För den historieintresserade är det oerhört spännande att leva i nutid. Mer än någonsin har vi möjlighet att få en detaljerad inblick i hur Sverige, dess befolkning och kultur har utvecklats och byggts upp under årtusenden. Detta tack vare arkeologiska fynd och DNA-testade privatpersoner. Just denna privat initierade kartläggning av DNA gör forskningen en ovärderlig tjänst.

Karin Bojs och Peter Sjölund, som är författare till boken Svenskarna och deras fäder: de senaste 11000 åren, uppmanar därför sina läsare att DNA-testa sig. I bokens sista kapitel, ”Bli en medborgarforskare” beskrivs i detalj hur man går tillväga. Det är bara män som kan låta testa sin DNA; om du är kvinna, kan du låta testa din far eller någon annan nära manlig släkting. Allt detta för att få veta vilken gren på det världsomspännande släktträdet du tillhör. Ja, det borde ju vara i vars och ens intresse. Fast när jag betänker att många inte alls är intresserade av släktforskning, inte ens kring de allra närmaste generationerna, betvivlar jag att så många kommer att ha intresse av dessa test. Ja, det var min bittra och luttrade kommentar, eftersom jag själv är extremt intresserad av släktforskning.

I Bojs och Sjölunds bok, som är en gemensam uppföljare på de båda böcker som de tidigare skrivit var för sig, och som handlat om DNA, historia och släktforskning, får vi berättelsen om pappornas historia. Ja, det är inte könsdiskriminering det är fråga om, försäkrar de, utan av tradition har alltid släktleden studerats utifrån svärdssidan och det är dessutom absolut flest män som har låtit DNA-testa sig. Därmed ger just y-kromosomer särskilda fördelar. Det ges stora möjligheter att följa männens släktlinjer och de förflyttningar dessa män gjort genom invandring och utvandring – eller genom tillfälliga resor, då generna har spritts, vilket var fallet med vikingarna.

Det man slås av i denna genomgripande och grundliga bok, är det faktum att Sveriges befolkningssammansättning utvecklats under mycket lång tid. För 11 700 år sedan tog den senaste istiden slut och människor kunde vandra in och bosätta sig i Sverige. Dessa invandringar har sedan skett successivt, i relativt liten skala och under lång tid. Inte som det sker nu, då vi tvingas ha en alltför stor invandring på alltför kort tid, på grund av fruktansvärda och meningslösa krig och andra orättvisor. Länder mår naturligtvis bäst av en långsam befolkningsutveckling. Det var också tragiskt att mer än en miljon människor utvandrade från Sverige mellan åren 1860 och 1930.

Det är svårt att helt redogöra för ett innehåll i en bok, som omfattar så mycket fakta och visar på så mycket forskning och som redogör så i detalj för tidsepoker, folkvandringar och DNA med tillhörande släktlinjer, vilka utkristalliserats tack vare forskningen. Men något litet av det kan jag belysa: De första människorna kom alltså till Sverige för 11 700 år sedan, då den senaste istiden tog slut. Dessa var jägare och kom från södra Europa. Något senare kom det folk med ett mer östligt ursprung. Särskilt spännande är att forskarna ännu inte upptäckt att någon man i Sverige har raka fädernelinjer ända tillbaka till dessa tidiga stenåldersjägare. Men om många fler låter testa sig, kanske det visar sig att någon här i Sverige har sitt ursprung kopplat i rakt nedstigande led ända till den tid då isen nyligen hade smält undan. Här har varje svensk man sin chans att vara unik! TV-soffan väntar.

För 6000 år sedan kom bönderna till Sverige. På ett par hundra år spred sig bönderna och deras livsstil från södra Skåne upp till Dalälven. Länge dominerade de forskare som trodde att de jägare som redan beafann sig i Sverige vid denna tid ”omskolades” till bönder. Detta har alltså visat sig vara helt fel:

DNA-tekniken har äntligen kunnat besvara frågan. Det står nu klart att den nya livsstilen verkligen anlände med människor som färdades med båt och till fots, hela vägen från trakterna av nuvarande Turkiet och Syrien. DNA-tekniken har även hjälpt forskare att ringa in mer exakt var det europeiska jordbrukets vagga stod någonstans. De har till exempel kunnat knyta det första odlade vetet till bergen utanför staden Diyarbakir i sydöstra Turkiet.

Men av någon anledning, på sin väg norrut, stannade dessa bönder i norra Tyskland under tusen år, innan de fortsatte och tog båten över till nuvarande Sverige. DNA-analyser visar att jägarna och de invandrade bönderna ibland fick barn med varandra, men det var inte så vanligt. Om det skedde var det kvinnor från jägarbefolkningen som flyttade in i jordbruksbyarna.

Boken fortsätter att redogöra, omfattande och detaljerat, för de följande årtusendena, med invandringen av herdar från Östeuropas stäpper för 4800 år sedan och med berättelser om de män som kom in under bronsåldern och vars släktlinjer nu dominerar helt i Sverige. Därefter berättas om samernas ursprung, om hur vikingarna spred sina gener västerut och österut, om hur kristendomen först fick fäste i västra och södra delarna av vårt land, om hur valloner och skogsfinnar invandrade och om vilka som flyttade till eller lämnade Sverige under stormaktstiden och under 1700- och 1800-talet. Det sista kapitlet handlar om att Sverige under det senaste halvseklet huvudsakligen blivit ett invandrarland.

Efter att ha läst Svenskarna och deras fäder: de senaste 11 000 åren känns det som en plikt att låta DNA-testa sig, eller i mitt fall, låta en manlig nära släkting testa sig. Det känns närmast kriminellt och i sanning otacksamt att inte göra det. Naturligtvis har jag tänkt på detta förut, men läsningen av boken har påverkat mycket och jag förstår nu att forskarna verkligen är i stort behov av att många fler testar sig. Bara på så sätt kan vi få konkreta svar gällande vårt ursprung och vårt lands utveckling. Detta är en bok som verkligen alla i detta land borde läsa, och det känns som att författarna medvetet gjort texten lätt att ta till sig för alla och envar.

DNA-testets resultat kan bli ytterligare ett litet steg mot målet att få svar på de eviga frågorna, som alla ställer sig: Vem är jag? Och varför? Vadan och varthän?