En tegelsten på dryga 800 sidor; de tre första ett register över karaktärer att hålla ordning på. För en stund känns det som att jag eventuellt förväxlat sista delen i Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens ungdomstrilogi med en eller annan rysk klassiker.

Den här gången har jag heller inte tagit mig tid att läsa om föregångarna precis innan jag öppnar den nya delen. Och jag minns faktiskt inte riktigt alla de där figurerna. Blev det inte väldigt komplicerat nu?

Fast nej. Ganska snart är jag ändå helt och fullt tillbaka i Engelsfors, med de fyra kvarlevande Utvalda och mitt i deras problem med förhållanden, studier och, just det, den stundande apokalypsen. Att balansera flirtar, finnar och folköl med att vara utvald av ödet för att rädda världen må vara huvudpersonernas ständiga dilemma – det är också vad Strandberg och Bergmark Elfgren excellerar i.

En bit in i Nyckeln har författarna samlat på sig ett ganska tungt mytologiskt bagage. Vi har våra Utvalda i cirkeln, deras tidigare hjälpare och fiender – som alla skräckläsare vet kommer alla bra skurkar tillbaka, och inte minst om de legat i koma ett bra tag – det byråkratiska rådet som vill kontrollera all magi, en än mer diffus magisk struktur som står över dem, en invecklad historia av Utvalda och portaler till demonvärlden som måste stängas, det mystiska Gränslandet, själva magin med alla dess olika element och därmed förknippade magiska förmågor, det som står utanför och över även detta, och så småningom också en alternativ cirkel i konkurrens med våra hjältinnor.

Och då har vi ännu inte avhandlat den ickemagiska världens alla mobbare, småstadsknarkare, före detta sekter, socialsekreterare, deprimerade morsor, alkoholiserade farsor, sjuka morfäder, hundar, småsyskon, expojkvänner, extrajobb, omagiska bästisar som känner sig utanför, klasskillnader, biologiprov, redskapsövningar på gympan, insektsinvasioner i matsalen – nej, vänta. Nu börjar alltsammans flyta ihop.

För det gör ju det. I takt med att apokalypsen närmar sig blir gränserna mellan vardag och magi tunnare och tunnare, vilket resulterar i en serie både läskiga och lite komiska scener på den närmast bokstavligen hemsökta gymnasieskolan. De Utvalda har hunnit börja trean nu, men ska de hinna ta studenten innan världen slukas av demonerna?

Fast javisst. Var det inte rätt exakt så det kändes att gå i gymnasiet? Det finns ju en metaforisk nivå här, en mycket Joss Whedonsk sådan, som är helt klockren. Och precis som med hans serier låter det vanvettigt när man försöker sammanfatta, men det är ju inte så man plöjer de närmare 2000 sidor som utgör Cirkeln-trilogin. Man lever med karaktärerna. Man lär känna dem. De utvecklas.

Och till slut har det blivit dags att lämna dem där. Värdigt avslutade – eller kanske bara i början av något nytt?