”Din tur, Adrian.” Det är orden som får 10-årige Adrians huvud att fyllas av bomull och bokstäverna att simma framför ögonen. Tiden i klassrummet stannar.
Adrians vardag är blyertsgrå, så blyertsgrå. I skolan är han utanför. Klasskamraterna trakasserar eller ignorerar honom. Hemma går föräldrarna omlott till sina jobb och ingen verkar märka att hans ”Bra” ekar ihåligt.
Han fantasier är emellertid i färg. Där kan Adrian göra akrobatiska konster på hög höjd, där är han modig och blir sedd. Där är det cirkus.
De här fantasierna finns bara i bild. Texten kommer och går, och följer inte med in i Adrians drömmar. Din tur, Adrian har en lite märklig, liksom ojämn relation mellan text och bild, där texten bara delvis hjälper till att bära berättelsen. Ibland tänker jag till och med att berättelsen hade fungerat bättre helt utan text, med att man så att säga fått fylla i den helt själv.
En dag möter Adrian Hejdi, en stor ljus varghund som följer honom hem och till skolan. Att ingen annan verkar se den stora hunden gör mig lite osäker på om den finns på riktigt, men den har en ägare som vill ha tillbaka hunden, så någon särskilt idealiserad fantasihund är det inte riktigt heller.
Hejdi för in färgen i Adrians vardag. För Hejdi kan Adrian läsa, och hundens trygghet blir en trygghet han bär med sig överallt.
Faktiskt finns forskning på det där, om hundar som ingång till läsning. I projektet Bokhunden får barn just läsa för hundar, en lugnande och kravlös lyssnare som ger dem både större trygghet, motivation och koncentrationsförmåga.
Det där är en kärna i Din tur, Adrian som jag tycker väldigt mycket om. Den handlar just om behovet av trygghet för att kunna läsa och lära. Det är väl inte så konstigt att bokstäverna blir svårfångade i Adrians otrygga, dystra skolmiljön?
Ändå är jag inte helt betagen i den här boken. Jag fastnar i detaljer, som att alla näsor är ritade så att de ser ut som lösnäsor, eller att jag aldrig hört talas om en stickad mössa som går av på mitten som Adrians gör när någon på skolgården sliter sönder den. Det är fånigt, jag fattar det. Det är ju inte en helt igenom realistisk berättelse, trots den blyertsgrå, detaljrikt dokumentära stilen.
Säkert är det också en fördel för barn som har svårt med läsningen att texten inte är så bärande. Jag har uppenbarligen svårare för den balansen, men kan ändå inte låta bli att uppskatta den här bokens angelägna tema och stora, varma hundhjärta.
Publicerad: 2015-11-21 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-23 09:20
En kommentar
Den är sååå bra! En riktig Tuva-bok! (Snart fem år!)Och med en varghund hemma!
Kerstin
#
Kommentera