenheter

Vad vi bland annat använder vårt läsande till, det är att förbereda oss själva på förändring och förvandling, och den yttersta förvandlingen delar vi alla, dessvärre.

Det är med detta i åtanke vi ska läsa.

Similar Posts:

• Griniga gubbar och fadersuppror – tankar om Harold Bloom
• Det är bäst om det är roligt
• Läs Bloom och spring till ett antikvariat
• En svensk Harold Bloom
• ”Jag är som sådana människor som försöker dölja hurdana de är trots att man vet att de är som folk är mest.”

Nietzsche är inte existentialist, han är snarare kunskapsteoretiker och har som sådan tjänat som inspirationskälla åt en rad kända, så kallade postmoderna teoretiker som jag inte orkar nämna vid namn.

I det sjunde bandet av Nietzsches samlade skrifter finner vi nyöversättningar av Bortom gott och ont. Förspel till en framtida filosofi och Till moralens genealogi. En stridsskrift. Dessa två texter skrevs mellan 1885 och 1887, alltså mellan Nietzsches mest kända bok, den något överskattade romanen Så talade Zarathustra, och utbrottet för hans psykiska sjukdom. Den som vill kan säkert hitta tecken på tilltagande sinnesrubbning i dessa texter, ty den som letar, den finner. Men eftersom vi är intresserade av filosofi och litteratur, så lämnar vi alla hobbypsykologiska spekulationer åt sidan.

Mer intressant än spår efter mental instabilitet är Nietzsches kritik av dels den traditionella och dogmatiska (moral-) filosofin på kristendomen och Platons grund, dels den moderna filosofin, som utger sig för att ha befriat sig från gamla fördomar till förmån för ett rationellt sätt att tänka. Nietzsche går alltså till attack mot två, till synes kontradiktoriska, värdesystem; ett traditionellt och ett modernt. Han menar att dessa begår samma misstag, vilket kortfattat går ut på att de strävar efter någon form av sanning; de sätter Sanningen på piedestal, gör denna eftersträvansvärd. Och det sanna är också det goda. Man måste enligt Nietzsche gå bortom sant och falskt, bortom gott och ont, för att bedriva filosofi på riktigt.

Än mer intressant blir det kanske när Nietzsche i första delen av Till moralens genealogi går igenom ursprunget till begrepp som "god/dålig" och "gott/ont". Han menar, utan att lägga någon form av värdering i det, att det genom historien har funnits en "herremoral" och en "slavmoral". I "herremoralen" definieras det "goda" utifrån de handlingar den härskande klassen gör (bland annat gentemot "slavarna"). I "herremoralen" kan till och med en fiende vara god, eftersom fienden liknar en själv. I "slavmoralen" krävs först utpekandet av en "ond" för att någon ska bli "god". Den onda blir "herren", den som har makt, och dess motsats, alltså slaven, blir "god". Kristendomen är en typisk slavmoral enlig Nietzsche, eftersom den menar att undergivenhet, försakelse, lydnad och så vidare är tecken på godhet.

Denna skissartade exeges av delar av Nietzsches filosofi ger inte på långa vägar en rättvis bild den. Jag kan bara rekommendera er att själva läsa något av Nietzsche (och alla andra filosofer värda namnet) eftersom det är en fördel att veta vad andra tänkt, om man själv vill tänka. Även om man inte själv håller (vilket undertecknad bara gör ibland) med, så är det intressant. Och väldigt skickligt skrivet.

Similar Posts:

• Grunden för vår civilisation – Dionysos eller Apollon?
• Friheten från moralen
• Sartre och kriget i Irak
• Känslan och förnuftet
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten

Den blåklädde mannen med flera män i sin mage skrattar med vita tänder. Han är svart i ansiktet. Han har stora runda ögon och en bit skinn på huvudet som är ditsatt med hjälp av ett häftstift.

Maria Gyllenhaal har debuterat med en underlig liten bok. Morfar och den svarte mannen är döpt efter två av bokens huvudpersoner, den tredje är berättaren. Morfadern är död och han har lämnat efter sig ett hus fyllt av saker och minnen, framför allt den svarte mannen, som är en sådan där halvmeterhög docka som föreställer en svart jazzmusiker från början av 1900-talet. Inuti honom bor hans fyra yngre bröder, som oftast är tysta. Ibland beger de sig ut på upptäcktsfärd i morfars hus. Även berättaren är bebodd. Inuti henne väntar hennes sex systrar på att berättaren ska börja tala och på att den svarte mannen ska börja sjunga. De befinner sig alla i morfaderns hus, och de söker efter det förflutna. Morfaderns liv var inte särskilt intressant; han åkte på tjänsteresor, plockade bär och läste Fantomen.

Problemet med Morfar och den svarte mannen är att boken aldrig, som man brukar säga, griper tag i läsaren. Det hettar aldrig till. Den underliga svarte mannen och hans bröder skildras som en lika naturlig del av berättelsen som den småtrista morfadern och hans liv. Detta är antagligen medvetet, men den magiska realism som detta skulle kunna resultera i uteblir, vilket leder till att läsaren får en tunn historia, som dessutom är tunt berättad, serverad.

Sommaren är kort, och vill man spendera den med att läsa, vilket alltid är det bästa sättet att spendera sin tid och ensamhet på, så vill jag inte rekommendera er att läsa Morfar och den svarte mannen. Läs hellre Prousts På spaning efter den tid som flytt. Och om du redan läst den, så läs den en gång till.

