Innan vi går in på själva recensionen vill jag göra detta alldeles klart: Laura Thomas’ bok Bara ät! är en oerhört viktig bok. Så pass viktig att jag, i en parafras på bokens titel, säger ”Bara köp” och ”Bara läs”. Bara ät! är en motvikt till bantningshets, dieter, och förakt mot kroppar modell större. Här frodas en sund syn på mat, kroppar och hälsa vilket gör boken till en oerhört viktig motpol till den smalhetsande och dietfokuserade kultur vi lever i. Läs den, sprid den, ge bort den till alla i din omgivning – men kanske främst till kvinnor. Inte minst tonåringar kan behöva få synen på sin kropp som funktionell och mat som en källa till glädje med sig i livet.

Detta sagt är jag inte här för att recensera vikten av att en viss bok finns på marknaden, utan detta är ju till syvende och sist en litteraturblogg. I vissa fall har jag haft överseende med invändningar av det litterära slaget, eftersom jag ansett att bokens innehåll varit så viktigt – men efter att ha överlagt med mig själv har jag kommit fram till att inte ha det i det här fallet. Med andra ord, över till själva recensionen.

Bara ät! har undertiteln ”Om intuitivt ätande och hur du gör slut med bantningskulturen”, vilket är en undertitel som sammanfattar bokens innehåll på ett bra sätt. Laura Thomas är disputerad näringsfysiolog, och boken igenom vägleder hon läsaren i hur man slutar att banta, slutar hata sin kropp och hur man börjar äta det man är sugen på, när man är sugen på det. Här förekommer praktiska tips på hur man lär sig känna igen hunger respektive mättnad, hur man minskar laddade känslor kring mat, hur man lär sig uppskatta sin kropp – men också mer politiskt laddade stycken om bantningskultur och hat mot tjocka kroppar.

Ett stort minus med Bara ät!är språket. Thomas kryddar det rikligt med svordomar, slanguttryck, vitsar som ska vara underfundiga och liknande. Tyvärr för detta tankarna enbart till någon som ska visa att de minsann är hippa, coola, och helt ”nere med kidsen”, fast alla kan se att det är själva motsatsen som gäller. ”Bara för att jag har en sån däriga PhD och liksom en massa, massa kunskap, betyder inte det att jag inte är preciiis som alla andra” ropar Thomas språk, sida upp och sida ned. Till viss del kan det kanske skyllas på översättningen, det kanske inte regnar katter och hundar men till exempel ”abso-fucking-lut” är ingen bra svensk version av abso-fucking-lutely. Ett något seriösare tilltal hade inte gjort boken mer svårläst, men hade faktiskt hjälpt till att ta budskapet på allvar.

Huruvida råden i boken funkar rent praktiskt vågar jag i nuläget inte svara på. Att själva tanken, att sluta se olika typer av mat som så laddat, är bra och viktig tvivlar jag inte på. Däremot så undrar jag hur god evidensen för intuitivt ätande faktiskt är? Thomas är duktig på att ge referenser och backa upp sina påståenden, men särskilt mycket forskning kring intuitivt ätande verkar inte finnas. En annan fråga som infinner sig är hur man som vegetarian och vegan ska förhålla sig till att äta intuitivt. Är man vegetarian/vegan av etiska skäl följer ju en laddning kring kött nästan med på kuppen. En djupare neddykning i ämnet hade varit intressant.

Irriterande är också hur Thomas i början av boken har ett kapitel där hon nästan ber om ursäkt för sig själv, och hur privilegierad hon är. Ja, det är bra att vara medveten om sina privilegier och erkänna att man har saker att lära – men jag börjar få en dålig känsla i magen av hur framförallt kvinnor allt oftare avkrävs denna bekännelse. En fundering på temat är också hur väl intuitivt ätande fungerar om man är något annat än medelklass eller överklass. Att ha det hyfsat väl ekonomiskt ställt, och ett inte alltför krävande liv, verkar vara själva förutsättningen för att kunna äta vad man vill när man vill.