Texten rör sig fritt i Ingela Strandbergs bok Att snara en fågel, utan hindrande interpunktion eller rubriker. Sidorna är luftiga och ofta fåradiga. Det är en mytisk värld som tar plats mitt i vår verklighet. En värld som är drömsk och rå.

Boken innehåller två diktsviter, först ”Kopparödlan” och sedan den som gett namn till boken, ”Att snara en fågel”. Även om de båda sviterna skiljer sig åt rör de sig i liknande världar som båda utforskar vad det är att existera som människa. I båda är vattnet ständigt återkommande, liksom naturen. Och utforskandet av det dolda. Och barnet i oss, barnet hos oss.

I den första delen, ”Kopparödlan”, följer vi det vuxna diktjaget som rör sig i sin barndomsmiljö och återupplever barnets perspektiv. Sidorna präglas av samspel – mellan det vuxna diktjaget och barnet inuti, mellan människan och naturens väsen, mellan byn och havet som skvalpande omsluter den. Att allt hänger samman på ett överskridande sätt är naturligt, för ”Jaget är en myt / Vetet är sant” och ”På cellnivå / ser man ända bort / till det första ljuset”.

Det är skogsrået som lär jaget om livet, ”att dölja det svarta / hålet i ryggen där / allt djup förvaras” och ”att kroppens vackraste del är nacken / Övergången eller avståndet / mellan huvud och ryggrad / Där eggen sätts / Där ensamheten bor”.

I detta vackra, drömska ökar det hotfulla allt eftersom. Jaget fortsätter att ta sin tillflykt i naturen och dess väsen och det är kopparödlan som lär jaget ”att spela död”.

Även i bokens andra diktsvit, ”Att snara en fågel”, beskrivs jagets existens som en generation bland flera, som en del i en kedja: ”Varifrån jag kommit / Varifrån jag upprepas”. Men om ”Kopparödlan” höll sig nära barnets perspektiv och barnet i relation till vuxenvärld och föregående generationer, så förskjuts perspektivet i ”Att snara en fågel”. Här är den egna kroppen än mer närvarande och inte minst dess förmåga till reproduktion.

Dikterna lyfter framför allt i det suggestiva. När de här och var i ”Att snara en fågel” blir alltför konkreta tappar de flygkraft, som till exempel med ”de barn / som aldrig föddes” och ”Jag blödde ner / bourgeoisiens lakan”. För mig andas det här en oro för att jag som läsare inte ska förstå det konkreta, men jag tycker det är tydligt nog ändå. Och även om det inte skulle vara det så undrar jag om det ens behöver vara tydligt? Räcker det inte att känslan är tydlig i den värld som målas fram på sidorna? Som tur är pockar den här övertydligheten bara på vid ett par tillfällen. I övrigt är Ingela Strandbergs Att snara en fågel ett stycke magisk läsning.