Similar Posts:

• ”Jag känner igen dig men jag vet inte vem du är.”
• Stockholmsfantasy
• Bättre än på tv!
• Leva med svinen
• Säger mig ingenting

För de som älskar stor litteratur är situationen svår, eftersom de borde skämmas när de läser Shakespeare. Jag är trots allt övertygad om att det även i framtiden kommer att finnas människor som läser skönlitteratur som litteratur, och när dessa människor väljer ett prosaverk skrivet på svenska under 1900-talet så kommer det, tror jag, att vara Willy Kyrklunds Polyfem förvandlad. Kyrklunds författarskap har potential att uppgå i den svenska kanon inom några generationer, tillsammans med ytterligare ett fåtal av våra 1900-talsförfattare.

Polyfem förvandlad publicerades för första gången 1964 och möttes med en entusiastisk förvirring av den svenska kritikerkåren. Språket ansågs vara vackert, men vad handlade boken om? Frågan har förblivit obesvarad i snart 40 år, trots en rad seriösa försök. Inte ens Olle Widhe lyckas i sin lic-uppsats från förra året knäcka denna hermetiskt slutna nöt som kallas Polyfem förvandlad. Inte heller denna recension vill utge sig för att komma med en tillfredställande tolkning.

Polyfem förvandlad utger sig för att vara en roman, men det vi möter är knappast vad vi är vana vid när vi läser romaner. Boken innehåller 14 onumrerade och tillsynes helt osammanhängande stycken. I det första stycket sitter Polyfemos, cyklopen från Odysséen och Ovidius Metamorfoser, på en klippa och väntar på att Odysseus ska komma tillbaka. I stycke två berättar en kvinna om lidandet; hon är ytterst kompetent att yttra sig i detta ämne då hon själv aldrig har upplevt något lidande. Och så fortsätter det. I korta och nästan smärtsamt vackra stycken, som utspelar sig i orienten, Grekland och en rad andra platser, möts så många röster att vi snart tappar bort berättaren.

Polyfem förvandlad är en intertextuell ekokammare, en citatväv driven in absurdum. Och trots att det är en svår text vi möter, så är den ändå hela tiden underhållande, nästan lekfull. Detta är en bok att läsa om och om igen och om man vill läsa en bok som även våra barnbarns barn kommer att älska, så ska man läsa Polyfem förvandlad.

Similar Posts:

• Kyrklunds pessimism bör tas med en nypa salt
• Allt på ett kort
• Längtan efter livet
• Vin, Kvinnor och Gud
• Akilles 2003

Kokboken Det asiatiska köket innehåller en rad recept från Kina, Japan, Korea, Kambodja och nästan alla andra asiatiska länder. Om man har tröttnat på att använda färdiga currypastor, och vill ge sig in det asiatiska köket på riktigt så passar den här boken utmärkt. Här görs allt från början.

Den som exempelvis vill göra currypasta musaman måste ha sexton mer eller mindre ovanliga ingredienser och om man känner sig sugen på rendangbiff måste kila ner till sin lokala asiatiska livsmedelsaffär och köpa, bland tjugo ingredienser, färsk galangal, citrongrässtjälkar, kaffir limeblad och tamarindvatten.

Det kan med andra ord vara lite problematiskt att lägga vantarna på vissa av de råvaror som krävs, men har man väl gjort det är det inte särskilt svårt att laga maten. Bilderna på maträtterna är stilrena och fina, så om man bara har nudlar hemma kan man äta dessa titta på bokens bilder och låtsas att man käkar singaporenudlar med tigerräkor och char-sui fläsk. Sånt brukar funka för mig.

Similar Posts:

• Oaptitligt
• Om det inte ens ser gott ut på bilden?
• Husmoderns återuppståndelse?
• Varför göra det svårare än det behöver vara?
• Angeläget om att göra slut med bantningskulturen

vad gör jag här är en enda lång dikt, dryga 80 sidor, ett panorama över en trettiotvåårings tillvaro under några månader år 2001. Diktjaget ser ibland tillbaka i tiden, när han var barn eller tonårig, ibland in i framtiden. Både då och sedan är mer eller mindre förknippat med ångest. Dock utan att läsaren riktigt tar till sig den. Diktjaget transformeras till porrstjärnor, tiggare, barn, hemmafruar och träffar då och då en snubbe som heter Lukas Moodysson, som bor i Malmö och är 32 år eller är en 42-årig swimmingpoolsägare som inte vill låta diktjaget ta ett dopp.

Att låta diktjaget så att säga möta sig själv fungerar bland annat på grund av att namnet Lukas Moodysson är så bekant för oss; så snart vi hör namnet aktualiseras vår bild av filmskaparen som tycker om att diska (i brist på en hobby), ofta har sneakers på fötterna och har gjort de där mästerliga filmerna (om någon sett en svensk ungdomsfilm, eller en enda scen i en sådan, som ens kommer i närheten av Fucking Åmål så berätta det för mig).

Dikten utges för att vara skriven mellan långfredagen och den 12 september 2001; mellan dagen för Jesus död och dagen efter att några förvirrade människor flög in i WTC. Med andra ord kan man redan i dateringen tolka in lite vad som helst, om man känner för det.

Tyvärr är denna dikt inte lika träffsäker, rolig, tragisk och bra som Moodyssons filmer, vilket trots allt skulle vara att begära för mycket. I väntan på nästa film får vi hålla tillgodo med denna dikt, eller varför inte se om Fucking Åmål för sextonde gången?

Similar Posts:

• ”han som äger huset heter lukas moodysson han är 45 år och har sålt sin själ han har gjort en massa succéfilmer”
• Min uppväxt med Moodysson
• I skuggan av Bergman
• Vårvindar på dagensbok.com i veckan
• Osjälvisk dokumentär dagboksroman