1998 läste jag Svante Tidholms roman Loser – rapporter från mitt liv. Den kallades då ”den första epostromanen” eftersom texten bestod av epostmeddelanden som Tidholm skickat. Om jag inte minns helt fel hade han med en ”blurb” på omslaget – alltså ett kort citat ur en recension – och om jag inte helt har fabulerat ihop det här så var citatet något i stil med: ”Det här är den första epostromanen. Jag hoppas att det blir den sista.”

Någon hatar oss igen är inte en epostroman, utan den bygger på en Facebook-Messenger-chat. Det är första gången jag läst en Facebook-chat i bokform, och tyvärr hoppas jag precis som den dryga recensenten på Tidholms bokomslag att det här inte blir någon trend som håller i sig. Att läsa en lång, intern och ostrukturerad dialog är helt enkelt lite för rörigt för mig.

Det bär mig emot att kritisera Någon hatar oss igen. Författarna Sonja Ahlfors och Joanna Wingren är svenskfinska skådespelare som sedan 2005 varit aktiva med den feministiska och normkritiska duon Blaue Frau. Jag älskar feminism och normkritik. Och jag älskar titeln Någon hatar oss igen. För så är det ju att vara feminist eller queer eller antirasist eller kvinna. Alltid är det någon som hatar en, oftast på internet. Jag ville så gärna gilla den här boken, men lyckades inte.

Av Någon hatar oss igen att döma så lever och arbetar Ahlfors och Wingren tätt inpå varandra. Chatten är full av deras vardagsproblem: barn som får kräksjuka eller måste till akuten. Konflikter med medarbetare. Gränslösa män som tränger sig på och inte fattar hinten. Den har också täta inslag av existensiell ångest, och man ser mycket av den typen av stöd och systerskap som jag tycker att världen behöver mer av. Som när de inte båda har råd att ta ut lön ur sitt företag, och Wingren insisterar på att Ahlfors ska ta ut sin lön, eftersom hon har en mer ansträngd ekonomi. Det finns en så enkel och oförfalskad kärlek i när Ahlfors konstaterar: ”Jag tycker vi jobbar lika mycket men jag har en backup. Och då är det ju helt sinnessjukt att du ska vara jättepank o jag ha massa med pengar. We are in this together.”

Jag kan se, ändå, att det finns en poäng i Facebook-chatten som medium [kan man säga så? Det är ju boken som är medium] just för att det ger den där oredigerade, mänskliga ärligheten. Som när Ahlfors skriver att hon måste gå tidigare från jobbet eftersom hon ska till sin terapi, och Wingren skriver en mindre uppsats över åtta meddelanden där hon diplomatiskt försöker balansera sin irritation med sin omtanke, och avslutar med:

Och blir bara irriterad för att jag kollat med dej och sedan kollat med alla och skött hela den där tidtabells uppdateringen [sic!] o så skriver du som om vi aldrig talat om det, som om jag på något vis bestämt tidtabellerna och pushat dej att skippa terapin, det är min reaktion alltså, men för mej är allt ok, bara du kollar med de andra, så att alla vet vad som gäller. Jag kan stanna längre flera kvällar, jag tar bara dit tyra. OCH JAG STÖDER TERAPI OCH TYCKER DET ÄR VIKTIGT.

Ett annat inslag som jag verkligen tycker om är de återkommande frågorna i förbifarten, när någon av författarna skriver till varandra: förresten, är du arg på mig? Har vi någonting otalt? De här små meddelandena återkommer gång på gång, och en hel sida är vigd bara åt dussintals med sådana små miniförsäkringar: allt är väl okay mellan oss? Är det något vi behöver prata om? Små frågor som jag läser som små uttryck för kärlek: Du betyder så mycket för mig. Det är så viktigt för mig att vi är sams. För det är vi väl?

Illustratören Johan Isaksson har gjort ett genomgående lysande jobb med att klippa ihop collage i en stil som påminner mig om en musikvideo av Franz Ferdinand, men samtidigt om Jan Stenmarks dystra teckningar. Inslagen ur 50- och 60-talstidningar är återkommande och charmiga, men ofta är de skruvade på ett sätt som blir skrämmande eller eller surrealistiskt. Som när ett kvinnohuvud ligger och flyter löst i ett glas, eller när ett huvud tillhörande Jussi Halla-aho – ordförande för det politiska partiet Sannfinländarna – klistras ihop med kroppen till en vägglus. Bitvis är illustrationerna närmast geniala, som när författarna för en lång diskussion om kukar, och det sker mot bakgrund av ett sobert, klippigt skärgårdslandskap, där det tar ett ögonblick att inse att de besynnerliga knotiga träden som står här och där är just enormt uppförstorade, erigerade kukar.

Så det finns verkligen behållningar i Någon hatar oss igen. Ju mer jag skriver på den här recensionen, ju fler exempel jag tar upp, desto tydligare blir det för mig att det verkligen finns många inslag som är fina, tänkvärda eller roliga. Det absurda blandas med det vardagliga, och jag får en känsla av att jag ser vart författarna ville komma. Kanske räcker det bara inte hela vägen fram. Kanske borde de ha dödat mycket fler darlings och kortat ned boken rejält. För trots de ganska många pärlorna, så håller det helt inte hela vägen genom 200 sidor.