Det är svårt att tänka sig ett mer perfekt bokpar att samläsa än de båda Augustnominerade fackböckerna Käraste Herman av Maja Hagerman och Min europeiska familj av Karin Bojs. Den ena om den svenska rasforskningens fader, Herman Lundborg, den andra om de senaste rönen kring de där mänskliga anlagen han och inte minst hans tyska kollegor drog så fatala slutsatser av.

Vetenskapsjournalisten Karin Bojs bok tar sin utgångspunkt i den egna släkten, men som underrubriken ”De senaste 54 000 åren” antyder är det inte vilken släktforskning som helst det är fråga om. Det handlar om att med dna-teknikens hjälp spåra förfäderna ända tillbaka till de första människor som befolkade Europa.

Det som hände för ungefär 54 000 år sedan, i Mellanöstern, var att homo sapiens fick barn ihop med neandertalare och ett par procent av deras dna kom att följa oss genom årtusendena. Exakt vad som hände går förstås bara att spekulera kring. Bojs tror på våldtäkt (och ja, refererar till tantsnuskklassikern Grottbjörnens folk ett par gånger). Hon har svårt att tro att någon kunde finna de ”troll”-lika neandertalarna attraktiva nog att ligga med frivilligt.

Det här summerar förstås problemet med att säga någonting om förhistorisk tid: trots att dna-tekniken gjort enorma framsteg möjliga är det fortfarande – och kommer förmodligen alltid att vara – så mycket som vi helt enkelt inte kan veta. Det kan vara spännande att spekulera, och Bojs är för det mesta ganska tydlig med när hon gör det, men ibland går det mig också på nerverna. Ibland brodera hon ut och man tvingas bara i efterhand inse hur få belägg det faktiskt kan finnas.

Det hindrar förstås inte att det är spännande att undra. Dna-spåren pekar till exempel på att någon kvinnlig släkting på Bojs farmors sida kommit till Skandinavien från Skottland. ”Visst kan hon ha kommit som stadgad och gift med en framgångsrik viking. Men hon kan också ha varit en slavkvinna – ett offer för den tidens motsvarighet till trafficking.” ”Det är inte någon trevlig teori. Den gör mig rent ut sagt ledsen.”

Själv tycker jag kanske att släktforskarvinkeln egentligen är ganska överflödig – så där långt tillbaka i tiden är vi ju mer eller mindre släkt med varandra hela bunten – men den tycks onekligen på väg att slå igenom stort i människors förhållande till det förflutna. Personligen är jag nog mer berörd av att se människor komma vandrande från Syrien på nyheterna samtidigt som jag sitter och läser om hur bönderna, denna ursvenska idealtyp, faktiskt också kommit vandrande just från Syrien en gång. Människor har alltid rört på sig, och det är influenserna från olika håll, ”fusion”, som utvecklat samhällen. Lundborg och kompani var helt enkelt genuint ute och cyklade.

Att det är gedigen forskning som ligger till grund för Min europeiska familj är det knappast någon tvekan om. Bojs är påläst och har förmågan att tillgängliggöra sin kunskap. Själv hade jag nog behövt något mer hjälp vad gäller själva dna-tekniken, men hennes möten med både forskare och kvarlevor – inte minst grottmålningar och kultplatser – fängslar och levandegör. Mellan omständiga forskare och intresserad allmänhet utgör bra vetenskapsjournalister sannerligen något av ”den felande länken”.