Jaha, såhär faller sig handlingen i kort: Tove är en ung kvinna som uppfunnen av en Taube i hans västkustskaste period, blond och flink som en köttslig Malin på Saltkråkan och alldeles självklart medveten om sitt värde. Hon plockas upp av män, bärs en bit, hoppar över till en annan och bärs vidare. Hon lever livet som vi alla lever med män och mödrar, barn som spräcker slidan när de föds, abort, väninnor, gräl på väg till kyrkan och mycket äldre män. Hennes första man har bara en tand kvar i munnen när han ler mot henne vid frukostbordet och han tycker inte det är värt att köpa löständer för han ska ju ändå dö inom några år. Ni förstår, läsare. Hon lever ett liv, men inte sitt bästa.

Så möter hon då kärleken en natt. Hon ligger på ett köksbord med huvudet på en kudde hos en läkare som hon legat med en gång och som nu illegalt ska avsluta den graviditet han (kanske) orsakat, och när hon vaknar har kärleken flyttat in där fostret tidigare levt. Kärleken heter Petidin, en smärtstillande drog som hennes älskare/läkare gett henne inför fosterfördrivningen. Hon går hem till man och barn och drömmer om drogen, om den äckliga läkaren som kan ge henne drogen. Drömmer om när hon kan få lämna sitt liv och få leva i värmen från drogen.

Tove väger trettio kilo när hennes missbruk är som värst. Vattnet blir svart när hon tvättar håret inför avvänjning.

Jag påminns om Kerstin Thorvall när jag läser Tove Ditlevsen. De skriver om sin ångest och sin gränslöshet, båda i relation till män hela sina liv men utan att riktigt intressera sig för männen som ger dem det som de behöver. Toves liv är vackert och fult, hon själv är vacker och ful, vidrig och skör. Denna människa som skriver om sitt liv, sina män, om galenskap och beroende, resan från ung konstnär med äldre make till en kvinna som plötsligt inser att hon inte längre minns när hon såg sina barn fast de bor i samma hus.

Min åsikt är att det viktigaste man kan vara är att vara rolig, det kräver mod och skärpa. Tove Ditlevsen är genomgripande rolig. När hennes livs kärlek lämnar henne sätter hon in en annons i tidningen där han är redaktör: ”Känd kvinnlig författare som kommit ur ett långt olyckligt äktenskap söker en manlig vän, gärna bilist.” En sådan lycka att kunna skriva sig genom smärta!