Om söndagskvällarna de senaste månaderna har jag på SVT följt dramaserien Fallet O J Simpson. Den har det där bilolyckssyndromet över sig: jag vill egentligen inte veta att det kan gå till så här, men det är nästan omöjligt att sluta titta också (och Sarah Paulson är en favorit sen länge). En central del i denna rättegångscirkus är förstås förtroendet för polisen. Faller det faller allt.

I en mestadels trygg och etablerad rättsstat som Sverige tänker man sällan på det, hur fundamentalt detta som kallas ”våldsmonopolet” är. Vi måste kunna lita på att de som företräder staten företräder rättvisan. Inte några särintressen, inte den som betalar bäst. Inte har en egen agenda.

Hanne Kjöllers bok En svensk tiger handlar om när polisen har en egen agenda, närmare bestämt att tysta kritiker inom den egna kåren, och istället för på brottsbekämpning lägger sina resurser på att försöka sätta dit, misstänkliggöra och mobba ut varandra. De illojala. Inte mot uppdraget eller mot skattebetalarna, brottsoffren eller det allmännas bästa, utan mot de egna leden. Kåren. De som kritiserar, pekar på missförhållanden eller till och med har fräckheten att föreslå förbättringar.

Nio sådana personer framträder med namn i En svensk tiger. Många fler ska ha liknande erfarenheter, men inte vågat framträda eller varit mindre väldokumenterade fall än dessa nio. Det gör det förstås vanskligt att som läsare bedöma hur utbrett fenomenet är, eftersom Kjöllers tes är att detta utgör en kultur inom polismyndigheten. Samtidigt ligger det förstås i sakens natur, och även om dessa nio fall skulle vara de enda förekommande förutsätter ändå deras omfattning av medverkande och ickeprotesterande kollegor tillräckligt stora problem.

Ta Daniel Hols, en SVT-journalist som ville sadla om till polis och tog sig igenom större delen av utbildningen med höga betyg och idel goda omdömen. I slutet av aspirantutbildningen skulle han handledas av ett par yngre ordningspoliser, vars okänsliga, ibland klart regelvidriga behandling av misstänkta Hols hade svårt att svälja. Han försökte ändå ligga lågt, men skepsisen lyste väl igenom och han fick mängder av kritik från handledarna. Inte bara det – de sade sig vid flera tillfällen ha uppfattat Hols som narkotikapåverkad under nattpassen och dessutom ha hittat flera tomma kartor från narkotikaklassade morfinpreparat bland hans tillhörigheter.

Inför denna allvarliga anklagelse vill Hols lämna urin- och blodprov för att bevisa sin oskuld, men det får han inte. Inte heller lyssnar någon på argumenten att de beskrivna symptomen inte alls stämmer överens med preparatet ifråga, eller ifrågasätter varför handledarna, om de nu varit säkra på att Hols varit drogpåverkad, vare sig gjort en anmälan eller tagit honom ur tjänst, utan låtit honom göra sina pass med allt vad det innebär av bilkörning och myndighetsutövning. Ingen ifrågasätter de båda unga, buffliga handledarnas historia och Hols poliskarriär tar slut innan den börjat.

Sådana här konkreta, väl underbyggda och levandegjorda öden är En svensk tiger full av. Det är obehaglig och angelägen läsning. Vi måste kunna ha förtroende för polisen, och har det nog ofta också. Kjöller beskriver åtminstone nio fall där det förtroendet sviks.