Författaren av Den återlämnade flickan har i huvudrollen för sin roman en trettonårig flicka. Boken rivstartar när flickan står med en resväska i en lägenhet där hennes biologiska mamma, pappa och syskon lever. Hon har fram till detta ögonblick levt ett liv med fina kläder och lektioner i balettskolan. Under somrarna har hon haft lediga dagar på stranden och varit omedveten om att hennes föräldrar inte är hennes riktiga föräldrar.

I familjen, som alltså är hennes biologiska familj, börjar ett nytt liv med nya regler. Maten måste delas med många och ingen blir riktigt mätt. Örfilarna viner. Hon delar säng med en syster som kissar på sig om natten. En lillebror har en funktionsnedsättning och mamman är utmattad.

Nyorienteringen och att finna sig själv återges med en chockad trettonårings perspektiv. För flickan är det en alltigenom smärtsam upplevelse att inte få något förklarat för sig. Hon skriver brev till sin första mamma och hoppas att brevet når fram. Ett svar kommer och i kuvertet ligger det pengar som hennes biologiska mamma rycker åt sig för att täcka familjens hushållsutgifter.

I skildringen ges många exempel på de olika mönster som präglar människorna beroende på i vilken samhällsklass de lever. I den borgerliga miljön är skolan viktig, då bra resultat kan öppna vägen till högre utbildning och senare ett välbetalt yrke. I arbetarklassens miljö är det kraftfulla händer som har betydelse. Att barnen läser läxor ses med misstänksamma ögon, dessutom innebär det högre elräkningar. Beröm får de barn som slutar skolan för att ta sig ett arbete som ger pengar till mat och kläder.

Något samhälleligt skyddsnät finns inte att vända sig till när verklighetens vassa kanter gör illa. Hierarkin är tydlig. Männen högst upp och kvinnorna ett snäpp längre ned. De vuxna vet bäst och barnen bör veta sin plats. Förundrad tänker jag att det här var ju inte alls länge sedan. Mest tänker jag på den livslånga präglingen uppbrottet innebär. Den inre vilsenheten som tätt hänger samman med den brustna tilliten till vuxenvärlden blir en grogrund för ett kantigt känsloregister. Det finns ljusglimtar, bland annat utvecklar systrarna en gemenskap som innebär att de tipsar varandra om vad de hittills lärt sig om livet.

Naturligtvis finns det redan många levnadsskildringar från 1960- och 1970-talet. Böckerna av Jonas Gardell, Åsa Linderborg och Susanna Alakoski är några som hamnar i den kategorin. Den här boken passar dig som vill vidga dina vyer för att se hur uppväxten var i Italien under samma tid.