När jag hälsar på min bror visar han videoupptagningar av vildsvin. En webkamera sänder live dygnet runt från en foderplats. På natten lyser ögonen i mörkret, kultingarna springer bredvid de vuxna djuren. Dagen efter visar min bror var han själv ställer ut mat. En sommar grillar han vildsvinskött.

De senaste åren har vildsvinen alltmer kommit att jämföras med vargen. Svinen är aggressiva, dödar jakthundar, bökar och förstör. Även här kretsar debatten kring skadlighet nödvändigheten i att reglera stammen. Hannah Lutz debutroman utspelar sig i de småländska skogarna, där vildsvinen sägs ha tagit över. Filmaren Ritve kommer till byn för att dokumentera djuren. Kommunanställda Glenn väcks om natten av deras ljud. Tack vare ett vistelsestipendium har Mia tagit med sin dementa morfar till den gamla skolan Siggalycke, där hon hoppas att han ska minnas och berätta om den mytomspunna vildsvinssuggan Sigga.

Vildsvin är en kort bok, skriven på koncentrerad prosa. Historien drivs egentligen mer av en atmosfär än av dramatisk handling. Språket blir därför extra viktigt, och många meningar tål att stannas upp vid och läsas om och om igen. På kort tid lyckas Lutz bygga upp en tät stämning, samtidigt som läsaren hinner komma nära de personer hon skildrar. Ritve ser bygden från ett utifrånperspektiv och försöker få kontakt med de skygga vildsvinen. Glenn har flytt storstadslivet i Malmö för en tillvaro närmare naturen. I bokens mest mystiska del kämpar Mia med att återuppväcka morfaderns minne, något som visar sig svårare än hon trott.

I utkanten finns vildsvinen alltid närvarande och påverkar personerna. De kan här ses som det ovälkomna, eller som en bild av människans komplicerade relation till naturen. För i och med svinens ankomst blir naturen mer påtaglig. Det ställer frågor kring om och hur vi är beredda på att leva i samklang med natur och djur. Går det att leva tätt tillsammans? Och hur lika är vi själva vildsvinen?