Här är orden som kan skildra
allt vi ser, förstärka, mildra.
Ord till gräl och poesi,
där de är, är också vi.

Raderna står att läsa i Lotta Olssons och Olof Landströms Mitt bland stjärnor, som hör till några av förra årets finaste bilderböcker. Olsson och Landströms är inte ensam om att ha gett ut en rimmande bilderbok – 2016 kom både Lena Sjöbergs Under ett rabarberblad och Emma och Lisen Adbåges Halsen rapar, hjärtat slår. Två exempel på hur det går att introducera barn till nya språkvärldar, eller rentav förnya de redan bekanta, med hjälp av vers och rytm.

Lotta Olsson har en osedvanlig känsla för precision, och enkelhet i rymd. De citerade raderna ovan svävar lugnt mot en, mörk, stjärnlös, bakgrund en bit ut i rymden. Här är de: orden. De är större än…ja, jorden.

Mitt bland stjärnor viker aldrig av från sitt allvar. Den fungerar som alternativ skapelseberättelse och ödmjuk naturguide och tar läsaren med på resor såväl bland meteorer och kometer som ner under vattenytan där ”Djupt i oceanens strömmar/drömdes någons första drömmar.”

Men Lotta Olsson nöjer sig inte med att visa upp bilder av naturen och jorden, så som de ser ut. Nej, raderna i denna rymliga barnbok bär också på också ett slags perspektivskiften. Små, subtila observationer som säger något om hur vi, mänskliga djur och andra, förhåller oss till varandra och vad våra olika civilisationer egentligen rymmer och är byggda kring. Dessa skiften syns såväl i texten som i Landströms illustrationer, som smidigt växlar mellan olika miljöer och varelser. Alltings samexistens.

Så kommer det sig att jag öppnar Mitt bland stjärnor ungefär ett år efter att den kom ut. Jag öppnar den bara några dagar efter att det har varit ett terrorattentat i staden där jag bor. Jag är inte personligen drabbad, men händelsen har ändå påverkat mig starkt och lämnat mig i en sorts tomhet och brist på formuleringar. Brist på formuleringar, inte så mycket kring vad vi ska göra nu (fortsätta!) som kring hur vi är. Hur människor pågår, i förhållande till varandra. Med alla våra rädslor, all vår lycka och allt som vi tror. Jag slår upp en bild på staden i Mitt bland stjärnor, och läser högt för några barn på biblioteket där jag jobbar:

Här är ilska, rädsla, lycka.
Här är allt som man tycka.
Här är hunger, mättnad, hopp.
Här är sömn och dröm och kropp.

Ja. detta är inte bara en komplett bilderbok, den är också en hållbar tröst under sänglampan, i en tid när det är svårt att få orden att räcka till. När mycket tycks allt för komplicerat fungerar Mitt bland stjärnor som bilderböcker, liksom dikt, gör allra bäst – den förenklar, men den innehåller också allt som behövs.

Vi – i mörka rymden bor vi.
Somligt vet vi, mycket tror vi.
Allt som föds är alltid först.
Allas värld är alltid störst.