Jag vet inte om det bara är jag, men personligen så tål jag det inte när kontemporära författare refererar till Prousts Madeleinekaka, i synnerhet när de bara gör det så där i förbifarten som om de kände att de måste visa prov på någon form av litterär bildning. Kanske kunde jag ha överseende med det om boken i fråga i övrigt var bra, men så är tyvärr inte fallet här.

Sju sköna snubbar är Titti Perssons debutroman och den handlar om Mano och hennes sex kamrater som bor tillsammans i ett kollektiv. Egentligen får vi bara lära känna Mano, de andra ser vi genom hennes glasögon, filtrerade genom hennes fördomar och hennes känsla av utanförskap, hennes känsla av att inte passa in. Sju sköna snubbar sällar sig bitvis till den kategorin ung svensk litteratur som inte riktigt vill rasera fasaden, har ett behov av att vara rätt och populärkulturellt bildad och som genomsyras av någon sorts populistisk, kvasipolitisk anda.

Vissa drag i boken påminner om en annan svensk samtida författarinna, nämligen Helena Looft som skriver becksvarta, självömkande romaner helt befriade från humor och självdistans. Fast egentligen hamnar Titti Persson långt ifrån båda de kategorierna genom att befinna sig mitt emellan, hon försöker inflika litet subtil humor (som dock tyvärr inte funkar, åtminstone inte för mig) och hon framställer Mano (som jag tolkar som hennes alter ego) som en identitetssökande, ensam själ som försöker förstå sig på hur man gör för att passa in i världen i allmänhet och bland sina socialt begåvade samboende i synnerhet. Mano går igenom olika perioder där hon umgås med en av dem åt gången men lyckas inte passa in i någon av deras världar, hon går igenom perioder där hon är besatt av olika projekt, som exempelvis att göra världen till en bättre plats.

Annars händer inte så mycket, boken lider av en avsaknad av en historia, en historia som i det här fallet behövs för att hålla läsarens intresse uppe, om man skall skriva en bok som saknar en historia måste man fylla sidorna med små detaljer, anekdoter och resonemang som griper tag i läsaren i historiens frånvaro, det lyckas Persson inte med, åtminstone inte för mig.

Alltså, tyvärr kan jag inte rekommendera Sju sköna snubbar, den säger mig helt enkelt ingenting, kanske har Titti Persson lyckats pricka in andra människors känslospektra, jag vet inte, hon har i alla fall missat mitt.