Livet är teater hos Shakespeare. Karaktärerna spelar roller, prövar roller, testar varandra och sig själva. Därför är han fortfarande så spelbar och därför kommer han undan med sina uppriktigt sagt ofta ganska idiotiska intriger.

I Lika för lika har hertigen tröttnat på sina depraverade undersåtar i Wien. Han vill styra upp lag och ordning, inte minst på det sexuella området, men själv slippa folkets missnöje. Därför låtsas han ge sig av i ett brådskande ärende och lämnar över makten till den nitiske Angelo. Gamla lagar dammas genast av, vilket leder till att den unge Claudio, som gjort sin fästmö med barn innan de blivit gifta, fängslas och hotas med dödsstraff.

Claudios syster Isabella står i begrepp att gå i kloster när hon får bud om broderns olyckslott och skyndar till Angelo för att be för hans liv. Angelo fattar milt sagt tycke för Isabella och gör henne ett erbjudande: om hon ger sig åt honom får brodern gå fri.

Nog är intrigen lite knepig med moderna ögon sett. Inte många systrar skulle väl fundera särskilt länge om de tvingades välja mellan att bevara sin oskuld eller sin brors liv. Och även om dödsstraff för sex aldrig är så fjärran som man skulle önska, i flera betydelser förstås, så är Wiens depraverade undre värld, den fräcke Lucio och bifigurer som Skum, Luderson, Pompejus Bluff och kopplerskan fru Alfonsina kanske inte det hetaste man kan tänka sig.

Men Lika för lika hör till också till de svartaste av Shakespeares komedier och definitivt till de mer psykologiskt sett intressanta. Hertigen som lömskt ger sig själv rollen av deus ex machina och som räddande ängel återställer den ordning han själv rubbat; Claudio som i sitt tvivel och sin dödsångest är något av en lillebror till Hamlet; konfrontationerna mellan Angelo och Isabella.

Jag har sett Isabella spelas som ett helgon, men helgon är ärligt talat trista och tämligen svåra att identifiera sig med. Och det är i viss mån att göra texten orättvisa. För inte är kompromisslöshet nödvändigtvis detsamma som godhet?

Men den som talar mest kompromisslöst om moral är också den som hycklar mest, som splittras till grotesk när svårigheten att få ihop ideal och praktik blir för överväldigande. Makten korrumperar, som så ofta hos Shakespeare. Angelo är, som namnet antyder, dygden själv – tills han får tillfälle och makt nog att följa sina lustar.